USA:s anfall utmanar världsordningen

I skrivande stund hoppas USA:s president Donald Trump på vapenvila och fred mellan Iran och Israel. Men det är oklart om han hörsammas och i så fall hur länge, om konflikten trappas upp igen och om Washington i så fall kan ingripa igen militärt.

Men alldeles oavsett den närmaste tidens händelseutveckling överskreds en avgörande principiell gräns för Trump och USA när de amerikanska B-2-planen den 22 juni släppte sin explosiva last över kärntekniska anläggningar i Iran.

Både USA:s och Israels attacker på Iran strider mot de internationella lagar och regler som dikterar hur stater uppför sig mot varandra, anser Inger Österdahl, professor i folkrätt vid Uppsala universitet.

– Det är svårt att hävda rätt till självförsvar, det är uppenbart att det inte pågår något väpnat anfall mot USA.

Rätten till förebyggande försvar håller inte heller, säger Österdahl. Ett hot som skulle motivera det ska vara nära förestående, påpekar hon i likhet med andra folkrättsexperter. (Det finns andra röster, men Österdahl anser att deras argumentation är svag.)

Inget akut hot

Att Iran och dess kärnteknikprogram, med omotiverat skyhög anrikning av uran för fredligt bruk, uppfattas som ett hot mot framför allt Israel är inte svårt att se. Regimen i Teheran har skanderat ”död åt Israel” och ”död åt USA” i årtionden och erkänner inte Israels rätt att existera. Irans allierade, som Hamas och Hizbollah, den forna Assadregimen i Syrien, huthirebellerna i Jemen och miliser i Irak, har angripit Israel otaliga gånger genom åren.

Men något akut hot från Teheran förelåg av allt att döma inte just nu (USA:s underrättelsetjänster sade så sent som i mars i år att Iran inte höll på att skaffa kärnvapen, men det avfärdade Trump.)

Demonstranter i Washington, samma dag som USA:s bombning av Iran, jämför med 2003 när president George W Bush utan stöd i FN lät anfalla Irak, som han felaktigt påstod ha massförstörelsevapen. Foto: Jose Luis Magana/AP/TT

Österdahl jämför med när USA anföll Irak 2003 utan stöd i FN:s säkerhetsråd efter det att svenske Hans Blix särskilda kommission kommit fram till att Saddam Husseins regim inte hade några massförstörelsevapen.

Fastän ”Iran inte är något föredöme” är det snarare regeringen i Teheran som nu kan hävda rätt till självförsvar, anser hon. (Om man följer internationell humanitär rätt och till exempel inte bombar civila.)

Västligt hyckleri?

När stormakter uppför sig på det sätt som USA nu har gjort utmanas hela FN-systemet och dess principer som är grundade på erfarenheterna av de förödande världskrigen, säger Österdahl.

– Grunden i FN-stadgan är att våld mellan stater är förbjudet.

Undantag finns, såsom självförsvar eller efter beslut i FN:s säkerhetsråd.

Om ett land åberopar rätt till försvar på det sätt som Israel och USA gör kan det dock missbrukas av andra länder, varnar Österdahl.

– Systemet har inte alltid respekterats tidigare heller, men för varje attack som sker utan folkrättsligt rättfärdigande bidrar det till att sänka trovärdigheten i regelverket.

Hon noterar att Rysslands uppenbart olagliga anfall på Ukraina, och nu den amerikanska bombningen i Iran, innebär ”en risk att stormakterna öppnar dörrar åt varandra”.

Evakuering sedan en iransk robot träffat Tel Aviv. Iran har rätt till självförsvar, men inte att bomba civila. Foto: Baz Ratner/AP/TT

Medan föga fredsälskande förtryckarstater som Iran och Saudiarabien nu i sina officiella kommentarer anklagar USA för att bryta mot folkrätten, drar sig demokratierna i väst för att göra samma påpekande. Uttalanden från G7-länderna, EU med flera manar till lugn, lyfter snarare fram Israels rätt att försvara sig samt pekar på att Irans kärnteknikprogram är ett hot.

– Jag ser det som att de rättfärdigar snarare än fördömer beteendet, säger Inger Österdahl.

Vill inte reta Trump

Förre stats- och utrikesministern Carl Bildt skriver på sin blogg att EU-ledare inte vill ”kalla en spade för en spade”. ”Vi är på goda grunder mycket tydliga med Rysslands avgörande brott mot internationell rätt, men skall man lyssna på oss i denna fråga runt om i världen kan vi inte bara tiga när Israel och USA flagrant bryter mot den internationella rätten”.

Bildts kommentarer ”belyser de akuta retoriska och logiska svårigheter som de europeiska regeringarna befinner sig i”, anser Nicholas Aylott, chef för Europaprogrammet på Utrikespolitiska institutet (UI), i en kommentar. ”Å ena sidan försvarar de principerna för internationell rätt, som de har gjort så ofta sedan Ryssland försökte erövra Ukraina 2022. De är också medvetna om sina egna väljare, av vilka många har blivit alltmer upprörda över Israels beteende i Gaza. Européernas problem är dock att de inte kan kritisera USA offentligt, eftersom deras beroende av landet är så stort. Nästan ingen europeisk regering vill riskera att skadas av en lynnig, oförutsägbar amerikansk president, vare sig ekonomiskt, genom tullar, eller genom att försvaga USA:s åtagande för Natos kollektiva försvar”, säger Aylott.

Han fortsätter:

”Därför kommer européernas slätstrukna uppmaningar till alla stridande parter att ’deeskalera’ [trappa ner]. Storbritannien, som gärna vill betrakta sitt förhållande till USA som ’speciellt’, är inget undantag. När Storbritanniens utrikesminister David Lammy upprepade gånger tillfrågades måndagen den 23 juni, både i medierna och i parlamentet, om huruvida USA:s attacker var lagliga och/eller önskvärda, vägrade han envist att svara på någon av frågorna. Faktum är att den brittiska regeringen måste ha varit mycket lättad över att inte ha blivit ombedd av USA om hjälp i sin attack. Oavsett ja eller nej skulle Storbritanniens svar ha orsakat stort obehag för sina politiker”, anser Aylott.

Europeiska unionens utrikeschef Kaja Kallas hör till dem som direkt efter USA:s anfall varnade för hotet från Iran men inte fördömde det amerikanska agerandet. Foto: Virginia Mayo/AP/TT 

Även bortom Västeuropa och Mellanöstern bedöms USA:s agerande och får följder. I Moskva till exempel.

”USA:s och Israels attacker mot Iran är negativa för Ryssland. En nära allierad i Mellanöstern försvagas, vilket minskar Rysslands inflytande i regionen”, anser Fredrik Wesslau, forskare på Centrum för Östeuropastudier vid UI.

Ryssland ogillar också att USA agerar militärt ensidigt eftersom det ”förstärker bilden av amerikansk militär överlägsenhet och strategisk beslutsamhet”.

Ryssland använder dessutom iranska drönare och missiler i Ukraina, påpekar Wesslau. ”Ett försvagat Iran innebär därmed en strategisk fördel för Ukraina.”

”Samtidigt finns det en risk att det internationella fokuset förskjuts från Ukraina till Mellanöstern. Det har redan förekommit signaler om att USA omdirigerar vapenleveranser och ammunition från Ukraina till regionen. Det är sannolikt att stödet till Ukraina nedprioriteras, vilket väcker frågan: Kommer USA fortsätta bistå Ukraina militärt i samma utsträckning?” kommenterar Wesslau.

Rysslands inflytande minskar när dess allierade Iran försvagas. President Vladimir Putin fick besök av den iranske utrikesministern Abbas Araghchi dagen efter USA:s bombning. Foto: Alexander Kazakov, Sputnik via AP/TT

Både Ryssland och Kina har fördömt USA:s anfall. För Pekings del kan man se både fördelar och nackdelar med utvecklingen, anser Alexis von Sydow, analytiker på Nationellt kunskapscentrum om Kina vid UI:

”Kina har å ena sidan ett intresse av att konflikten inte eskalerar då de köper mycket olja från Iran. Å andra sidan kan det vara gynnsamt för Kina att USA distraheras av en konflikt i Mellanöstern igen, då den uttalade militärstrategin från Trumpadministrationen annars går ut på att fokusera resurserna på att förhindra Kinas framväxt mot dominans i Östasien.”

Detta kan innebära en risk för Taiwan, påpekar von Sydow. ”Speciellt om det blir en mer långvarig konflikt som upptar mer av den amerikanska krigsmaktens och utrikespolitikens resurser finns det en risk att Kina skulle uppleva det som ett möjlighetsfönster, om man förutsätter att Kina redan väntar på ett tillfälle att attackeraTaiwan. Det råder dock osäkerhet om det sista, ska sägas.”