Storbritannien – Politiskt system

Brittisk politik domineras sedan länge av två partier, Konservativa partiet (Tories), som sitter vid makten i dag, och det socialdemokratiska Labour. I regel har Storbritannien majoritetsregeringar eftersom valsystemet är utformat så att vinnaren tar allt i respektive valkrets. Nordirland, Skottland och Wales har även regionala parlament och visst självstyre.

Till skillnad från de flesta andra stater har Storbritannien ingen skriven författning. I stället styrs landet med hjälp av lagar som stiftats av parlamentet, sedvanerätt och internationella konventioner och kan således anpassas till förändrade politiska förhållanden. Så länge Storbritannien var med i EU fick nya lagar inte strida mot de åtaganden som landet hade gjort där, men detta upphörde i och med att britterna lämnade samarbetet i januari 2020, och över 100 000 ändringar i lagstiftningen behövde göras.

Storbritannien är en monarki med drottningen/kungen som statschef. Kung Charles III saknar formell politisk makt och har i hög grad representativa uppgifter. Monarken kan dock utöva visst inflytande via regelbundna möten med premiärministern. Kungen är också statschef i 14 andra stater som tidigare varit brittiska kolonier, bland annat Australien, Kanada, Nya Zeeland, Belize och ett antal önationer i Karibien och Oceanien. Regeringen leds av premiärministern som är ansvarig inför parlamentet. Vid sin sida har han ett kabinett (regeringens inre kärna) som har 15 till 25 medlemmar, varav flera har tunga ministerposter.

Parlamentet är högsta lagstiftande organ och består av överhuset (House of Lords) och underhuset (House of Commons). Underhuset är sedan länge den egentliga lagstiftande församlingen och har ensam beslutanderätt i skatte- och anslagsfrågor.

Länge kunde premiär­ministern själv bestämma tidpunkten för när ett val till underhuset skulle hållas, men högst fem år fick gå mellan valen. 2011 infördes fasta mandatperioder på fem år. För att regeringen ska kunna utlysa nyval måste den ha stöd av minst två tredjedelar av underhusets medlemmar. Nyval kan också hållas om regeringen faller i en misstroendeomröstning.

Rösträttsåldern är 18 år.

Underhuset har 650 ledamöter. De väljs i enmansvalkretsar med enkel majoritet. Det innebär att det parti vars kandidat får flest röster i en valkrets vinner mandatet, medan övriga partier inte blir representerade alls. Valsystemet är utformat på ett sätt som vanligtvis gynnar de stora partierna, eller ett parti som är starkt i en eller flera regioner. Systemet är utformat för att skapa starka regeringar och regeringskoalitioner är ovanliga.

Överhuset består av ledamöter som ärvt sin titel, högre kyrkliga företrädare, domare samt ledamöter som tillsätts på livstid av monarken på regeringens förslag. Överhusets politiska makt är begränsad, men det har rätt att skjuta upp underhusets beslut för en viss tid. Kammaren har nästan 800 ledamöter (antalet varierar).

Centraliserad stat – och självstyre

Storbritannien är indelat i över 300 lokala enheter, men makten är starkt centraliserad, och regeringen i London har stort inflytande på den lokala politiken, inte minst på grund av att de lokala myndigheterna får en stor del av sina pengar från staten.

I och med fredsavtalet 1998 fick Nordirland (se Nordirland) visst självstyre, och året därpå även Skottland och Wales. I Skottland finns starka krafter som vill bilda en självständig stat, inte minst det största partiet SNP. I september 2014 röstade 55 procent av skottarna nej till självständighet i en folkomröstning (se Skottland). De regionala parlamenten kan besluta i lokala frågor, som fiske, jordbruk och bostäder, med mera, och har begränsad beskattningsrätt, medan Londonregeringen styr i nationella frågor. Wales har färre beslutsbefogenheter än de andra. England har inget självstyre.

Även Isle of Man samt öarna Guernsey och Jersey har omfattande självstyre. De tillhör formellt inte staten Storbritannien utan lyder direkt under den brittiska kronan. Försvar och utrikespolitik sköts dock av den brittiska regeringen. I juli 2023 beslutade styret på Orkneyöarna i norra Skottland att undersöka sätt att öka självstyret. Invånarna, orkadierna, är missnöjda med stödet från såväl centralregeringen i London som det regionala styret i Skottland. Ett förslag om att ansluta sig till Norge avslogs dock, och London är emot ökad autonomi för öarna.

Politiska partier

Den politiska makten brukar växla mellan Labourpartiet och Konservativa partiet. Ett undantag var valet 2010 då inget av dem fick egen majoritet i underhuset. Konservativa partiet och Liberaldemokraterna bildade då den enda koalitionsregeringen i Storbritannien sedan 1945 (se Modern historia). Sedan valet 2015 har de konservativa dock kunnat styra på egen hand.

Konservativa partiet (Conservative and Unionist Party, även kallat Tories) grundades på 1870-talet. De konservativa är starkast i England, medan stödet är litet i Skottland. Partiet har flest anhängare bland äldre väljare. Det var en röststark fraktion inom Tories som länge drev frågan om att Storbritannien skulle lämna EU (se Modern historia). När Boris Johnson blev partiledare 2019 tog Tories ett kliv åt höger och har befunnit sig på den kanten sedan dess.

Labourpartiet (Labour Party) grundades år 1900. Fram till början av 1990-talet var det ett traditionellt vänsterparti där fackföreningarna hade starkt inflytande. Under ledning av Tony Blair, 1994–2007, och Gordon Brown, 2007–2010, skedde en omsvängning mot den politiska mitten och partiet började konkurrera med Tories om medelklassväljarna. Som ett tecken på förnyelsen talade Blair om partiet som Nya Labour. Bland många traditionella medlemmar fanns dock ett starkt motstånd med partiets nya politik. Labour gjorde en tydlig vänstersväng 2015 då Jeremy Corbyn utsågs till ny partiledare. Labour gjorde 2019 sitt sämsta val sedan 1935 och Corbyn ersattes 2020 av Keir Starmer, vilket stärkte mitten- och högerkrafterna inom partiet.

Det EU-vänliga Liberaldemokraterna (Liberal Democratic Party, ”Libdems”) har starkast stöd bland intellektuella och inom den lägre medelklassen. Liberaldemokraterna fick betala ett högt pris för regeringssamarbetet med Konservativa partiet 2010–2015 och tappade stort i valet som följde. Partiledare sedan 2020 är Ed Davey.

Skotska nationalistpartiet (Scottish National Party, SNP) har sedan 1934 arbetat för ett självständigt Skottland (se Skottland). Politiskt står partiet något till vänster om Labour. SNP leddes av Nicola Sturgeon 2014–2023, då hon avgick och ersattes av Hamza Yousaf, som i sin tur avgick i april 2024 efter att ha avbrutit det regionala regeringssamarbetet med Skotska de gröna (Scottish Greens). I det skotska parlamentet är SNP största parti sedan 2007, och i det brittiska underhuset det tredje största. SNP och den skotska regionala regeringen leds av John Swinney.

Ännu mer skotsknationalistiskt är Albapartiet, grundat 2021. Det leds av den tidigare regeringschefen i Skottland och SNP-profilen Alex Salmond.

Även det socialdemokratiska Walespartiet (Plaid Cymru), som verkar för ett självständigt Wales, är representerat i det brittiska underhuset.

Av de nordirländska partierna är Sinn Féin ("Vi själva") sedan 2022 för första gången störst. Partiet beskrevs framför allt tidigare som politisk gren för den väpnade rörelsen Irländska republikanska armén (IRA) (se Modern historia och På väg mot fred). Sinn Féins framgångar har i hög grad skett på bekostnad av Socialdemokraterna och Labour (Social Democratic and Labour Party, SDLP) vilket alltid strävat efter förändringar med fredliga medel. Sinn Féin och SDLP har sitt starkaste stöd bland nationalister, det vill säga främst katoliker som vill ha ett enat Irland. Sinn Féin kallar sig socialistiskt men har på senare år tonat ned sin vänsterretorik. 2018 lämnade Gerry Adams som lett partiet sedan 1983 över partiledarposten till Mary Lou McDonald. Den nordirländska grenen av partiet leds av Michelle O’Neill (Sinn Féin finns även i republiken Irland). Partiet intar inte sina platser i det brittiska underhuset, eftersom det vägrar att erkänna dess överhöghet över Nordirland.

Av de probrittiska partierna är Demokratiska unionistpartiet (Democratic Unionist Party, DUP) det största. DUP är också representerat i det brittiska underhuset. Tidigare hade Ulsters unionistparti (Ulster Unionist Party, UUP) dominerat politiken i Nordirland. Både DUP och UUP är borgerliga partier och har starkast stöd bland provinsens unionister, vanligtvis protestanter som vill att Nordirland ska behålla banden till resten av Storbritannien. DUP leddes 2021–2024 av Jeffrey Donaldson, som avgick sedan han delgivits misstanke om våldtäkt och andra sexuella övergrepp. Gavin Robinson är Donaldsons tillfällige ersättare. UUP:s partiledare heter Doug Beattie.

Brittiska självständighetspartiet (UK Independence Party, Ukip) fick ett uppsving i opinionen 2012 då det kunde dra fördel av EU-kritiska stämningar. 2014 blev Ukip, med 24 mandat, största brittiska parti i valet till EU-parlamentet, men har som mest haft två mandat i det brittiska parlamentet. Den dåvarande partiledaren Nigel Farage spelade 2016 en ton­givande roll i kampanjen mot EU-medlemskapet.

Farage lanserade 2019 Brexitpartiet (Brexit Party) som blev största brittiska parti i EU-valet samma år (se Kalendarium). Men i det brittiska parlamentsvalet 2019 fick det bara 2 procent av rösterna. 2021 bytte partiet namn till Reform UK.

Gröna partiet (Green Party) har sedan 2010 ett mandat i underhuset och stöds främst av unga britter. Partiledare är Carla Denyer and Adrian Ramsay. 

Det finns även flera mindre utomparlamentariska högerextrema och antimuslimska partier som Brittiska nationalistpartiet (British Nationalist Party, BNP), Britain First och English Defense League. 

Läs om Storbritanniens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

Om våra källor