Krig om vatten – en myt?

Boutros Boutros-Ghali lät både tvärsäker och övertygande när han i slutet av 1985, i rollen som FN:s generalsekreterare, förutspådde att ”nästa krig i Mellanöstern kommer att utkämpas om vatten, inte om politik”.

Det var visserligen inte en fullständigt ny tanke, men ingen annan person av hans dignitet hade tidigare så uttryckligt deklarerat sin övertygelse om att människor inom en överskådlig framtid skulle gripa till vapen och kämpa mot varandra om vatten.

Logiken bakom påståendet är uppenbar. Vatten är inte en naturresurs vilken som helst utan en förutsättning för vår själva existens: inget vatten, inget liv. Den som inte har tillgång till rent vatten för att dricka och producera mat kommer ganska snart att gå under. Och i en värld där efterfrågan på vatten ofta är betydligt större än tillgången ligger det nära till hands att se våldsamma konflikter torna upp sig.

Det gjorde Boutros-Ghali och det var inte bara hans titel som skänkte tyngd åt det han sade. Han kom själv från Egypten, ett land där vattnets strategiska betydelse har varit tydlig i tusentals år. Utan Nilens livgivande vatten skulle det nordöstra hörnet av Afrika inte ha varit beboeligt över huvud taget och sedan faraonernas tid har allt liv och alla civilisationer därför kretsat kring den stora floden. Det gör de fortfarande.

Hittade inga krig

Med den egyptiske generalsekreteraren fick bilden av kommande krig om vatten fäste inom FN. Påståendet har sedan dess varit ett stående inslag i den årliga World Water Development Report och har återgivits av flera av Boutros-Ghalis efterträdare. Kofi Annan var inne på samma linje 2001, men uttryckte sig lite försiktigare: ”Konkurrensen om dricksvatten kan mycket väl bli en källa till konflikter och krig i framtiden”. Och Ban Ki Moon sade 2007 att ”vattenbrist hotar ekonomiska och sociala framsteg och är en potentiell källa till krig och konflikter”.

Floden Tigris i Irak är ingen källa till konflikt, även om landet är krigsdrabbat. Foto: Alla al-Marjani/AP/TT

Det finns bara en hake: mer än 35 år efter Boutros-Ghalis utfästelse har världen fortfarande inte sett några krig som tydligt kan sägas ha enbart med vattentillgång att göra. Trots det är föreställningen om kommande ”vattenkrig” fortfarande i högsta grad livskraftig.

Den amerikanska vetenskapsjournalisten Wendy Barnaby blev i början av 2000-talet tillfrågad om att skriva en bok om världens vattenkrig. Hon tyckte att det lät som en bra idé eftersom föreställningen att världen är full av potentiella vattenkonflikter var väl inarbetad i hennes medvetande. Ansedda bedömare, till synes initierade rapporter, medier och populärkultur hade gemensamt hamrat in den där och hon slog sig ner vid sin dator för att hitta några bra exempel.

Men att bevisa sambandet mellan vatten och krig visade sig vara svårare än Barnaby hade anat. Hennes förstudie omfattade nästan 2 000 internationella interaktioner kring vatten under andra halvan av 1900-talet, inklusive vanliga riskexempel som Eufrat och Tigris, Indus och Jordanfloden. Färre än en tredjedel av de fall hon tittade på innehöll någon som helst form av konfliktsituation. Några krig om vatten hittade hon inte. Det vanligaste var att parterna löste frågan i samförstånd.

Avtal fungerar

Så det blev ingen bok. Efter sin genomgång av mellanstatliga vattenrelationer har Barnaby istället gått så långt som till att kalla det en myt att konkurrensen om vatten leder till krig och konflikter. Hon har poängterat att vi visserligen inte kan överblicka alla de faktorer som i framtiden kan komma att påverka relationerna mellan individer, folk och stater, men utifrån vad vi vet idag så är det fel att säga att vatten orsakar krig.

Israel och Jordanien har ett avtal om Jordanfloden. Här har en man genomgått en dopceremoni på den jordanska sidan om gränsen på platsen där Johannes Döparen påstås ha döpt Jesus. Foto: Maya Alleruzzo/AP/TT

– Världens vatten är livsavgörande och begränsat så det är inte så konstigt att den här föreställningen finns, men att fortsätta prata om kommande krig om vatten utan att ha något stöd för det skapar en ogrundad oro. Det flyttar fokus från alla de fredliga insatser som kan och måste göras för att skapa en bättre vattensituation i världen, sade hon i en intervju efter att ha skrotat sina bokplaner.

Ett forskarlag vid Oregon State University har dragit samma slutsats som Barnaby. I en genomgång av samtliga mellanstatliga konflikter under 1900-talet hittade de inte heller ett enda exempel på att dispyter om vatten varit den bakomliggande orsaken. Däremot hittade de 149 exempel på internationella avtal om vatten.

En av forskarna bakom studien, professor Aaron Wolf, säger:

– Även länder som inte tycker särskilt mycket om varandra har kontinuerliga och fungerande samtal om sina gemensamma vattenresurser. De fortsätter att prata om vatten även om de är oense om och vägrar diskutera andra saker. Vattenbrist orsakar utan tvekan fruktansvärt humanitärt lidande och ekosystems död, men väldigt sällan politiskt våld.

Virtuellt vatten

Israels och Jordaniens överenskommelse om hur Jordanfloden ska nyttjas, liksom det långlivade avtalet mellan Indien och Pakistan om Indusflodens vatten, är exempel på hur fungerande vattensamarbete kan överleva trots att relationerna i övrigt är mycket frostiga. Fungerande samarbeten om vatten finns också i bland annat Nilens och Mekongs avrinningsområden.

En av vattenvärldens giganter, den nyligen bortgångne brittiske geografen John Anthony Allan, var en av de första som på allvar undersökte sambandet mellan vattenbrist och krig. Redan på 1980-talet konstaterade han, liksom Wendy Barnaby och Aaron Wolf, att det verkade finnas andra drivkrafter som är starkare.

Boutros Boutros-Ghali blev inte sannspådd. Foto: Pascal Volery/Reuters/TT

Det bidrog till att Allan formulerade det begrepp som gjort honom känd: virtuellt vatten. Det är ett begrepp som syftar på att varje vara som produceras, transporteras och konsumeras i världen representerar en viss mängd vatten – den mängd som har förbrukats för att varan ska kunna framställas och distribueras.

Det finns alltså med Allans synsätt gigantiska men dolda vattenströmmar i världen som ligger inbäddade i allt som köps och säljs på den globala marknaden. Denna beskrivning används ofta i klimatdebatten för att illustrera att vårt dagliga hushållsvatten bara är en mycket liten del av vår totala vattenkonsumtion och att vi genom att tänka på vad vi köper kan bidra till den globala vattenhushållningen. För Allan var teorin om virtuellt vatten också ett sätt att visa hur det går att lösa den ojämna vattentillgången i världen på fredlig väg, exempelvis genom att importera mat istället för att odla själv.

Framtiden då?

Egypten är ett exempel. Landet har, trots tillgången till Nilen, inte varit självförsörjande på vatten på mycket länge. Man har alltså inte klarat att förse sin stora befolkning med dricks- och hushållsvatten och samtidigt ha en tillräckligt stor inhemsk matproduktion för att föda alla. Det har bland annat bidragit till ett högt tonläge i debatten om hur Nilen utnyttjas av de andra länderna i regionen. Samtidigt är Egypten en stor importör av spannmål vilket enligt Allans resonemang kan ses som en fredlig lösning på vattenbristen: Egypten importerar i praktiken vatten, virtuellt vatten, i form av mat.

– Politiska ledare kan mycket väl hota med våld om de upplever att deras vattenförsörjning är i fara, men när det väl kommer till kritan är en fredlig lösning genom handelsavtal vanligtvis mer gynnsam och rationell, sade Allan när jag träffade honom för några år sedan.

Nilen flyter genom huvudstaden Kairo i Egypten, ett land som "importerar" vatten genom mat. Foto: Amr Nabil/AP/TT

Frågan är bara hur sannolikt det är att länder och regioner också i framtiden kommer att kunna lösa sina vattenrelaterade relationer på fredlig väg. Vi vet att historien är ett ganska dåligt verktyg för att förutsäga framtiden och i takt med att klimatförändringarnas konsekvenser drabbar allt fler människor har en svåröverblickad faktor introducerats i debatten.

När vattenbrist och naturkatastrofer destabiliserar länder och gör områden obeboeliga leder det oundvikligen till ökad konkurrens om befintliga resurser och användbar mark. I klimatkrisens spår upplever många länder redan idag hur tillgången och efterfrågan på vatten i allt snabbare takt rör sig i rakt motsatta riktningar.

Många av de värst drabbade områdena finns i regioner, bland annat Mellanöstern och Nordafrika, där det sedan tidigare råder instabila förhållanden, där befolkningen ökar snabbt, där institutionerna är förhållandevis svaga och där det finns en lång historia av konflikter både mellan och inom länder. Vad den kombinationen kommer att få för konsekvenser för mellanstatliga relationer kring vatten bör tills vidare beskrivas som en öppen fråga.