Hot om nytt krig pressar Armenien söka hjälp i väst
Armenier i Grekland demonstrerar till stöd för dem som tvingats lämna Nagorno-Karabach efter Azerbajdzjans anfallskrig. Artsach är det armeniska namnet på enklaven. Foto: Yorgos Karahalis/AP/TT

Hot om nytt krig pressar Armenien söka hjälp i väst

Analys. Armenien har förlorat på slagfältet, blivit lämnat i sticket av sin traditionella allierade, Ryssland, och är inklämt mellan två fientliga grannar, Azerbajdzjan och Turkiet. Inför hotet om ett nytt krig sträcker Armenien ut handen till EU och väst i hopp om hjälp, skriver Jakob Hedenskog, analytiker vid Centrum för Östeuropastudier.

Publicerad: 2023-11-02

När Azerbajdzjan den 19 september 2023 attackerade resterna av den armeniska utbrytarrepubliken Nagorno-Karabach öppnades troligen det sista kapitlet i historien om konflikten mellan Armenien och Azerbajdzjan om kontrollen över området. Konflikten går tillbaka mer än 100 år men startade i sin moderna form under åren som föregick Sovjetunionens upplösning (se faktaruta).

Som ett resultat av attacken i september tog Azerbajdzjan fullt ut kontrollen över regionen som hade förlorats i det första Karabach-kriget 1991–1994. Nästan hela den armeniska befolkningen i Nagorno-Karabach, över 100 000 människor, flydde till Armenien.

Armenien misstänker att Azerbajdzjans attack samordnades med Ryssland, eftersom den senaste tidens försämring av relationerna mellan Armenien och Ryssland har gått hand i hand med ett närmande mellan Ryssland och Azerbajdzjan i fråga om Nagorno-Karabach. De ryska fredsbevarande styrkorna i Nagorno-Karabach, som varit på plats sedan det senaste kriget 2020 och vars uppgift varit att upprätthålla säkerheten för armenierna i området, uppvisade vid Azerbajdzjans blixtoffensiv i september en förbluffande passivitet och banade i själva verket väg för de azerbajdzjanska styrkorna.

Armenien-Karabach fordonskolonn.jpgArmenier från Nagorno-Karabach lämnar enklaven och beger sig till Armenien, efter Azerbajdzjans attack i september 2023. Foto Vasily Krestyaninov/AP/TT

Regeringen i Baku hade som huvudmål var att återupprätta sin territoriella integritet och få Nagorno-Karabach rensat från armenier, medan Moskvas förhoppning var att försvaga den västvänliga armeniska regeringen i Jerevan och skapa förutsättningar för regimförändring. Efter attacken gav ryska företrädare och statsstyrda medier Armenien och väst skulden för Azerbajdzjans attack och uppmanade missnöjda armenier att demonstrera i Jerevan och kräva den västvänliga regeringens avgång.

Armeniens relationer med Ryssland försämras…

Armeniens relationer med Ryssland började på allvar att försämras i samband med de omfattande protester 2018 som gjorde upp med den korrupta Rysslandsvänliga politiska eliten och förde oppositionsledaren Nikol Pashinyan till makten. Inledningsvis tolererade Ryssland Pashinyan som premiärminister även om man inte fullt ut ansåg sig kunna lita på honom. Moskva betraktade maktskiftet i Jerevan som en ”västsponsrad färgrevolution” av samma slag som Euromajdan i Kiev fyra år tidigare. Landets utrikespolitiska manöverutrymme var dock tämligen begränsat, inte minst på grund av konflikten om Nagorno-Karabach som gjort att Armenien saknade diplomatiska relationer med två av sina grannländer – Azerbajdzjan och Turkiet, som är nära allierade. Detta hade lett till att Armenien var mycket beroende av Ryssland ekonomiskt – inte minst för sin energiförsörjning – och för sin säkerhet.

Ryssland har kvar en militärbas i Armenien sedan sovjetisk tid och ryska gränstrupper från säkerhetstjänsten FSB patrullerar de armeniska gränserna mot Turkiet och Iran. Vid sidan av medlemskapet i den ryskledda Kollektiva säkerhetspaktsorganisationen (CSTO) har Armenien också ett bilateralt vänskaps- och säkerhetsavtal med Moskva som förbinder Ryssland att komma till Armeniens undsättning om landet skulle angripas.

Armenien-Karabach Pashinyan.jpgArmeniens premiärminister Nikol Pashinyan. Foto: Yorgos Karahalis/AP/TT

I efterdyningarna av det andra Karabach-kriget hösten 2020 såg Ryssland initialt ut att ha stärkt sina positioner ytterligare i konflikten. Moskva förhandlade ensamt fram ett stilleståndsavtal mellan Armenien och Azerbajdzjan, den 9 november efter 44 dagars krigande, som bland annat gav Ryssland rätt att gruppera en fredsbevarande styrka i konfliktområdet. Det var något som Moskva länge hade eftersträvat men som både Jerevan och Baku fram till dess motsatt sig. Nagorno-Karabach styrdes efter detta i praktiken som ett ryskt protektorat.

Emellertid visade det sig snart att Azerbajdzjan och Turkiet kom att stärka sina kort i konflikten på både armenisk och rysk bekostnad. Efter 2020 kom Azerbajdzjan att vid flera tillfällen attackera Armeniens internationellt erkända territorium och i samband med detta ockupera 150 kvadratkilometer armenisk mark längs gränsen till Azerbajdzjan. Vid två av dessa tillfällen – i maj 2021 och september 2022 – vände sig Armenien till CSTO för att be om hjälp i enlighet med organisationens paragraf 4 om kollektiv säkerhet men medlemmarna ville inte riskera relationerna med Azerbajdzjan för Armeniens sak. Inte heller Ryssland ansåg att det fanns skäl att hjälpa Armenien.

Azerbajdzjans övertag blev än mer uppenbart sedan Ryssland inlett sin storskaliga invasion i Ukraina den 24 februari 2022. Invasionen tvingade Ryssland till prioriteringar vilket gjorde det möjligt för Azerbajdzjan att uppträda alltmer självsäkert i konfliktområdet och bryta öppet mot stilleståndsavtalet från 2020. Till exempel inledde Azerbajdzjan i december 2022 en blockad mot Nagorno-Karabach och i april 2023 upprättades en azerbajdzjansk gränspostering i Latjinkorridoren, den enda väg som förbinder Armenien med Nagorno-Karabach. Detta skedde i öppet trots mot de ryska fredsbevarande styrkorna vars uppdrag var att garantera säkerheten och transporterna.

Armenien-Karabach vapen.jpgEn azerbajdzjansk arméofficer visar upp vapen och utrustning som armeniska styrkor i Nagorno-Karabach lämnat efter sig. Foto: Aziz Karimov/AP/TT

Jerevans besvikelse över bristen på reaktioner från CSTO och Moskva ledde till ett gradvis armeniskt tillbakadragande från CSTO:s övningsverksamhet. I september 2023 tog Nikol Pashinyan sonika hem Armeniens permanente representant i organisationen utan att utnämna någon ersättare. Armenien började också diversifiera utrikespolitiken och söka nya samarbeten (se vidare nedan). Nikol Pashinyan uttalade att det hade varit ett ”strategiskt misstag” att knyta upp sig så hårt till en enda partner på säkerhetsområdet och att den ryska militära närvaron i Armenien inte hade skapat säkerhet utan i själva verket osäkerhet för Armenien. I september, precis dagarna före den azerbajdzjanska attacken mot Nagorno-Karabach, genomfördes den första bilaterala militärövningen mellan Armenien och USA på armenisk mark. Även om den var liten och inriktad på fredsskapande var signalvärdet för övningen omöjligt att förbise för Ryssland som kallade upp den armeniske ambassadören i Moskva för en protest.

…medan Ryssland närmar sig Azerbajdzjan

Parallellt med att Armeniens relationer med Kreml fått sig några ordentliga törnar har Ryssland i stället närmat sig Azerbajdzjan. Den 22 februari 2022, bara två dagar före storinvasionen av Ukraina, slöt Ryssland och Azerbajdzjan ett avtal om "allierad interaktion" som föreskriver militärt samarbete och möjligheter till ömsesidigt militärt stöd.

Under flera år exporterade Ryssland vapen till både Armenien och Azerbajdzjan i en sorts missriktad strävan att balansera de båda kontrahenterna. Azerbajdzjans ökade inkomster från exporten av energi plöjdes dock ner i ökad militär förmåga i sådan omfattning att den ryska hjälpen i slutändan kom att bidra till att tippa över den militära balansen till Bakus fördel.

Azerbajdzjans och Rysslands samarbete har också med tiden kommit att genomsyras av en större samsyn kring utvecklingen av transit- och handelsvägar i regionen, bland annat handeln i öst-västlig riktning i den så kallade Mellankorridoren från Centralasien, via Kaspiska havet över Azerbajdzjan via Turkiet och till Europa. För Ryssland handlar det delvis om att hitta nya vägar att kringgå de västliga sanktionerna. Moskva stödjer därför Baku i dess ambitioner att förbinda Azerbajdzjan med den azerbajdzjanska autonoma republiken Nachitjevan över armeniskt territorium längs gränsen mot Iran, den så kallade Zangezurkorridoren. Denna korridor skulle gå över områden som redan patrulleras av de ryska gränstrupperna. Ryssland skulle därmed ges exklusiv möjlighet att kontrollera handelsvägen mellan Turkiet och Centralasien över Kaspiska havet. Armenien däremot fruktar att ”Zangezurkorridoren” leder till utländsk kontroll över armeniskt territorium och vill hellre att transporterna går på vägar som kontrolleras av Armenien. Om inte regeringen i Jerevan går med på de azerbajdzjanska kraven har dock Baku hotat med att genomdriva dem med militära medel.

Armenien-Zangezur.jpgGenom avtalet efter andra Karabach-kriget 2020 ålades Armenien att låta Baku genomföra transporter mellan Azerbajdzjan och den azerbajdzjanska exklaven Nachitjevan. Någon speciell rutt angavs inte men den kortaste sträckan går genom provinsen Syunik i Armenien, som i Azerbajdzjan kallas Zangezur.

Armeniens dilemma

Armenien har ända sedan landet blev självständigt 1991 försökt att diversifiera sin utrikespolitik. Parallellt med det strategiska partnerskapet med Ryssland har man försökt upprätthålla pragmatiska partnerskap med EU och Nato.

Problemet är bara att Armenien är så strukturellt beroende av Ryssland och den regionala omgivningen är så extremt fientlig för Armenien. Alla de tre regionala stormakterna – Ryssland, Turkiet och Iran – förespråkar en intern ”auktoritär konfliktlösningsmodell” och vill begränsa västmakternas närvaro i regionen och undanröja förutsättningarna för de liberala fredsskapande åtgärder som väst förespråkar.

Trots att Ryssland har ändrat sin politik i Sydkaukasien 180 grader, och nu stödjer Azerbajdzjan samtidigt som man bedriver ett hybridkrig mot Armenien, har Moskva utgått från att Armenien blir kvar som en rysk satellitstat, även om Ryssland inte uppfyller sina förpliktelser, inte ens formellt sett, som allierad.

Armenien har därför tvingats till att ta initiativ för att hitta andra länder att samarbeta med som, om de inte kan ge fulla säkerhetsgarantier, åtminstone kan bidra till att höja den egna motståndskraften och höja tröskeln för ett potentiellt azerbajdzjanskt angrepp på landet. Den nya och mer långvariga civila observatörsmissionen EUMA, som EU sjösatte i februari 2023 och som bevakar den armeniska gränsen mot Azerbajdzjan, bidrar på detta sätt åtminstone till det senare. Jerevan vänder sig främst till västmakterna, USA och EU, samt enskilda EU-medlemmar som Frankrike, men också till länder som kan bidra med vapen som Indien och Iran.

Både andra Karabach-kriget 2020 och den azerbajdzjanska attacken i september 2023 var resultat av ett avtal mellan Azerbajdzjan och Turkiet med Rysslands åtminstone tysta medgivande. Ryssland må vara försvagat av sitt krig i Ukraina, men Moskva kommer alltid att ha tillräckligt med resurser för att, tillsammans med likasinnade auktoritära stater i regionen, hävda sina anspråk på Armenien som en del av det man anser vara sin intressesfär. 


Jakob Hedenskog
Analytiker på Centrum för Östeuropastudier (SCEEUS) vid Utrikespolitiska institutet.