Sahel – terrorismens nya fäste

I skrivande stund vet vi inte vart det 170 meter långa ryska bulkfartyg, som ligger i hamn i Lomé i det lilla västafrikanska landet Togo, ska åka härnäst. Enligt franska diplomatkällor, citerade av tidningen Le Monde, väntas skeppet lasta radioaktivt uran innan det styr mot nästa mål.

Samtidigt som fartyget anlände till Togo i månadsskiftet november-december lastades ett 20-tal långtradare med yellowcake, urankoncentrat, drygt 200 mil därifrån vid gruvor i norra Niger.

Bakom dessa korta konstateranden döljer sig en geopolitisk jordbävning och en våghalsighet värdig en action- eller spionfilm. Men låt oss ta det steg för steg.

Urangruvorna i norra Niger har i princip ända sedan det franska kärnkraftsprogrammets begynnelse skötts av den gamla kolonialmakten. Men sedan militärkuppen 2023, som avsatte den demokratiskt valde presidenten Mohamad Bazoum, har mycket förändrats. Presidenten och hans fru hålls fortfarande fångna i presidentpalatset under förhållanden som beskrivs som vidriga, utan tillgång till dagsljus.

Alla utkastade

Militärjuntan i Niger har vänt sig till Moskva för stöd. För bara några år sedan betraktades landet som det stabilaste i regionen. Frankrike hade militärbaser där. USA byggde kontinentens största drönarbas för att bekämpa terrorister i öknen. Tyskland hade militär på plats och Sverige – liksom andra EU-länder – skickade ned tjänstemän från Migrationsverket för att testa visumhantering på plats.

Nu är alla utkastade och juntan har – i trots mot Världsbankens medling – förstatligat de franska intressena i uranutvinningen. De senaste veckorna har juntaledaren förklarat att landets uran ska ”återföras till folket”. För att därefter säljas på världsmarknaden, heter det. Såväl Iran som Kina och Ryssland har uttryckt intresse för fyndigheterna i trakten av Arlit, som beskrivs som några av världens största.

Nu verkar det som om juntan inte ville riskera att öppet anklagas för att stödja Irans kärnvapenprogram. I stället vänder sig militären till ryska köpare. Redan i somras skrev de båda länderna på ett avtal om samarbete på atom- och energiområdet. Enligt Le Mondes källor ska nu den ryska atomjätten Rosatom få köpa 1 000 ton yellowcake för motsvarande 1,6 miljarder kronor. Företaget förnekar affären – som skulle gå emot Världsbankens medling.

Vid månadsskiftet lastades, som nämndes ovan, den konvoj med ett 20-tal lastbilar som skulle köra via Agadez och därefter söderut. Agadez är en dammig smugglarstad varifrån karavaner på migrantrutten genom Sahara går mot Libyen. Här smugglas allt: guld, vapen och migranter – inklusive kvinnor som tvingas arbeta som sexslavar i de mörka bordeller som ligger utanför stadskärnan.

"Terrorismens Bermudatriangel"

Ute i öknen ligger ofta terrorgrupper i bakhåll. Inte bara längs rutten mot Libyen, utan minst lika mycket ner mot den globala terrorismens Bermudatriangel: tregränsområdet. Det vill säga regionen mellan Niger, Mali och Burkina Faso – samtliga numera inom en växande rysk intressesfär.

Agadez – dammig smugglarstad i centrala Niger. Foto: Magnus Falkehed

Den rysk-afrikanska konvojen gav sig alltså ut på en av världens farligaste rutter. Från Tregränsområdet fortsatte den 200 mil ner mot Atlanten, till Togos hamn.
– Vi vet inget om den slutgiltiga destinationen eller om vilka säkerhetsåtgärder som gäller för transporten, sade den tidigare franska ägaren i gruvbolaget Orano till Le Monde.

I klartext vet alltså ingen om denna radioaktiva transport – eller nästa? – kan komma att färdas exempelvis genom Östersjön till någon rysk hamn.

Togo och hamnen i Lomé är sedan några veckor den senaste pusselbiten i Moskvas afrikanska karta och intressesfär. Ryssland slöt den 19 november ett avtal med regeringen i Togo om att få använda landets militära flotthamn. Togo och Ryssland ska under 2026 öppna ambassader i varandras huvudstäder. Under tiden omfattar det nya säkerhetsavtalet från oktober 2025 gemensamma övningar, utbildning och underrättelseutbyte.

Ryskt "neokolonialt imperium"

Förutom avtalet med Togo kan läggas slutförhandlingarna om ett avtal om en rysk flottbas (som inte kallas så) i Port Sudan i Sudan, liksom det fördjupade samarbetet med general Khalifa Haftar som leder en alternativ regim i östra Libyen vid Medelhavskusten.

På bara några få intensiva år av militärkupper, inbördeskrig och aktiva trollarméer har Ryssland med andra ord lyckats binda ihop ett neokolonialt imperium – eller en inflytelsesfär – från Indiska oceanen till Atlanten och upp till Medelhavet. Ryssland har gjort det genom löften om säkerhetssamarbeten och genom att ställa militära kuppmakare under ryska legosoldaters beskydd, samtidigt som den privata Wagnergruppens statliga efterföljare Africa Corps lovar att bekämpa islamistiska terrorgrupper.

En flykting från Mali visar bilder på sin by som hon säger brändes ner av den ryska styrkan Africa Corps. Foto: Caitlin Kelly/AP/TT

Men det är här som den andra delen av berättelsen kommer in.

Ryssarnas kamp mot de afrikanska terrororganisationerna är ett fatalt och blodigt misslyckande. Tvärtom frodas jihadisterna mer än någonsin – så till den grad att inte ens de mest dystopiska scenarierna kan uteslutas.

Här finns flera dimensioner. Terrororganisationerna både växer och förändras. Kvantitativt har de förvandlat Afrika till världens nya epicentrum för islamistisk terror. Enligt Global Terrorism Index 2025 har terrorismen ökat tiofalt sedan 2019. ”Sahelregionen står nu för 51 procent av alla dödsfall till följd av terrorism”, skriver organisationen i sin årsrapport. År 2007 var regionens andel 1 procent.

Allt starkare jihadister

Enligt West Africa Maps, ett mediekollektiv specialiserat på säkerhetsfrågor i regionen, kontrollerar terroristerna allt större tillgångar. Speciellt i det allt laglösare tidigare nämnda tregränsområdet där Burkina Faso, Mali och Niger sammanstrålar. De inofficiella guldgruvorna i området kontrolleras av jihadisterna. Boskapsstölder genererar också enorma summor. Även kidnappningar är fortsatt en viktig inkomstkälla – men också ett lokalt terrorvapen. Framför allt har terroristerna blivit skickligare på att ta ut skatt och vägtullar.

Här kommer också deras interna förändring in.

”Jamaat Nusrat al-Islam wal-Muslimin (JNIM) har blivit en multietnisk mosaik”, skriver West Africa Maps i en analys. JNIM har förvandlats till en sorts federation av tidigare konkurrerande grupper som nu ingår i en sofistikerad struktur med både stark toppstyrning och stark lokal förankring med visst oberoende. Organisationen har dessutom “gått utanför sin bekvämlighetszon”, från den sandiga öknen, och har nu siktet inställt mot bördigare trakter söderut och mot Guineabukten.

Konsekvensen är att JNIM spridit sig till nya etniska grupper, ingått fler lokala giftermål och blivit en lokalt förankrad maktfaktor.

Några av världens största uranfyndigheter (de blå fälten) finns i norra Niger. Det mörkare partiet till höger om gruvorna är staden Arlit. Foto: Coordenação-Geral de Observação da Terra/INPE/Wikimedia Commons

I Bamako, Malis huvudstad, har flera större länder de senaste veckorna tömt eller minimerat sina ambassadbesättningar. Länder som Frankrike uppmanar sina medborgare (varav många med dubbelt medborgarskap) att lämna landet. Bamako är omringat av terrorister som stryper bränsletillförseln till huvudstaden.

Syrienscenario?

I dag talas det om ett Syrienscenario. JNIM:s ledare, den 67-årige veteranen Iyad Ag Ghali, kan lockas att ”göra en Ahmed al-Sharaa”: att följa den syriske före detta al-Qaida-kopplade terroristen som blev president i spåren.

Det innebär att skapa lokal förankring, ta ut skatter och tillåta viss tolerans mot andra etniska eller religiösa grupper – allt med målet att överge ett globalt heligt krig för att i stället fokusera på en nation eller ett närområde.

Hur gränserna i ett sådant kalifat skulle se ut återstår att se. Kanske bara Mali – eller kanske mer? Sanden i den afrikanska öknen är flyktig.

Mellan kuppande militärjuntor som låter ryssar roffa åt sig mineral och jihadister som bygger kalifat på sharialagar och smugglingsekonomi saknas en avgörande komponent: en stark demokratirörelse som inte lutar sig vare sig på militärer eller terrorister.

Samtidigt var det just en sådan rörelse som uppstod under den demokratiska revolutionen i Sudan 2019.

Men utan massivt stöd från omvärlden gick det som bekant inte särskilt väl i slutändan.

I dag är Sudan världens i stället värsta humanitära katastrof.