
USA:s förbryllande knarkkrig
Analys. När Donald Trump nu för tidigare amerikanska presidenters tradition vidare och för krig mot knarket i Latinamerika, tycks han samtidigt vilja slå två flugor i en smäll. Det främsta målet tycks snarast vara att få Venezuelas president Nicolás Maduro avsatt, trots att hans regim eller land inte har särskilt mycket med narkotikaproduktion att göra. Och hittills har inget krigande mot knarket lyckats när det som verkligen driver på handeln är den gigantiska och växande efterfrågan i USA och Europa. Det skriver Lars Palmgren, Latinamerikakännare och journalist.
Publicerad: 2025-10-14
När USA:s president Richard Nixon 1971 inledde vad som senare kom att kallas kriget mot droger handlade det framför allt om att hjälpa heroinmissbrukare att komma ur sitt beroende. Snart förvandlades den närmast beskyddande attityden till “kriminell bestraffning” och kriget var ett faktum. Men det var ett krig som de flesta experter ganska snart beskrev som ett stort misslyckande, med enorma sociala kostnader för både människor och samhällen.
Den terror som Colombia levde i när kokainbaronen Pablo Escobar var som mäktigast på 1980- och 1990-talen var extrem, men också betecknande för vad kriget handlade om och fick många att börja leta efter alternativa lösningar.
Legaliseringen av marijuana i många amerikanska delstater följdes i början av 2000-talet av ett förslag från ledande latinamerikanska politiker. Chiles förre president Ricardo Lagos, Brasiliens Fernando Henrique Cardoso, Colombias César Gaviria och Mexikos Ernesto Zedillo, tillsammans med intellektuella som författarna Mario Vargas Llosa och Carlos Fuentes, lade då fram tanken om en generell legalisering av droger. På så sätt – menade de – skulle själva källan, det vill säga olagliteten, till de enorma förmögenheter som möjliggjort uppbyggandet av drogkarteller med egna avancerade militära apparater (och exotiska djurparker), komma att torka ut.
Terrorstämplar
Men det var en diskussion som aldrig riktigt lyfte och när nu Donald Trump på nytt lanserar kriget mot droger tycks alla alternativa lösningar utraderade. Militär uppladdning i Karibiska havet, sänkning av snabbgående motorbåtar utan ens en förvarning och skoningslös krigsretorik. De grupper och karteller som den amerikanske presidenten menar är ansvariga för droghandeln har definierats som terrorrörelser som behandlas som fientliga väpnade grupper, snarare än kriminella organisationer.
Colombias president Gustavo Petro (t h) har sagt: "Det är vi som får betala priset för att amerikaner och européer vill fylla sina näsor med vitt pulver". Foto: Fernando Vergara/AP/TT
Men Trumps krig mot droger liknar samtidigt en förevändning för att inleda krig mot Venezuela i syfte att tvinga bort president Nicolás Maduro från makten.
“En invasion baserad på lögner”, har Colombias president Gustavo Petro kallat det.
Han och många andra pekar på det faktum att merparten av de droger som smugglas från Sydamerika till USA kommer via Stilla havet, inte Karibien. Om Trump menar allvar med sitt krig mot droger borde det alltså vara kring havet sydväst om USA han mobiliserar, inte i sydöst. Den stora fienden i Trumps krig mot droger är dessutom inte kokain, utan fentanyl, en mycket farlig syntetisk opioid som vare sig tillverkas i Colombia eller Venezuela, utan i Mexiko. Och som smugglas in i USA med bilar som körs genom de tättrafikerade gränsövergångarna, oftast av nordamerikaner.
Amerikanska gäng
Det är heller inte främst de latinamerikanska kriminella gäng, som Trumpadministrationen har definierat som terrorister, som distribuerar och säljer droger i USA, utan en mängd olika lokala brottsorganisationer som inte är uppbyggda efter kartellmodell. Den amerikanska federala polisen FBI beräknar, enligt organisationen International Crisis Group, att det finns 33 000 olika kriminella organisationer i USA med uppemot 1,4 miljoner medlemmar som tar hand om och distribuerar de droger som smugglas in i landet.
Inte heller de två venezuelanska organisationer som Trumpadministrationen terrorstämplat passar in på den traditionella beskrivningen av karteller.
Tren de Aragua, som Trump hävdar håller på att invadera USA, sysslar inte med droger i någon större utsträckning och då mest i form av lokal försäljning. Snarare är Tren de Aragua främst en slags federation av grupper som sysslar med människosmuggling, prostitution, kidnappning, beställningsmord, beskyddarverksamhet och annat och som numera framför allt finns i Sydamerika.
Många, bland dem Venezuelas diktatoriske president Nicolás Maduro, påpekar att den mesta droghandeln till USA sker via Stilla havet, inte hans eget land. Foto: Jesus Vargas/AP/TT
Solkartellen, som Maduro sägs stå i spetsen för, är ett begrepp som började användas av journalister redan på 1990-talet som ett lite ironiskt samlingsnamn på venezuelanska militärer som på olika sätt var indragna i knarksmuggling. Inte heller den är en kartell i traditionell mening, utan ett slags löst nätverk av militärer som, med Maduros goda minne, gör affärer med drogsmugglande grupper, bland annat den tidigare colombianska gerillan.
Inte bara karteller
Det produceras över huvud taget inte särskilt mycket droger i Venezuela. Den stora produktionen sker i Colombia. Venezuela utnyttjas som korridor, liksom också, och än mer, Ecuador och andra länder. Det är heller inte längre USA som är störst marknad för det colombianska kokainet, utan Europa.
Det är dessutom inte bara de karteller eller kriminella organisationer som USA har definierat som terrorister som deltar i verksamheten. Det rör sig i stället, enligt International Crisis Group, om ett komplicerat illegalt nätverk av “företag” som köper tjänster av varandra. Här finns allt från de stora mexikanska och brasilianska kartellerna, över lokala smågangsters, till avdelningar av de albanska och italienska maffiorna, som alla använder en kombination av mutor och våld för att uppfylla sin del av verksamheten.
Att Trump har utsett Maduro till någon slags boss för drogsmugglingen till USA, och utlyst en belöning på motsvarande en halv miljard kronor till den som bidrar till att han grips, är förmodligen en grov överskattning av den venezuelanske presidentens betydelse (även om han kanske innerst inne känner sig lite smickrad). Maduro själv hävdar att de militära manövrarna i Karibiska havet är början på en invasion som syftar till att tillsätta en marionettregering som ska ge Trump fri tillgång till den venezuelanska oljan.
Även i Europa, däribland Sverige, har användning av kokainet – och med det våldet – stigit i höjden. Beslagen ökar också, bland annat tack vare knarkkhundar som Allan, som här hälsar på statsminister Ulf Kristersson i Nynäshamn. Foto: Henrik Montgomery/TT
Att Trump vill åt Venezuelas olja är nog ingen överdrift. Men Maduros verkliga rädsla är att han ska tvingas erkänna resultatet av valet i juli 2024 då hans motståndare Edmundo Gonzáles, enligt alla observatörer och tillgängliga valsedlar, vann en överlägsen seger (Gonzáles ersatte den nu aktuella Nobelpristagaren María Corina Machado som inte tilläts ställa upp). Maduros makt baseras på ett valfusk som alla i Venezuela känner till. Men så länge Maduro har stöd av militären har han också den reella makten, även om hans egendesignade militära utstyrsel, som han så gärna klär sig i trots att han inte är militär, på flera sätt kan liknas vid kejsarens nya kläder.
Som svar på USA:s militära manövrar har Venezuela inlett omfattande militära övningar i hela landet. Det pågår också en kampanj för att rekrytera, beväpna och utbilda miljontals nya milismän och kvinnor. “Om los gringos angriper, kommer vi att slå tillbaka”, har Maduro försäkrat.
Vad är krigets fas 2?
De officiella tv-kanalerna är fulla med rapporter om entusiastiska blivande milismän, ”folkets väpnade kamp mot den imperialistiske angriparen”. Samtidigt har Maduro ännu en gång tidigarelagt julfirandet så att det börjat redan i oktober med julpyntade gator och lekverksamhet för barnen i offentliga parker. Men den entusiasm som tv visar och ledarna ger uttryck för ekar ganska tomt. Desto mer är det rädsla och oro som råder. Och de flesta nya milismedlemmar är statsanställda som är rädda för att förlora jobbet.
Trump har sagt att kriget mot droger nu gått in i fas nummer två. Den första fasen var mobiliseringen av fartyg, stridsflygplan och uppemot 6 000 soldater i Karibiska havet i närheten av Venezuelas territorialvatten och sänkningen av minst fyra snabbgående motorbåtar. Den andra fasen har inletts med att Trump gav sitt speciella sändebud Richard Grenell order att avbryta alla hemliga diplomatiska kontakter med den venezuelanska regimen. I praktiken innebär det att alla förslag om förhandlingslösningar skrotas och att den amerikanske utrikesministern Marco Rubios hårda linje har segrat.
Donald Trump vid en ceremoni i Vita huset om ett försök att stoppa handeln med fentanyl från Mexiko. Denna opioid är den dödligaste drogen i USA (omkring 73 000 dödsfall under 2023), men är inte föremål för knarkkriget mot sydamerikanska ligor. Foto: Evan Vucci/AP/TT
Men vad ska hända nu?
Ett halvdussin krigsfartyg, ett dussin stridsflygplan och 6 000 soldater är en oproportionerligt stor operation om syftet är att fortsätta sänka snabbgående motorbåtar som påstås smuggla droger till USA. Men det är alldeles för lite för en invasion av ett så stort och militärt välutrustat land som Venezuela. Senaste gången som USA genomförde en militär invasion i Latinamerika var i Panama 1989. Då deltog 26 000 man och Panama är ett pytteland jämfört med Venezuela.
I stället för invasion spekuleras det om precisionsattacker mot flygfält och strategiskt viktiga platser, som i Iran nyligen. Men också om kommandoräder för att gripa eller döda nyckelpersoner som Maduro själv, inrikesministern Diosdado Cabello, talmannen i nationalförsamlingen Jorge Rodríguez eller försvarsministern och arméchefen Vladimir Padrino.
Många tolkar USA:s militära uppladdning som en strypmanöver i syfte att så skräck och splittring bland de venezuelanska ledarna. Men förhoppningarna att militären ska vända Maduro ryggen eller att det ska ske en öppen splittring inom landets ledning har kommit på skam flera gånger tidigare. Till exempel skedde det under Trumps förra presidentperiod, då han stödde utropandet av den dåvarande talmannen i nationalförsamlingen Juan Guaidó som Venezuelas “legitime president”. En åtgärd som för övrigt stöddes också av Sverige. I dag lever Guaidó i exil i USA och just ingen minns honom längre.
Tyst om efterfrågan
Men inte ens Trumps närmaste tycks veta vilket nästa steg i fas två ska bli.
Att det inte längre handlar om kriget mot droger, utan om hur man ska få bort Maduro, tycks dock klart. En militär invasion skulle knappast tas emot av jublande människomassor, även om Maduro är impopulär. Den skulle också, med få undantag, fördömas av övriga Latinamerika.
Venezuela möter hotet från USA med att mobilisera och utbilda milismedlemmar, som här får skjuts av armén. Foto: Jacinto Oliveros/AP/TT
Kanske hoppas Trump på att hans insatser som medlare i Mellanöstern ska ändra på saken och att ropet “kejsaren är naken” ska sprida sig i de venezuelanska militärförläggningarna. Men om det inte sker kanske han i stället väljer att återuppta de hemliga diplomatiska samtalen med Maduro.
Ingen vet, Trump är oförutsägbar, men oavsett hur “fas två” utvecklas tyder inget på att kriget mot droger kommer att förändras.
Gustavo Petro, president i Colombia – det land som producerar mest kokain men också beslagtar mest och där kriget mot droger varje år kostar hundratals polisers, soldaters och civilas liv – är ofta odiplomatisk. Men har även en förmåga att sätta fingret på pudelns kärna:
– Det är vi, sade han nyligen, som får betala priset för att amerikaner och européer vill fylla sina näsor med vitt pulver.
Efterfrågan på droger som den yttersta orsaken till den fortsatt ökade produktionen, trots kriget, är en detalj som tystas av allt vapenskrammel.