Varför Trump inte lyckas stoppa kriget

I början av 1800-talet kommenterade en av den moderna krigsforskningens grundare, den tyske generalen och militärhistorikern Carl von Clausewitz, Napoleonkrigen på följande sätt:

"Erövraren är alltid fredsälskande; han skulle vilja marschera in i vår stat lugnt och stilla".

Detta – att vilja segra utan att möta motstånd – är något som gäller fortfarande för de flesta militära aggressioner. Men de flesta européer bortsåg från Clausewitz grundläggande princip när de bedömde varför Moskva betedde sig som man gjorde efter att ha inlett det rysk-ukrainska krigets utbrott 2014.

Före den storskaliga invasionen 2022 antog många diplomater och kommentatorer i stället att Kremls upprepade uttalanden, om att man hade fredliga avsikter gentemot Kiev, innebar att det både var möjligt och önskvärt att förhandla med Ryssland om dess mål och uppförande i Ukraina.

Rysslands president Vladimir Putin möter pressen efter sitt telefonsamtal med sin amerikanske motsvarighet Donald Trump den 19 maj. Foto: Vyacheslav Prokofyev/Sputnik via AP/TT

Man insåg inte att president Vladimir Putin redan från början, i samband med annekteringen av Krim och intrånget i östra Ukraina, hade som mål att lägga under sig hela sitt grannland. Man gjorde felbedömningen att Putinregimens hybridkrigföring – med agenter, irreguljära stridande, korruption, ekonomiskt tryck, politisk utpressning med mera – bara berodde på att Kreml föredrog dessa förhållandevis begränsade metoder för att försöka erövra Ukraina, jämfört med det osäkra utfallet av en våldsam ockupation av större delen av landet med tiotusentals regeringssoldater.

Trumps önsketänkande

De senaste tre åren, med krig i full skala, har dock den roll som Rysslands militära invasion spelar för Putins regim förändrats, liksom Europas uppfattning om Moskvas motiv och beteende. I Ryssland har kriget i sig en stabiliserande verkan på det politiska systemet som förlitar sig på en alltmer extrem ideologi, en krigsekonomi och ett mobiliserat samhälle. I Europa har samtidigt de flesta politiker, diplomater och experter, mot den rådande mörka bakgrunden, färre illusioner om Putins påstådda fredslängtan än de hade för några år sedan.

Trump har haft flera mer eller mindre lyckade möten med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj, som detta i Vatikanen i samband med påve Franciskus begravning i april 2025. Foto: Ukrainas presidentkansli/AP/TT

I Vita huset råder däremot efter Donald Trumps tillträde i januari 2025 ett verklighetsfrånvänt önsketänkande när det gäller det rysk-ukrainska kriget.

Det är häpnadsväckande hur politiskt naiv, moraliskt likgiltig och diplomatiskt amatörmässig den nya presidentadministrationen har varit under sin första tid. De senaste månadernas uttalanden och åtgärder från Vita huset när det gäller det rysk-ukrainska kriget har som bekant utlöst chockvågor i Europa och på andra håll. Det verkar som om USA:s svängande fram och tillbaka på sistone beror på barnsligt strategiskt tänkande, kombinerat med respekt på ett politiskt plan och till och med personlig förståelse för Putin.

Putins trollning

Fyra månader av skytteldiplomati och medlingsförsök från amerikanskt håll har inte lett till mycket. Resultatet av det två timmar långa telefonsamtalet nyligen mellan Trump och Putin blev också magert, även om de båda presidenterna efteråt hävdade att det hade varit framgångsrikt.

Varken de intensiva trepartssamtalen mellan Washington, Moskva och Kiev, eller de direkta kontakterna mellan USA:s och Rysslands presidenter, har lett till några konkreta resultat. Putin klargjorde efter telefonsamtalet att det inte blir något eldupphör, vare sig nu eller inom kort. Och Trump sade att Ryssland och Ukraina borde föra direkta förhandlingar – som om de två länderna inte har förhandlat med varandra upprepade gånger genom åren [före 2022].

Sökande efter överlevande efter ett ryskt anfall mot Zjitomir i Ukraina. Det kraftiga bombardemanget helgen den 24–25 maj 2025 fick Trump att kalla Putin "galen". Foto: Ukrainas räddningstjänst/AP/TT

I sin kommentar till telefonsamtalet med Trump ägnade sig Putin i själva verket åt trollning gentemot Ukraina, USA och hela västvärlden, på två sätt. För det första använde Putin termen ”memorandum” för att beteckna det primära mål som ska uppnås i kommande förhandlingar. Det är ett laddat ord för dem som kan de postsovjetiska rysk-ukrainska relationernas historia. Det finns nämligen redan ett historiskt säkerhetsrelaterat "memorandum" som undertecknades 1994 av regeringarna i Moskva och Kiev (samt Washington och London) i Ungerns huvudstad Budapest. Det gick ut på att Ukraina, efter Sovjetunionens upplösning tre år tidigare, skulle ansluta sig till FN:s ickespridningsavtal om kärnvapen.

Svårt att ställa om till fred

I detta memorandum garanterade Moskva, i utbyte mot att Kiev överlämnade sina kärnvapen till Ryssland, att man inte skulle anfalla Ukraina. Washington och London försäkrade i sin tur Kiev att de respekterade Ukrainas gränser och suveränitet. Sedan Moskva i elva år nu demonstrativt har trampat på Budapestmemorandumets både bokstav och anda erbjuder sig Kreml alltså att underteckna ett nytt rysk-ukrainskt "memorandum".

Anti-ukrainskt samhällsliv. En kossack sjunger vid öppnandet av en utställning i Moskva om "den militära specialoperationen" i Ukraina. Foto: Dmitri Lovetsky/AP/TT

För det andra uteslöt Putin inte, i sin kommentar efter att ha talat med Trump, att förhandlingar med Kiev framöver kan leda till vapenvila – men endast "under viss tid". Även om förhandlingarna blir framgångsrika skulle vapenvilan alltså bara vara tillfällig.

Detta förbehåll från Putin utgör faktiskt ett mycket relevant medgivande av de faktiska förhållandena: Den ryska krigsekonomin och samhällets militära mobilisering är nu så långt framskridna att de inte kan stoppas så lätt. Moskva kan inte längre bara avbryta krigföringen permanent. Vad skulle då ske med de hundratusentals soldater som har värvats, den storskaliga vapenproduktionen och den krigiska inställning som blivit vardaglig rutin? Hur skulle man hantera de intensiva hatkampanjer mot Ukraina som pågår på många områden i det ryska samhällslivet (utbildning, medier, kultur med mera), om det från den ena dagen till den andra blir en permanent fred?

Gerillasoldater vid en utbränd sovjetisk stridsvagn i Afghanistan 1989. Sovjetunionens invasion blev ett stort fiasko som bidrog till viktiga reformer strax innan imperiet upplöstes. Foto: Greg English/AP/TT

Glasnost och perestrojka

Dessa och liknande signaler från Moskva innebär att det i princip bara går att dra en slutsats: För att få ett slut på det rysk-ukrainska kriget måste Ryssland uppleva ett förödmjukande nederlag på slagfältet. Den historiska lärdomen är dessutom att ryska militära misslyckanden har lett till liberalisering. Det gäller inte minst det katastrofala misslyckandet för den sovjetiska invasionen av Afghanistan 1979–1989 (som krävde tusentals egna soldaters liv och hundratusentals afghaners). Detta fiasko var en av de avgörande faktorerna bakom Sovjetunionens siste president Michail Gorbatjovs berömda samhällsreformer om öppnare samhällsdebatt (glasnost) och friare ekonomi (perestrojka). Andra exempel är de stora reformerna efter Krimkriget 1854–1856 och det rysk-japanska kriget 1904–1905.

Den ryska imperialismen kommer inte att upphöra genom förhandlingar, kompromisser eller eftergifter. De innebär i stället bara att Moskva kommer att ge sig in på fler ”äventyr” utomlands och militär upptrappning längs Rysslands gränser. En dag kommer Kreml förhoppningsvis att stoppa sitt expansionskrig och den terror man bedriver mot civila i Ukraina och på andra håll. Men för att det ska ske måste det ryska folket först börja tro att den typen av beteende dels inte kommer att leda till seger, och dels riskerar att utlösa en kollaps för det egna samhället som kan slå tillbaka ordentligt på dem själva.

Översättning: Ola Westerberg