Efter valet: Sydkorea mellan Trump, Xi och Kim

”Det mest förnedrande ögonblicket i Sydkoreas diplomatiska historia.”

Så beskrev den dåvarande oppositionsledaren Lee Jae-Myung ett möte som den numera avsatte konservative presidenten Yoon Suk-Yeol hade med Japans premiärminister 2023. Det kan låta överdrivet men i tankevärlden hos Lee Jae-Myungs vänsterliberala Demokratiska partiet är det mer kontroversiellt att ingå avtal med demokratin Japan än med de hotfulla grannarna Kina, Nordkorea och Ryssland.

Nu är Lee Jae-Myung i stället president efter att vunnit valet den 3 juni med bred marginal. I Sydkorea har presidenterna femåriga mandat och Demokratiska partiet, som han företräder, har sedan tidigare stabil majoritet i parlamentet fram till nästa val 2028. Med ett så starkt politiskt mandat kan mycket uträttas. Frågan är nu om traditionella instinkter som antipatier mot Japan och anti-amerikanism kommer att styra Lee Jae-Myung i utrikespolitiken, eller om en mer pragmatisk linje kommer att råda där ilska över gamla oförrätter läggs åt sidan.

Brutal historia

Relationen mellan Sydkorea och Japan borde i teorin vara mycket stark. Länderna är regionens största demokratier, båda har djupa försvarssamarbeten och allianser med USA och de lever under trycket från det växande Kinas regionala och globala maktambitioner. Dessutom måste de hantera Nordkoreas aggressiva utrikespolitik och växande kärnvapenprogram samt Rysslands allt närmare samarbete med Kim Jong-Uns regim.

Historien har dock velat annorlunda och särskilt i den tolkning som ofta görs i Sydkoreas vänsterliberala presidentadministrationer ledda av Demokratiska partiet. Här anser man att Japan aldrig riktigt har gottgjort för och sonat den brutala ockupationen 1910–1945, då tusentals koreaner tvingades till slavarbete och prostitution och japanerna begick övergrepp som lever starkt i det kollektiva minnet.

Förnedrande? Möte 2023 mellan Fumio Kishida (t v) och Sydkoreas numera avsatte, diktatoriske president Yoon Suk-Yeol. Foto: Lee Jin-man/AP/TT

Vidare menar man att de avtal och närmanden som gjorts med Japan, särskilt av konservativa presidenter som generellt ser mer positivt på relationen med grannlandet, är problematiska. Det inkluderar det så kallade trilaterala samarbetet med USA och Japan som initierades under Joe Bidens tid i Vita huset , samt det vidgade samarbetet med Australien och Nya Zeeland. Det senare så kallade Indo-Pacific 4 (IP4) har lett till ett allt närmare samarbete med Nato, inklusive deltagande på försvarsalliansens senaste toppmöten.

Dessutom finns i Demokratiska partiet och bland dess väljare både anti-amerikanska och pro-kinesiska strömningar, liksom en tro på närmande och möjligheter till dialog med Nordkorea. Förhoppningen är att så kallad solskenspolitik en dag åter ska öppna vägen för fred och återförening med blodsbröderna och -systrarna på den norra delen av Koreanska halvön, och man anser att goda relationer med Peking är en nödvändig del av den lösningen. Själv har Lee Jae-Myung tidigare både beskrivit USA som en ockupationsmakt och pläderat för ett mer försonligt tonläge gentemot Kina. Under sin valkampanj sade Lee Jae-Myung att han ansåg att Sydkorea borde hålla sig på avstånd om Kina attackerade Taiwan.

Rekordlågt födelsetal

Som president finns dock tydliga gränser för Lee Jae-Myungs handlingsfrihet och han har sedan tillträdet signalerat kontinuitet och pragmatism i utrikespolitiken. Ett skärpt omvärldsläge präglat av konflikten mellan USA och Kina, samt skamfilad internationell prestige efter företrädarens införande av krigslagar (se text härintill) och ett halvår utan effektivt sydkoreanskt ledarskap, ger inte mycket utrymme för misstag på den internationella arenan. Dessutom hackar Sydkoreas exportledda tillväxtmodell i en ny värld av stormaktspolitik, tullar och tariffer. Den ekonomiska tillväxten väntas i år hamna på blygsamma 0,8 procent och den demografiska utvecklingen hör till de mest utmanande i världen med ett födelsetal på bara 0,75 barn per kvinna (2,1 behövs i snitt om en befolkning inte ska minska).

Nordkoreanska soldater patrullerar vid gränsen till Sydkorea. Fortfarande råder formellt bara vapenvila, inte fred, mellan Nord och Syd. Foto: Ahn Young-joon/AP/TT

Överst i sin inkorg har Lee Jae-Myung relationen med den traditionella säkerhetsgaranten USA som under president Donald Trump ser osentimentalt på relationen med Sydkorea. Trots artigheter i det första telefonsamtalet efter Lees valseger finns en lång amerikansk kravlista. Den inkluderar både högre amerikanska importtullar, betydligt högre ”avgift” för USA:s truppnärvaro i landet samt tydligare ställningstaganden mot Kina.

Sydkorea har sedan länge ett omfattande frihandelsavtal med USA som innebär i princip obefintliga ömsesidiga tullar. Det är en av anledningarna till att landets ekonomi och industri har kunnat växa sig till det globala ekonomiska kraftpaket man har blivit. Sydkorea är i dag en världens 15 största ekonomier och har en stående inbjudan till möten inom G7, där de största demokratiska ekonomierna ingår.

Därför kom det förmodligen som en chock för de flesta sydkoreaner när Donald Trump rev upp frihandelsavtalet och införde 25-procentiga allmänna tullar i våras (och hela 50 procent på stål och aluminium), nu visserligen pausade till i juli i väntan på förhandlingar om en ”deal”. Än mer nervös blev man i Seoul när man insåg att det sydkoreanska handelsöverskottet gentemot USA har ökat kraftigt de senaste åren och spås landa på motsvarande omkring 550 miljarder kronor för 2025. Att det kommer att kosta för Sydkorea i det kommande avtalet med Washington är helt klart, men frågan är hur mycket och i vilken utsträckning det kommer att kopplas till andra frågor som till exempel den amerikanska truppnärvaron i landet.     

Kärnvapenutpressning

I Sydkorea, och särskilt bland företrädare för Demokratiska partiet, är man vidare bekymrade över att USA:s fokus på Kina och en potentiell konflikt om Taiwan ska avleda uppmärksamheten från Seoul-regeringens främsta prioritering: Nordkorea. Donald Trumps återkommande beundrande uttalanden om grannlandets diktator Kim Jong-Un står i oroande kontrast till hans nedlåtande kommentarer om Sydkorea.

USA:s president Donald Trump har uttryckt beundran för Nordkoreas ledare Kim Jong-Un, men när de båda träffades i Hanoi 2019 under amerikanens första mandatperiod blev det ett misslyckat möte. Foto: Evan Vucci/AP/TT

Trump har även talat om sin intention att återstarta förhandlingarna med Kim Jong-Un, och med dem risken för ett avtal som gör att Sydkorea riskerar att bli ännu mer utsatt för nordkoreansk kärnvapenutpressning. Man befarar eftergifter som i värsta fall sker över huvudet på Seoul och på Sydkoreas bekostnad. Än värre blir det om USA dessutom kräver att Sydkorea intar en konfrontativ inställning mot Kina, inte bara för att möjligheten att nå fram till Pyongyang då stängs av utan också för att en stor del av den sydkoreanska ekonomin är beroende av exporten till Kina. En tuffare linje mot Peking leder med stor sannolikhet till bestraffningar på handelsområdet och därmed ännu lägre ekonomisk tillväxt.

Liksom i förhållande till Europa förefaller den nuvarande amerikanska administrationens inställning vara att avkräva sina långvariga allierade i Östasien att ta mer eget ansvar för sin säkerhet och sitt försvar, kombinerat med neddragningar av amerikansk trupp. Allt i syfte att kraftsamla gentemot Kina.

Paradoxalt nog är kanske just en minskning av den amerikanska truppnärvaron i Sydkorea, från dagens 28 500 soldater, något som skulle passa president Lee Jae-Myung. Apropå den anti-amerikanism som finns i det styrande Demokratiska partiet skulle en neddragning och ett större nationellt ansvar för säkerhet och försvar kunna presenteras som en vinst för Sydkoreas suveränitet som skulle uppskattas i väljarbasen. Frågan är dock till vilket pris detta skulle ske, inte bara i reda pengar, utan även i vad mån Sydkorea uppfattar sig som övergett av USA och utlämnat åt ett allt starkare Nordkorea. Den konservativa oppositionen lär inte heller lämna Lee Jae-Myung någon ro i ett sådant scenario.   

Höga insatser

Till skillnad från under Donald Trumps första presidentperiod är Nordkorea nu betydligt starkare militärt. Man har satsat kraftigt på fortsatt utbyggnad av sitt kärnvapenprogram. Stora tekniska framsteg har skett både vad avser missiler och kärnvapenbärande ubåtar, inte minst med förmodat ryskt stöd.

USA har många tusen soldater i Sydkorea. Här lyfter sydkoreanska drönare under en militärövning med amerikanerna. Foto: Ahn Young-joon/AP/TT

Sydkoreas värsta mardröm vore att Nordkoreas kärnvapenprogram erkänns av USA mot att Kim Jong-Uns regim går med på att avveckla sina interkontinentala missiler. Det skulle göra Nordamerika säkert men lämna Sydkorea i sticket för nordkoreansk kärnvapenutpressning. Något som i sin tur förmodligen skulle göra att de sydkoreanska folkliga kraven på att bygga ett eget kärnvapenprogram ökade dramatiskt. Det skulle i sin tur med all säkerhet trigga en liknande rörelse i Japan, och med det vore risken för global spridning av kärnvapenkapacitet till fler länder ett faktum.          

Insatserna och utmaningarna för den nyvalde president Lee Jae-Myung är med andra ord höga. Mycket talar för att han kommer att agera realistiskt och svälja förtreten i relationen med Japan, nå ett avtal med USA som lär kosta men som inte avlövar Sydkoreas säkerhet, och samtidigt avvärja risken för att Trump ingår avtal med Kim Jong-Un på Sydkoreas bekostnad. Lee Jae-Myung har mycket att vinna på att snabbt bygga en bra relation med Donald Trump och på att stävja de tendenser i hans egen väljarbas som kan äventyra en sådan. G7-mötet i Ottawa den 15–17 juni blir ett första test. Samtidigt vet vi från historien att när det går dåligt inrikespolitiskt är det lockande att flirta med de gamla ryggmärgsreflexerna.