Upp till bevis: Ska Trump gå från ord till handling mot Putin?

Efter att ha hotat att dra in militärt stöd till Ukraina för några månader sedan verkar USA:s president Donald Trump nyligen ha ändrat sig. Den nya amerikanska administrationen antog inledningsvis att dess proryska signaler, uttalanden och diplomati skulle gå hem i Moskva och bana väg för ett slut på kriget mellan Ryssland och Ukraina. Nu verkar Trump och hans rådgivare, åtminstone delvis, inse att denna strategi inte bara är en återvändsgränd, utan också har haft motsatt effekt. De ryska luftangreppen mot ukrainska städer och byar har ökat snarare än minskat sedan Trumps andra presidentperiod inleddes.

De flesta amerikaner – inklusive många medlemmar av Republikanska partiet, konservativa väljare och till och med Maga-anhängare – fortsätter att stödja Ukraina. Trump verkar nu inse att de politiska kostnaderna för hans proryska hållning ökar. Hans senaste kursändring kan därför vara mer en eftergift till den rådande Putinfientliga- och proukrainska stämningen i USA än ett resultat av en grundläggande ökad förståelse för rysk utrikespolitik.

Den 14 juli hotade Trump offentligt de länder som är Rysslands handelspartners med så kallade sekundära sanktioner om Kreml inte snart går med på ett eldupphör i Ukraina (mer om detta nedan). Bör detta ses som en helomvändning i Trumps Rysslandspolitik? Hittills är dessa och liknande officiella uttalanden från den amerikanske presidenten och hans administration bara tomma ord om osäkra framtida åtgärder med ännu mer oklara följder.

Ukrainsk skepsis

Reaktionerna i Ukraina på den nya retoriken i Washington har därför varit blandade. Ukrainska kommentatorer medger att Trump nu slår an en annan ton efter månader av offentliga närmanden till Vladimir Putin. De flesta ukrainare är dock fortfarande skeptiska till hur varaktig denna uppenbara omsvängning är och hur resoluta Washingtons åtgärder kommer att bli.

När Trump ställde sitt ultimatum till Putin i mitten av juli förklarade den amerikanske presidenten att om Kreml inte går med på ett fredsavtal inom 50 dagar kommer USA att införa strafftullar på 100 procent för Rysslands handelspartners. Denna plan – att införa sekundära sanktioner för att påverka länder som exempelvis Indien som handlar med Ryssland – är mer konkret än tidigare uttalanden från Trumps administration. Men Washington har därmed gett sig in i ett komplicerat spel.

Hur mycket påverkas viljan hos Indiens premiärminister Narendra Modi och Kinas president Xi Jinping att handla med Ryssland om deras länder beslås med 100-procentiga amerikanska tullar? Foto: Alexander Zemlianichenko/AP/TT

Med en sådan plan kommer det tryck som Trump vill sätta på Moskva inte att komma direkt från USA. I stället måste det utövas av andra länder som Kina, Indien och Brasilien, som köper olja och/eller andra varor från Ryssland. Det är oklart om och i vilken utsträckning dessa och andra länder kommer att böja sig för det amerikanska trycket, och vilken effekt deras eventuella reaktioner kan få för Ryssland.

Kommer en amerikansk tull på 100 procent att räcka för att motivera till exempel Indien att helt upphöra med handeln med Ryssland? Och även om Indien minskar sin import avsevärt: skulle det leda till stora förluster för Rysslands export? Trumps plan kanske inte leder till någon betydande minskning av icke-västliga länders handel med Ryssland. Om Washington verkligen inför betydande tullar på länder som fortsätter att göra affärer med Moskva kan dessa svara med motåtgärder mot USA. Är vanliga amerikaner beredda att lida för Ukrainas skull?

500 procents tull?

Trumps plan verkar inte vara väl genomtänkt och var kanske aldrig avsedd att få någon märkbar effekt. En mer resolut strategi skulle ha varit att hota Rysslands handelspartner med mycket höga tullar, till exempel 500 procent som föreslagits av den amerikanska senaten. Detta skulle ha signalerat att det är viktigt att dessa länder helt slutar handla med Ryssland.

Det återstår därför att se vilken inverkan Trumps inkonsekventa strategi för att hejda den ryska aggressionen kommer att få i slutändan. På kort sikt har de nya amerikanska sanktionsplanerna haft motsatt effekt än den avsedda. Trumps uttalande har lett till att de ryska attackerna mot Ukraina har ökat de senaste veckorna. Kreml har, i och med ultimatumets tidsfrist, fått en halvofficiell tidsplan inom vilken man kan fortsätta bombningarna utan omedelbara ekonomiska konsekvenser. Washingtons 50-dagarsfrist väckte också misstankar om att Putin medvetet gavs en möjlighet att ockupera ytterligare territorier och uppnå militära framgångar innan förhandlingar skulle återupptas.

I slutet av juli tog Trump – möjligen som svar på den omfattande kritiken mot hans ursprungliga plan – tillbaka sin 50-dagarsfrist och meddelade att han förkortat Putins respitperiod till tio dagar. Detta innebär att den 8 augusti, i skrivande stund, är den dag efter vilken USA kommer att införa nya sanktioner. Denna signal väcker i sig förväntningar om att Vita huset nu – av vilka skäl det än må vara – menar allvar.

Tankern Ozanno, här utanför Malmö på väg mot Ryssland, är känd för att frakta rysk olja. Moskva har kunnat kringgå västliga sanktioners effekter genom att styra om sin utrikeshandel. Foto: Johan Nilsson/TT

Om Trumps plan genomförs, och en del av Moskvas ickevästliga handelspartners faller bort, kan det skada Putins krigsmaskin. Om ett antal länder, och i synnerhet Indien, vänder Ryssland ryggen under trycket från USA:s sanktioner, skulle detta vara ett problem för Kreml. Den största – men inte den enda – svagheten med direkta internationella sanktioner mot Ryssland var och är fortfarande att Moskva hittills har kunnat kompensera effekterna av västliga sanktioner med att byta till alternativa marknader och icke västerländska köpare, mellanhänder eller transportvägar. Om Trumps nya strafftullar träder i kraft skulle dessa omställningar bli svårare för Moskva.

"America First"

I mitten av juli tillkännagav Washington också ”massiva” leveranser av amerikanska vapen till Ukraina. Det gäller främst mobila luftvärnsrobotsystem av typen Patriot. Flera europeiska länder, däribland Tyskland, ska köpa dessa från USA och vidarebefordra dem till Ukraina. Detta är också ett komplicerat företag, men mer realistiskt än Washingtons planer på sekundära sanktioner. Tredje parter i det här fallet är sannolikt USA:s västerländska allierade snarare än mindre samarbetsvilliga eller till och med fientliga icke-västliga regeringar.

Patriot-systemen har visat sig vara ett av de mest effektiva vapnen för att avvärja Rysslands olika missiler. Det finns därför en stor efterfrågan på dem i Kiev och förhoppningar om att det ukrainska luftförsvaret snart kommer att få fler Patriot-system till sitt förfogande. Hur många av dessa och vilka andra amerikanska vapen som faktiskt kommer att levereras till Ukraina verkar i stor utsträckning bero på deras huvudsakligen västeuropeiska köpare. Det är svårt att förutsäga exakt vilka vapen som slutligen kommer att anlända till Ukraina och i vilka mängder. Tysklands regering har också beslutat att inte lämna någon detaljerad information i förväg om tyska vapenleveranser

Det som gör de nya amerikanska planerna udda beror mycket på att de främst drivs av Trumps inrikespolitiska och valpolitiska prioriteringar. I synnerhet är hans godkännande av utländska köp av vapenleveranser till Ukraina främst en America First-politik och inte en ny geopolitisk strategi. Ännu värre är att Trumps ”transaktionella” säkerhetspolitik (alltså att han kräver någonting konkret tillbaka för varje avtal och åtagande) undergräver trovärdigheten och förtroendet för USA som internationell partner.

Ska betala för USA:s stöd. Storbritanniens, Frankrikes, Polens och Tysklands ledare ringer tillsammans med Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj upp Donald Trump under ett besök i Kiev i maj. Foto: Mstyslav Chernov/AP/TT 

Historien om hur USA har avbrutit sitt militära stöd till Ukraina är belysande.

Efter Sovjetunionens sammanbrott i början av 1990-talet var USA starkt engagerat i Ukrainas strategiska nedrustning. Av rent nationella säkerhetsintressen pressade Washington Kiev att överlämna inte bara sina kärnstridsspetsar, som den nyblivna ukrainska staten hade ärvt från Sovjetunionen. Det avtal som USA drev igenom vid den tiden (och som främst förknippas med det numera ökända Budapest-memorandumet om säkerhetsgarantier från 1994) omfattade även vissa bärsystem för dessa stridsspetsar. Ukraina gav därför upp även bombplan, kryssningsmissiler och olika raketer från sovjettiden, alltså även konventionella vapen som Ukraina hade kunnat ha god användning av i dag.

Dessa och andra internationella avtal som ingicks av tidigare amerikanska regeringar om säkerhetsgarantier är nu historia för Trump och hans medarbetare. I dag försöker Washington i stället tjäna på Kievs sorgliga situation och Europas ökande rädsla. Att Trump vidhåller att USA:s militära stöd till Ukrainas kamp för dess överlevnad måste betalas av Kiev eller av dess allierade ses som ett svek av ukrainarna, som tog USA:s säkerhetsgarantier från 1994 i utbyte mot sin avväpning på allvar.

Ryssland hålls tillbaka

För vissa kan det verka smart att Washington låter andra betala för att en av USA:s ärkefiender dagligen försvagas genom Ukrainas insatser. Trumps transaktionsinriktade syn på grundläggande regler för mellanstatliga relationer, såsom gränsers okränkbarhet, försvagar dock det internationella system som USA själv var med och skapade 1945 och som landet har dragit nytta av de senaste 80 åren. Dessutom var kostnaden för Washingtons militära stöd till Ukraina låg i förhållande till USA:s totala försvarsbudget redan innan andra skulle betala för det.

Trump och hans medarbetare vill tjäna på Kievs lidande och Europas oro, anser skribenten. Här har de besök i juli av Natochefen Mark Rutte (t v). Foto: Evan Vucci/AP/TT

Däremot var och är den skadeverkan som amerikanska vapen i ukrainska händer har på Rysslands väpnade styrkor och krigsekonomi fortsatt stor. Vapnen har kontinuerligt begränsat Moskvas förmåga att exempelvis attackera även ett medlemsland i Nato som USA skulle vara skyldigt att försvara enligt artikel 5 i Washingtonfördraget från 1949. Men Washington avstår nu frivilligt från detta strategiska förhandlingsutrymme och de fördelaktiga effekter det har för USA:s nationella säkerhet.

Trumps retoriska helomvändning gentemot Putin sedan mitten av juli är ändå välkommen som sådan, sett från ukrainskt och europeiskt håll. Det är dock fortfarande oklart om Washington verkligen är berett att följa upp sina nya ord med konkreta, relevanta och inte bara symboliska åtgärder. Hittills har Trumpadministrationen inte övergett sin kortsiktiga tolkning av USA:s nationella intressen och sin vilja att definiera dem med hjälp av populistiska, för att inte säga demagogiska, slagord. Den fortfarande nya amerikanska administrationen fortsätter att ignorera de bredare konsekvenserna av USA:s hållning i kriget mellan Ryssland och Ukraina för den framtida världsordningen, vars stabilitet och legitimitet borde vara lika viktig för amerikanerna som för andra.

Översättning: Ola Westerberg