Efter Assad: Syrien på väg att slitas itu

Jag återvände nyligen till Damaskus och märkte en tydlig förändring sedan mitt förra besök hösten 2022. När jag gick genom huvudstadens gator kände jag omedelbart en markant skillnad mellan vad folk pratade om för tre år sedan. Då beskrev de sin förtvivlan över situationen under den dåvarande diktatorn Bashar al-Assad. I dag handlar samtalen om de ökande klyftorna mellan grupper med olika religionstillhörighet, och om hur regeringens löften om förändring står i stark kontrast mot den hårda vardagen.

Vid gränsen när man kommer från Libanon tar den syriska armén inte längre mutor vid varje vägspärr som den gjorde tidigare, vilket är positivt. De nya regeringsstyrkorna, ledda av Hayat Tahrir al-Sham (HTS) – en bokstavstroende, sunnimuslimsk så kallad salafistisk grupp med ursprung i terrornätverket al-Qaida – har däremot börjat med en annan sak. Soldaterna frågar inresande syrier vilken del av landet de är ifrån, troligen för att ta reda på vilken etnisk eller religiös grupp de tillhör. Detta visar på den djupa splittring som nu råder mellan olika religiösa grupper i landet och den radikala ideologi som präglar regeringen, en ideologi som bygger på våld och att bara sunniter ska gynnas av de nya makthavarna.

Efter Assadregimens fall den 8 december 2024 föreställde jag mig tre möjliga scenarier för Syriens framtid. Det första var en organiserad demokratisk politisk övergång ledd av en tillfällig regering. Det andra scenariot var en uppdelning av landet i separata regioner utifrån olika väpnade rörelsers hemvist och utländska regionala makters inflytande. Det tredje var återupptaget inbördeskrig.

Massakrer och strider

Utifrån vad jag observerade under min senaste resa till Damaskus lutar verkligheten starkt åt det andra scenariot, och med risk att det även leder till det tredje. Olika intressesfärer växer nu fram utifrån olika etniska och religiösa grupper och de respektive länder i och utanför Mellanöstern som backar upp dem. Denna nya uppdelning försätter landet i en ny fas av inre konflikt, där konkurrerande maktcentrum uppstår.

Vägspärr vid libanesiska gränsen, där soldater frågar inresande syrier om deras ursprung. Foto: Mosa'ab Elshamy/AP/TT

Runtom i Syrien råder nu stora skillnader mellan vilka som kontrollerar landets gränser och som styr i olika städer. Och våldet breder ut sig:

I kustregionen begick regeringsanknutna styrkor i mars massakrer i på alawiter, den shiamuslimska minoritet som Assad tillhör och regimen ser som politiska motståndare. Över 1 500 civila dödades, och kidnappningar och våld mot alawitiska samhällen fortsatte i vissa kustområden.

I söder inträffade i juli väpnade sammanstötningar i området Suwayda mellan regeringsarmén och den Israelstödda religiösa minoriteten druser. De resulterade i hundratals civila och militära dödsoffer, enligt organisationen Syriska människorättsobservatoriet (SOHR). Dessa händelser följde på regeringens försök att återta kontrollen över regionen, med Israels godkännande.

Även kristna är utsatta. I Damaskus inträffade en bombattack mot Mar Elias-kyrkan den 22 juni som en extrem islamistisk grupp kallad Ansar al-Sunna tog på sig. Händelsen var ett ännu ett tydligt tecken på myndigheternas oförmåga att skydda civila.

Tjänstemän tilltalas "schejk"

Den nya regeringen har ännu inte heller kontroll över nordöstra Syrien, där kurderna dominerar de flesta områden. Ingen mekanism har inrättats för att integrera dem och deras styrkor i staten och den nya armén, trots att parterna skrev ett avtal i mars om detta.

Inom staten har alla regeringsdepartement och myndigheter omstrukturerats så att de flesta anställda och deras chefer kommer från HTS. Alla tjänstemän, även de utan yrkeskvalifikationer, tilltalas nu ”schejk”. Tidigare sade man ”herr”, ”överste”, ”minister”, och så vidare.

En man vid en grav sörjer tre alawiter som enligt vittnen dödades av regeringsanknutna styrkors drönare. Över 1 500 alawiter miste livet i massakrerna. Foto: Reuters/TT 

Denna förändring återspeglar hur den politiska islamismen griper in på alla nivåer i samhället. Syrierna påtvingas en radikal ideologi, där inte alla är lika välkomna, tagen från HTS och andra rörelser som ingår i regeringsarmén.

I vanligt umgänge mellan människor råder rädsla och splittring som aldrig förr. Syrierna var visserligen delade mellan anhängare och motståndare till Assad under 14 års inbördeskrig, men nu avslöjar människor inte sin religiösa eller etniska identitet förrän de litar på dem de talar med.

Sprickan mellan religiösa inriktningar har fördjupats. Det gäller även inom den sunnimuslimska gruppen, där de allra flesta bekänner sig till toleranta läror som står i stark kontrast till HTS fientliga inställning till icke-sunnitiska grupper.

Hårda levnadsvillkor

Ekonomin är ett annat stort bekymmer. Den nya regeringen har inte ändrat på Assads ekonomiska inriktning, enligt Joseph Daher, expert på Syriens ekonomi. Regeringen har fortsatt privatisera inom alla sektorer och avskaffat subventioner på bränsle, bröd och gas, medan lönerna inte har hängt med. En hög månadslön ligger i dag på 1 000 kronor, när en familj på fem personer behöver 6 000 kronor för att täcka sina grundläggande behov.

Strömavbrott är vanliga. Vattenförsörjning kan saknas större delen av veckan. Arbetslösheten är över 80 procent och mer än 90 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen. Syrierna är starkt beroende av pengar från privatpersoner utomlands. Sådana överföringarna uppskattas till mellan 30 miljarder och 70 miljarder kronor per år.

Utsatta kristna. Begravning efter sprängdådet mot Mar Elias-kyrkan i Damaskus i juni 2025. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT

För några månader sedan undertecknade staten avtal med länder vid Persiska viken, franska och andra utländska företag om att sälja diverse egendomar. Men experter anser att denna strategi i längden inte kommer att gynna Syriens industri och jordbruk. Dessa skadades allvarligt under inbördeskriget, vilket försvårar landets återuppbyggnad.

Miljoner får inte rösta

Regeringen förbereder när detta skrivs parlamentsval till den 5 oktober. Dock utesluts röstande i regionen Suwayda, som domineras av druser, och nordöstra Syrien, som kontrolleras av kurderna, på grund av påstådda säkerhetsrisker. I praktiken innebär det att över fem miljoner syrier fråntas sin rösträtt. Det gör att en stor del av befolkningen känner sig utestängd och ifrågasätter valet, vilket ökar spänningar mellan olika religiösa grupper och regioner.

Samtidigt koncentrerar HTS makten till övergångspresidenten Ahmed al-Sharaa. Han utser regeringsmedlemmar, det nationella säkerhetsrådet, domare i författningsdomstolen och en tredjedel av parlamentet. Syftet med detta är enligt regimen att förhindra organiserad politisk verksamhet under en femårig övergångsperiod för att upprätthålla stabiliteten.

Internationellt inflytande

Syrien är i dag inte bara ett inhemskt slagfält. Flera länder, i och bortom regionen, blandar sig i utvecklingen, vilket direkt påverkar statens stabilitet och dess kontroll över den egna förvaltningen.

Ett sådant land är Ryssland som med sina militärbaser längs kusten upprätthåller sina strategiska intressen till havs. Flera officiella besök mellan de båda ländernas utrikes- och försvarsministerier har förstärkt Rysslands inflytande över övergångsregeringen och gjort Moskva till en nyckelaktör.

Samtidigt försöker USA, länderna vid Persiska viken och Turkiet utöva visst inflytande på regeringen genom ekonomiskt och politiskt stöd och upphävande av sanktioner. Det gör att beroendet av dessa länder ökar och att regeringen inte kan fatta lika självständiga beslut som fullt ut tar hänsyn till det syriska folket.

Fest vid Medelhavsstranden Wadi Qandil. Många syrier känner ingen samhörighet med det nya islamistiskt präglade styret. Foto: Ghaith Alsayed/AP/TT 

Israel fortsätter i sin tur med flyganfall och övergrepp mot civila i södra Syrien, på landsbygden utanför Damaskus, och även mot strategiska mål mitt i huvudstaden, som försvarsdepartementet. Det ökar trycket på regeringen och visar hur staten inte kan skydda sitt territorium och sina egna institutioner.

De motstridiga intressena hos internationella och regionala makter fördjupar de interna splittringarna mellan folkgrupper och väpnade grupper i Syrien. Det gör att områden som Suwayda (vars druser stöds av Israel) och nordöstra Syrien (som stöds av USA) blir än mer utestängda, och ökar sannolikheten för uppdelning av staten i olika intressesfärer. Om våld och diskriminering också fortsätter mot alawiterna kan det leda till att det shiamuslimska Iran, som var allierat med Assad, och Ryssland ser till att öka sitt inflytande i kustområdena.

Krigsrisk

Syrien befinner sig vid ett avgörande vägskäl. Det kommande valet och utestängningen av Suwayda och de kurdiska regionerna utgör ett klart hot mot landets stabilitet och regimens legitimitet. Radikala grupper är nu mäktigast, nationell dialog saknas och de sociala klyftorna i samhället fördjupas, vilket för Syrien närmare en uppdelning av makten mellan lokala myndigheter. Detta påminner om när kolonialmakten Frankrike mellan 1920 och 1924 medvetet försvagade centralmakten genom att dela upp landet i separata områden, vilket skapade politisk instabilitet och social oro.

Utan verkliga reformer, inklusive en politisk process där alla grupper och regioner representeras i statsapparaten och den radikala politiska islamismens inflytande begränsas, kommer krisen bara att förvärras. Landet riskerar att ytterligare plågas av interna konflikter, regeringskollaps och eventuellt fullt inbördeskrig.

President Ahmed al-Sharaa, Donald Trump och Saudiarabiens kronprins Mohammed bin Salman. Sharaa bedriver intensiv diplomati utomlands men för att skapa ett stabilt Syrien krävs mer fokus på förhållandena inne i landet, anser artikelförfattaren. Foto: Bandar Aljaloud/Saudiarabiens kungahus via AP/TT

Syriens läge har alltid gjort det intressant för utländska makter, och detta har varit tydligt under de 14 år som kriget pågått. Men de som har störst möjlighet att skapa ett stabilt samhälle är syriska krafter, inte regionala eller internationella makter. Dessa lokala samhällsgrupper måste tillåtas vara med och påverka. Och det måste ske med omsorg och tålamod, inte genom överilade, snabba lösningar som den nya regeringen verkar tro ska fungera.

Men i stället för att på allvar försöka lösa Syriens problem på hemmaplan bedriver övergångspresident Sharaa mycket aktiv diplomati utomlands. I sitt tal i FN i september uppmanade han omvärlden att häva sanktionerna mot Syrien för att stärka landets ekonomi. Han försöker häva landets isolering gentemot resten av världen och söka fredliga lösningar på konflikter. Det gäller till exempel förhandlingar med Israel om att dra sig tillbaka från områden som ockuperades i december 2024. Allt detta är nödvändigt men syftet är inte enbart säkerhet eller försoning. I praktiken drivs dessa förhandlingar främst av strategiska intressen hos Israel och USA, som vill säkra sitt inflytande i regionen. 

Under mitt senaste besök kändes det som om alla samhällsgrupper i Damaskus är spända, oroliga och utmattade. Splittringen mellan människor av olika religionstillhörighet saknar motstycke och är till och med värre än under inbördeskriget. Om Syriens inte snabbt lyckas skapa inre stabilitet kan krisen urarta ytterligare och göra att lokala och internationella insatser för fred och säkerhet misslyckas.

Översättning: Ola Westerberg