Ett ljus i Centralamerikas mörker
Guatemalas tillträdande president Bernardo Arévalo. Foto: Moises Castillo/AP/TT

Ett ljus i Centralamerikas mörker

Analys. Kraftigt beväpnade knarkligor, mord, korruption och alltmer hårdföra regimer. Så ser den övergripande och mörka bilden av Centralamerika ut. Vad var det som hände? Det fanns en tid då det inte såg ut på det viset. Och nu kan – kanske – ett visst hopp för regionen ha väckts i Guatemala, det folkrikaste av länderna mellan Mexiko i väster och Colombia i öster, skriver Latinamerikakännaren Lars Palmgren.

Publicerad: 2023-12-04

I början av 1980-talet var Centralamerika världspressens favorit. Drama, heroism och hoppfullhet. David mot Goliat. Suverän TV. Och världen blev äntligen varse att den smala landremsan som binder ihop Syd- och Nordamerika inte enbart består av obetydliga bananrepubliker. Det tycktes bara vara en fråga om tid innan sandinisternas episka seger i Nicaragua 1979 skulle följas av segrande revolutioner också i El Salvador och Guatemala och att dörren till en helt ny värld då skulle öppnas.

Så blev det inte. I dag finns ingenting kvar av det episka lyftet från då. I stället dominerar auktoritära regimer, knarkhandel, gängkriminalitet, korruption och ekonomier som baseras på remitteringar, de pengar som utvandrade familjemedlemmar skickar hem.

Men tiden mellan 1980-talets misslyckade revolutioner och dagens ledsamma situation rymmer också positiva erfarenheter som just nu ligger i träda, men som kanske kan blomma upp igen. Det förekom rader av fredsprocesser som förändrade regionen i positiv riktning – de både stärkte demokratin och bidrog till ett närmande mellan länderna. De två avtal som undertecknades 1986 och 1987 av presidenterna i Costa Rica, Nicaragua, El Salvador, Honduras och Guatemala i den lilla staden Esquipulas i Guatemala lade grund för ett intimare samarbete än någonsin. Det gav också Costa Ricas president Óscar Arias Nobels fredspris.

image5hio.pngNär regionen gick framåt. Costa Ricas Óscar Arias läser upp ett fredsavtal som de samlade presidenterna enats om i Esquipulas i Guatemala 1987. Foto: John Hopper/AP/TT

Kamp mot korruption

När orkanen Mitch 1998 slog till med full kraft manifesterades det i en inbördes solidaritet som sällan skådats. Också omvärlden påverkades av den nya regionala enheten. Efter rader av internationella möten, bland annat i Stockholm, samordnades det internationella katastrofbiståndet. Avtalen gav också upphov till försök att utveckla en gemensam strategisk plan för att modernisera och utveckla Centralamerika. Det fanns starka förhoppningar om att de misslyckade revolutionerna skulle plana ut i en avancerad reformism som till och med skulle kunna bli ett exempel för resten av kontinenten.

Till optimismen bidrog också bildandet 2006 av det oberoende FN-stödda organet mot straffrihet i Guatemala, Cicig, som bestod av internationella experter, jurister och poliser och som Sverige var en av huvudfinansiärerna för. Tack vare Cicig och dess samarbete med det guatemalanska rättsväsendet avslöjades rader av korruptionsskandaler. Det mest uppmärksammade fallet var när expresidenten Otto Pérez Molina och hans vicepresident Roxana Baldetti dömdes till 16 års fängelse för korruption.

Också i Honduras hade, efter krav från civilsamhället, ett liknande organ, Maccih, bildats 2016 med stöd av Organisationen för amerikanska stater, OAS. Den organiserade kampen mot korruption stärkte förväntningarna på att Esquipulas-avtalens reformistiska löfte skulle förverkligas. Men Cicigs effektivitet skrämde vettet ur den guatemalanska eliten och efter 13 år vägrade den dåvarande presidenten Jimmy Morales helt enkelt att förnya avtalet med FN. När Cicigs kontor stängdes och de anställda tvingades lämna landet drevs också två tidigare riksåklagare som arbetat med det FN-stödda organet ut i exil. Även Maccih upphörde 2019, efter bara tre år, av samma skäl när den honduranska regeringen inte förlängde avtalet med OAS.

image70ixf.png

Vad gick fel?

Den demokratiska dynamik som Esquipulas-avtalen initierade har sedan dess ersatts av något som mest liknar en avdemokratiseringsprocess. Och när regionen förra året drabbades av orkaner som var ännu värre än Mitch fanns inte ens skuggan av den solidaritet som visats upp då.

Vad var det som gick fel?

Det finns inga enkla svar, men många spår.

Året innan Cicig och Maccih upplöstes utbröt i april 2018 ett folkligt uppror i Nicaragua. Regimen beskrev det som ett kuppförsök styrt från USA och efter några månader slogs upproret ner med brutalt våld och flera hundra döda. Reaktionen bekräftade den hisnande ironin att Nicaragua på nytt hade förvandlats till en familjedynasti, nu under ledning av Daniel Ortega, en av den sandinistiska revolutionens hjältar. Som ett slags makaber reinkarnation av historien har Ortega och hans hustru Rosario Murillo, alltsedan han 2007 på nytt blev president, byggt upp en maktposition i Nicaragua som till och med överträffar den som innehades av Anastasio Somoza (diktatorn som störtades 1979), och där Ortegas närmaste familj utgör centrum.

centralamerika nicaragua ortega murillo.jpgNicaraguas president Daniel Ortega och hans fru Rosario Murillo har nu ännu större makt koncentrerad till sig än diktatorn som deras sandiniströrelse en gång störtade. Foto: Alfredo Zuniga/AP/TT

Mycket tyder på att det nordliga grannlandet El Salvador är inne på samma väg. När Nayib Bukele valdes till president där 2019, samma år som Cicig och Maccih upplöstes, var kampen mot maras en central uppgift. Dessa kriminella ungdomsgäng bildades i Los Angeles redan på 1960- och 1970-talen som ett slags försvarsgrupper mot andra etniska ungdomsgäng. Många av dem som ingick hade flytt från inbördeskriget. Men efter fredsavtalet mellan FMLN-gerillan och regeringen i El Salvador 1992 började USA deportera maras-medlemmar från fängelserna.

Oskyldiga grips

Plötsligt hamnade El Salvador, som just lämnat ett inbördeskrig bakom sig, i en ny väpnad konflikt. Maras kontrollerade hela kvarter, krävde beskyddaravgifter, tog ut skatter, agerade rättsskipare i lokala tvister, kontrollerade den lokala droghandeln och slogs med varandra om territoriell kontroll. Osäkerheten upplevdes som värre än under kriget. Flera föregående presidenter, både från högerpartiet Arena och den tidigare gerillan FMLN, hade försökt bekämpa maras såväl med hårda tag som med förhandlingar. Utan att lyckas.

Nayib Bukele, som börjat sin politiska karriär i FMLN och varit borgmästare i huvudstaden San Salvador, kombinerade hårda tag med hemliga förhandlingar, men snäppet värre än sina föregångare. Han införde undantagslagar och lät genomföra massarresteringar som också drabbade helt oskyldiga. När Bukele nyligen invigde ett nytt jättefängelse enbart för maras, publicerade han en video på sina sociala medier som liknar en professionell rockvideo. Där visas förnedrade tatuerade maras upp i bara kalsonger som statister och han själv framträder som en storstjärna.

centralamerika el salvador maras bukele.jpgEl Salvadors populäre president Nayib Bukele (infälld) har låtit massarrestera misstänkta gängmedlemmar. Många har gripits på lösa grunder. Foton: El Salvadors presidentkansli/AP/TT

Nayib Bukele är en posör som tog selfies när han talade i FN, men han har varit effektiv och har de överlägset högsta popularitetssiffrorna i hela regionen. Men Bukele har också, på samma sätt som Ortega-Murillo, upphävt all maktdelning och förvandlat rättsväsendet till ett personligt bihang. Att han styr som han vill visas också av att han ställer upp till omval nästa år, trots att konstitutionen förbjuder det.

Tar efter El Salvador

Också Honduras och Guatemala fick ta emot deporterade maras och lider av samma problem som El Salvador. Efter kuppen mot Manuel Zelaya 2009 förvandlades Honduras dessutom i snabb takt till en knarkstat vars president Juan Orlando Hernández efterlystes av USA. Men att Xiomara Castro, Zelayas hustru som valdes till president förra året, strax efter att hon tillträtt lät arrestera Hernández och utvisa honom till USA signalerade en förändring. Men inte på det sätt man väntat. I stället har Xiomara Castro, som beskriver sig som socialdemokrat, börjat ta efter Bukele. Hon visar upp bilder på fängslade maras i förödmjukande situationer för att markera att hon inte tänker backa. Hon har också aviserat en plan på att bygga ett jättefängelse av samma modell som Bukeles på en ö, där maras ska isoleras från det övriga landet.

Liksom Bukele och Ortega-Murillo omger sig Xiomara Castro av nära anhöriga som sin innersta krets. Hennes make Manuel Zelaya är hennes viktigaste rådgivare och i praktiken lika mycket president. Flera av deras barn är ministrar. Men till skillnad från Bukele och Ortega-Murillo kan Castro inte backa upp sin nepotism med kontroll över parlament och rättsväsende, vilket gjort att hon gång på gång hamnat i politiska konflikter, också inom sitt eget parti Libre. Det har också gjort att hennes löfte att återuppväcka det brottsbekämpande organet Maccih har lagts på is. Risken är stor att nepotismens makthunger också i Honduras ska neutralisera de ambitioner som Xiomara Castro gick till val på och som fick honduranerna att rösta på henne.

Guatemala är, eller kan snarare komma att bli, undantaget i det här ledsamma scenariot. Där segrade outsidern Bernardo Arévalo överraskande i presidentvalet nyligen. Därmed tog också förhoppningarna att Cicig ska komma tillbaka fart. Men än är det inte ens säkert att Bernardo Arévalo kan svära presidenteden den 14 januari som planerat. Efter utvisningen av Cicig återtog den korrupta eliten kontrollen över rättsväsendet och nu försöker riksåklagaren med alla medel hindra Arévalo från att tillträda. Men elitens sabotage har bara ökat stödet för honom, inte minst inom ursprungsbefolkningen som mobiliserat massivt.

centralamerika honduras xiomara castro.jpgAnhängare till Xiomara Castro under hennes installation i Tegucigalpa 2022. Den honduranska presidenten tar nu efter Bukele i El Salvador och går hårt åt ligorna. Foto: Erin Schaff/The New York Times via AP/TT

Favorit på nytt?

Det speciella med Arévalo är att han också symboliserar den bästa tiden i Guatemalas historia.

Bernardo Arévalos far, Juan José Arévalo, som 1944 valdes till president i landets första fria val, initierade en tio år lång reformperiod som kunde ha blivit en förebild för hela Latinamerika om den inte hade krossats av en CIA-organiserad invasion 1954.

Juan José Arévalo beskrev sig själv som “andlig socialist” och inspirerades framför allt av den amerikanske presidenten Franklin Roosevelts New Deal (nya given) – åtgärderna mot den ekonomiska depressionen på 1930-talet. Men den traditionella eliten anklagade honom för att vara kommunist. Hans efterträdare, översten Jacobo Árbenz som fortsatte reformarbetet, påstods vilja förvandla Guatemala till en plattform för Sovjetunionen.

Den CIA-organiserade invasionen bekräftade USA:s politik gentemot regionen. Men den innebar också att många förlorade tron på reformismen och i stället slöt upp bakom tanken på väpnad revolution. Det är en händelse som ser ut som en tanke att Che Guevara befann sig i Guatemala när kuppen mot Árbenz skedde. När den legendariske vänsterrevolutionären strax därefter för första gången mötte Fidel Castro i Mexiko hade de mycket att tala om. Året därpå styrde de sin skuta mot Kuba för att störta regimen där.

Det är lockande att tolka Bernardo Arévalos valseger i Guatemala 2023 som återkomsten av en vidsynt avancerad reformism i hans pappas fotspår. Men hur svårt det är att driva ett sådant projekt i en region där drogkartellernas inflytande bara ökar, och nepotism ersätter de traditionella politiska partierna, visas av att till och med i Costa Rica – det land som alltid framhålls som det goda demokratiska undantaget i regionen – har våldet nått katastrofala nivåer. Nyligen varnade Costa Ricas tidigare president Laura Chinchilla för att om ingenting drastiskt görs kan landet komma att gå i Ecuadors fotspår – från att ha varit regionens fredligaste land förvandlas till ett av de våldsammaste.

Men ljuspunkten i Centralamerika i dag representeras ändå av Bernardo Arévalo. Om han lyckas tillträda som president kan många av de positiva inslagen från Esquipulas-avtalen, liksom Cicig, aktiveras på nytt. Och då kanske Centralamerika åter kan förvandlas till världspressens favorit.


Lars Palmgren
Journalist som sedan många år bevakat Latinamerika.