Georgien: Ett år av konstanta protester

Varje hörn av Rustaveli-avenyn är en scen för folkligt motstånd. På sociala medier sprids bilder av demonstranter som står emot vattenkanonernas kraftfulla strålar. Strålar som, enligt ett nytt avslöjande av BBC, blandats med en giftig gas. Demonstranterna klär sig i Georgiens och EU:s flaggor för att visa att de motsätter sig att den nyvalda premiärministern Irakli Kobachidze just meddelat att landet pausar sin EU-inträdesprocess i fyra år. Att han ens innehar titeln som premiärminister är ytterligare något som de motsätter sig eftersom regeringspartiet anklagas för utbrett fusk i valet 2024.

Två parallella händelseförlopp har länge krockat med varandra. Å ena sidan regeringspartiet Georgisk dröms hårdnande grepp om makten, å andra sidan den georgiska befolkningens strävan efter att ingå i EU:s gemenskap. I dagsläget har unionens entusiasm för Georgiens medlemskapsambitioner svalnat rejält. Efter många år av georgisk utveckling i fel riktning tog EU till slut bladet från munnen och konstaterade i november 2025 att Georgien bara är ett kandidatland på pappret.

Att det georgiska folket protesterar mot regeringspartiet är inget nytt. Under många år har demonstrationer varit ett återkommande inslag i landets politiska landskap. De drivs av en stark folkopinion för demokrati och ett närmande till EU – värden som många upplever att regeringen successivt avlägsnat sig från. Opinionsundersökningar visar sedan länge på ett starkt stöd för EU-medlemskap – i snitt 70–80 procent. Det kan ställas i relation till att 43 procent av unionens egna medborgare uppger sig ha en positiv uppfattning om EU.

Demonstranterna anser att premiärminister Irakli Kobachidze och hans parti Georgisk dröm fuskade sig till valsegern 2024. Foto: Irakli Gedenidze/AP/TT

I demonstrationerna samlas de som har egna erfarenheter av sovjetiskt förtryck och de som vuxit upp med löften om demokratisering efter den så kallade Rosenrevolutionen 2003, som banade väg för landets demokratiska utveckling. Det som utmärker den nuvarande proteströrelsen är dess uthållighet: den har pågått i varierande intensitet i två år och markerade nyligen 365 dagar med oavbrutna protester – ett uttryck för den starka frustrationen över regeringens politik.

Georgisk dröm

Georgisk dröm (GD) kom till makten 2012, fyra år efter Rysslands invasion av Georgien. Invasionen gav landet ytterligare argument för närmandet till Europa, en relation som tills nyligen blev allt närmare sedan Sovjetunionens fall 1991. Väl medvetna om georgiers inställning till Europa och Europeiska unionen intog GD till en början en EU-positiv hållning. Partiet ingick ett så kallat associationsavtal med EU, som sedan det trädde i kraft 2016 tillät ökad handel och mellanmänskligt utbyte parterna emellan. Med tiden sken dock GD:s proryska hållning igenom, och balanserades motsägelsefullt med närmandet till EU.

Partiets grundare Bidzina Ivanisjvili är en Rysslandskopplad oligark vars rikedom uppskattas motsvara 25 procent av Georgiens BNP. Trots att han inte har en formell politisk roll styr han från kulisserna. Hans retorik är ofta tydligt Rysslandstillvänd och hävdar återkommande att den ryska invasionen 2008 var oppositionens fel. Detta kulminerade 2024 när han menade att Georgien borde be om ursäkt för kriget.

Balansgången EU-Ryssland

Ett viktigt steg mot EU kom tätt efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina 2022. Tillsammans med Moldavien och Ukraina ansökte Georgien om medlemskap i unionen.

Många länder i Rysslands närhet tog tydlig ställning mot invasionen, eftersom president Vladimir Putin just hade bevisat att han var villig att ta till våld för att säkra sina mål. Georgisk dröm, å andra sidan, utnyttjade folkets rädsla för krig när man meddelade landets politiska väg framåt: Georgien skulle inte delta i sanktioner mot Ryssland utan i stället inta en “pragmatisk” hållning.

Grundaren av Georgisk dröm, oligarken Bidzina Ivanisjvili, anses ha en förmögenhet som motsvarar 25 procent av landets BNP. Foto: Shakh Aivazov/AP/TT 

Det innebar i praktiken att blidka Ryssland med svepskälet att landet på så vis förskonades rysk aggression. Moskva svarade med visumlättnader och återinförde direktflyg mellan länderna. Att Ryssland välkomnar Georgisk dröms agerande överraskar få. Georgien är ett av få länder där ryskt inflytande har ökat sedan 2022 och ett bevis på att Moskvas billigaste verktyg fungerar: att så rädsla.

Med tiden blev GD:s retorik alltmer hårdragen i Ukrainafrågan. Regeringen anklagade inte bara väst för att försöka dra in Georgien i kriget, utan började även förlita sig alltmer på konspirationsteorier för att rättfärdiga sina uttalanden. Medan Georgisk dröm framställdes som “fredspartiet” hette det att oppositionen var i maskopi med det “globala krigspartiet” i vilket EU och ett “fientligt väst” ingår.

Även inrikespolitiskt drogs snaran åt alltmer under åren. Efter många turer och långa protester drev Georgisk dröm våren 2024 igenom en ”agentlag” med rysk förebild. Även om den reviderades senare förblev lagtexten så pass allmänt skriven att den förenklade för regeringen att slå ner på oliktänkande. Möjligheter för oberoende medier och organisationer att få utländska bidrag begränsades också, vilket tvingade flera att lägga ner sina verksamheter.

Likväl hölls skenet om EU-medlemskap uppe genom en officiell ansökan om kandidatskap, som villrådigt accepterades i december 2023. EU-kommissionen åberopade nio reformområden som Georgien behövde åtgärda för att närma sig ett medlemskap. Samtliga handlar om demokratisering, exempelvis genom arbete mot korruption och att stärka oberoende institutioner. Trots detta visade regeringen fortsatt ingen genuin ambition att föra landet in i EU. Framgångarna framstod mest som ett sätt att hantera folkets missnöje. 

Delar av Georgien kontrolleras i praktiken i mångt och mycket redan av Ryssland, till exempel utrbytarrepubliken Abchazien vars president Badra Gunba här möter sin främste uppbackare, Vladimir Putin. Foto: Sergei Bobylev, Sputnik/AP/TT 

Från dåligt till sämre

Parlamentsvalet i Georgien hösten 2024 var en krutdurk, både i form av Georgisk dröms anspråk på makten och folkets missnöje. Brister i valprocessen ledde till våld vid flera vallokaler. Att premiärminister Kobachidze senare frös EU-processen förklarade han med att Georgien, som ett stolt land med rik historia, inte skulle bli medlem i unionen genom att böna och be. Demonstranternas svar var tydligt: den sanna georgiska drömmen är demokrati och EU-medlemskap, inte förtryck och ryskt underkuvande. 

Trots häftiga protester förblev Georgisk dröm vid makten. Sedan dess varken utreder partiet det påstådda valfusket eller vacklar i ställningstagandet till EU. I stället har den auktoritära banan fortsatt under 2025 utan att EU-processen har bromsat den. Landet har det senaste året stärkt sina relationer till Iran och Kina, samt blivit en allt starkare aktör vad gäller handel för att kringgå sanktionerna mot Ryssland.  

De georgiska demonstranterna vägrar, likt regeringspartiet, erkänna sig besegrade. Fastän regeringen redan på förhand låter gripa dem som arrangerar protester och hotar med repressalier utbröt stora protester när lokalval hölls i oktober 2025. Dessa kulminerade i ett försök att storma presidentpalatset.

Dagarna och veckorna efter lokalvalet rullades ytterligare repressiva lagar ut på rullande band: oppositionella partier förbjöds, polisens befogenheter att gripa demonstranter utökade och straff för protestrelaterade brott höjdes. Demonstranterna förbjöds även att bära vissa föremål och befinna sig på en del platser.

De nya lagarna berör även flera samhällssektorer. Medborgare som bor utomlands kan inte längre rösta på distans, journalister försöker febrilt verka i en ständigt krympande offentlighet och studenter tvingas rätta sig efter snävare ramar i läroplanerna.Utvecklingen i Georgien hänger ihop med vad som sker i de omgivande staterna, och vice versa.

Årsdagen för den pausade EU-anslutningsprocessen uppmärksammades i november 2025 med stora demonstrationer i centrala Tbilisi. Antalet demonstranter har varierat, men någon sorts närvaro har infunnit sig på Rustaveli-avenyn varje dag. Men på grund av GD är signalerna från Bryssel allt kyligare. Enligt EU ses de georgiska löftena om närmande till unionen slutligen för vad de faktiskt är: tomma.

Georgisk dröms agerande har inte bara isolerat, utan också slagit in en kil mellan Europa och det georgiska folket. I EU diskuteras avvecklingen av visumfrihet för georgier. För första gången visar enkätstudier att andelen georgier som är positiva till unionen inte längre är fler än dem som är neutrala. EU:s tidigare aktiva närvaro har ersatts av tystlåten väntan på samhällsförändring. Ridån har fallit.

Vad händer framöver?

Utvecklingen i andra länder kan påverka Georgiens framtid, samtidigt som det som händer där också påverkar regionen. Grannlandet Armenien har de senaste åren vänt sig bort från Ryssland och utvecklar nu sina relationer till bland annat EU. Om Armenien lyckas bryta sig loss från ryskt inflytande återstår att se. Klart är i alla fall att ländernas utveckling lär påverka varandras öden.

Även kriget i Ukraina kan påverka Georgiens position framöver. Dess utveckling kan tänkas inverka på kampmoralen bland georgiska demonstranter, särskilt om Ukraina drar det korta strået. Georgisk dröms strategi, att kuva folkets vilja för att undvika rysk provokation, riskerar att stärkas om Ryssland går stärkt ur kriget.

Landets riktning kommer i hög grad också påverkas av om Georgisk dröm kan stöpa om samhällets institutioner så att det auktoritära styret befästs. Oenighet inom de egna leden har lett till att partimedlemmar har rensats ut.

De ihärdiga protesterna talar å ena sidan för att det kommer att bli en utmaning att helt tysta folket. Å andra sidan har regeringen i hög grad lyckats försvaga demonstranterna, som får allt svårare att hålla ihop motståndet. Dessutom vittnar flera demonstranter om att fokus har flyttats från EU-medlemskap till den inrikespolitiska utvecklingen.

Den stora frågan är hur lång tid det tar innan georgiernas beslutsamhet övergår i den för regionen ökända politiska apatin.