Protester ger stukade demokrater bränsle

Luften gick ur Demokratiska partiet efter Kamala Harris förlust i presidentvalet i november. Läget är mycket dystert: total maktlöshet i minoritetsställning i kongressen, inga klart lysande stjärnor, underläge i det nya medielandskapet och dessutom de inrotade ideologiska motsättningarna.

Numera handlar det om tre fraktioner:

• de som, à la Joe Biden, menar att traditionell demokratisk politik går tillbaka till Franklin D Roosevelt med fokus på starkare arbetsrätt och trygghetsnät.
• de unga och gamla, med affischnamn som senatorn Bernie Sanders och ledamoten i representanthuset Alexandria Ocasio-Cortez, som vill driva partiet åt vänster med allmän sjukvård, kraftiga skattehöjningar för de rika och snabbare grön omställning.
• de som pekar på Bill Clintons seger 1992 efter en medveten svängning mot mitten och hävdar att woke (medvetenhet om samhälleliga orättvisor, men som ofta också används nedlåtande om ”politisk korrekthet”), identitetspolitik och välkomnandet av invandrare har sänkt partiet.

Någon intern djuplodande analys av nederlaget 2024 – som egentligen inte var så stort – har knappast gjorts. En försvårande faktor är avslöjandena om Joe Bidens tilltagande demens och misstankarna om att hans stab inte bara mörkade tillståndet, utan fattade besluten och tvingade den ovetande presidenten att skriva under.

Högt spel

Över alltsammans svävar Donald Trump. Han dominerar nyhetsflödet totalt, dygnet runt, varenda dag, med sina tal, utspel och kommentarer i tv och på sitt sociala medium Truth Social.

Galjonsfigurer inom Demokraternas vänsterfraktion: senatorn och tidigare presidentkandidaten Bernie Sanders, 83 år, och representanthusledamoten Alexandria Ocasio-Cortez ("AOC"), 35 år. Foto: David Zalubowski/AP/TT

I dagarna är det tio år sedan Trump seglade nedför rulltrappan i sitt Trump Tower i New York och sjösatte sin första presidentvalskampanj. Det är en lång period och snart kommer det att finnas en hel generation väljare som aldrig upplevt ett annat politiskt klimat än det som kännetecknat Trump och hans Maga. Polariseringen och retoriken är hårdare och löftena mer populistiska.

Ekonomin och gränskontrollen var Trumps viktigaste valfrågor och utan tvekan spelar han ett högt spel. Efterverkningarna av tullhöjningarna är kännbara, och även om flödet över gränsen nästan har upphört märks tveksamhet kring deporteringarna. Maga-väljare uppger i intervjuer ungefär att de är för utvisningar, men bara av kriminella, inte av skötsamma grannar och arbetskamrater som de har känt länge.

Demokraterna har haft Trump som motståndare i flera val, till och med under åren mellan hans två presidentperioder. Tacksamt ibland, men inte alltid. Långt från allt fastnar på teflonpresidenten som synbart njuter av sina infama beskrivningar av demokrater, bland annat som galna marxister.

Partiprofiler

Demokraternas hopp står nu till attacker mot den republikanska budgetluntan, döpt till Big beautiful bill, som klubbats i representanthuset och baxats vidare till senaten. De hävdar att rika gynnas på bekostnad av fattiga och pekar på kalkyler om att miljontals människor kommer att kastas ut från sjukförsäkringssystemet Medicaid för låginkomsttagare. Det kan säkert bli tacksamt i kampanjreklamen både i år och nästa år men det är inte säkert att det räcker. Måltavlan Elon Musk försvann efter det stormiga men kortvariga grälet med Trump, och även om hans så kallade Doge, effektiviseringsdepartementet, finns kvar är det inte längre samma feta byte.

Kalifornienguvernören Gavin Newsom är stenhård mot Donald Trump och anses positionera sig som presidentkandidat. Foto: Kaliforniens guvernörskansli via AP/TT

Missnöjet med bristen på såväl energi som säljande budskap är stort. Och dilemmat uttrycks i sådant som att det bör bli mer Gud och kärnfamiljen än pekpinnar om jämställdhet. Rent opinionsmässigt är det också motvind, med något fler som identifierar sig som republikaner, 46 procent, än demokrater, 45 procent, i en mätning i januari från institutet Pew.

En och annan kongressdemokrat försöker profilera sig som partiets nya ansikte, däribland senatorn Chris Murphy och Alexandria Ocasio-Cortez som utöver vänsterideologin anses för ung (hon är 35 år). Utan tvekan utnyttjar Kalifornienguvernören Gavin Newsom protesterna i Los Angeles för att positionera sig som nästa presidentkandidat. I en intervju med Wall Street Journal nyligen kom han med det gängse undanglidande svaret som är ett slags ja.

”Jag planerar inte att kandidera, men det är en väg jag kan se öppna sig”, sade Newsom, som flera gånger har visat att han inte räds Trump.

Hot från Vita huset om att faktiskt gripa Newsom har han bemött med att vända sig till Trump:

– Om du nu behöver visa att du är en hårding [och] visa din väljarbas att du ska kväsa liberalerna (own the libs), varför inte bara se till att få det överstökat, då? Grip mig, men sluta attackera dessa sårbara människor.

Demokratisk högborg

Tvekampen mellan Newsom och Trump, som står mycket långt ifrån varandra, är inte ny. Presidentens beslut att beordra ut nationalgardet och marinkårssoldater till Los Angeles beror troligen på en blandning mellan en personlig aversion mot guvernören, ilska över Demokraternas övertag i USA:s folkrikaste delstat och Newsoms pikar om att invånarna betalar in mycket mer till federala staten än delstaten får tillbaka. Det har framgått att Trump och hans nära rådgivare är irriterade över att det går så segt med deporteringarna. Då är förstås Kalifornien stället där ett stort antal papperslösa kan fångas in, utan att förlora några republikanska väljare.

Nationalgardet bevakar en myndighetsbyggnad i Los Angeles, på order från Vita huset. Foto: Gabrielle Lurie/San Francisco Chronicle via AP/TT

Demokratiska partiet har svingat sig upp ur opinionsdjupet förr. Efter tolv år med först Ronald Reagan (1981–1989) och sedan George H W Bush (1989–1993) vann Bill Clinton (1993–2001) tillsammans med likaledes unge vicepresidenten Al Gore. Den karismatiske vältalaren Barack Obama dök oväntat upp och slog ut den förhandstippade Hillary Clinton 2008 efter åtta år med George W Bush (2001–2009). Fyra år senare besegrade Obama affärsmannen och mittenrepublikanen Mitt Romney.

Många kandidater

Amerikanska partier har knappast för vana att blicka utomlands. Men det händer då och då, som med ovan nämnde Bill Clinton och några europeiska politiker, inklusive statsministern Göran Persson (S). Nu är det svårt att se vart demokrater skulle kunna vända sig för att få stöd och inspiration, medan republikanska toppolitiker flirtar öppet med högerkrafter i Ungern, Polen och Tyskland.

Kaliforniska myndigheter anser att polisen i delstaten kan hantera protesterna, och att federala styrkors utpostering bara triggar mer våld. Foto: Eric Thayer/AP/TT

Kamala Harris har varit mer eller mindre osynlig sedan novembervalet och tanken på en comeback ter sig långsökt. Hon tvekar till och med om att ge besked om huruvida hon är intresserad av guvernörsposten i Kalifornien (Newsom får efter två mandatperioder inte ställa upp i nästa val 2026) och partikamrater börjar tröttna på att vänta.

Som alltid spekuleras det för fullt om nästa presidentval, 2028. Listan på tänkbara kandidater är i och för sig lång, men ingen tycks självklar. Bland namnen: Newsom, som sagt, guvernörskollegerna JB Pritzker och Andy Beshear samt exguvernören Roy Cooper; senatorerna Ruben Gallego, Cory Booker och Raphael Warnock; förre transportministern Pete Buttigieg i ett eventuellt nytt försök; Rahm Emanuel som tillhörde kretsen kring både Bill Clinton och Barack Obama, och har varit kongressledamot och borgmästare i Chicago.

Cyniska bedömare väger in ras och kön som viktigt i avgörandena. Kan en svart kandidat vinna? Eller en kvinna? Väljarna ratade först Hillary Clinton, sedan Kamala Harris, dessutom svart, så är det dags för en vit medelålders man igen? En man som helst ska kunna tala till unga män på deras vis.