Symbolisk seger tystar inte Marockos arga unga

Proteströrelsen kallar sig Gen Z 212 (en hänvisning till landets internationella riktnummer 212 och till en generation född mellan 1990 och 2010) och kräver bland annat satsningar på hälso- och sjukvård och utbildning. Kraven påminner om det missnöje som drev på den arabiska våren 2011, då regimkritiska demonstrationer rasade runtom i arabvärlden, och visar att det fortfarande finns en stark önskan om social rättvisa och systemförändring.

Liksom 2011 års 20 februari-rörelse är Gen Z 212 starkt beroende av sociala medier. De har utnyttjat datorspelsplattformen Discord och dess över 200 000 medlemmar för att samordna sina krav, snarare än att organisera sig utefter klassiska hierarkiska nätverk. Via plattformen kan deltagarna också dokumentera övergrepp och förbli anonyma.

Till skillnad från sin föregångare understryker 2025 års rörelse att den är en lös organisation utan ledare. För att förbli oberoende vägrar den också att bilda allianser med politiska partier eller andra etablerade intresseorganisationer.

De aktuella protesterna passar in i ett mönster som syns runtom i världen med generation Z-rörelser (läs även artikeln i Utrikesmagasinet om upproren i Asien). De har setts i allt från Algeriet (under parollen Gen Z 213) till Nepal, Serbien, Peru och Madagaskar, för att nämna några länder.

Marocko styrs i praktiken av kung Mohammed VI som bara har gett tomma löften till demonstranterna, skriver artikelförfattaren. Här syns kungen med den forna kolonialmakten Frankrikes president Emmanuel Macron. Foto: Mosa'ab Elshamy/AP/TT

Det som utlöste demonstrationerna i Marocko var när åtta gravida kvinnor dog i staden Agadir efter kejsarsnitt på överfulla offentliga sjukhus. Utöver denna utlösande faktor är rörelsen en kanal för ett allmänt utbrett missnöje med dålig samhällsservice, stora skillnader mellan landsbygd och stad, ungdomsarbetslöshet på omkring 35 procent och de privatiserade, underfinansierade hälso- och utbildningssektorerna.

Demonstranterna uttrycker sina krav genom slagord som ”Vi vill ha sjukhus, inte arenor”. Det belyser skillnaden mellan de enorma ekonomiska satsningar i infrastruktur som görs inför fotbolls-VM för herrar 2030 och de låga investeringarna i viktiga samhällstjänster. Andra krav är att regeringen med premiärminister Aziz Akhannouch i spetsen ska avgå, att ansvar utkrävs i domstol, fångar ska friges fångar, stopp för korruptionen och att alla marockaner ska kunna leva ett värdigt liv. 

Förtryck kontra utrikespolitik

Statens reaktion har varit hård, vilket dokumenterats av människorättsorganisationerna Human Rights Watch och Amnesty International. Den typen av ingripanden riskerar att fördjupa klyftan mellan regeringen och medborgarna och öka spänningarna. Fler än 500 personer greps bara under protesternas första sex dagar, och domstolar har utdömt hårda straff (upp till 20 års fängelse) för demonstranter, vilket tydligt visar att regimen inte tolererar oliktänkande.

Som politiskt svar har regeringen lovat dialog och en parlamentarisk utredning, och kung Mohammed VI har efterlyst påskyndade reformer. Hittills har det dock mest varit tomma ord. Demonstranterna fördömer därför regeringen som de anser ”lägger miljarder på påkostad infrastruktur men försummar sjukhus och skolor”.

Marockos landslag. Fotbollen stjäl pengar från välfärden, anser demonstranterna, inför VM 2023, då landet är värd för turneringen tillsammans med Portugal och Spanien. Foto: AP/TT

Samtidigt som regeringen verkar vilja ta udden av Gen Z 212 genom att försöka framstå som om den lyssnar på rörelsen, spelar också utrikespolitiken just nu en strategisk roll för att blidka allmänheten. Och det är här som de båda frågorna flätas samman.

Kungahuset, som i praktiken styrt sedan självständigheten 1956, svarade den 31 oktober med ett patriotiskt utspel för att försöka kanalisera folkets känslor och skapa enighet i landet. Hovet slog då fast att samma datum införa en ny helgdag, id al-wahda. Den firar att FN:s säkerhetsråd antagit en resolution som stöder Marockos plan för självstyre för Västsahara, som landet ockuperat ända sedan 1970-talet. Kortvarigt enades marockanerna också över generationsgränserna i firandet.

FN:s erkännande av Marockos suveränitet över Västsahara var resultatet av åratal av lobbying och internationellt alliansbyggande. Men firandet döljer att en central aspekt om Västsahara inte är löst. FN:s resolution hanterar nämligen inte den avgörande frågan om rätten till självbestämmande för det sahariska folket. Det är en princip som är inskriven i internationell rätt och som den sahariska befrielserörelsen Polisario och dess anhängare trycker på. Men med det internationella stöd som Marocko har lyckats samla försöker regimen både skapa en symbol för nationell samling och ge sken av att en tvist som långt ifrån är löst skulle vara avslutad.

När Västsaharafrågan och demonstrationerna har hamnat i fokus samtidigt vittnar det om en central paradox i den moderna marockanska staten. Här finns en ung generation som kräver att regimens företrädare ställs till svars, samtidigt som de unga uppmanas att fira just de maktstrukturer de vill förändra. Monarkin försöker uppvisa nationell styrka genom internationellt erkännande, medan en generation uppkopplade ungdomar anser att regimens legitimitet i stället ska förtjänas genom social rättvisa och ökat förtroende.

Annekterat Västsahara

Västsahara är ett glest befolkat territorium som gränsar till Marocko, Mauretanien och Algeriet. Det har varit omtvistat sedan kolonialmakten Spanien drog sig tillbaka 1975 och Marocko annekterade området. Konflikten präglar relationerna mellan Marocko och Algeriet på ett djupgående sätt, eftersom båda regeringarna misstror varandra.

Soldater från Västsaharas befrielserörelse Polisario vid flyktinglägret Boujdour för saharier i Algeriet. Foto: Bernat Armangue/AP/TT

Mot Marockos anspråk på suveränitet står den sahariska rörelsen Polisario som grundades 1973. Den har utropat Sahariska arabiska demokratiska republiken (SADR) och strävar efter fullständig självständighet för territoriet. Polisario får politiskt och logistiskt stöd från Algeriet, samtidigt som man förespråkar en folkomröstning om självbestämmande under FN:s överinseende. Mer än 170 000 sahariska flyktingar befinner sig fortfarande i läger i Algeriet nära Marocko och Västsahara.

USA erkände 2020 Marockos suveränitet över Västsahara i utbyte mot normaliserade relationer med Israel. Den 31 oktober 2025 antog FN:s säkerhetsråd en historisk resolution som USA var drivande bakom och förlängde mandatet för FN-insatsen där, Minurso. I resolutionen beskrivs Marockos plan för Västsaharas självstyre från 2007 som den ”mest trovärdiga, genomförbara och pragmatiska grunden” för en lösning – ordval som Marocko hyllade som en diplomatisk triumf. Men denna formulering lämnade frågan om självbestämmande olöst. Polisario och Algeriet fördömde beslutet som ett avsteg från FN:s eget ramverk för avkolonisering.

Lokalt, regionalt, globalt

Marockos utveckling präglas just nu av att framgångar i utrikespolitiken stärker landets anseende utomlands, samtidigt som förtroendet för staten inom landet urholkas när välfärden försummas. Ungdomars engagemang är särskilt framträdande i detta sammanhang. Gen Z 212-rörelsen avslöjar därmed klyftan mellan vad statens har för ambitioner och vad samhället har för behov.

Klyftan visar också att symboliska segrar för landets styre inte kan ersätta konkreta förbättringar i vanliga människors vardag. Gen Z 212-rörelsen drivs främst av missförhållanden inom landet, Men det ska också påpekas att den ingår i och får kraft i ett bredare sammanhang med internationell solidaritet (däribland med palestinierna) och förenar globala rättviseperspektiv med lokal ilska.

Regimvänlig parad i staden Laayoune i Västsahara på årsdagen av den så kallade gröna marschen 1973 då området intogs. Foto: AP/TT

Händelseutvecklingen i regionen påverkar också denna ekvation. Marockos linje ifrågasätts av grannländer, däribland Algeriet, som fortsatt stödjer självbestämmande för Västsahara, samt av regionala organisationer och staterna vid Persiska viken. Stabiliteten i området påverkar handelsvägar, migrationsströmmar och tillgången till resurser, vilket kopplar Marockos utrikespolitiska framgångar direkt till frågor om regional säkerhet och ekonomisk strategi. Att frågan om Västsahara så länge har varit försummats internationellt, har resulterat i en hårdfryst konflikt som ökar risken för att lågintensivt våld kan trappas upp till en bredare regional konflikt.

Marockos utrikespolitiska seger om Västsahara har stärkt regimen internationellt. Däremot inte sammanhållningen i förhållande till den rastlösa ungdomen i det egna landet eller i Västsahara, där strävan efter självbestämmande kvarstår trots att den marockanska regeringen vill förmedla bilden att frågan är avslutad.

Sammanfattningsvis speglar Marockos utveckling en tilltro från regeringen om att utrikespolitiska segrar, som internationellt erkännande av territoriella anspråk, stärker landets regionala och globala inflytande. Men om regeringen inte samtidigt investerar i social rättvisa riskerar missnöjet inom landet att fördjupas. Gen Z 212-rörelsen är ett tydligt bevis på denna klyfta och visar att utrikespolitisk prestige inte på sikt kan ersätta den egna befolkningens erkännande.

För Marocko är det avgörande att regeringen förstår medborgarnas verklighet, och lyckas skapa ett generationsöverskridande ”socialt kontrakt”, om landet ska förbli politiskt stabilt och regimen ska lyckas med sin förhoppning om en enad befolkning – det ideal som nu ska firas varje år den 31 oktober.

Översättning: Ola Westerberg