Demokratitest när expresidenter dras inför rätta

Nyligen röstade mexikanerna för att domarna i landets domstolar ska utses via allmänna val. Valdeltagandet var extremt lågt men regeringen hävdar ändå att det är ett sätt att demokratisera rättsväsendet och göra det mer effektivt. Kritikerna hävdar motsatsen – att det i stället politiserar och bidrar till att öppna rättsapparaten för den organiserade brottslighetens inflytande.

Det är ett hot som finns i hela Latinamerika. Och förutom i El Salvador, Nicaragua, Kuba och Venezuela, där det inte längre finns ens illusionen av ett oberoende rättsväsende, förs diskussioner i de flesta latinamerikanska länder om hur rättsväsendet ska kunna stärkas och bli mer effektivt. Det är ingen enkel uppgift. Mutor och hot är effektiva metoder för att få inflytande i domstolarna. Och brott som allt oftare riktas mot det politiska systemet sätter rättsväsendets uppgift som demokratins sista försvarslinje på hårda prov.

Det senaste exemplet är mordet på den unge presidentkandidaten Miguel Uribe Turbay i Colombia. Han sköts på ett valmöte och dog två månader senare på sjukhuset. Det var en 15-årig torped som avlossade skotten, men det är fortfarande oklart vem som var hjärnan bakom. Polisen misstänker en fraktion av Farc-gerillan som inte lade ner vapnen efter fredsavtalet 2016 eller den så kallade Golfokartellen som består av tidigare högermilis, gerilla och drogmaffia – en slags syntes av våldets olika aktörer i Colombia de senaste 50 åren.

Argentina banade väg

Uribe Turbay var den åttonde presidentkandidaten som mördats i Colombia. De fyra av dessa som fick sätta livet till under 1990-talet mördades också av pojkar, nästan barn, som lejts antingen av högermilisen, gerillan eller Pablo Escobar, Medellín-kartellens chef.

Anhängare (t v) till den dömde expresidenten Álvaro Uribe drabbar samman med personer (t h) som sympatiserar med den nuvarande presidenten Gustavo Petro i Colombia. Foto: Santiago Saldarriaga/AP/TT

I dag är den organiserade brottsligheten inte lika övermodigt hänsynslös som då, men kanske mer sofistikerad.

Men rättsväsendet har också förändrats. Och förutsättningarna för att mordet på Uribe Turbay ska lösas är betydligt bättre än vid tidigare mord på presidentkandidater.

Förändringen av rättsväsendet började när militärdiktaturerna i södra Latinamerika fick ett slut. Argentina gick i bräschen med rättegången mot alla militära kuppledare, som också blev en framgångsrik film, Argentina 1985. Det fortsatte med rättsprocesser mot korruption både inom staten och det privata näringslivet. Under en tid fanns en grupp domare i huvudstaden Buenos Aires som gick under namnet los intocables/the untouchables efter utredaren Eliot Ness och hans kamp mot den organiserade brottsligheten i USA när Al Capone var maffiaboss för hundra år sedan.

Kupp och mordförsök

Men också på andra håll som i Chile, Uruguay, Peru och inte minst Brasilien finns exempel på domare som under den här tiden försågs med en slags hjältestatus.

Deras exempel kan anas fortfarande, inte minst i den rad domar som på senare tid drabbat flera latinamerikanska expresidenter.

Senast är det den tidigare colombianske presidenten Álvaro Uribe (som inte är släkt med Uribe Turbay). Han dömdes nyligen till tolv års husarrest efter en lång process som ursprungligen initierades av honom själv och som handlade om mutade vittnen och försök till manipulation av domstolen. På grund av sin ålder, kan Uribe avtjäna straffet i sitt hem. Att han fälldes av en relativt ung kvinna som bara varit domare i 16 år har utnyttjats av Uribes anhängare för att ifrågasätta domen. För andra, däremot, är det ett uttryck för rättsväsendets vitalitet.

Bolsonaro visar upp den elektroniska fotboja som Högsta domstolen tvingat honom att bära. Foto: Minervino Junior/AP/TT

I Brasilien sitter den förre presidenten Jair Bolsonaro i husarrest i väntan på rättegång i Högsta domstolen i ett fall där han inte bara anklagas för att med hjälp av höga militärer ha planerat en kupp för att hindra Lula da Silva från att tillträda som president, utan också för att ha planerat att mörda honom.

USA:s president Donald Trump beskriver processen mot Bolsonaro som ett brott mot mänskliga rättigheter och har som straff infört 50-procentiga strafftullar mot Brasilien. Också domen mot Uribe har USA beskrivit som politisk. Den kvinnliga domaren, hävdar USA:s utrikesminister Marco Rubio, har utnyttjats som verktyg av Uribes politiska motståndare.

Många utpekade ledare

Det brukar kallas lawfare – en engelsk term för att använda rättssystemet som verktyg för att komma åt politiska motståndare (jämför warfare – krigföring). Och det är många som beskriver sig som offer för lawfare i Latinamerika i dag, men som för den skull inte finner någon förståelse hos USA:s makthavare.

Argentinas tidigare president Cristina Fernández de Kirchner är en av dem. Hon avtjänar sitt straff för illegalt berikande i form av husarrest i sin lägenhet i Buenos Aires. Ecuadors Rafael Correa, som bland annat dömts för mutbrott, anser också att rättssystemet orättfärdigt används mot honom i politiskt syfte och har gått i exil i hans hustrus hemland Belgien för att undkomma fängelset. Bolivias Evo Morales, ännu ett självutsett offer för lawfare, gömmer sig i den kokaproducerande provinsen Chapare där han skyddas av beväpnade anhängare för att hindra polisen att gripa honom. I hans fall handlar brottet om sexuellt utnyttjande av minderåriga.

Cyklister passerar utanför Argentinas tidigare president Cristina Fernández de Kirchners bostad, där hon sitter i husarrest och hennes anhängare gjort ett porträtt på gatan. Foto: Natacha Pisarenko/AP/TT

Andra latinamerikanska före detta presidenter som anser sig vara drabbade av lawfare är Perus Pedro Castillo som delar fängelse med två andra tidigare presidenter, Ollanta Humala och Alejandro Toledo. Guatemalas Otto Pérez Molina sitter också i fängelse, men Panamas Ricardo Martinelli, Mexikos Enrique Peña Nieto och de tidigare presidenterna i El Salvador, Mauricio Funes och Salvador Sánchez Cerén, har alla, liksom Rafael Correa, gått i exil för att undvika fängelse.

Anklagelserna mot de olika expresidenterna skiljer sig åt, men de vanligaste handlar om ekonomisk korruption.

Lava Jato är namnet på den mest omfattande korruptionsskandalen i Latinamerika på senare år. Den bröt ut för tio år sedan och avslöjade ett sofistikerat nätverk där stora brasilianska byggföretag och det statliga oljebolaget Petrobras var inblandade och som sträckte sig långt utanför Brasiliens gränser. Uppemot 200 högt uppsatta politiker och affärsmän blev dömda, bland dem Lula da Silva och flera peruanska presidenter och högt uppsatta politiker i andra länder. Byggföretaget Odebrecht, som var lite av spindeln i nätet, dömdes 2017 av en domstol i New York till motsvarande över 20 miljarder kronor i böter, de högsta som har utdömts för korruption.

Älskade – och hatade – domare

Processen i Brasilien leddes av den unge domaren Sergio Moro som jämfördes med de domare i Italien som i början av 1990-talet låg bakom mani pulite –”rena händer” – utredningen som avslöjade den djupa korruptionen hos de etablerade politiska partierna.

Sergio Moro blev hjälte, men han hade politiska ambitioner och när Jair Bolsonaro bad honom bli justitieminister accepterade han med baktanken att det skulle bli en språngbräda för en presidentkandidatur. I stället blev det tvärtom. Moro avgick efter en konflikt med Bolsonaro och ungefär samtidigt anklagades han för att ha manipulerat processen mot Lula, som frigavs efter 580 dagar i fängelse, friades av Högsta domstolen, och i det följande valet, 2022, besegrade Bolsonaro.

Bolivias expresident Evo Morales överöses med confetti i provinsen Chapare där han har lyckats undvika att bli gripen. Foto: Jorge Saenz/AP/TT

Men innan dess hade Bolsonaro upplöst det team som drev Lava Jato-utredningen med argumentet att den inte längre behövdes eftersom det inte fanns någon korruption under hans regering.

I dag är också många av de dömda frigivna, Sergio Moro är mer eller mindre bortglömd och Odebrecht fortsätter att verka, nu under namnet Novonor.

Men att situationen i Brasilien ändå inte är som före Lava Jato är processen mot Bolsonaro ett exempel på.

Domaren som driver den processen, Alexandre de Moraes, är precis som Sergio Moro en hjälte för vissa och avskydd av andra. Eftersom sessionerna i Högsta domstolen direktsänds i tv är domarna i Brasilien publika personligheter, nästan som politiker.

Inte bara politik

Att det kan slå bakut är Sergio Moro ett exempel på. Att det också kan skapa en otrygg tillvaro är en annan domare, Joaquim Barbosa, exempel på. Barbosa, som var den förste svarte domaren i Brasiliens högsta domstol, stod i spetsen för en annan korruptionsskandal, Mensalão, som handlade om hur statliga företag pumpades på pengar för att köpa röster i kongressen i syfte att garantera Arbetarpartiets (PT) majoritet. Lula, som representerar PT, drabbades inte av den skandalen, men Barbosa utsattes för ett sådan hatkampanj, åtföljd av hotelser, att han gick i pension när han bara var 59 år.

Alexandre de Moraes hatas och hotas också, och har dessutom angripits av Donald Trump. Den amerikanske presidenten har utsatt honom för diverse sanktioner som han dock inte tycks bry sig så mycket om och som han beskriver som symptom på “populistisk extremism som hotar demokratin”.

Brasiliens Lula da Silva (t h) – först fängslad, sedan friad och tillbaka på presidentposten – tillsammans med HD-domaren Alexandre de Moraes som driver processen mot Bolsonaro. Foto: Eraldo Peres/AP/TT

Alexandre de Moraes har medgett att rättsväsendet självklart gör misstag ibland, men – hävdar han – “det brasilianska systemet är utformat så att om någon begår misstag, så korrigeras det av andra”.

Det är den balansen som många kritiker tror går förlorad i Mexikos nya system med folkvalda domare. Men kanske ändå inte. Bolivia har också ett sådant system. Det infördes av dåvarande presidenten Evo Morales och uppfattades då av många som ett försök från hans sida att få kontroll över rättsväsendet. Men nu hävdar Morales alltså att han är offer för just det system han själv införde.

Alla rättsprocesser påverkas naturligtvis av det politiska sammanhang de genomförs i. Men steget därifrån till att alla skulle vara offer för lawfare och att de dömda expresidenterna vore att likna vid politiska fångar är minst sagt stort. I själva verket, menar de flesta experter, är talet om lawfare mer uttryck för en politisk kultur där man i stället för att ta ansvar för sina handlingar skyller ifrån sig.

Kanske kan den senaste tidens domar mot expresidenter bidra till att ändra på det. Det vore en stor framgång både för rättsväsendet och för demokratin.