Felen med Frankrike

– Nu talar de till och med om att beskatta dricksen! En liten, liten extrainkomst som räcker till en middag på restaurang och några cigaretter i slutet på månaden, säger Marinette Anne. Hon orkar knappt vara arg längre. Fransyskan är i förhandlingar om personlig konkurs, hennes dotter är arbetslös och ryggen värker. 

Marinette Anne bor i en husvagn i södra Frankrike, i en region där flertalet av de medborgare som fortfarande röstar i regel väljer ytterhögern. Hon kommer inte att gå ut och demonstrera, inte blockera några tåg, motorvägar eller flygplatser. Det gör andra däremot.

Frankrikes nytillsatte premiärminister, den 39-årige veteranministern Sébastien Lecornu, har inte oväntat fått en turbulent start på jobbet i september.

Marinette Anne, en av många frustrerade, utsatta människor i dagens Frankrike. Foto: Magnus Falkehed

Men om Frankrike hamnar i fritt fall och i slutändan landar i en regim som vänder både EU och Ukraina ryggen kommer inte Marinette Anne att känna sig ansvarig för det.

Ansvaret finns någon annanstans.

Frankrike är redan ett brutet samhälle som det kommer att ta lång tid att hela. Den europeiska stormakten har gått sönder på flera plan. Medborgarnas vikande solidaritet med landets höga skatter är en av "frakturerna". Frankrike är enligt EU:s statistikmyndighet Eurostat det land i unionen med den tyngsta skattebördan: 46 procent av BNP 2023 (Sverige 42). En utbredd tillit, till höger som till vänster, på en stark och effektiv stat har länge gjort det uthärdligt.

Beskatta mångmiljardärer

Bland Frankrikes högutbildade tjänstemän finns det en tradition av att hitta på nya och kreativa skattepålagor. Frankrike var landet som 1954 uppfann momsen – mer än ett årtionde innan finansminister Gunnar Sträng införde den i Sverige. Efter den franska revolutionen var landet först med skatt på antalet fönster i ett hus, i dag är de pionjärer på skatt på förmögenhet, på internationella transaktioner och på fast fashion (massproducerade billiga modekläder).

Men nu känner sig medelklassen klämd mellan den dryga halvan av befolkningen som knappt betalar någon inkomstskatt alls för att de tjänar för lite, och de allra mest förmögna.

– Sedan 1996 har de 500 rikastes andel av BNP gått från 6 procent till 42 procent i dag, säger ekonomiprofessorn Gabriel Zucman till Radio France Culture. Frankrike har blivit ett land för arvtagare, där lönearbete inte längre garanterar en väg till ett bättre liv.

Gabriel Zucman har gett sitt namn till ett förslag på en ny, kreativ skatt som är i centrum av den franska politiken denna höst. ”Zucmanskatten” handlar om att beskatta 1 800 mångmiljardärer med 2 procent på deras tillgångar, personlig egendom som företagsinnehav. Enligt Zucmans beräkningar skulle det ge runt 200 miljarder kronor till statskassan. Det motsvarar grovt sett hälften av vad den förra regeringen föll på att inte kunna få igenom med sin statsbudget. 

Ytterhögern med Marine Le Pen i spetsen har gått framåt och fällde den senaste regeringen. Foto: Christophe Ena/AP/TT

Införandet av Zucmanskatten har blivit något av ett grundvillkor för att de franska socialisterna i sin potentiella vågmästarroll ska hjälpa presidentens mitten- och högerkoalition att klubba en budget.

Enligt en opinionsundersökning som Socialistpartiet beställde från institutet Ifop stöder 86 procent av fransmännen Zucmanskatten. Stödet är, ironiskt nog, något större inom president Emmanuel Macrons regeringsparti än bland Socialistpartiets egna väljare.

Lägger krokben

Parlamentets fragmentering är en ny, tung trend i fransk politik. Trianguleringens förbannelse har drabbat Frankrike i likhet med andra demokratier i väst. Där politiken förr var en lätt tolkad pendelrörelse mellan höger och vänster (med några mindre satelliter runt omkring) lägger nu tre jämnstora block krokben för varandra. Forna dagars dominerande vänster och höger är i dag grushögar klämda mellan vänsteralliansen Nya folkfronten, Macrons mittenallians Tillsammans och ytterhögerpartiet Nationell samling. 

Ingen av de tre klarar av att styra ensam i parlamentets underhus nationalförsamlingen. Inga opinionsundersökningar tyder heller på att det styrkeförhållandet skulle ändras ens om president Macron avgick och utlyste nyval till nationalförsamlingen.

För att komplicera det än mer finns det i Frankrike ingen tradition av att detaljförhandla – i likhet med, till exempel, de svenska Tidöpartierna. I Frankrike skjuter man först och förhandlar sen.

Paradoxen med Frankrike är att landet ändå har haft flera intressanta initiativ för att vitalisera demokratin och det politiska samtalet. Fransmännen när sedan revolutionen en hatkärlek till politik.

"Försvinn, Macron!" Demonstration i september 2025 mot budgetnedskärningar. Foto: Jean-François Badias/AP/TT

Den nye premiärministern Sébastien Lecornu var den som försökte städa upp tillsammans med Macron efter de så kallade Gula västarnas kaotiska protestvåg 2018. Han initierade då en form av eriksgata där presidenten åkte land och rike runt för att debattera med medborgarna. Det fick effekt och lugnade stämningen.

Men redan före Macrons första valseger i presidentvalet 2017 fick tusentals människor sammanstråla i små medborgarkommittéer och diskussionsklubbar som tog sig an en myriad av frågor och digitalt skickade in tusentals förslag. Det var politikens Tupperwareparty i massiv skala: en gigantisk brainstorming som gav hopp till många. 

Kreativt, vågat – och ett fiasko

Över hela landet fick tiotusentals medborgare en känsla av delaktighet. Men förslagen rann ut i sanden. Toppstyrningen av politiken fortsatte. År 2019 tillsatte Macron en ”medborgarkonvention för klimatet” med 150 deltagare. Medlemmarna var vanliga medborgare som hade valts ut enligt statistiska, representativa kriterier med hjälp av ett opinionsinstitut. 

Likt en stor klimatjury fick deltagarna låsa in sig i ett konvent och sätta in sig i klimatfrågornas snåriga problematik. De skulle lära sig, inte tycka. Grundidén var att de därefter skulle kunna komma med förslag som gick längre än vad de folkvalda kunde göra. Parlamentariker är ofta under tryck från lobbygrupper och diverse valkretsars specifika intressen, resonerade man. 

Konventet sågs som ett experiment för att vitalisera demokratin. Fler stora frågor skulle kunna debatteras så här i framtiden, var det tänkt.

– Jag kommer att fullfölja detta moraliska kontrakt som förenar oss, lovade presidenten och talade om att göra det ”utan filter”. Klimatkonventet kom med 150 förslag, varav många hyllades av experter som både kreativa och vågade. I slutändan blev det ett fiasko och en svidande svekdebatt när det ena förslaget efter det andra smulades sönder i den parlamentariska maskinen. 

Färre än tio förslag röstades igenom ”ofiltrerade”.

Premiärministeravlösning – igen – den 10 september 2025. Den avgående François Bayrou (t v) och den tillträdande Sébastien Lecornu. Fransmännen känner inte längre igen många ministrar. Foto: Christophe Ena/AP/TT

Frankrike sjönk ner i kris efter kris. Fem olika regeringar, varav tre det senaste året, har bytts ut. Ministrarnas igenkänningsgrad dalar till nya bottensiffror vid varje regeringsskifte. Med undantag för ett par, tre ministrar som återkommit har inte längre fransmännen koll på vilka som styr. 

Värre: många bryr sig inte längre. 

Att en tidigare president, Nicolas Sarkozy, nu dömts till fem års fängelse för att ha initierat en korrupt pakt med efterlysta libyska terrorister i syfte att få illegala kampanjbidrag, gör förtroendeklyftan mot etablissemanget ännu djupare.

Frågan är hur många veckor eller månader som Sébastien Lecornus nytillsatta regering kommer att hålla. Premiärministerns enda trumfkort sägs vara en ödmjuk hållning och en vana att diskret äta middag och förhandla med ytterhögerns ledare Marine Le Pen.

Avsaknaden av regeringsmajoritet gör att Frankrike glider in i handlingsförlamning.

Blir som i Italien?

Under tiden skenar statsskulden iväg och ligger nu på 115 procent av BNP. Runt hälften ska betalas till utlandet. I ett land där den så kallade gaullismen, som förespråkar ett Frankrike som ledande makt i Europa, och det nationella oberoendet (ekonomiskt, militärt, strategiskt och kulturellt) har varit snudd på statsreligion smärtar det.

Frankrike liknar i dag Italien för några år sen. Då, 2021, tillsattes den tidigare chefen för Europeiska centralbanken Mario Draghi som premiärminister. I förlängningen öppnade hans ljumma expertministär för den mer hetlevrade populisten Giorgia Meloni och hennes parti med rötter i fascismen.
Vissa iakttagare spår en liknande utveckling i Frankrike.

En skillnad mot Italien är den franska grundlagen från 1958 som ger presidenten mycket makt.

De så kallade Gula västarna orsakade kaotiska protester under 2018, bland annat på Paris paradgata Champs-Élysées. Foto: Rafael Yaghobzadeh/AP/TT

I händelse av kris öppnar grundlagens nödventiler för ett näst intill envåldshärskande av presidenten. Det bådar inte nödvändigtvis gott för Frankrikes demokrati.

Samtidigt är landet i grunden stabilare än vad många olyckskorpar hävdar – inte minst fransmännen själva. Deras ängsliga sparande gör att det finns en spargris som är dubbelt så stor som den gigantiska statsskulden. Tillväxten tuffar på, om än i motvind.

Viljan att vara en del av ett starkt EU är utbredd även inom extremhögerns djupa väljarlager. Utan det folkliga stödet för unionen hade Marine Le Pen aldrig backat i frågan om att gå ur eurosamarbetet, till exempel.

Vid nästa regeringskris (läs: budgetomröstning före årets slut) verkar det bara finnas tre vägar kvar för president Macron: att samregera med en högerextrem premiärminister, att beskatta de 1 800 rikaste och deras företagsinnehav med stöd av vänstern – eller att hitta en fransk Mario Draghi i väntan på ett sista fall. 

Inget av detta var vad Emmanuel Macron drömde om när han första gången valdes till president 2017.