Efter krig, folkmord och terror: ett nytt Sudan vill in i värmen
Efter störtandet av diktatorn Omar al-Bashir hoppas sudaneserna på lugn och normalitet. Här njuter boende i huvudstaden Khartoum, vid och bokstavligen i Nilen, av solnedgången. Foto: Marwan Ali/AP/TT

Efter krig, folkmord och terror: ett nytt Sudan vill in i värmen

Analys. Som tredje arabland i år är Sudan nu i färd med att normalisera relationerna med Israel, ett och ett halvt år efter det att diktatorn Omar al-Bashir tvingades från makten. Men om det tidigare terrorstämplade landet efter krig och folkmord ska utvecklas ekonomiskt och demokratiskt krävs starkt stöd från omvärlden, skriver den Mellanösternbaserade journalisten Jenny Gustafsson.

Publicerad: 2020-11-17

I slutet av oktober kom två nyheter från Washington, en som var väntad och en som överraskade betydligt mer. Sudan, efter 27 år på listan, skulle tas bort från de länder som anses understödja terrorism – och samtidigt normalisera relationerna med Israel, något som var otänkbart för bara några år sedan.

Beslutet att stryka Sudan från terrorlistan kom efter en lång väntan för det afrikanska jättelandet. Efter förra årets revolution, som kulminerade i att den folkmordsåtalade diktatorn Omar al-Bashir tvingades bort efter 30 år vid makten, står Sudan inför en rad utmaningar. Inflationen är bland de värsta i världen (jämte länder som Venezuela, Libanon och Syrien) och det är ständig brist på basvaror. Köerna utanför bagerier och bensinstationer över hela landet ringlar långa vecka ut och vecka in. Nästan varje sektor är i behov av reform, och de nyvunna demokratiska segrarna är sköra.

För Sudans nya ledning, ett militär-civilt övergångsråd under ledning av general Abdel Fattah al-Burhan och ekonomen Abdalla Hamdok som premiärminister, har terrorstämpeln envist stått i vägen för bistånd, handel och investeringar utifrån. Nu verkar den äntligen vara på väg att tas bort, men inte utan ett pris.

Anhängare av den tidigare milisledaren, numera vice ordföranden i Sudans styrande råd, Mohamed Hamdan Dagalo, alias Hemedti. Foto: Hussein Malla/AP/TT

Sudan har gått med på att betala omkring 3 miljarder kronor i kompensation till amerikanska offer för terrordåd som den förra regimen varit inblandad i, ett villkor som länge varit på bordet. Men avtalet har ytterligare en punkt. Sudan ska följa Förenade arabemiraten och Bahrain och bli det tredje arablandet i den pågående diplomatiska offensiven upprätta diplomatiska relationer med Israel (sedan tidigare har Egypten och Jordanien officiella förbindelser med Israel).

Att just Sudan blir tredje arabland i år har sin egen symbolik. Det var nämligen i dess huvudstad Khartoum som arabvärldens ledare 1967 enades om de så kallade ”tre nejen”: nej till fred, nej till förhandlingar och nej till erkännande av Israel.

De första reaktionerna i Sudan var protester. Demonstranter gav sig ut med palestinska flaggor, och ett av de ledande partierna i den koalition som representerar revolutionens intressen sade att det sudanesiska folket fortsätter att stödja palestiniernas rättigheter. Den politiske satirtecknaren Khalid al-Baih ritade en bild där USA:s president Donald Trump och Israels premiärminister Benjamin Netanyahu slår en sudanes som ligger på marken.

– Både civilsamhället och flera partier är emot detta. Samtidigt är det en fråga som skiljer den politiska eliten från många vanliga människor. Jag har rest runt i landet på sistone och talat med folk om detta. Många frågar sig varför vi inte kan normalisera relationen med Israel. Inga andra länder står ju vid Palestinas sida, så varför ska vi göra det? säger journalisten och analytikern Reem Abbas.

– Det är svårt att få ett generellt perspektiv. Men det är främst människor som följer medier och har tillgång till en plattform som har en stark åsikt i frågan, för andra är den inte lika viktig, säger hon.

Både det väletablerade Ummapartiet och Sudans historiskt betydelsefulla kommunistparti är emot en normalisering, liksom landets islamister, som efter al-Bashirs fall förlorat direkt politiskt inflytande.

Dessutom har sättet som frågan hanterats på – utan förankring hos folket – skapat en känsla av att beslutet togs över allas huvuden. Ord som ”utpressning” och ”översitteri” har återkommit i medierapporteringen.

Ska Sudans nuvarande ledare, general Abdel Fattah al-Burhan (mitten), leda landet mot demokratisering och ekonomisk utveckling, eller blir styret återigen auktoritärt? Foto: Hussein Malla/AP/TT

– Bilden är att (USA:s utrikesminister) Mike Pompeo har sin känga på Sudans hals i en tid när landet inte är i ett läge att kunna motstå uppbackning utifrån, säger Sudanexperten Jean-Baptiste Gallopin.

Han ser få omedelbara fördelar för Sudan med en normalisering. Medierna har rapporterat om utlovade israeliska vetedonationer till ett värde av omkring 850 miljoner kronor. Men de som främst har något att vinna är den styrande militära falangen, som nu kan få tillgång till avancerad israelisk övervakningsteknik.

Såväl general al-Burhan som övergångsrådets vice ordförande Mohamad Hamdan Dagalo har uttalat sig positivt i sudanesisk TV om ett fredsavtal med Israel. Dagalo, mer känd som Hemedti, är före detta befälhavare för de regimvänliga ökända janjawidstyrkorna som låg bakom mycket av förödelsen i Darfur, och som resulterat i att Omar al-Bashir åtalats av Internationella brottmålsdomstolen för folkmord.

För Israel är förtjänsterna fler. Avtalet är en lättvunnen politisk vinst, som kommit utan några eftergifter till den palestinska befolkningen. Det är också ett kvitto på att Sudan förändrats, från en tid då palestinska Hamas, libanesiska Hizbollah och jihadister som terrornätverket al-Qaidas förre ledare Usama bin Ladin regelbundet gästade landet. Dessutom möjliggör överenskommelsen att Israel kan skicka tillbaka flera av de drygt 6 000 sudanesiska asylsökande som befinner sig i landet.

Mycket tyder på att både Israel och Förenade arabemiraten, som har finansierat den militära falangen i Sudan efter revolutionen, spelade viktiga roller i förhandlingarna som ledde fram till avtalet.

En sudanesisk familj i sin restaurang i Tel Aviv, stängd på grund av coronapandemin. En normalisering av relationerna SudanIsrael gör att tusentals sudanesiska asylsökande nu kan komma att skickas tillbaka. Foto: Oded Balilty/AP/TT

Redan under Barack Obamas tid som USA:s president (2009–2017) kom frågan upp om att ta bort Sudan från terrorlistan. Men det nära minnet av kriget och folkmordet i Darfurregionen och Sudans allmänt dåliga rykte gjorde att den slogs bort som politiskt omöjlig. Efter al-Bashirs fall var läget annorlunda, och hemliga möten började hållas.

– Militära källor säger att al-Burhan slöt överenskommelsen redan i februari. Det enda som gällde var ett avtal om båda frågorna, det gick inte att få det ena utan det andra, säger Abbas.

Mötet i februari ordnades med hjälp av diplomater från Förenade arabemiraten, men utan att bjuda in premiärminister Hamdok. Frågan kom till honom i augusti, när Mike Pompeo reste runt i regionen. Amerikanen erbjöd till och med under ett möte att ringa upp Netanyahu där och då, för att omedelbart ingå uppgörelsen.

En överrumplad Hamdok avböjde och det dröjde några månader innan avtalet blev verklighet.

– Frågan är vad Sudan gör härnäst. Kommer man att dra fötterna efter sig och hoppas bli bortplockad från listan utan att fullt ut normalisera banden till Israel? säger Gallopin.

Vad som står klart är att Sudan är i desperat behov av att komma in från den internationella kylan. Förutom terrorstämpeln var landet länge utsatt för amerikanska sanktioner, som isolerade inte bara al-Bashirs regim utan även folket. De flesta sanktioner hävdes 2017, men inte mycket förändrades i och med att landet var kvar på terrorlistan.

Dagens ekonomiska kris har sina rötter i såväl sanktionerna som den förra regimens krigspolitik och Sydsudans självständighet 2011, då Sudan förlorade tre fjärdedelar av sin olja. Internationella valutafonden beräknar att nästan 60 miljarder kronor nu behövs för att stabilisera det sudanesiska pundet. Pandemin under våren har gjort läget om möjligt än värre.

Notan på cirka 3 miljarder kronor för brott som den förra regimen begick – en överföring som Sudan redan gjort till USA – kommer därför i ett allt annat än enkelt läge.

– De främsta hindren för Sudan försvinner, och landet kan nu komma in på de internationella marknaderna. Men det kan ta många år att se någon inverkan på ekonomin, säger Gallopin.

Typisk syn i Darfur under folkmordet där: En by som demolerats och bränts ner. Bilden är från västra Darfur i april 2007. Foto: Nasser Nasser/AP/TT

Risken som både han och Abbas ser nu är att de två krafter som drar Sudan bort från den demokratiska vägen – militären och islamisterna – ska stärkas. General al-Burhan och Hemedti har i och med sina framträdande roller i förhandlingarna en chans att framstå i ljus dager, både på hemmaplan och internationellt. Islamisterna, å sin sida, kan spela på folkligt motstånd till fred med Israel.

– Vi är oroliga för att al-Burhan och hans män ska få mer makt, just när vi vill se det motsatta, säger Abbas.

Sudan har tagit flera viktiga steg framåt sedan al-Bashir försvann från makten. Flera progressiva lagar har trätt i kraft, bland annat ett förbud mot kvinnlig könsstympning. En gammal ordningslag som reglerade kvinnors rörelse på allmän plats har slopats. Förra månaden skrev regimen under ett fredsavtal med flera rebellgrupper, ett möjligt steg mot en lösning på konflikterna i regionerna Darfur, Södra Kordofan och Blå Nilen. Den utvecklingen gör att FN:s och Afrikanska unionens gemensamma fredsstyrka Unamid planerar att lämna Darfur vid årsskiftet.

Samtidigt har läget stagnerat på andra fronter. Någon rättvisa har inte skipats efter de hundratals som dödades under revolutionen, inte minst under massakern i Khartoum den 3 juni som Hemedti anklagas för. Få steg har tagits mot att anordna utlovade allmänna val.

– Det råder närmast en förlamning på den politiska fronten. Och med det pågående ekonomiska sönderfallet är det en kamp mot klockan, säger Gallopin.

Den stora frågan inför framtiden kvarstår: kommer Sudan att falla tillbaka i auktoritärt styre (som landet gjorde efter de tidigare fredliga revolutionerna 1964 och 1985) eller fortsätta på den utstakade demokratiska vägen? Om normaliseringen till Israel och omvärlden, samt hävningen av terrorstämpeln, kan lyfta ekonomin ser oddsen bättre ut, men en sådan förändring tar tid.

– Sudan behöver internationellt stöd. Civilsamhället måste stärkas och kan inte lämnas på egen hand. Inte när vi tampas med så många polariserande frågor, säger journalisten och analytikern Reem Abbas.


Jenny Gustafsson
Journalist som bor i Libanon.