Urfolk höjer rösten vid klimatmöte

Att COP30 hålls i Belém, inkörsporten till brasilianska Amazonas, rymmer en hel del symbolik. Under gummiboomen, som började under andra halvan av 1800-talet, växte Belém från en lerig liten by till en av Brasiliens största städer. Det var den första stora exploateringsvågen i Amazonas och Belém blev hamnen som förde ut de nya rikedomarna till omvärlden.

Det var rikedomar som också gav upphov till storhetsvansinne som hos den peruansk-irländske gummibaronen och operaälskaren Carlos Fitzcarrald som fraktade ett fartyg över bergen i Peru ned till Amazonas och seglade till Manaus för att bygga ett operahus mitt i djungeln (en surrealistisk historia som skildras i den makalösa filmen Fitzcarraldo av Werner Herzog).

Men gummiboomen gav också upphov till ett rättslöst proletariat av gummitappare, seringuieros, som behandlades som slavar och som delvis också bestod av svarta tidigare slavar, men även av ursprungsfolk från Amazonas och framför allt inflyttade från andra delar av landet på jakt efter arbete och ett bättre liv.

Trots det elände de levde i lyckades de med tiden att skapa en militant motståndsrörelse. Den förvandlades till en miljörörelse som tog kamp mot en ny slags inkräktare som skövlade skogen för att komma åt ädelträ eller för att öppna för sojaodlingar och betesmark för boskap. Det var inflyttade småbönder som brände skog för självhushåll, men också jätteprojekt som finansierades av starka kapitalgrupper eller kriminella organisationer som Comando Vermelho och Primeiro Comando da Capital.

En grupp från mashco piro-folket, som inte har kontakt med omgivningen, i fjol i sydöstra Peru. Enligt organisationen Survival International, som förmedlat fotot, var det oroande nära områden där tillstånd för avverkning getts. Bilder på "okontaktade" grupper tas ibland för att visa att de finns i syfte att skydda dem.

På senare tid handlar det alltmer om jakt på guld och andra mineral. Att kämpa mot dessa nya inkräktare är ofta en kamp på liv och död. Många miljöaktivister har dödats i Amazonas. Den begynnande miljörörelsens mest kände ledare Chico Mendes mördades 1988. Men hans nära medarbetare, som också har varit seringuiero, Marina Silva, fortsatte kampen och är i dag Brasiliens miljö- och klimatminister med en betydande roll under mötet i Belém.

Exploatering och motstånd

Just hänsynslös exploatering och envist motstånd är två begrepp som präglar både klimatdebatten och Amazonas (se artikel härintill).

Många av deltagarna på COP30 som väntat sig att komma till en mäktig regnskog överraskas förmodligen av att hamna i en storstad. Belém har drygt två miljoner invånare och är i dag bara en av många storstäder i Amazonas. Av de cirka 35 miljoner invånare som lever i den stora skogsregionen bor 75 procent i städer. Förutom Brasilien sträcker sig Amazonas in i Bolivia, Ecuador, Peru, Colombia, Venezuela, Guyana och Surinam.

Av dem som inte bor i städer räknas omkring en halv miljon som ursprungsfolk, och av dessa tillhör omkring 5 000 de "okontaktade" etniska grupper som inte har, och inte vill ha, något med den omgivande ”civilisationen” att göra. Till det kommer ett par tusen quilombos, bosättningar bildade av svarta slavar som flydde innan slaveriet avskaffades 1888.

Avverkning i Amazonas förskräcker, men den har minskat kraftigt under Brasiliens nuvarande president Lula da Silva. Foto: Andre Penner/AP/TT

Amazonas är som en kontinent – större än hela Europa, och Amazonfloden är fyra gånger längre än hela Sverige och har dessutom över tusen bifloder. Att den geografiska väldigheten motsvaras av kulturell mångfald upptäckte redan den spanske conquistadoren och upptäcksresanden Francisco de Orellana. År 1542 var han den förste som, i spetsen för ett 60-tal spanska soldater, med båt tog sig genom djungeln från hav till hav – från Stilla havet till Atlanten via Amazonfloden med många villfärder på olika bifloder.

Hundratals kulturer

Munken Gaspar de Carvajal som var resans krönikör, berättar om vänskapliga möten med mäktiga kungadömen och ursinniga attacker från andra. Men framför allt förmedlar han en slags häpen förundran över mångfalden – skillnaden mellan alla grupper och samhällen expeditionen möter, variationerna i flora och fauna och inte minst i flodens fiskebestånd.

Expeditionens uppgift att hitta kanelträd och guld – det mytiska Eldorado – uppfylldes inte, men en dittills okänd värld upptäcktes.

På Francisco de Orellanas tid uppskattas Amazonas ha varit bebott av uppemot 10 miljoner människor – hundratals kulturer och språk. Men bara hundra år efter de europeiska kolonisatörernas ankomst hade de minskat med 90 procent.

Arkeologiska utgrävningar har kommit till slutsatsen att här inte bara fanns högkulturer i nivå med inkafolket och aztekerna, utan att folken i Amazonas förmodligen var de första i världen att domesticera växter. Man odlade både till husbehov och för att kompensera skog som avverkades.

Amazonfloden i närheten av Leticia i Colombia. Torka har blivit vanligare i regionen. Foto: Ivan Valencia/AP/TT 

I dag handlar det inte om att domesticera utan om att överleva. Inte bara som kulturer, utan som ekologiskt system som påverkar hela världen.

Amazonas har nog aldrig varit den idyll som romantiker av olika nyanser gärna föreställer sig. Men efter Francisco de Orellanas strapatsrika färd för snart 500 år sen förändrades även de föreställningarna. En ny värld öppnades. Äventyrare av alla slag sökte sig hit på jakt efter allt från Edens lustgård, det förlorade paradiset, till drömmen om Eldorado.

Ökad och sen minskad skövling

Märkligt nog hittar jag inget register över någon lärjunge till den svenske botanisten Carl von Linné som annars reste lite överallt på den sydamerikanska kontinenten. Däremot berättelsen om två svenska pingstmissionärer, Daniel Berg och Gunnar Vingren, som 1910 klev i land i Belém och vars missionerande gav upphov till en frikyrkorörelse, Asamblea de Dios, som i dag har fler medlemmar än hela Sveriges befolkning.

Men viktigare var nog ändå de alldeles vanliga människor som kom till Amazonas på jakt efter ett bättre liv. När de brasilianska militärerna tog makten på 1960-talet kom inflyttningen till Amazonas att öka radikalt.

Militären betraktade området som en slumrande potential som skulle väckas till liv för att lyfta hela landet.

Verktyget för det var att bygga en väg genom Amazonas och samtidigt underlätta för nybyggare i syfte att befolka regnskogen. I takt med att den 90 mil långa B-319 byggdes mellan delstaten Amazonas huvudstad Manaus och Porto Velho växte små samhällen fram utefter den, omgärdade av småbruk som kontinuerligt utökade sin mark genom svedjebränning.

Bistert, bestämt budskap vid urbefolkningsmanifestation i Brasilia inför COP30. Foto: Eraldo Peres/AP/TT 

Men vägen underhölls inte och den fylldes av gropar och hål som gjorde den knappt farbar. Under regnperioden förvandlades vägen till lervälling. Men eftersom klimatförändringarna gjorde att vattnet i Amazonas flodsystem allt som oftast torkade ut, ökade vägens betydelse för att transportera nödvändiga varor. Vägens dåliga skick gör att det stundvis bildas kilometerlånga köer av långtradare som inte kan röra sig på en vecka. Ibland lervälling och ibland, under torrtid, torka som piskar upp dammoln så att sikten blir noll.

Så långt från idyll man kan komma.

Men att asfaltera vägen skulle öka skövlingen av skogen, och det som händer här är kanske avgörande för hela världen.

Och när Brasiliens förre president Jair Bolsonaro öppnade upp Amazonas för all slags exploatering, på samma sätt som militärdiktaturen på 1960- och 70-talen, då växte rädslan i omvärlden. Att dagens president Lula da Silva och hans miljöminister Marina Silva redan har lyckats minska skövlingen av skogen radikalt och strävar efter att den ska upphöra helt till 2030 har väckt stora förhoppningar. Men det är inga raka rör. Att Lula samtidigt har gett klartecken för oljeprospektering i havet just utanför Amazonas utflöde har lagt en skugga över andra mer löftesrika initiativ. Liksom också över COP30.

Folkens toppmöte

Men även om mötet knappast stoppar klimatförändringarna kan det bidra till att dämpa dem.

Alltsedan Francisco de Orellanas färd genom Amazonas har människor där reagerat för att försvara sig själva och sin omgivning. På senare tid, i takt med att utbildningsnivån ökat, har unga människor i ursprungsbefolkningen agerat alltmer både för att försvara gamla kulturella vanor och ritualer och den ekologiska balansen för att undvika en kollaps som skulle drabba hela världen.

De har också knutit band mellan sig och skapat enhetliga organisationer vars röst hörs också på internationella möten som COP30, där de kommer att hålla ett parallellt “folkens” toppmöte: Cumbre de los pueblos. Men dessa ”Skogens väktare” agerar inte bara som intellektuella referenspunkter, utan som handgripliga försvarare mot inkräktare som inte drar sig för att använda våld för att genomföra sina projekt.