Han överlevde slakthuset mot alla odds

Omar Alshogres historia, utförligt berättad i den nya boken Hundra blommor, vittnar om den ofattbara grymhet som präglade Bashar al-Assads regim. Men också om hur man kan finna styrka även i de allra svåraste stunder. I tre långa år, 2012–2015, från det att han var 17 år, satt han i fängelse för sitt motstånd mot diktaturen. Den senare delen tillbringade han i det ökända Sednaya-fängelset, precis som många av de tusentals döda som förekommer i den nya läckan Damaskus-dossiern.

Fängelset, beläget tre mil norr om Damaskus, tömdes på de sista fångarna när Assadregimen störtades den 8 december 2024. Det beskrivs bäst som ”ett slakthus för människor”, förklarar Omar Alshogre när han möter SVT:s Uppdrag granskning och Utrikesmagasinet i Stockholm.

– Det ligger i ett väldigt vackert villaområde, men mitt i det finns det här fängelset. Det är en hemsk – en hemsk! – plats som mänskligheten lyckades skapa. Jag blev rätt fascinerad av att människan kan vara så brutal. Och människan är inte bara brutal, människan är otroligt kreativ i sin brutalitet.

Mental tortyr värst

Den nu 30-årige Omar Alshogre beskriver en tillvaro i ständigt mörker där de politiska fångarna hölls nakna i proppfulla celler och till stor del orienterade sig genom lukt, hörsel och känsel. Där de intagna dog på löpande band varje dag, av slag från vakterna, av tbc eller av den svält de utsattes för tills de var helt utmärglade – något som de ohyggliga bilderna i Damaskus-dossiern också vittnar om. Han är van att föreläsa om sina upplevelser. Rösten och blicken är stadig, gesterna starka och tydliga.

En fånge i Sednaya har gjort märken på väggen. Bild från december 2024, när fängelset öppnades efter Assadregimens fall. Foto: Espen Rasmussen/VG

När fångarna av något skäl rörde sig från cellen ut i fängelsekorridoren kunde de när som helst blir utsatta för dödsbringande slag från vakterna.

– Det kan vara så att du går ut med 35 personer från din cell och så är ni bara tio kvar när ni kommer tillbaka. Och det är en massa döda kroppar överallt. Och nu pratar jag inte om tortyr! Det här är bara när du går till duschen eller behöver gå på toa eller någonting.

Värst, enligt Omar Alshogre, var den infernaliska, mentala och kreativa tortyren, som de sadistiska vakterna utsatte fångarna för och ger ett exempel:

– Först kommer en vakt till dig och säger att han kommer tillbaka om tio minuter. Och de här tio minuterna är jättelånga och jättesnabba på samma gång. De är så otroligt läskiga, för vilken sekund som helst, vilket slag som helst, kan vara slutet på ditt liv, du vet ju inte. Och du sitter i tio minuter och ditt hjärta gråter av rädsla för du vet inte vad som kommer att hända. Och så kommer de till cell… efter cell… efter cell. Du får inte skrika i fängelset, men du hör hur folk håller inne sina skrik i sina kroppar, och det är läskigare än att höra någon skrika. Sedan kommer din tur, och du tror ju aldrig att du kommer att överleva.

Omar Alshogre cirka en månad efter att han kom ut. Foto: privat

Blev aktivist

Men det gjorde han tack vare sin mor (”Jag har världens smartaste och snyggaste mamma!”). Hon hade aldrig litat på underrättelsetjänstens uppgifter om att sonen var död. Efter att ha lurats på stora pengar flera gånger av folk som påstod att de kunde få loss hennes pojke, lyckades hon till slut köpa honom fri via en kontakt. Det gick till så att Omar Alshogre fördes till avrättning – men skenavrättades bara och släpptes i hemlighet. Efteråt fick han höra att han hade tagit en annan fånges plats, en man som skulle ha släppts men avrättades på riktigt i hans ställe, och vars kropp registrerades som Omar Alshogre.

Han flydde Syrien, kom så småningom till Sverige i slutet av 2015, och blev människorättsaktivist inom organisationen Syrian Emergency Task Force (SETF) som har tagit hand om politiska fångar på flykt och som försöker hjälpa anhöriga att hitta försvunna personer. Med allra största sannolikhet är i stort sett alla som fortfarande saknas döda, säger Omar Alshogre. Han hoppas att Damaskus-dossiern, och särskilt bilderna, kan bidra till att det ändå klarnar för många vad som har hänt deras nära och kära.

Han jämför det nya materialet, som i huvudsak täcker perioden 2015–2024,  med Caesar-bilderna. Det är en liknande stor uppsättning fotografier på fångar som dödades i anslutning till den arabiska våren 2011–2013. Dessa bilder, som SETF har tillgång till, blev allmänt kända 2014 medan Assadregimen ännu var vid makten.

– Men efter det har vi inte haft någon läcka med så många bilder. Så ny dokumentation kommer att öppna såret bredare än vad det är, men det kommer också att hjälpa folk att läka lite snabbare. Så för dem som kommer att se bilder på sina älskade kommer det att vara hemskt, men det kommer att vara bra för dem långsiktigt. Men det är inte bara viktigt att veta att de har dött, utan också för att rättvisa ska skipas.

Gå vidare – inte glömma

Det är viktigt för syrierna, fastän det är svårt, att deras liv går vidare, påpekar Omar Alshogre.

– Nästan varje hushåll har haft någon politisk fånge. Och de som inte har fått sitt barn tillbaka går och väntar. Det är det enda de tänker på.

– Nu behöver vi hitta svaren så att vi kan gå vidare. Inte glömma [de försvunna], men fokusera på dem som lever, de barn som är kvar och det samhälle som vi behöver bygga.

Världssamfundet svek syrierna när de dödades och bombades, anser Omar Alshogre. Det fick han möjlighet att säga till FN:s säkerhetsråd 2021 (bilden). Foto: Lisa Toots/Wikimedia Commons

Och han hoppas att världens demokratier kan hjälpa syrierna att spåra, identifiera och ställa de skyldiga till svars. Det vore, anser Omar Alshogre, ett sätt för dessa länder att återskapa det förtroende som han säger gick förlorat när det syriska folket sveks då omvärlden lät Assadregimens bombningar, attacker med kemiska vapen och massmord fortgå, och Islamiska staten kunde växa sig stark i den grogrund som då uppstod.

Omar Alshogre har funderat mycket själv på hur han lyckades överleva i fängelset. Somligt var förstås tur – han blev inte avrättad och han dog inte av sjukdomar, fastän han fick tbc.

Fantasier – och leenden

En bidragande orsak, tror han, var hans förmåga att fantisera.

– Jag hade ett så vackert scenario som jag spelade in i min hjärna varje dag, berättar han med ett brett leende. Det var att plötsligt öppnas dörrarna, det finns inga vakter, jag går ut, jag hamnar i min by, jag ser ett träd som jag aldrig har lagt märke till tidigare, jag ser mannen som vi brukar köpa bröd av som jag aldrig har hälsat på och tänker att jag ska säga hej den här gången. Så öppnas dörren och mina syskon springer till mig, jag går och pussar mammas fötter och jag bara kramar henne och gråter av glädje. Och dag efter dag efter dag spelade jag in samma sak, utvecklade små detaljer, för jag behövde någonting vackert att fantisera om, som fick mig bort, zooma ut från den här miljön, vara i en helt annan värld.

Van föreläsare. Omar Alshogre signerar sin bok vid ett författarsamtal utanför Stockholm.

Men mer än någonting annat tror Omar Alshogre att han överlevde för att han byggde tillitsfulla relationer med andra fångar.

– Man överlever inte för att man är stark fysiskt eller mentalt, säger han allvarligt och gestikulerar avfärdande med handen. Det viktigaste är relationer med människor, medfångar. [Vakterna] kommer att bryta dina ben, dina armar, dina fingrar. Och då måste någon hämta din mat, och någon måste mata dig. Svälten är på en sådan nivå att en pappa skulle kunna mörda sitt barn för att äta en potatis. Så det är svårt att nå så pass stark tillit att en fånge som du inte har haft någon relation till tidigare ska hjälpa dig att äta din potatis, när han är så otroligt hungrig själv av systematisk svält.

Genom att hjälpa varandra fick fångarna också uppgifter som skapade mening i tillvaron, säger han.

– Varje dag gjorde man små saker som hjälpte andra, så att du själv överlevde en lite längre period.

Och så var det den där detaljen med leendet.

– Jag tror att ett leende betyder väldigt mycket i alla samhällen. Jag har alltid haft det leendet. Jag log alltid mycket mot medfångar. Det gjorde att folk log tillbaka och ville prata lite. Det kan låta som en banal sak att säga – men här är jag.