Fred fortfarande en utopi i gerillakrigens land

Gustavo Petros vallöfte 2022 om “total fred” väckte hopp hos en befolkning som var trött på det närmast eviga våldet.

“Colombia”, lovade landets första vänsterpresident, ska bli en “fredens och livets stormakt”.

Det lät utopiskt, men förutsättningarna var ganska goda. Petros egen historia som medlem i gerillaorganisationen M-19 gav honom unik kunskap om de väpnade organisationernas interna dynamik. Dessutom hade hans breda regeringskoalition, där också de traditionella liberala och konservativa partierna var representerade, egen majoritet i kongressen som gav kraft åt hans initiativ. Till det kom erfarenheterna från de framgångsrika fredsförhandlingarna med Colombias äldsta och största gerillaorganisation Farc, som ledde till att den dåvarande presidenten Juan Manuel Santos fick Nobels fredspris 2016.

Och det började bra.

Fredsförhandlingarna efter Petros tillträde rivstartade med tio olika och samtida processer. Ganska snart kom man överens om vapenvila både med ELN-gerillan, som liksom Farc bildades redan i början av 1960-talet, och utbrytarfraktioner av Farc som inte accepterade fredsavtalet från 2016.

Framgång vänd till motgång

Även i den ständigt våldspräglade regionen Catatumbo på gränsen till Venezuela etablerade ELN och Frente 33, en utbrytargrupp från Farc som dominerade området, vapenvila med varandra.

Catatumbo – en av de regioner där det odlas mest kokablad i Colombia och där droghandeln utgör axeln i ekonomin – blev därmed lite överraskande föregångsexemplet för fredsprojektets tidiga framgångar.

I dag, knappt tre år senare, är Catatumbo i stället exemplet på dess misslyckande.

I början av året bröt ELN vapenvilan och inledde en offensiv mot Frente 33. Det handlade inte bara om sammanstötningar. ELN-rebeller gick med namnlistor i händerna och knackade dörr där misstänkta medlemmar eller sympatisörer till Frente 33 bodde för att sen helt enkelt mörda dem. Liken dumpades på allmän plats för att sprida skräck. Över 100 människor har dödats sedan januari och över 60 000 har tvingats lämna sina hem.

Som en förberedelse för offensiven hade ELN skickat gerillasoldater från andra regioner till Catatumbo, oftast via Venezuela.

Invånare från Catatumbo slog tidigare i år läger i huvudstaden Bogotá och krävde ett möte med president Gustavo Petro om våldet i deras hemmaregion mellan ELN-rebeller och utbrytargrupper från Farc-gerillan. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

En orsak till ELN:s offensiv var att Frente 33, som var mer rotad i regionen än ELN, hade utnyttjat vapenvilan och arméstyrkornas passivitet till att stärka sin organisation. Det gjorde man i form av nyrekrytering, ofta av barn via sociala medier, och genom att bygga upp ett nätverk av nya basläger som möjliggjorde effektivare kontroll av vägar och byar och därmed också över kokaproduktionen.

Kokapriset påverkar

Men den utlösande faktorn, menar specialister, var att priset på koka och kokapasta plötsligt steg drastiskt, vilket ökade Catatumbos strategiska betydelse för gerillans ekonomi. Dessutom hade ELN på sin kongress definierat Venezuela som en pionjär “för den latinamerikanska revolutionen”, som det var en plikt att försvara. Eftersom Nicolás Maduro utropat sig till segrare i det venezuelanska presidentval i juli förra året som omvärlden fördömde som fusk, och som Gustavo Petro inte erkänt, var ELN:s stöd strategiskt viktigt för att förhindra en invasion från Colombia som den venezuelanska regimen misstänkte var på gång. Och genom att besegra Frente 33 skulle ELN ensamt få kontroll över gränsen.

“ELN har valt kriget och krig ska de få”, har Gustavo Petro svarat. Undantagslagar har utfärdats och trupper har skickats till Catatumbo, men ännu har regeringsstyrkorna inte gått till offensiv mot ELN. I stället har man förhandlat med Frente 33 som börjat koncentrera sina trupper i ett område som övervakas av regeringsstyrkorna. Förhoppningarna är att förhandlingarna där snabbt ska leda till att Frente 33 definitivt lägger ned sina vapen.

Men ingenting är säkert.

Kritiker menar att Petros projekt “total fred” har genomförts på ett så oorganiserat, improviserat och splittrat sätt att det snarare har bidragit till att stärka de illegala väpnade grupperna. När regeringsstyrkorna drog sig tillbaka för att respektera eldupphöravtal passade de illegala väpnade grupperna på att flytta fram sina positioner.

Lådor har placerats ut i Bogotá till minne av dem som dödats e f t e r 2016 års fredsöverenskommelse mellan regeringen och Farc. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

En av dem, högermilisen Golfoklanen, har till och med inlett en terrorkampanj riktad mot enskilda poliser och militärer som påminner om dem som den beryktade knarkkungen Pablo Escobar brukade genomföra. Kampanjen går under namnet Plan pistola och innebär att poliser och militärer avrättas på gatan eller till och med i sina hem. Hittills har uppemot 40 dödats och polis och militär har uppmanats att klä sig civilt utanför jobbet och i vissa fall byta bostad. Och det samtidigt som Golfoklanen alltså deltar i fredsförhandlingarna.

Våldets arv

Att Gustavo Petros regering den senaste tiden befunnit sig i närmast konstant kris, med ett 40-tal ministerbyten och den breda regeringskoalitionens sönderfall, har också bidragit till att projektet “total fred” börjat förlora trovärdighet även hos de mest militanta optimister. Att biståndsorganet USAID, som president Donald Trump avvecklar, inte längre finansierar de många sociala projekt som varit viktiga för att understödja fredssträvandena har också bidragit till svårigheterna.

Men den största svårigheten för att skapa fred är kanske ändå det arv som Colombias egen historia utgör.

En avgörande händelse, vars efterskalv fortfarande känns av, var mordet på den liberale presidentkandidaten Jorge Eliécer Gaitán i huvudstaden Bogotá 1948. Mordet gav upphov till ett ursinnigt uppror, El Bogotazo (det var för övrigt den blivande kubanske ledaren Fidel Castros första upplevelse av något som liknade en revolution, han var i Bogotá på en studentkongress). Men i stället för revolution utlöste El Bogotazo omfattande våld mellan anhängare av de traditionella partierna, liberalerna och de konservativa. Det kom att kallas La Violencia, pågick i tio år och krävde över 200 000 människors liv. Partierna, som mer än partier var en slags subkulturer som man föddes in i, delade till stor del upp landet emellan sig.

En döende Jorge Eliécer Gaitán efter att ha blivit skjuten i Bogotá. Mordet 1948 på den liberale presidentkandidaten utlöste en våldsvåg vars efterdyningar märks än. Foto: AP/TT

När våldet lagt sig och partierna 1958 beslutade att turas om vid makten i stället för att kriga fanns områden som inte accepterade avtalet. När dessa ”fria bonderepubliker”, som de kallades, bombades för att tvingas till underkastelse började en lantlig rebellarmé ta form. Det var ur den som Farc-gerillan växte fram som en bondearmé, som med tiden kom att utgöra det colombianska Kommunistpartiets väpnade gren. ELN-gerillan som bildades strax därpå i början av 1960-talet hade ett mer ideologiskt ursprung, dels i den kubanska revolutionen och dels i den katolska ”befrielseteologin” (under åren har flera av ELN:s ledare varit katolska präster).

Som en spegel av den kinesisk-sovjetiska konflikten bildades strax efter ELN en maoistisk gerilla, EPL. Senare tillkom en indiansk rebellrörelse, Quintín Lame, liksom M-19 som var förankrad i den urbana medelklassen, med flera.

Rekord i gerillakrig

Nästan alla latinamerikanska länder har erfarenhet av gerillakrig, men inget i samma extrema omfattning som Colombia.

En bidragande orsak till det har varit Colombias komplicerade geografi, präglad av dess två havskuster, och att Anderna här delas i tre bergskedjor.

Det är en perfekt geografi för gerillakrig.

President Gustavo Petro har nu åtta väpnade konflikter på halsen i stället för fred. Foto: Fernando Vergara/AP/TT

Frekventa kolonisations- och nybyggarvågor till stora obefolkade områden framför allt i söder gav gerillan ett socialt livsrum. I många delar av Colombia, där staten inte var närvarande, blev det gerillan som styrde. Och så är det delvis fortfarande. Inte minst i Catatumbo.

I samband med Sovjetblockets fall vid 1990-talets början och droghandelns uppsving skedde en radikal förändring av gerillans sätt att fungera. Bristen på ekonomiskt stöd utifrån tvingade fram nya metoder för att skaffa ekonomiska resurser. Kidnappningar började ske i nästan industriell skala och tvångsbeskattning sattes i system. Det gav i sin tur upphov till olika slags självförsvarsgrupper finansierade av stora jordägare.

Brottsorganisationer

Men med tiden blev det kontrollen över droghandeln – såväl produktionen av kokablad, kokapasta och förädlingen till kokain som transportvägar – som blev de väpnade gruppernas främsta inkomstkälla. I den processen vittrade den ursprungliga politiska motivationen obevekligen bort. Från väpnade politiska organisationer har den colombianska gerillan – liksom högermilisen – förvandlats till väpnade kriminella affärsorganisationer. Men där finns också drag av samma slutna subkulturer som de traditionella partierna var under La Violencia. Fortfarande föds man in i väpnade organisationer i Colombia i de områden där de ännu fungerar som en stat i staten.

De förhoppningar om fred som Gustavo Petro väckte när han tillträdde 2022 har ersatts av rädslan för att våldet i Catatumbo ska spridas till andra delar av landet. Enligt Röda korset pågår i dag åtta separata väpnade konflikter med olika aktörer. Fredssamtalen har börjat likna en slags buktalarföreställningar. Och ”total fred” är i dag ännu mer utopi än det var för tre år sen.