Dådet som satte Frankrike på svåra prov

Den där fredagskvällen var ovanligt varm för årstiden och folk trängdes på uteterrasserna. Då gick tio terrorister till attack mot flera platser i och runt Paris: fotbollsarenan Stade de France, där en match mellan Tyskland och Frankrike spelades, och mot barer och restauranger samt konsertlokalen Le Bataclan i den östra delen av huvudstaden. 

Attentaten beskrivs som de värsta som drabbat landet på senare år, och ett nationellt trauma som landet bearbetar än i dag. 

Trots att dåden chockade Frankrike kom de inte oväntat. Året 2015 präglades av terror. Den fundamentalistiska sekten Islamiska staten (IS) växte i Syrien och Irak där den byggde sitt så kallade kalifat. I IS ögon hade Västeuropa, och särskilt Frankrike, våldfört sig på den muslimska världen bland annat genom sitt koloniala arv, och var därför en måltavla. Det var också det europeiska land som hade ”exporterat” flest IS-krigare vid den här tiden. Under 2015 hade de börjat återvända från Mellanöstern till sina hemländer för att utföra dåd, men gick under myndigheternas radar.

Vem som helst måltavla

Attackerna i och runt Paris var inte heller de enda det året. I januari 2015 hade radikala islamister tagit sig in på satirtidningen Charlie Hebdos redaktion i huvudstaden, dödat en polis och sedan tagit gisslan på en judisk livsmedelsbutik. 16 människor dödades. Ytterligare attentat genomfördes under året och flera avvärjdes. Fransk underrättelsetjänst visste att IS skulle slå till, men inte när, var eller hur. 

Säkerheten skärptes, myndigheterna fick nya befogenheter. Soldat på vakt vid katedralen Norte Dame i Paris i december 2015. Foto: Michel Euler/AP/TT

Att terroraktionerna den 13 november 2015 skedde koordinerat, och mot olika typer av platser, gav fransmännen för första gången en känsla av att vem som helst kunde vara måltavla. Rädslan för nya attentat blev påtaglig. Enligt en undersökning från opinionsinstitutet Ifop kände så gott som hela befolkningen rädsla. 

Attentaten fick både omedelbara och långsiktiga konsekvenser vad gäller polis- och säkerhetsarbete. Undantagstillstånd infördes redan natten efter attackerna, och kom att förnyas flera gånger och totalt gälla i två år. Det gav utökade befogenheter för rättsväsende och polis, och innebar bland annat att myndigheter lättare kunde stänga moskéer, hålla personer i husarrest eller förbjuda demonstrationer.

Under bara några veckor i slutet av 2015 gjordes över 3 000 husrannsakningar mot misstänkta terrorister. Säkerheten stärktes även i skolor, där regelbundna övningar inför eventuella terrorattacker infördes. Fransmännen slöt i stor utsträckning upp bakom de hårda tagen. En majoritet av befolkningen visade sig redo att ge upp viss personlig integritet och frihet som pris för en hårdnad terrorlagstiftning.

Splittrande politisk effekt

Men det var inte utan kritik som regeringen genomförde förändringarna. Rättsstaten fick inte försvagas i terrorkampens namn, menade bland annat CNCDH, en myndighet som kontrollerar att den franska staten respekterar mänskliga rättigheter. CNCDH varnade för att “demokratin skulle vara i fara”, och att “terroristerna skulle ha vunnit” om undantagstillståndet blev permanent – vilket det till viss del ändå blev flera år senare.

Antiterrorarbetet fick en splittrande politisk effekt, framför allt inom vänstern. Strax efter novemberdåden föreslog president François Hollande från Socialistpartiet en lag som möjliggjorde att frånta terrordömda med dubbla nationaliteter sitt franska medborgarskap. Jämförelser gjordes med USA:s kritiserade långtgående lagstiftning, däribland den så kallade Patriot Act, i kampen mot terrorismen efter den 11 september 2001, och franska medier skrev om en ”Patriot Act à la française”.

Frankrike har genom åren dragit på sig många muslimers ilska, bland annat på grund av den terrordrabbade satirtidningen Charie Hebdos publicering av Muhammedkarikatyrer som utlöste en rad protester, som de här i Pakistan 2015. Foto: Anjum Naveed/AP/TT

Debatten rasade, inte minst inom Socialistpartiet där hård kritik kom från självaste justitieministern Christiane Taubira. Hon menade att förslaget skapade ett första- och andra klassens medborgarskap. Projektet övergavs senare, men då hade ministern redan lämnat regeringen. 

Taubira blev en av de franska röster som varnade för att sammanblanda “vanliga” muslimer och terrorism. Inget annat land i Europa har lika många muslimer – omkring sex miljoner. Gruppen känner sig ofta utpekad i debatten om radikal islamism, och medborgarskapsfrågan uppfattades av många som en attack riktad mot muslimer. 

Arv från revolutionen

Just frågan hur den franska republiken kan skydda sina medborgare, undvika att peka ut muslimer som grupp, och samtidigt bekämpa den radikala islamismen på fransk mark, har löpt som en röd tråd genom de senaste tio årens offentliga debatter i Frankrike. Liknande tongångar har hörts också i andra västländer.

Från civilsamhället och delar av vänstern har man länge varnat för ökad islamofobi i samband med kampen mot terrorn. Antalet antimuslimska dåd ökade tiden efter attentaten 2015, enligt siffror från CNCDH. Direkt efter dåden ansåg färre än hälften av fransmännen att islam var förenligt med republiken. Ett par år senare hade den siffran dock stigit till över hälften.

Både François Hollande (t h), som var president 2015, och hans efterträdare Emmanuel Macron (t v), har gått en svår balansgång mellan säkerhet och religionsfrihet. Här syns de båda delta i en ballongceremoni 2017 för att hedra offren på årsdagen av det stora terrordådet två år tidigare. Foto: Philippe Wojazer/AP/TT

Samtidigt upplever en övervägande majoritet av landets muslimer att staten är diskriminerande i sitt sätt att tillämpa det som på franska heter laicité – principen om strikt separation mellan stat och religion, en sorts aktiv tappning av sekularism. Begreppet har sitt ursprung i den franska revolutionen på 1700-talet och finns inskrivet i grundlagen. Principen har alltid varit omtvistad, men visar sig gång på gång ha starkt stöd i Frankrike. I många fransmäns ögon illustreras den, förenklat, genom den lag från 2004 som förbjuder religiösa symboler i skolan, till exempel att bära slöja. 

Debatten om vad laicité innebär i praktiken har blossat upp flera gånger de senaste tio åren, särskilt omedelbart efter nya terrordåd. Tolkningarna av principen är flera och olika, och har blivit politiska slagträn. 

Delar av vänstern, däribland ledaren för partiet Det okuvliga Frankrike, Jean-Luc Mélenchon, menar att det används som ett vapen med udden riktad mot islam, till exempel när regeringsföreträdare föreslagit att även personer som hämtar barn i skolan inte ska få bära slöja. Samma del av vänstern har anklagats för att se genom fingrarna med radikalisering i sina försök att fiska röster hos de muslimska väljarna.

Mördad lärare

Å andra sidan finns de som försvarar en så kallad strikt laicité. En röst från detta håll är den förre inrikesministern och ledaren för det borgerliga partiet Republikanerna, Bruno Retailleau. Han och andra menar att principen är en grundbult i den franska republiken som syftar till att värna friheten att tro eller inte, oavsett religion. Detta läger anklagas i sin tur ofta för att vara islamofobiskt.

Oron var stor för att den mycket öppna invigningen av de olympiska spelen i Paris 2024 skulle utsättas för ett terrordåd, men så skedde inte. På bilden Argentinas OS-trupp. Foto: Loic Venance/AP/TT

I oktober 2020 skedde ett bestialiskt dåd som högaktualiserade debatten om laicité, kampen mot terrorn och spänningen mellan yttrandefrihet och religionsfrihet – den här gången i skolan. Historieläraren Samuel Paty halshöggs efter att ha visat de karikatyrbilder av profeten Muhammed som hade publicerats av danska Jyllands-Posten 2005 och senare även av satirtidningen Charlie Hebdo.

Bilderna, som uppfattats som djupt kränkande för många muslimer och som lett till våldsamma protester, visades under en lektion om yttrandefrihet. En kampanj mot Samuel Paty spreds på sociala medier. Gärningsmannen var en radikal islamist med tjetjensk bakgrund bosatt i Frankrike, som inte hade någon personlig koppling till läraren.

Dådet skedde strax efter det att president Emmanuel Macron, som anklagats för att vara för slapphänt i kampen mot terrorn, lagt fram ett lagförslag om att bekämpa vad han kallade “islamistisk separatism” – en sorts ghettofiering som presidenten menar fått breda ut sig på grund av politikernas passivitet. Denna så kallade antiseparatistlag innebar hårdare tag i kampen mot terrorn, med förslag om att till exempel lättare kunna stoppa imamer som sprider jihadistisk propaganda, eller utöka kontrollen av privata skolor.

Inte vunnit kampen

Frankrike är än i dag måltavla för radikala jihadister, även om dåd av storleken som vi såg under 2015 inte har upprepats. Myndigheter varnar snarare för hot inifrån, likt mordet på Samuel Paty, än utifrån. Tio år efter dåden i och runt Paris skulle få hävda att Frankrike har vunnit kriget mot terrorn. 

Landet har dock avsevärt förstärkt sitt antiterrorarbete, inte minst genom lagstiftning. Tillfälliga åtgärder har till viss del blivit permanenta. Myndigheter har till exempel lättare att upprätta säkerhetszoner utan att undantagstillstånd införs. 

Ytterhögerpartiet Nationell samling har under Marine Le Pen blivit en allt starkare politisk kraft sedan 2015. Här syns partiledaren vid en manifestation efter massmordet på Charlie Hebdo samma år. Foto: Claude Paris/AP/TT

Vad som också har förändrats är fransmännens medvetenhet om hotet från islamistisk terror. Rädslan finns kvar. Ett tecken på det är hur tiden före invigningen av sommar-OS i Paris 2024 präglades av oro över att ceremonin skulle drabbas av terrordåd. Någon pågående debatt om att riva upp den förstärkta antiterrorlagstiftningen finns inte.

Slå ner på islam?

Tvärtom – undersökningar visar att säkerhet är en av de politiska frågor som fransmännen prioriterar högst. Ytterhögerpartiet Nationell samling har under Marine Le Pen växt avsevärt sedan 2015, och satsat på att retoriskt koppla samman ökad invandring och terrorhot. För några år sedan var en sådan koppling kontroversiell, men den görs numera också av andra partier och har delvis fått gehör i befolkningen.

Ytterhögern har upprepade gånger använt principen om laicité som argument för att begränsa hur mycket den muslimska identiteten får synas, till exempel genom förslag om ett allmänt förbud mot att bära slöja på offentlig plats. Nationell samlings kritiker menar att partiet använder laicité som verktyg för att slå ner på islam som religion.

Principen om laicité, trots att den är omtvistad, står stadigt. Något som däremot diskuteras är principens framtid. Undersökningar visar att unga mellan 18 och 24 år, muslimer eller inte, i större utsträckning ser den som diskriminerande än befolkningen generellt. Det återstår att se vad det på sikt kommer att innebära för gränsdragningen mellan yttrandefrihet och rätten att utöva sin religion.