Blair åter in i värmen när Labour går åt höger

– Rishi Sunak valde att sänka skatten på champagne samtidigt som han halverade anslagen till skolrenoveringar.

Labourledaren Keir Starmer tar i ordentligt när han kritiserar de beslut som den dåvarande finansministern fattade 2021. Nyheten om att över 100 engelska skolor måste stängas för att elever och lärare inte ska riskera att skadas av sönderfallande lättbetong har blivit ny ammunition i Labours angrepp på Sunak, som är brittisk regeringschef sedan hösten 2022.

Den förmögne Sunak (vars indiska fru är ännu rikare) är en tacksam måltavla och får klä skott för drygt 13 års konservativt styre, där finanskris, brexit, coronapandemi och höga energipriser har slagit hårt mot ekonomin och välfärden.

Underfinansierade skolor pressar Sunak. Protest i London i februari 2023. Foto: Kirsty Wigglesworth/AP/TT

Sedan senhösten 2021 leder Labour över Tories i opinionsundersökningarna. Gapet mellan partierna var som störst, 30 procent, i oktober 2022, i samband med att Liz Truss tvingades avgå som premiärminister efter bara 49 dagar på posten. Efter det har klyftan mellan partierna minskat, men Labour har fortfarande en betryggande ledning. Hur mycket av övertaget som beror på att väljarna har förtroende för Labour och Starmer är oklart, särskilt som Labourledaren kritiseras för att vara så försiktig att det är svårt att veta vad han egentligen står för.

Högersväng

När Starmer vann partiledarvalet i april 2020 ansågs han tillhöra Labours ”mjuka vänster”. I sitt första tal som Labourledare kallade han sin vänsterorienterade företrädare Jeremy Corbyn för både vän och kollega och berömde honom för den energi han hade tillfört partiet.

Då lovade Starmer att ena partiets olika falanger. I dag låter det helt annorlunda och i takt med att stödet för Labour har vuxit har Starmer stärkt sitt grepp över partiet och gradvis flyttat sig högerut. Många av de medlemmar som hade lockats till Labour av Corbyns radikala politik har lämnat partiet, men nya har inte strömmat till i samma utsträckning.

Den förmögne premiärministern är en tacksam måltavla. Foto: Justin Tallis/AP/TT

Kursändringen har blivit möjlig genom nya regler som begränsar partimedlemmarnas inflytande. Det har till exempel blivit svårare för dem att avsätta en parlamentsledamot. Partiledningen har också tagit kontroll över vilka som ska få kandidera för Labour i parlamentsvalet och flera presumtiva kandidater från falangen längst till vänster har strukits. Corbyn, som har suttit i underhuset sedan 1983, får inte längre kandidera för Labour.

Ett tecken på hur stark kontroll Starmer har är att ingen protesterade öppet när han i början av september möblerade om i sitt skuggkabinett och flera tidigare medarbetare till Tony Blair fick nya poster. Det betydde att partiets mjuka vänster försvagades än mer.

Labour och ekonomin

Den 61-årige Starmer, som länge arbetade som advokat och åklagare, är relativt ny inom politiken och har bara suttit i det brittiska underhuset sedan 2015. Det har märkts, inte minst i hans famlande efter en tydlig politisk linje.

2021 snurrade en film i sociala medier där Sky-journalisten Beth Rigby försökte få en slingrande Starmer att säga att han vill införa en förmögenhetsskatt, något han hade utlovat i partiledarvalet. Den är inte längre aktuell och Labourledaren har också backat från löften om att höja inkomstskatten för dem som tjänar mest, avskaffa universitetsavgifter och behålla fri rörlighet mellan Storbritannien och EU.

Starmer är övertygad om att Labour, för att vinna valet, måste nå ut till väljargrupper som inte litar på att partiet kan sköta ekonomin. Men för tillfället är de ekonomiska frågorna en akilleshäl även för Sunak och Tories: skattetrycket är det högsta sedan andra världskriget, statsskulden har ökat snabbt, liksom inflationen och många britter kämpar för att få ekonomin att gå ihop.

Keir Starmer. Grön profil och högersväng. Foto: Jon Super/AP/TT

Starmer betonar att det är först när ekonomin har börjat växa på allvar som det finns utrymme för några större reformer. För att få fackföreningarna med sig har Labour dock lovat att inom 100 dagar efter en valseger stärka arbetstagarnas rättigheter och avskaffa nya lagar som begränsar fackets inflytande.

Partiets viktigaste mål har annars samlats i fem punkter, Five Missions for a Better Britain. Förutom att nå den högsta ekonomiska tillväxten bland G7-länderna utgör de en långsiktig satsning på den allmänna vården (NHS), lag och ordning, en utbildningsreform och stora investeringar i grön energi.

Till det senare ska en Labourregering kunna låna motsvarande cirka 380 miljarder kronor om året. Målet är bland annat att all el i Storbritannien ska vara fossilfri år 2030. Förhoppningen är att landet ska bli ledande inom de gröna näringarna.

Starmer och Blair

Efter att Starmer hade delat scen med Tony Blair i somras har brittiska medier fyllts med analyser om vilket inflytande den förre premiärministern och tidigare Labourledaren har över dagens parti, men också vad Starmer riskerar genom att komma för nära Blair. Irakkriget hänger fortfarande som en mörk skugga över Blair som, i varje fall fram till nu, har haft svårt att få något genomslag i den politiska debatten på hemmaplan.

Det betyder inte att Blair inte har försökt påverka samhällsutvecklingen tidigare, men det har skett via Tony Blair Institute for Global Change (se artikel härintill).

Starmer har aldrig gjort någon hemlighet av att han regelbundet har talat med Blair. Det var ju faktiskt denne som ledde Labour till tre valsegrar i rad, 1997, 2001 och 2005.

Blair anklagas av många för att ha ljugit om motiven till Irakkriget, som här i samband med en utredning 2011 om den väpnade insatsen. Foto: Lefteris Pitarakis/AP/TT

Det var på en konferens vid Blairs institut i juli som de två framträdde offentligt för första gången. Det framgick då att Blair ser Starmer som sin politiske arvinge som har räddat partiet från utrotningens rand. Sedan dess har ”blairiterna”, som nämnts ovan, stärkt sin ställning i Starmers laguppställning. (Det är dock inte alla som drar så stora växlar på blairiternas comeback. En del påpekar att Starmer behöver personer med erfarenhet av regeringsarbete.)

Från flera håll påpekas att Starmer inte är Blair. Det gör även Blair och Starmer själva. Klart är att den sittande Labourledaren saknar Blairs utstrålning och knappast kommer att kunna ta väljarna med storm som denne gjorde 1997. Starmers ofta lite stela framtoning är något som ofta nämns i brittisk press. En kommentator uttrycker det som att Starmer levererar ”blairism utan karisma”.

Måste bli djärvare

En stor skillnad jämfört med 1997 är att de ekonomiska förutsättningarna är så mycket sämre i dag. Starmer säger att utan hög ekonomisk tillväxt kommer en Labourregering inte att kunna ge medborgarna den service de behöver. Flera politiska bedömare anser att Storbritannien har så stora problem att han inte kan vänta på den tillväxten. Och för att finansiera nödvändiga åtgärder lär han bli tvungen att höja skatterna.

Den garvade politiske journalisten Andrew Marr anser att många människor, inklusive han själv, utgår från att en Labourregering kommer att göra mer för att förbättra vanliga människors liv än vad Starmer säger nu. Marr tror också att Starmer blir bra mycket bättre som premiärminister än som partiledare.

I den konservativa tidskriften Spectator hävdar statsvetarprofessorn Steven Fielding att Starmer med sitt ambitiösa fempunktsprogram kan få en möjlighet att förändra samhället på lång sikt, men att han i så fall måste vara djärvare än Blair.

Höjer profilen. På besök hos premiärminister Justin Trudeau i Kanada. Foto: Graham Hughes/The Canadian Press via AP/TT

Kanske har Starmer flera förslag i rockärmen som han inte vill presentera än på grund av risken för att regeringen ska norpa dem. På sistone har han höjt sin profil genom att resa utomlands och bland annat träffa Kanadas premiärminister Justin Trudeau och Frankrikes president Emmanuel Macron.

Hur stort handlingsutrymme en eventuell Labourregering kommer att få avgörs förstås av hur bra det går i valet (som måste hållas senast i januari 2025, men som allmänt bedöms äga rum dessförinnan). För att få egen majoritet i underhuset måste Labour få Toryväljare att byta parti, vinna tillbaka de väljare i norra England som röstade konservativt 2019, behålla dem som vill ha mer radikal politik samt ta många nya mandat i Skottland. Att lyckas med det är ingen lätt balansakt för någon politiker.