Varför FN:s klimatmöten inte räddar oss

Det var ett historiskt ögonblick den 11 december 2015 när jublet steg i kongresshallen i den franska huvudstaden. Ordföranden för COP21, den franske premiärministern Laurent Fabius, drämde sin klubba i bordet och meddelade stolt de tusentals delegaterna:
– Parisavtalet om klimatet har antagits.

Efter två veckors svåra överläggningar hade världens länder enats om att nu skulle den globala uppvärmningen hejdas och de mest katastrofala scenarierna undvikas. Temperaturökningen skulle stanna vid 2°C eller helst 1,5°C.

Nu, tio år senare i samband med COP30, råder långt ifrån samma optimism. Att lova är en sak, att leverera en annan. Målet är på väg att missas och utsläppen ökar.

Men det finns metoder för att nå resultat.

Varför COP-mötena är viktiga

FN:s klimatmöten startade 1995 efter det att FN:s klimatkonvention (UNFCCC) antagits. Det är ett årligt forum för representanter för nästan alla länder där de kan besluta hur klimatförändringarna ska hanteras gemensamt, som ett internationellt samfund. Mötena är viktiga eftersom klimatförändringarna är ett världsomspännande problem och utsläppen av växthusgaser inte har några gränser. Varje ton koldioxid som släpps ut någonstans i världen får globala konsekvenser. Det innebär att även om ett land minskar sina utsläpp av växthusgaser, riskerar fördelarna att motverkas av länder som inte följer med.

När historia skrevs i Paris 2015. Från vänster: FN-chefen Ban Ki-Moon, Frankrikes premiärminister Laurent Fabius och president François Hollande. Foto: François Mori/AP/TT

Det är därför det finns internationell klimatdiplomati. Tanken är att nationerna måste samlas, enas om gemensamma mål och hålla varandra ansvariga. COP-mötena bidrar också till att hålla klimatförändringarna på den internationella dagordningen. Där kan alla länder delta – stora som små – men också organisationer, näringsliv och andra intressenter, vilket gör att gemensamma åtgärder kan vidtas och understryker att åtagandena gäller alla. COP-mötena har resulterat i internationella klimatavtal som Kyotoprotokollet (1997) och Parisavtalet (2015). Med andra ord är mötenas mål och förhandlingar centrala för att vi ska kunna gå vidare på det sätt vi kommer överens om.

Kan också misslyckas

Trots dessa viktiga processer och internationella milstolpar fortsätter utsläppen att stiga i världen. Produktionen av fossila bränslen väntas också öka ytterligare. En av de största utmaningarna för COP-mötena är därför att nå faktiska resultat. Diplomaterna firar ofta när de enas om ett nytt mål eller en ny fond, men dessa framsteg omsätts långsamt i handling. COP-mötena är utformade för att skapa enighet och tyngd i besluten, men de är inte särskilt effektiva för att genomföra lösningar eller tvinga länder att agera. Dessutom är COP:s huvudsakliga lösning för att hantera klimatförändringarna att mäta, rapportera, köpa och sälja växthusgasutsläpp.

Allt kretsar kring utsläpp. Det finns problem och utmaningar med detta tillvägagångssätt. Statsvetaren Jessica Green hävdar att det internationella samfundet i stället ”måste angripa den grundläggande orsaken till klimatförändringarna: flödet av dollar i den globala ekonomin”.

FN:s klimatförhandlare faller i fällan att debattera hur man ska räkna utsläppen – genom kompensationer, koldioxidmarknader eller ”nollutsläppsmål”. Men denna tilltro till betydelsen av hur man mäter och redovisar gör att vi riskerar att missa helheten. Det ger ofta aktörer, däribland fossila bränsleföretag, större utrymme att kontrollera processen och fördröja verklig förändring, medvetet eller inte. Det är också en sak att följa hur mycket koldioxid ett kolkraftverk producerar jämfört med att spåra utsläppen från ett helt land eller hela leveranskedjor hos multinationella företag som Ikea.

Kuba, oktober 2025. Monsterorkanen Melissa, en av de kraftigaste som drabbat Karibien, blev en påminnelse om klimatets inverkan på de allt värre ovädren. Foto: Ramon Espinosa/AP/TT

En annan metod: följ pengarna

Även om COP-mötena är viktiga krävs alltså andra plattformar för gemensamma klimatåtgärder.

COP-konferenserna kan inte hantera frågan om vem som har pengarna och makten att möjliggöra eller blockera åtgärder. Men om vi reformerar reglerna för ekonomisk verksamhet, kapital och arbetskraft och fokuserar på pengaflöden i stället för mängden koldioxid, kan vi ta itu med problemet från en annan vinkel. Vi måste se klimatförändringarna som ett livsavgörande politiskt problem, där olika intressen inte bara kämpar om vem som får vad, utan också om vems livsstil som ska överleva.

Om vi för in klimatfrågan i internationella förhandlingar om till exempel handel och finansiella institutioner kan vi skapa andra politiska verktyg och rikta om de finansiella system och lagar som ligger till grund för den globala fossila bränsleekonomin. Internationella skatte- och handelslagar kan flytta makten från fossila bränsleföretag till stöd för grön teknik och dem som drabbas av klimatförändringarna. Detta skulle innebära en breddning av klimatdiplomatin och användning av ekonomiska institutioner för att ta itu med klimatförändringarna.

Exempel på världsomspännande initiativ som skulle kunna stödja klimatåtgärder är skattesamarbete, nya slags investeringsavtal och regler inom Världshandelsorganisationen (WTO) för att stödja gröna leveranskedjor och avveckla subventioner för fossila bränslen.

Även i Sverige ökar utsläppen. Protest i Malmö i augusti 2025. Foto: Johan Nilsson/TT

Skattereform som klimatpolitik

Vinstskatter på olje- och gasbolag, i kombination med globalt skattesamarbete, skulle kunna omdirigera tiotusentals miljarder kronor till olika länders statskassor. Ett sådant exempel är den minimiskatt på 15 procent för företagsvinster som infördes 2021 för medlemmarna i i-ländernas ekonomiska samarbetsorganisation OECD. Nästan 140 länder har anslutit sig till OECD:s skatteram på 15 procent, vilket innebär att om ett företag betalar mindre än 15 procent i skatt i något land kan andra länder där samma bolag har verksamhet ta ut en tilläggsskatt för att uppfylla detta minimum.

Denna överenskommelse är tänkt att förhindra att företag undviker att betala eller minskar sin skatt genom att flytta vinster från ett land till ett annat. Här finns enorma summor att hämta. Enligt uppskattningar förlorar världens länder sammantaget omkring 5 000 miljarder kronor årligen i intäkter genom att vinster flyttas till skatteparadis. Det är pengar som skulle kunna finansiera gröna investeringar och andra klimatåtgärder samt minska inflytandet från dem har tillgångar i fossil energi. Det skulle också vara ett rättvisare system.

Det är dock värt att notera att USA drog sig ur avtalet i februari 2025 och att många andra länder ännu inte har antagit eller infört det fullt ut.

En ny typ av investeringsavtal

Mekanismer för tvistlösning gör att utländska investerare kan stämma stater för politik som de anser skadar deras investeringar. Företag inom fossila bränslen har använt dessa mekanismer för att kräva (och ofta få) ersättning när regeringar inför klimatregleringar – såsom utfasning av kol, förbud mot så kallad frackning för oljeutvinning eller avskaffande av subventioner för fossila bränslen.

Investeringar skulle kunna styras om till grön teknik, som här i Kenya, där solenergi blir allt vanligare. Foto: Brian Inganga/AP/TT 

Ett av de mest kända fallen är när det brittiska oljebolaget Rockhopper stämde Italien sedan regeringen av miljöskäl förbjudit ny oljeborrning nära kusten. Rockhopper hade investerat omkring motsvarande 400 miljoner kronor men en skiljedomstol gav företaget rätt till cirka 2 miljarder kronor i ersättning.

Om den typen av avtal skrivs om eller sägs upp skulle det kunna stoppa många miljarder i statliga utbetalningar till investerare i fossila bränslen och ge regeringar frihet att reglera utan rädsla för bakslag i domstol.

Ett WTO för gröna leveranskedjor

I dag är WTO kraftigt utmanat inte minst av USA:s nya importtullar, men organisationen är annars en möjlig plattform för att jämka samman miljökrav och skapa nya regler för subventioner av ren energi framför fossila bränslen. Till exempel uppskattades världens samlade subventioner för fossila bränslen uppgå till 11 000 miljarder kronor 2023.

Inom WTO finns viktiga förslag till reformer som innebär att miljöåtgärder inte ska ses som hinder för frihandel och att klimatundantag ska införas i WTO-avtalet.

Kolkraftverk i Dingzhou i Hebeiprovinsen. Kina släpper ut mest växthusgaser, men är också en stormakt inom grön teknik. Foto: Ng Han Guan/AP/TT

Inom WTO sker dock just nu inte mycket diskussion om sådana reformer och starka politiska intressen motsätter sig förändring. Möjligheten till förändring kommer kanske från mindre allianser av likasinnade länder, som till exempel Handelsministerkoalitionen för klimatåtgärder, som samlar handelsministrar från över 60 länder, bland dem Sverige.

Trots att politiska låsningar och geopolitik gör reformförhandlingar svåra, finns det andra utvecklingar som ger en skjuts till länder som vill driva på en förändring. Till exempel ger den senaste domen från Internationella domstolen (ICJ) om staternas skyldigheter när det gäller klimatförändringar ny drivkraft för att fasa ut fossila bränslen. Domstolen slog fast att utfärdande av tillstånd för att leta efter fyndigheter med fossila bränslen, nyproduktion eller subventioner för sådana energikällor kan bryta mot internationell rätt.

COP-mötena är fortfarande viktiga som plattformar för global solidaritet, synlighet och målsättning. Men de verkliga genombrotten kommer först när världens regeringar slutar behandla klimatförändringarna som ett abstrakt matematiskt problem och börjar använda de verktyg de redan har – skattepolitik och finansiella reformer – för att stärka gröna intressen framför fossila.

Översättning: Ola Westerberg