Grekland

Grekland – Geografi och klimat

Grekland ligger på Balkanhalvöns sydspets i det sydöstra hörnet av Europa. Landet är till ytan knappt en tredjedel så stort som Sverige. Nästan en femtedel av landytan utgörs av omkring 2 000 öar, av vilka färre än var tionde är bebodd.

Grekland har Europas längsta kust – över 1 500 mil – och omges i väster av Joniska havet, i öster av Egeiska havet och i söder av Medelhavet. Kusten har många djupa vikar som skär in i landet. Det gör att de flesta orter har mindre än tio mil till havet.

Den långsmala Korintiska viken skär nästan av halvön Peloponnesos i söder från övriga fastlandet. Genom den smala landtunga som förbinder halvön med fastlandet går Korintiska kanalen. Den grekiska övärlden delas in i Joniska öarna i väster, Kykladerna i södra Egeiska havet, Tolvöarna (Dodekaneserna) i sydöst, Sporaderna i norra Egeiska havet samt öarna i nordöstra Egeiska havet. Kreta med kringliggande småöar längst i söder utgör ett område i sig.

Nästan hela Grekland är bergigt. De flesta bergskedjor löper i nord-sydlig riktning. Pindosbergen i väster har toppar på över 2 500 meter. De största slätterna finns längs kusten i landsdelarna Makedonien, Thessalien och Attika.

Närmare hälften av Grekland består av gräs- och buskmark. Knappt en femtedel av landet är täckt av skog – ek, kastanj och bok, och på högre höjder gran och tall. En fjärdedel utgörs av uppodlad mark. Det finns få sjöar och floder.

Jordbävningar är relativt vanliga.

Om våra källor

Grekland – Befolkning och språk

Ungefär nio av tio invånare talar nygrekiska och identifierar sig som greker. De härstammar från antikens greker, men har genom seklerna blandats genom invandring av främst slaviska folk.

En stor folkomflyttning skedde efter 1923 när Grekland förlorade ett krig mot Turkiet. Då tvingades cirka 1,5 miljoner etniska greker flytta från Turkiet till Grekland och upp emot en halv miljon etniska turkar deporterades från grekiska Makedonien till Turkiet.

I Thrakien i nordöst lever omkring 150 000 muslimer: etniska turkar, pomaker (muslimska slaver) och muslimska romer. Andra minoriteter är albaner, kristna romer, makedonier och bulgarer. Många folkgrupper har en lång historia i Grekland, andra flydde från krigets Balkan på 1990-talet. Samtidigt invandrade människor från Turkiet (kurder), Mellanöstern, Sydasien, Afrika och Kina. Greklands jämförelsevis höga levnadsstandard lockade, liksom den utbredda informella arbetsmarknaden där det var förhållandevis lätt att hitta ströarbeten. Mer än hälften av dessa sentida invandrare är albaner.

Stora flyktingströmmar

Under 2000-talet har Grekland också fått ta emot hundratusentals människor från Asien och Afrika som oftast tagit sig in i landet via Turkiet på jakt efter en bättre tillvaro i Europa, eller på flykt undan krig och våld. Som första mottagarland har Grekland enligt EU:s regler ansvar för att härbärgera dem och utreda deras möjlighet till politisk asyl eller uppehållstillstånd av andra skäl. De grekiska myndigheterna har dock upprepade gånger fått svidande kritik av EU och frivilligorganisationer för hur dessa flyktingar behandlas.  Ansamlingen av stora mängder utblottade människor i storstäderna och oroligheter kring de läger som uppträttats för migranterna har också kraftigt ökat främlingsfientligheten bland grekerna. Rapporterna om fysiska attacker med rasistiska motiv är många.

 Flyende har strömmat från konflikthärdar i främst Syrien, Irak och Afghanistan via Turkiet till Grekland under 2010- och 2020-talen. Flyktingströmmen var särskilt omfattande 2015, då tusentals människor landsteg på grekisk mark varje dag (fler än en miljon under hela året).

Efter det att EU och Turkiet våren 2016 ingått en överenskommelse (se Kalendarium) minskade flyktingströmmen till en början dramatiskt. Flertalet av flyktingarna ville söka sig vidare till andra EU-länder, men fastnade i stora läger i Grekland när omgivande länder skärpte sin flyktingpolitik. Uppgifterna är många om hur våldsamheter utbrutit i de överfulla lägren, mellan flyktingar och lokalbor eller polisen (läs mer i Kalendarium).

Avtalet skulle förhindra att människor tog sig in i EU irreguljärt via Turkiet. Meningen var att myndigheterna i Grekland skulle granska om migranter som kom till landet hade rätt till asyl och om så inte var fallet skulle de skickas tillbaka till Turkiet. I utbyte mot dem som skickades tillbaka skulle EU ta emot lika många syriska flyktingar från läger i Turkiet. EU gav samtidigt omfattande stöd till Turkiet för att landet skulle ta hand om hundratusentals syrier som flytt inbördeskriget i Syrien.

Fortsatta problem 

Överenskommelsen med Turkiet hade dock brister. Turkiet uppges ha visat liten vilja att ta tillbaka migranter som Grekland velat skicka tillbaka och Grekland har haft svårt att hinna granska de många asylärendena i tid, något som har lett till att många asylsökande blivit fast i grekiska läger. Trots detta har Grekland fått lite stöd från de övriga EU-länderna. 

I början av 2020 uppstod nya problem då Turkiet plötsligt öppnade gränsen mot Grekland så att syriska flyktingar kunde ta sig in i Grekland. Den grekiska regeringen svarade med att stoppa migranterna och oroligheter uppstod. Därefter har den grekiska regeringen fört en mer restriktiv invandringspolitik och den har anklagats av människorättsorganisationer för att i strid med internationell lag hårdhänt avvisa och skicka tillbaka migranter från Turkiet utan att ge dem rätt att söka asyl. Regeringen i Aten har dock förnekat detta.

Antalet migranter som kommer på illegal väg till Grekland minskade vid början av 2020-talet. Enligt officiella siffror var antalet asylsökande i flyktingläger i den grekiska övärlden 2021 för första gången sedan krisen 2015 färre än 10 000. Men redan året därpå märktes åter en kraftig ökning av antalet illegala migranter som försökte ta sig över gränsen från Turkiet, enligt grekiska myndigheter. Den grekiska regeringen beslöt därför att förlänga taggtrådsmuren längs delar av gränsen.   

Krympande befolkning

Traditionellt har utvandringen från Grekland varit stor och fortfarande lever närmare fem miljoner greker utomlands, främst i andra västländer. Under 1990-talet avtog utvandringen markant när levnadsstandarden i Grekland höjdes, men sedan 2010 har utvandringen åter tagit fart och landet riskerar att drabbas av så kallad brain drain, när högutbildade personer emigrerar.

Närmare åtta av tio greker bor i städer. Nästan hälften av befolkningen bor i och kring Aten och Thessaloniki. Landsbygden har i hög grad avfolkats, i synnerhet bergsområdena i det inre av fastlandet.

Grekland har haft en hög naturlig befolkningstillväxt, men den avstannade under 1990-talet. Under 2010-talet har befolkningen minskat till följd av utvandring, sjunkande födelsetal och stigande dödstal. Enligt en folkräkning 2022 hade antalet invånare minskat med 3,5 procent sedan 2011.

Grekiska språket

Grekiskan utgör en egen gren av den indoeuropeiska språkfamiljen. Nygrekiskan har utvecklats ur den klassiska grekiskan. För att stärka nationalkänslan under frigörelsen från turkarna i början av 1800-talet rensades grekiskan från inslag av andra språk. Det moderniserade språket som skapades kallades katharevousa. Det skiljer sig betydligt från det talade språket, dimotiki, som sedan 1970-talet är officiellt språk.

Om våra källor

Grekland – Religion

Grekisk-ortodox kristendom är officiell religion och formellt bekänner sig nästan alla greker till denna tro. Den grekiska kyrkan är nationellt självstyrande, men patriarken av Konstantinopel (Istanbul) erkänns som kyrkans andliga överhuvud.

Den grekisk-ortodoxa tron utgör en viktig del av den nationella identiteten. Att vara grek är för de flesta detsamma som att vara ortodoxt troende. Motståndet mot det turkiska väldet i början av 1800-talet organiserades ofta i kyrkor och kloster, vilket gör att kyrkan än idag möts av respekt, även bland icke religiösa. Kyrkan har också bidragit till att bevara det grekiska språket och bygga upp ett nationellt skolväsen. Dess band till staten är starka och kyrkan anses ha stort politiskt, ekonomiskt och socialt inflytande. 

Den tidigare vänsterregeringen under premiärminister Alexis Tsipras hade långtgående planer på att tydligare försöka separera den ortodoxa kyrkan och staten, bland annat genom att genomföra en författningsändring så att präster inte längre skulle betalas av staten. Från vänsterhåll förespråkades också att staten skulle bli "religiöst neutral" och förhålla sig lika till olika religioner. Den konservativa regeringen som tillträdde 2019 skrotade emellertid dessa planer.

Greklands största religiösa minoritet är muslimerna, av vilka de flesta är turkar. Det finns även små grupper av bland andra katoliker, protestanter, judar och Jehovas vittnen. Religionsfrihet råder, men muslimerna är den enda officiellt erkända minoriteten. Det är dessutom förbjudet att omvända ortodoxa till en annan religion. I grundskolan är ortodox religionsundervisning obligatorisk.

En särställning har den självstyrande, grekisk-ortodoxa munkrepubliken Athos. Den grundades på 960-talet och utgörs av 20 medeltida kloster på en bergig udde på halvön Chalkidiki. Totalt lever ett par tusen munkar där. Republiken styrs av ett parlament bestående av 20 munkar, en från varje kloster, och en styrelse på fyra personer. Endast män och handjur tillåts vistas i Athos; undantag görs för kattor och höns.

Om våra källor

Grekland – Utbildning

Utbildningssektorn drabbades hårt av den ekonomiska krisen under 2010-talet. De statliga utgifterna för skolan skars ned med omkring en tredjedel under krisåren och anställningsstoppet för lärare ledde till problem. I takt med att ekonomin har förbättrats under senare år har regeringen ökat ansträngningarna för att stärka undervisningen.

I den så kallade Pisa-undersökningen, som bland annat mäter 15-åriga elevers läsförmåga och kunskaper i matematik och naturvetenskap, från 2018 låg de grekiska eleverna under genomsnittet i OECD-länderna.

Det råder elvaårig skolplikt. Den tvååriga förskolan följs av sexårig grundskola från sexårsåldern och ett treårigt högstadium. Eleverna kan därefter fortsätta på ett treårigt gymnasium eller yrkesskola. På grundskole- och gymnasienivå finns privatskolor som står under statlig uppsikt.

Den allmänna utbildningsnivån var länge låg; på 1950-talet kunde bara var fjärde grek läsa och skriva. Numera är läs- och skrivkunnigheten hög. Nio av tio skolelever går vidare till gymnasiet.

Utbildningssystemet har dragits med brister, även före den ekonomiska krisen. Kvaliteten på utbildningen har varit lägre än i många andra EU-länder och det har rått brist på såväl skolor som lärare. Det har lett till att de föräldrar som har råd har satt sina barn i dyra privatskolor, vilket dels har bidragit till en social skiktning, dels inneburit en indirekt subvention av de statliga skolorna.

Andelen greker som skaffar sig högre utbildning är högre än i många andra OECD-länder. Drygt hälften av de nya studenterna är kvinnor. I landet finns ett 40-tal statliga universitet och högskolor, men undervisningsplatserna är begränsade och det gör att en del söker sig till utlandet för att skaffa sig en högre utbildning.

Om våra källor

Grekland – Kultur

De första utvecklade europeiska samhällena växte fram i Grekland under 3000-talet f Kr. Under den minoiska bronsålderskulturen på Kreta (2600–1400 f Kr) och den mykenska kulturen på fastlandet (1550–1125 f Kr) skapades palats och försvarsanläggningar, freskmålningar och keramik. Sedan dessa kulturer gått under föll de i glömska och återupptäcktes inte förrän vid utgrävningar för drygt hundra år sedan.

De första kända grekiska diktverken skrevs av Homeros på 700-talet f Kr. Iliaden och Odysséen skildrar myterna kring de grekiska gudarna och har haft stort inflytande på den västerländska litteraturen. Den klassiska grekiska kulturen nådde sin höjdpunkt på 500–300-talen f Kr med filosofer som Sokrates, Platon och Aristoteles samt dramatiker som Aischylos, Euripides och Sofokles.

Under denna tid verkade också matematiker som Pythagoras och Arkimedes liksom astronomer som Herakleides och Aristarchos. Templen på Akropolis i Aten samt i Delfi och Olympia uppfördes och bildkonsten nådde en höjdpunkt inom skulptur och keramikmåleri.

Under medeltiden, då Grekland tillhörde det östromerska (bysantinska) riket, skapades kyrkomusik, fresker, mosaiker och ikoner som utgör en inspirationskälla för konstnärer även i modern tid.

Den moderna grekiska litteraturen växte fram under tidigt 1800-tal och var starkt förknippad med det nationella uppvaknandet och frigörelsen från turkarna. Adamantios Koraïs återuppväckte intresset för den klassiska diktningen och bidrog till att nyskapa språket med lån från antiken. Dionysios Solomos gav litterär spridning åt folkspråket dimotiki genom patriotisk diktning.  Greklands mest kände nutida romanförfattare Nikos Kazantzakis avled 1957. Han har bland annat skrivit Spela för mig, Zorba.

Den grekiska poesin har haft en stark ställning internationellt under 1900-talet med nobelpristagarna Giorgos Seferis (1963) och Odysseas Elytis (1979) samt Konstantin Kavafis och Jannis (Giannis) Ritsos som främsta namn. Flera av deras dikter har blivit tonsatta av de världsberömda kompositörerna Mikis Theodorakis och Manos Hadjidakis. Dessa tonsättare utgick från musikformen rembetika, en storstadsmusik förknippad med arbetslöshet, kriminalitet och drogmissbruk. Denna musik växte fram på 1800-talet bland greker i Mindre Asien (Turkiet) och fördes vidare till Grekland vid folkomflyttningen på 1920-talet (se Befolkning och språk).

Rembetika fick bred spridning genom filmen på 1950-talet. Grekisk film var då starkt påverkad av italiensk neorealism, och det största internationella namnet var regissören Michael Cacoyannis (eg. Michalis Kakogiannis). Från 1980-talet, fram till sin död 2012, var Theo Angelopoulos en av Europas främsta regissörer.

Om våra källor

Grekland – Äldre historia

Arkeologiska fynd tyder på att det för minst 400 000 år sedan fanns människor i det område som idag utgör Grekland. Jordbrukssamhällen uppstod troligen runt 7000 f Kr. Indoeuropeiska folk slog sig ned i området omkring 3000 f Kr och förde med sig tekniken att gjuta brons. De gav upphov till de första europeiska högkulturerna.

Den minoiska kulturen på Kreta (2600–1400 f Kr) hade nära kontakter med Egypten och Mesopotamien och utvecklade ett eget skriftspråk. Efter 1400 f Kr drabbades Kreta av en nedgångsperiod, sannolikt till följd av naturkatastrofer, missväxt och uppror. Ungefär samtidigt växte den mykenska kulturen fram på fastlandet. Självständiga stadsstater med befästa palats uppstod. Det skriftspråk som utvecklades under denna tid (cirka 1400–1100 f Kr) är den tidigaste formen av grekiska.

Efter 1100 f Kr intogs stora delar av fastlandet av dorerna, som troligen kom från den nordvästra delen av dagens Grekland. Under de följande seklerna blandades de tidigare folken i området med dorerna och nya stadsstater byggdes. Trots ständiga krig mellan staterna uppfattade deras medborgare sig som ett folk med ett gemensamt språk och en gemensam religion, med oraklet i Delfi som samlande symbol. Homeros diktning gav dem en känsla av ett gemensamt förflutet. Från 776 f Kr tillkom idrottstävlingarna i Olympia där alla greker kunde delta. Med tiden grundade grekerna kolonier kring Medelhavet.

Makedonien blir en stormakt

De två främsta stadsstaterna var rivalerna Aten och Sparta. I Aten utvecklades historiens första folkstyre för fria män, demokrati. Sparta låg på södra Peloponnesos och var ett renlevnadssamhälle (därav ordet spartansk) som präglades av krigaranda.

I början av 400-talet f Kr enades Sparta och Aten under trycket från en invaderande persisk armé. Segern i perserkriget 490–479 f Kr stärkte Aten, som skapade Deliska förbundet med flertalet kuststater – dock inte Sparta. Förbundet utvecklades till ett atenskt imperium, och under ledaren Perikles blomstrade Aten. Rikedomen byggde dock på att en liten grupp fria män utnyttjade en stor mängd slavar.

Missnöje började sprida sig bland Atens underlydande stater vilket utnyttjades av Sparta. Det peloponnesiska kriget pågick, med korta uppehåll, 431–404 f Kr. Kriget slutade med nederlag för Aten, men Spartas försök att göra sig till ny stormakt misslyckades. Ständiga krig mellan Aten, Sparta och Thebe gjorde att kaos rådde i Grekland, tills Makedonien i norra delen av dagens Grekland framträdde som ny stormakt på 300-talet f Kr. Makedoniens kung Filip II besegrade i slaget vid Chaironeia 338 f Kr Aten och Thebe, och småstaterna gjordes till lydriken. När det stod på sin höjdpunkt omfattade Makedonien nästan hela det nuvarande Grekland samt delar av dagens Nordmakedonien, Albanien och Bulgarien.

Östrom faller, turkiskt välde

Kung Filip II mördades 336 f Kr och efterträddes av sin son Alexander, kallad den store. Alexander vände sin armé mot perserväldet i Mindre Asien. Han erövrade Syrien, Palestina och Egypten och trängde vidare österut genom Asien. Grekiskt, hellenistiskt inflytande spreds ända till Indien.

Grekland föll dock samman under Alexanders långa fälttåg, och den nya stormakten Rom lade efterhand under sig de grekiska småstaterna. Hela Grekland hade införlivats med Romarriket 146 f Kr. Romarriket delades formellt 395 e Kr, och Grekland ingick därefter i Östrom, det bysantinska riket, där kristendomen blev officiell religion.

Det bysantinska riket började falla sönder under korstågen på 1100- och 1200-talen, när normander och franker styckade riket och skövlade de grekiska städerna. Efter korstågen lade den italienska stadsstaten Venedig under sig de flesta grekiska hamnstäder samt Kreta, och österifrån trängde turkiska klaner fram. Turkarna gick in i Thrakien 1354 och erövrade allt större delar av Grekland. 1453 föll Östroms huvudstad Konstantinopel, vilket blev slutet för riket. Hela Grekland låg nu under turkiskt välde.

Drömmen om ett återupprättat grekiskt rike hölls levande under fyra seklers turkisk ockupation. När det Osmanska (turkiska) väldet började svikta på 1700-talet såddes fröet till en grekisk motståndsrörelse, och ett befrielsekrig inleddes 1821. Åtta år senare besegrades turkarna och Grekland blev självständigt. Större delen av dagens Grekland förblev dock inom det turkiska väldet, och under hela 1800-talet levde tanken på ett Stor-Grekland vidare.

Motsättningar mellan olika politiska linjer präglade de första åren av självständighet. I ett försök att skapa stabilitet valdes 1832 en kung, den 17-årige bayerske prinsen Otto. Denne avsattes 1862, och den danske prinsen Vilhelm blev med brittisk hjälp utsedd till kung av Grekland under namnet Georg I.

Fascistinspirerad diktatur

Efter Berlinkongressen 1878 tilldelades Grekland Thessalien, och efter Balkankrigen 1912–1913 tillkom Kreta, större delen av Makedonien, södra Epirus och öarna i nordöstra Egeiska havet. Under första världskriget inträdde Grekland på ententens (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) sida och belönades för detta vid freden i Sèvres 1920, då Osmanska riket upplöstes. Grekland tilldelades Thrakien och området kring Smyrna (Izmir) i Mindre Asien.

Turkiet vägrade dock erkänna fredsvillkoren, och Grekland försökte genom anfallskrig erövra de utlovade områdena. Grekiska trupper trängde djupt in i Turkiet men stoppades utanför Ankara och drevs ut ur landet, samtidigt som greker massakrerades i Smyrna. I ett nytt fredsavtal i Lausanne 1923 fick Turkiet tillbaka Smyrnaområdet och östra Thrakien. En och en halv miljon greker måste lämna Turkiet och upp emot en halv miljon turkar tvingades bort från Grekland.

Efter första världskriget styrdes Grekland av en rad svaga regeringar och flera kupper genomfördes. Kung Georg II utsåg 1936 general Ioannis Metaxas till regeringschef och lät denne tillskansa sig diktatoriska befogenheter under förevändning att han skulle avvärja ett kommunistiskt kuppförsök. Metaxas införde ett närmast fascistiskt styre men försökte hålla Grekland neutralt när andra världskriget bröt ut. Ett italienskt invasionsförsök slogs tillbaka, men efter Metaxas död 1941 ockuperades Grekland av tyska, italienska och bulgariska trupper. Kung Georg och regeringen flydde till Egypten.

Motståndsrörelsen mot ockupanterna var splittrad mellan västorienterade Edes och kommunistdominerade EAM. När tyskarna utrymde Grekland hösten 1944 hade EAM redan utropat en provisorisk regering och kontrollerade en stor del av landet. Samtidigt återkom den borgerliga förkrigsregeringen till Aten.

Om våra källor

Grekland – Modern historia

Den borgerliga regeringen återkom från exilen efter andra världskriget. Motsättningarna till den kommunistiska motståndsrörelsen EAM var stora och ledde till inbördeskrig. Med amerikanskt stöd till regeringssidan besegrades EAM 1949, sedan Jugoslavien efter sin brytning med Sovjetunionen hade skurit av gerillans försörjningsleder. Inbördeskriget krävde fler grekiska liv än andra världskriget, gjorde hundratusentals hemlösa och drev tiotusentals i landsflykt till kommunistiska länder.

USA fick efter kriget ett starkt inflytande i Grekland. Amerikanska militärbaser upprättades och Grekland blev Natomedlem 1951. Under 1950-talet pumpade USA in pengar och industrin byggdes upp.

De gamla motsättningarna mellan högern och vänstern blossade åter upp efter högerns valseger 1961, då högern anklagades för valfusk. Mordet på vänsterpolitikern Grigoris Lambrakis 1963 tvingade premiärministern Konstantinos Karamanlis att avgå. Efter ett nyval 1964 blev mittenpartiet Centerunionens ledare Georgios Papandreou premiärminister. Hans försök att reformera den högerdominerade krigsmakten ledde till konflikt mellan regeringen och kungahuset, och kung Konstantin tvingade 1965 Papandreou att avgå.

Provisoriska kungautnämnda regeringar styrde i två år tills nyval utlystes till i maj 1967. Papandreou var segertippad, vilket oroade kretsar inom krigsmakten som betraktade honom som eftergiven mot kommunisterna. En månad före valet genomförde några överstar med Georgios Papadopoulos i spetsen en statskupp och införde diktatur. Kung Konstantin flydde efter en misslyckad motkupp i december 1967 men förblev formellt kung till i juni 1973, då Papadopoulos utropade sig till president.

Återgång till demokrati

Politiska partier och fackföreningar förbjöds, censur infördes och tusentals oppositionella fängslades och torterades. Ännu fler greker gick i landsflykt. I en intern maktkamp avsattes Papadopoulos i november 1973 av militärpolisens chef Dimitrios Ioannidis. En civil marionettregering tillsattes.

Studentuppror i Aten slogs ner brutalt av armén. Militärjuntans sammanbrott kom i juli 1974 när den försökte genomföra en statskupp på Cypern och förena ön med Grekland. Kuppen misslyckades sedan Turkiet invaderat Cypern för att skydda öns turkiska befolkning. Inför hotet om krig med Turkiet avgick juntan och Konstantinos Karamanlis fick återvända för att bilda en civil regering. Juntaledarna ställdes så småningom inför rätta och flera av dem dömdes till döden. Dödsstraffen omvandlades senare till livstids fängelse.

Karamanlis försökte skapa nationell försoning genom att tillåta kommunistpartiet, som varit förbjudet sedan 1947. Hans nybildade högerparti Ny demokrati fick egen majoritet i parlamentsvalet i november 1974, och efter en folkomröstning i december samma år avskaffades monarkin.

Karamanlis avgick 1980 och valdes till president efter att först ha säkrat Greklands medlemskap i EG (numera EU) till den 1 januari 1981.

I parlamentsvalet 1981 segrade socialistpartiet Pasok med ledaren Andreas Papandreou, son till Georgios. Pasok ville från början föra Grekland ut ur EG och Nato och stänga de amerikanska militärbaserna men gav snart upp dessa strävanden. Pasok reformerade familjepolitiken, utbildningen och sjukvården men tonade ner sina planer på att förstatliga industrin.

Ny demokrati och Pasok turas om vid makten

Partiet behöll makten i valet 1985, men regeringen försvagades av protester mot ekonomiska åtstramningar och av flera skandaler, bland annat olaglig telefonavlyssning och förskingring ur Kretas bank. Skandalerna och protesterna tvingade Papandreou att avgå 1989.

Provisoriska regeringar styrde tills Ny demokrati, nu lett av Konstantinos Mitsotakis, segrade i valet 1990. Mitsotakis tillgrep drastiska ekonomiska åtgärder för att bromsa inflationen och minska statens utgifter. Hundratals statliga företag bjöds ut till försäljning. Flera strejker utlöstes inom den offentliga sektorn, samtidigt som också Ny demokrati drogs in i korruptionsskandaler. 1993 hölls nyval och Pasok återfördes till makten. Partiet uttryckte nu formellt stöd för EU och Nato och fortsatte privatiseringsprogrammen.

Andreas Papandreou hade blivit rentvådd i domstol från anklagelserna om inblandning i de skandaler som hade fällt hans förra regering. Två tidigare ministrar dömdes till milda straff. Papandreous fortsatta tid som regeringschef präglades av hans vacklande hälsa och av slitningar inom Pasok mellan en fraktion som var lojal mot Papandreou och en annan mer marknadsvänlig och EU-inriktad grupp som krävde att partiet skulle moderniseras. Tongivande i den senare fraktionen var industriministern, professor Kostas (Konstantinos) Simitis, som i september 1995 lämnade både regeringen och partiledningen.

Papandreou efterträddes som regeringschef 1996 av Kostas Simitis, som bytte ut flera ministrar mot mer EU-vänliga och reformsinnade politiker. När Papandreou avled blev Simitis även partiledare och utlyste parlamentsval i september 1996 för att få väljarnas mandat för sin reformpolitik. Pasok behöll regeringsmakten efter valet.

Grekland går med i EMU

Ett viktigt mål för den nya regeringen var grekiskt medlemskap i EU:s ekonomiska och monetära union (EMU) från starten 1999. För att uppfylla EMU:s krav på lägre inflation och mindre budgetunderskott fördes en strikt åtstramningspolitik med nedskärningar i offentlig sektor och höjda skatter. Trots proteststrejker fortsatte åtstramningarna 1997 och 1998. Grekland misslyckades med att nå ett EMU-medlemskap 1999, men vann inträde i eurozonen 2001 (se Ekonomi).

Förutom ekonomin låg konflikten med Turkiet högt på regeringens dagordning. Kring sekelskiftet skedde en märkbar förbättring i relationerna, bland annat sedan de två länderna samarbetat om nödhjälp efter det att kraftiga jordbävningar drabbat dem båda hösten 1999 (se Utrikespolitik och försvar).

När premiärminister Simitis utlyste parlamentsval till i april 2000 var Pasok knapp favorit. Regeringspartiets ekonomiska framgångar hade lett till ökad popularitet inom medelklassen och i näringslivet. De förbättrade relationerna till Turkiet hälsades också med glädje av de flesta greker.

Samtidigt var stigande arbetslöshet och brottslighet samt utbredd korruption orosmoln för Pasok. Partiet hade förlorat stöd i de fattiga regionerna, där nedskärningarna i den offentliga sektorn och i socialpolitiken hade slagit hårdast.

God ekonomisk utveckling

I valet segrade Pasok med knapp marginal över Ny demokrati som gick kraftigt framåt. Kräftgången för Pasok fortsatte under den följande mandatperioden och ledde till att premiärminister Simitis 2004 överlämnade partiledarskapet till utrikesministern Giorgos Papandreou, sonson till den förre premiärministern Georgios Papandreou och son till Andreas Papandreou.

Samtidigt utlyste Simitis parlamentsval till i mars 2004. De två partierna gick till val på i stort sett samma löften: utbildningsreformer, ökad sysselsättning, sänkt inkomstskatt, minskad byråkrati och andra åtgärder som skulle gynna investeringar. Valet blev en seger för Ny demokrati, vars ledare Kostas (Konstantinos) Karamanlis blev ny premiärminister.

En viktig uppgift för den nya regeringen blev att se till att de Olympiska spelen, som hölls i Grekland i augusti 2004, genomfördes väl. Trots kritik under våren och försommaren för bristande säkerhet och försenade byggprojekt genomfördes sportevenemanget utan allvarliga incidenter och ansågs ha hållit hög klass.

Under mandatperioden 2004–2007 hade regeringen svårt att förverkliga sin politik trots att Ny demokrati hade egen majoritet i parlamentet. Bland annat stoppades försöken att förändra den högre utbildningen (främst tillåta privata universitet) och det kostsamma pensionssystemet. Däremot antogs lagar för att effektivisera förvaltningen och minska korruptionen. Regeringens anseende i denna fråga skadades dock våren 2007 när det avslöjades att förvaltare av de statliga pensionsfonderna hade lurat till sig stora belopp. Regeringen kunde däremot glädja sig åt en stark ekonomisk tillväxt, förbättrade statsfinanser och sjunkande arbetslöshet.

Skogsbränder påverkar valrörelse

Den torra och heta sommaren 2007 gjorde att svåra skogsbränder härjade på flera platser. Regeringen fick kritik bland annat för att skyldiga till anlagda bränder inte greps. I augusti, när den första värmeböljan hade dämpats, utlyste Karamanlis parlamentsval till i september samma år, ett halvår tidigare än planerat. Orsaken antogs vara att Ny demokratis övertag i opinionsmätningarna hade börjat minska.

När valrörelsen inleddes senare samma månad hade värmen återkommit med nya skogsbränder. 63 personer omkom i de värsta bränderna på decennier. Många av bränderna var anlagda och flera personer greps. Undantagstillstånd infördes och valrörelsen avbröts.

När valrörelsen återupptogs hamnade bränderna samt klimat- och miljöfrågor i fokus. Men trots häftig kritik från oppositionen och allmänheten mot regeringen för bristande krisberedskap lyckades Ny demokrati vinna valet. Partiet fick ett knappt övertag i parlamentet. Regeringen överlevde därmed men med en kraftigt försvagad majoritet.

Redan före valet hade regeringen misslyckats med att driva igenom ändringar i pensionssystemet. Trots omfattande strejker och demonstrationer gjordes våren 2008 ett nytt försök. Denna gång godkände parlamentet förslaget, som bland annat innebar sänkta pensioner och sämre möjligheter till förtidspension.

Global finanskris drabbar Grekland

Hösten 2008 krympte Ny demokratis parlamentariska majoritet till ett mandats övervikt efter det att Karamanlis uteslutit en regeringskritisk parlamentsledamot ur partiet. Den utsparkade ledamoten vägrade ge upp sin parlamentsplats och fortsatte som oberoende. Samtidigt riskerade Ny demokrati att förlora ytterligare mandat eftersom flera av partiets ledamöter var föremål för korruptionsutredningar. Anklagelserna gällde bland annat att staten skulle ha sålt statlig egendom för billigt till ett välbärgat kloster i munkrepubliken Athos (se Religion). Avslöjandet ledde till två ministrars avgång.

Korruptionsanklagelserna samt regeringens sätt att hantera den globala finanskrisen som utbrutit hösten 2008, fick Ny demokrati att rasa i opinionsundersökningarna. Under hösten hölls en rad demonstrationer mot regeringens besparingspolitik. I samband med regeringsfientliga kravaller i december sköts en femtonårig pojke ihjäl av polis, vilket ökade oron.

Problemen fortsatte under 2009 med korruptionsanklagelser mot en minister. När en nydemokratisk parlamentsledamot hoppat av i augusti utlyste Karamanlis nyval till i oktober. I valkampanjen lovade Pasok nya stora offentliga satsningar, medan Ny demokrati sade att budgetåtstramningar och en frysning av offentliga löner skulle bli nödvändiga.

Pasok vann valet, men Ny demokrati fick rätt. Pasokledaren premiärminister Giorgos Papandreou och hans regering tvingades ta itu med en skenande statsskuld och snabbt växande budgetunderskott. Demonstrationer hölls mot regeringens nedskärningar, frysta löner och höjda skatter.

Stödpaket från EU och IMF

Greklands kreditvärdighet var i botten och marknadsräntorna var orimligt höga för en regering som behövde låna 110 miljarder euro – cirka en biljon kronor – på tre år. Först när Tyskland våren 2010 gick med på att stå för en femtedel av lånen blev det ett stort räddningspaket från EU, Europeiska centralbanken (ECB) och IMF.

Lånen kom med krav på fortsatta åtstramningar, skattehöjningar och så småningom beslut om höjd pensionsålder (se Sociala förhållanden). Men trots regeringens kamp för att få ned budgetunderskottet minskade omvärldens tilltro till den grekiska ekonomin, och kreditbetyget sjönk till en rekordlåg nivå. Sedan parlamentet godkänt nya besparingar beslöt EU i juli 2011 om ett andra stödpaket.

När krisen ändå förvärrades under hösten pressade euroländernas ledare Europas privatbanker att skriva av hälften av sina fordringar på Grekland. Regeringen lovade ett nytt sparpaket, men när Papandreou föreslog en folkomröstning om detta utlöstes en regeringskris och han tvingades avgå i november. En blocköverskridande koalitionsregering tog tillfälligt över.

Två nyval 2012

I ett nyval i maj 2012 straffades regeringspartierna för krisen, men valresultatet gjorde en regeringsbildning omöjlig, och ytterligare ett nyval hölls i juni. Då vann Ny demokrati, följt av vänsteralliansen Syriza och med Pasok på en avlägsen tredjeplats. Ny demokratis ledare Antonis Samaras bildade en regering som fortsatte med budgetnedskärningarna. Den dominerades av Ny demokrati med stöd av Pasok och Demokratiska vänstern.

Åren 2012 och 2013 präglades av hårda motsättningar mellan Grekland och långivarna om åtstramningskraven.

I december 2014 beslöt premiärminister Samaras att tidigarelägga det presidentval som skulle ha genomförts i parlamentet i början av 2015. När parlamentet tre gånger misslyckats med att enas om en ny president tvingades Samaras enligt författningen upplösa parlamentet och utlysa nyval till slutet av januari 2015.

Nyvalet blev en stor framgång för Syriza som därmed kunde bilda regering. Maktskiftet utlöste en oro inom EU för att den nya regeringen skulle kräva omförhandlingar av låneuppgörelserna (läs vidare i Aktuell politik).

Om våra källor

Grekland – Politiskt system

Författningen från 1975 föreskriver att Grekland är en parlamentarisk demokrati med en president som är statschef och formell överbefälhavare. 

Presidenten har främst representativa uppgifter och väljs av det lagstiftande parlamentet för en period på fem år och kan väljas om en gång. Två tredjedelar av parlamentets ledamöter måste vara eniga om en kandidat, annars hålls en ny omröstning. Om en president inte har kunnat röstas fram efter tre omgångar utlyses nyval till parlamentet. Därefter kan presidenten väljas med enkel majoritet (hälften av ledamöterna plus en).

Presidenten utser premiärminister och på dennes rekommendation övriga regeringsmedlemmar. Om ingen av ledarna för de fyra största partierna i parlamentet lyckas bilda regering försöker presidenten bilda en samlingsregering. Misslyckas även detta utser presidenten någon, i regel en högt uppsatt domare, att leda en expeditionsministär fram till nyval har hållits. Om två på varandra följande regeringar avgått i snabb takt kan presidenten upplösa parlamentet och utlysa nyval.

Endast parlamentet har rätt att avskeda premiärministern, utlysa folkomröstningar och införa undantagstillstånd. Parlamentet har en kammare med 300 ledamöter, som tillsätts genom allmänna val för högst fyra år. Rösträttsåldern sänktes 2016 från 18 år till 17 år.

År 2016 slopades på initiativ av den nya vänsterregeringen det sedan länge rådande valsystemet där det parti som fått flest röster genom proportionell valmetod tilldelades ytterligare 50 mandat i syfte att skapa stabila majoritetsregeringar. Nu skulle mandaten utses med enbart proportionell metod från och med parlamentsvalet 2023. Ny Demokrati återinförde dock ett bonussystem när det tog över regeringsmakten efter valet 2019. Men den nya vallagen fick inte tillräckligt med stöd i parlamentet för att den enligt författningen skulle kunna börja gälla redan i nästa parlamentsval 2023. Istället skulle det kunna användas först vid det nästkommande valet. Lagändringen från 2020 innebär att det största partiet kommer att tilldelas 20 extra mandat, om det får över 25 procent av rösterna, och ett mandat per varje halv procentenhet därefter. Ett segrande parti skulle kunna få upp till 50 bonusmandat genom detta system. 

För att komma in i parlamentet måste ett parti få minst tre procent av rösterna.

Lagar som antas av parlamentet ska godkännas av presidenten. Denne kan återföra ett beslut om en ny lag till parlamentet för betänkande men har ingen egentlig vetorätt. Parlamentet kan ställa presidenten inför riksrätt om förslaget stöds av två tredjedelar av ledamöterna.

Läs om Greklands rättsväsende i Demokrati och rättigheter.

Politiska partier

Från Greklands återgång till demokrati 1974 ända fram till början av 2010-talet turades två stora partier om vid regeringsmakten: socialdemokratiska Panhellenska socialiströrelsen (Panellinio Sosialistiko Kinima, Pasok) och center-högerpartiet Ny demokrati (Nea Dimokratia). Båda partierna rasade i förtroende hos väljarna under den djupa ekonomiska kris som drabbade landet från 2008. Samtidigt fick andra partier ökat politiskt inflytande, också partier långt ute på politikens ytterkanter. 2015 bildades den första regeringen sedan 1974 utan Pasoks eller Ny Demokratis medverkan (se nedan). 

Pasok växte fram ur motståndsrörelsen under diktaturen 1967–1974 (se Modern historia). Partiet förespråkade från början socialism och ville att Grekland skulle lämna militäralliansen Nato och EG (nuvarande EU). Efterhand kom Pasok att omvandlas till ett socialdemokratiskt parti med en EU- och marknadsvänlig politik. I valet 2009 blev Pasok största parti men kom rejält på efterkälken i valen 2012 och 2015 (då två val hölls). År 2017 gick Pasok samman med några småpartier och bytte i samband med detta namn till Rörelse för förändring (Kinima Allagis, Kinal). Partiet kom på tredje plats i valet 2019. Inför parlamentsvalet 2023 återtog partiet sitt gamla namn, som ett sätt att återknyta till sin långa historia, och kallade sig nu Pasok – Rörelse för förändring.

Ny demokrati (Nea Dimokratia)grundades 1974 som en paraplyorganisation för liberaler, konservativa och tidigare rojalister med målet att återupprätta demokratin efter militärstyret. Partiet står för en traditionell marknadsliberal högerpolitik med starkt stöd för Nato och EU. I båda de val som hölls 2015 förlorade Ny demokrati stort till vänsterpartiet Syriza men återkom till makten efter en överlägsen seger i valet 2019 (se Aktuell politik).

Radikala vänsterns koalition (Synaspismos Rizospastikis Aristeras, Syriza) uppstod som en allians mellan tio olika partier 2004 och blev ett regelrätt parti 2013. Partiet vann valet i januari 2015 och bildade regering tillsammans med det nybildade högerpartiet Oberoende greker (Anexartiti Ellines, Anel) som grundats av avhoppare från Ny Demokrati. 

Koalitionen mellan  Syriza och Oberoende greker sågs som en ohelig allians. De två stod långt ifrån varandra ideologiskt, men förenades i ett kraftigt motstånd mot tidigare regeringars åtstramningspolitik och i den EU-skepsis som under krisåren vuxit sig starkare i det tidigare så EU-vänliga Grekland.

Syriza höll ställningarna i det nyval som hölls i september 2015 men straffades av väljarna i valet 2019 då partiet förlorade nästan hälften av sina mandat. Koalitionspartnern Anel valde att inte ställa upp.  

Kommunistpartiet (Kommonistiko Komma Ellados, KKE) är landets äldsta parti, grundat redan 1918. Partiet är starkt antiamerikanskt och har sitt främsta stöd bland fackligt aktiva och småbönder. Partiet har i de senaste valen kommit på fjärde respektive femte plats.

Det nazistiskt inspirerade Gyllene gryning (Chrisi Avgi) som har rötter tillbaka i 1980-talet tog sig för första gången in i parlamentet 2012. I valen 2015 blev Gyllene gryning tredje största parti efter Syriza och Ny demokrati. Gyllene gryning har blivit omtalat för sina våldsamma demonstrationer samt skarpa kritik mot invandring och tidigare regeringars hantering av skuldkrisen. Partiet lyckades inte ta sig över spärren i valet 2019. Hösten 2020 klassades Gyllene gryning som en kriminell organisation av en domstol i Aten och ledarna dömdes till fängelse (läs mer i Kalendarium). 

I valet 2019  tog två nya partier plats i parlamentet: det nationalistiska och pro-ryska Grekisk lösning  (Elliniki Lisi) grundat 2016 samt gräsrotspartiet Rörelsen för demokrati i Europa 2025 (MeRA25) bildad av den förre finansministern Yanis Varoufakis. MeRA25 som grundades 2018 betecknar sig som ett EU-vänligt och mot etablissemanget med medlemmar från ”vänstern, liberalismen, miljörörelsen och feminismen”. 

Treprocentsgränsen har gjort det svårt för minoritetspartier att ta sig in i parlamentet. Minoritetsfolken arbetar istället inom de etablerade partierna. Landets många småpartier ingår ofta allianser för att komma över spärren till parlamentet.

Om våra källor

Grekland – Demokrati och rättigheter

Situationen för de mänskliga rättigheterna i Grekland är överlag god. Landet styrs under demokratiska former, ett flertal partier kan verka fritt, det råder obligatorisk rösträtt och yttrande- och pressfriheten respekteras. Korruption inom rättssystemet och offentlig förvaltning är dock ett utbrett problem. 

Parlamentsvalen hålls enligt bedömare under korrekta former och vallagarna är rättvisa. Icke-statliga organisationer kan verka utan hinder från myndigheterna medan mötes- och föreningsfriheten skyddas i lagstiftningen.

Kvinnor är politiskt aktiva även om de fortfarande utgör en betydligt mindre andel av parlamentsledamöterna än männen (drygt 20 procent efter valet 2019). År 2018 antogs en ny lag som innebar att politiska partier måste ha minst 40 procent kvinnor såväl som män bland sina kandidater i lokala och regionala val.

Den muslimska minoriteten i Thrakien, som är den enda officiellt erkända minoritetsgruppen (se Befolkning och språk), är representerad i parlamentet.

Trots att respekten för de politiska och medborgerliga rättigheterna och de demokratiska institutionerna på det stora hela fungerar väl finns en utbredd misstro mot politiker. Den långvariga ekonomiska krisen och korruption har bidragit till denna misstro, som också visat sig i ett lågt valdeltagande.
Grekland har fått kritik från människorättsorganisationer och FN för brister i samband med flykting- och asylärenden. Delvis kan detta förklaras med en markant ökad flyktingström till Grekland under senare år. Inte minst de undermåliga förhållandena och överbeläggningen i landets migrantläger har kritiserats samt att de som bor där inte kan röra sig fritt.  Europarådets människorättskommissare kritiserade i början av 2020-talet Grekland för att skicka tillbaka migranter som anländer från Turkiet utan att de har fått sina ärenden prövade. Det har även förekommit rapporter om att säkerhetstjänsten genomfört avvisningar av migranter under hårdhänta former.

Under de senaste krisåren har människorättsorganisationer också rapporterat om hur migranter, invandrare och personer av annan etnisk härkomst än grekisk blivit fysiskt attackerade, ibland svårt misshandlade, av främlingsfientliga eller rasistiska individer och grupper. 

Landet har också kritiserats för diskriminering av religiösa och etniska minoriteter.

Yttrandefrihet och medier

Den grekiska författningen garanterar press- och yttrandefrihet. Debattklimatet i samhället är öppet, men en lag mot förtal utnyttjas av politiker som vill hindra medier att granska uppgifter om korruption och nepotism inom politikerkretsar och myndigheter.

Fängelse i upp till fem år kan bli följden för den redaktör som fälls. Även om utdömda straff sällan verkställs är hotet om åtal hämmande för journalisterna. Greklands relationer till Turkiet är känsliga och kan sätta medier som tar upp ämnet under politisk press.

I samband med de omfattande protesterna mot ekonomiska åtstramningar under de första åren av 2010-talet anklagades polisen för att ha angripit journalister och pressfotografer som bevakat händelserna. Under den ekonomiska krisen föll Grekland kraftigt i organisationen Reportrar utan gränsers pressfrihetsindex. Därefter förbättrades dock placeringen.  År 2021 rasade landet dock hela fem platser och har sedan dess bara marginellt förbättrat sitt resultat (se rankningslistan här).
Den konservativa regeringen under premiärminister Kyriakos Mitsotakis har skärpt sin kontroll av granskande journalister och över regeringskritiska medier. Inte minst försvårades möjligheterna för journalister att bevaka den pågående coronapandemin och flyktingproblemen i landet.  Ny lagstiftning som straffar spridande av falsk information med upp till fem års fängelse strider enligt Reportrar utan gränser mot europeiska grundläggande rättsliga standard och ökar risken för självcensur.

Förutom polisvåld riktat mot mediearbetare dras Grekland med en stor ägarkoncentration i medievärlden som ökar risken för nepotism (vänskapskorruption) och korruption.

Korruption

Korruption är ett samhällsproblem i Grekland. Bland annat har anställda inom landets skattemyndigheter har varit inblandade i skattefusk. Det finns ännu bristande resurser för att bekämpa korruptionen, men under senare år har vissa framsteg gjorts enligt bedömare. Även inom offentlig upphandling och statliga försäljningar förekommer korruption. Högt uppsatta regeringstjänstemän har varit inblandade i mutaffärer. 2018 dömdes exempelvis 17 personer, däribland anställda inom försvarsdepartementet, till fängelsestraff på upp till 16 år för att ha tagit emot mutor i samband med inköp till försvaret.

Grekland har förbättrat sitt resultat i Transparency Internationals rankning av upplevd korruption i världen under senare år. 2022 låg landet på plats 51 (se rankningslistan här). 

Rättsväsen och rättssäkerhet

Domstolarnas oberoende ställning stadgas i lagstiftningen och respekteras också i praktiken. Rättegångar är offentliga. Rättsväsendet anses arbeta långsamt och polisen anklagas ibland för att använda våld i onödan. Det förekommer dock korruption.

Förhållandena i fängelser och häkten är dåliga. Det finns problem med såväl överbeläggning som dålig säkerhet. Europarådet riktade våren 2020 stark kritik mot den grekiska regeringen för situationen i landets fängelser och krävde omedelbara åtgärder för att få bukt med överbeläggning och personalbrist. Dessutom menade Europarådet i sin rapport att fängelsepersonalen underlät att undersöka och polisanmäla om fångar behandlades illa samtidigt som det fanns stora brister vad gäller hygien och tillgång till sjukvård på en del anläggningar.

Dödsstraff finns inte; 1972 verkställdes den sista avrättningen.

Grekland – Aktuell politik

Grekisk politik präglas ännu av den ekonomiska krisen som började ebba ut först mot slutet av 2010-talet, då nödlånen till landet kunde avslutas. Krisen har fått stora sociala, humanitära och ekonomiska följder för befolkningen, i form av skyhög arbetslöshet, försämrad välfärd och social oro. Missnöjet bland väljarna ledde 2019 till att konservativa Ny demokrati tog över makten efter vänsteralliansen Syriza.

När vänsterpartiet Syriza vann parlamentsvalet i januari 2015 hade det grekiska folket genomlevt sex år av ekonomisk depression och social nedgång. Det starka folkliga missnöjet med samhällsutvecklingen gjorde att Syriza nästan fick egen majoritet i den lagstiftande församlingen. Syrizas ledare Alexis Tsipras utsågs till premiärminister för en regering bestående av Syriza och det nationalistiska högerpartiet Oberoende greker. För första gången på 40 år hamnade de två traditionellt dominerade partierna – Pasok och Ny demokrati – utanför regeringen.

De olika regeringar som avlöst varandra i Grekland sedan den ekonomiska krisen bröt ut 2009 (se Modern historia) har lagt stor möda på att förhandla fram så rimliga villkor som möjligt för de tre räddningspaket (stödlån) som de tvingats ta av EU, ECB (Europeiska centralbanken) och IMF (Internationella valutafonden). Även den nya regeringen hade som högsta prioritet att förhandla till sig lindrigare lånevillkor samt regelrätta skuldavskrivningar. Regeringen lovade att återställa löner och pensioner till de nivåer som gällde före krisen. En annan uttalad målsättning var att skapa nya arbetstillfällen eftersom runt en fjärdedel av arbetsstyrkan hade förlorat sina jobb sedan krisens start.

Regeringens ambitioner kom i hög grad på skam. Liksom tidigare regeringar tvingades den gå med på nedskärningar i välfärden och andra budgetbesparingar. Syriza-regeringen började visserligen sin mandatperiod med att försöka ställa tuffa ultimatum till långivarna i de många förhandlingsrundor som föregick låneutbetalningar och ingångna avtal om nödlån, men i slutändan blev resultatet att Tsipras och hans regering ingick avtal om större besparingar än någonsin. Orsaken var Greklands usla förhandlingsläge. Med en statsskuld som av IMF betecknades som orimlig och likviditetsbrist i både staten och banksystemet var Grekland i desperat behov av lån.

När Grekland i augusti 2015 accepterade kraven för sitt tredje stödlån skedde det trots att väljarna strax dessförinnan med stor majoritet sagt nej till lånevillkoren i en folkomröstning.

När stödlånet var i hamn valde regeringen att försöka få sin politik godkänd genom ett nyval som utlystes till september. Till mångas förvåning fick Syriza nästan lika stort väljarstöd som i valet i  januari, och Tsipras bildade än en gång en regering med Oberoende greker. Det stod klart att Tsipras – trots kritik för svikna vallöften och alltför stora eftergifter gentemot långivarna – fortfarande betraktades som en person som stod utanför den gamla politiska eliten vilken under lång tid fläckats av korruptionsaffärer och svågerpolitik.

Flyktingkris

Parallellt med skuldkrisen och den ekonomiska depressionen har Grekland tvingats hantera en omfattande flyktingström genom landet, från Asien och Mellanöstern, via Turkiet och Grekland, och vidare till EU-länder väster- och norrut. Grekland har fått kritik från EU och FN:s flyktingorgan UNHCR för att tiotusentals människor hålls i förvar på asylmottagningar och i uppsamlingsläger under ovärdiga förhållanden och nästan helt utan rättslig eller medicinsk hjälp. Rasistiskt motiverat våld mot flyktingar och invandrare har förekommit samt oroligheter mellan å ena sidan antirasister och invandrare, och å andra sidan nynazister och invandrarmotståndare.

Sedan flyktingströmmen nått sin kulmen i oktober 2015, då runt 7 000 migranter om dagen tog sig till Grekland, förhandlade EU och Turkiet i mars 2016 fram ett avtal som i grova drag innebar att EU mot ersättning till Ankara skulle kunna återsända flyktingarna till Turkiet (se vidare Kalendarium). Samma månad anslog EU-kommissionen 700 miljoner euro till Grekland med flera länder för att under tre år bistå med hanteringen av flyktingarna. Det var första gången EU gav humanitärt bistånd till egna medlemsländer.

Avtalet med Turkiet fick snart skarp kritik från UNHCR och människorättsorganisationer. Skälet var att såväl EU:s fördelning av flyktingar inom unionen som avvisningen av flyktingar till Turkiet fungerade trögt. Rapporter kom om våldsutbrott, sexuella övergrepp och gängkriminalitet inne i lägren. Men trots omständigheterna fortsatte människor varje dag att ta sig till Grekland.

Fortsatta åtstramningar

Syriza drev under 2017, trots gatuprotester och strejker, igenom nya ekonomiska åtstramningspaket och privatiseringar, bland annat av hamnar och flygplatser. Under sommaren och hösten kom tecken på att landet var på väg ut ur den djupaste krisen med chans att åter få en liten ekonomisk tillväxt. 

I augusti 2018 avslutades formellt den ekonomiska nödhjälpen från EU till Grekland. Grekland stod åter på egna ben och kunde låna till marknadsräntor men det väntades ta många år innan ekonomin återhämtat sig och de omfattande skulderna betalts. 

I början av 2019 började den politiska debatten bli hätskare och tonläget mellan Syriza och högeroppositionen skruvades upp. En viktig anledning var de val som skulle äga rum under året. I maj skulle lokala val hållas samtidigt med val till EU-parlamentet och senast i oktober måste val hållas till det nationella parlamentet.

De politiska motsättningarna hade skärpts redan sommaren 2018 när ett avtal slöts som skulle göra slut på den långdragna konflikten om namnet Makedonien med grannlandet i norr (se Utrikespolitik och försvar). Enligt det så kallade Prespaavtalet erkände Grekland Makedonien under namnet Nordmakedonien. I protest mot överenskommelsen valde försvarsminister Panos Kammenos, partiledare för Oberoende greker att lämna regeringssamarbetet med Syriza. Några av Oberoende grekers ministrar stannade dock kvar i regeringen. Oppositionen krävde nyval vilket gjorde att premiärminister Tsipras kände sig nödgad att begära en förtroendeomröstning i parlamentet. Han vann med knapp marginal. Efter det valde Tsipras att även lägga fram Prespa-avtalet i parlamentet, som godkände avtalet med 153 av 300 röster.

Avtalet har emellertid fortsatt att vara kontroversiellt bland väljarna, vilket har bidragit till Syrizas svaga stöd i opinionsmätningar. I början av 2019, efter fyra år vid makten, låg Syriza långt efter oppositionspartiet Ny demokrati. Tsipras hoppades dock att den grekiska ekonomins goda utveckling under senare tid skulle hjälpa honom att återfå väljarnas förtroende i det kommande valet. Den ekonomiska tillväxten var 2018 den högsta på tio år och den höga arbetslösheten var på väg ned. Våren 2019 höjdes minimilönen med 11 procent och regeringen aviserade skattesänkningar på livsmedel, energi, restaurang- och hotellbesök samt ett extra bidrag till fattiga pensionärer. Högeroppositionen anklagade Tsipras för att försöka köpa röster och Ny demokratis ledare Kyriakos Mitsotakis lovade att ta landet ur krisen genom avregleringar av ekonomin, privatiseringar, minskad byråkrati och lägre skatter.

Högern tar över makten

Mitsotakis budskap gick hem hos väljarna. Samtliga val blev en besvikelse för Syriza och en triumf för Ny demokrati. Syriza förlorade stort, både i valet till Europaparlamentet och i de lokala valen som hölls vid samma tidpunkt.

Dagen efter Europavalet utlyste Tsipras nyval till parlamentet den 7 juli 2019. Även denna gång vann Ny demokrati en överlägsen seger. Partiet fick nästan 40 procent av rösterna och egen majoritet (det vinnande partiet tilldelas 50 extra platser). Syriza kom tvåa med drygt 33 procent. Sett till mandatfördelningen var rollerna i stort sett ombytta jämfört med septembervalet 2015 (jämför faktaruta och Kalendarium).

Ny demokratis ledare Kyriakos Mitsotakis efterträdde Tsipras som regeringschef redan dagen efter valet.

Den nya högerregeringen drev igenom förändringar av den ekonomiska politiken bara efter någon månad vid makten. Målet var att Grekland skulle lämna åren av åtstramningspolitik och ekonomisk kris bakom sig. Parlamentet godkände en sänkning av den impopulära fastighetsskatten med 22 procent medan en ytterligare sänkning planerades under 2020. Därtill bildades ett särskilt organ för att främja transparens i statsförvaltningen och bekämpa korruption. Mitsotakis  förändrade också regeringens organisation och fördelningen av ministrar för att göra arbetet effektivare och minska byråkratin.

Migrationsproblemen fortsätter

Regeringen gjorde även försök att få bukt med de fortsatta migrationsproblemen i landet i takt med att antalet migranter ökade. Under 2019 ökade migrantströmmarna åter till Grekland. Enligt FN:s flyktingorgan UNHCR kom över 14 000 flyktingar och migranter via landgränsen till Turkiet, medan drygt 55 000 kom till havs. Totalt beräknades cirka 70 000 flyktingar och migranter befinna sig i landet, många av dem levde under fortsatt svåra omständigheter i den grekiska övärlden. Den långsamma beredningen av asylärenden bidrog till att försvåra problemen. Mitsotakis regering sökte stöd hos EU-kommissionen och övriga EU-länder samtidigt som den ökade bevakningen av gränserna och försökte snabba på avvisningen av migranter som inte bedömdes ha rätt till asyl. 

I november 2019 skärptes reglerna för att få asyl. Besked kom också om att tre överfulla läger på öarna Lesbos, Chios och Samos skulle stängas. Istället skulle nya stora välbevakade läger byggas med en kapacitet för minst 5 000 människor, men dessa skulle inte längre ha rätt att röra sig fritt utan stängas in i väntan på att deras asylärenden hade behandlats. Planerna fick hård kritik av människorättsorganisationer. Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter Dunja Mijatovic menade att den nya asyllagen skulle leda till att migranternas rättigheter kränks.

I september 2020 brann det kritiserade migrantlägret Moria på Lesbos ned. Lägret var byggt för omkring tretusen människor men hade fått ta emot närmare 20000 och hade utbredda problem med våld, prostitution och droger. Branden uppstod enligt vittnen efter det att några lägerinvånare vägrade att stanna i karantän efter att det nya coronaviruset spridit sig i lägret. Efter branden uppfördes ett provisoriskt tältläger för migranterna men många flyttades också till fastlandet. Ett år efter branden hade bygget av det nya planerade lägret på Lesbos ännu inte kommit igång. Samtidigt hade dock antalet migranter minskat betydligt. Enligt frivilligorganisationer och människorättsinstitutioner som Europarådet beror det dock på den nya hårda linje som högerregeringen antagit mot migranter. Uppgifter förekom bland annat om att människor som försökt ta sig till Grekland via Turkiet för att söka asyl systematiskt motats bort av grekisk kustbevakning, något som den grekiska regeringen emellertid förnekade.

Coronapandemin

I mars 2020 började det nya coronaviruset, som först uppstod i Kina i slutet av 2019, att sprida sig även i Grekland. När ett par hundra fall av viruset hade registrerats införde regeringen strikta restriktioner för att hindra smittspridningen. Flygplatser och hamnar stängdes liksom affärer, skolor och stora delar av samhället och befolkningen beordrades att hålla sig hemma. 

Ett par månader senare började regeringen gradvis häva restriktionerna och öppna samhället igen. Landet såg då ut att sluppit lindrigt undan jämfört med många andra länder. Från mitten av månaden skulle turismen åter försiktigt starta och flygplatser öppna för resenärer från många länder. För den grekiska ekonomin som ännu inte hämtat sig efter skuldkrisen i början av 2010-talet var det nödvändigt att åter få igång den så viktiga turistindustrin.

Men redan under hösten stängdes samhället ner för en andra gång i samband med att en andra pandemivåg drabbade landet.  Pressen på sjukhusen var stor och restriktionerna med bland annat stängda skolor och affärer och utegångsförbud nattetid förlängdes och bestod ännu våren 2021 då coronapandemin blossade upp ordentligt för en tredje gång. I april rapporterades i genomsnitt 3000 människor insjukna varje dag och antalet covid-19 patienter på sjukhusens intensivavdelningar var högt. Trots att många fall ännu rapporterades i maj beslöt regeringen att landet åter skulle ta emot turister som hade vaccinerats eller kunde visa upp ett negativt coronatest och kom från ett antal godkända länder. Fortfarande skulle det vara krav på social distans mellan människor och att bära munskydd i offentliga sammanhang.

Fler invånare hade då också börjat få vaccin mot covid-19, vilket gjorde att läget såg hoppfullare ut. Mot slutet av sommaren och början av hösten blev det emellertid tydligt att det också fanns många greker som var tveksamma till att vaccinera sig. Demonstrationer hölls i protest mot kravet att från mitten av september ha vaccinerat sig eller intyg på genomgången covid-19 för att få besöka restauranger och caféer så väl som idrottsanläggningar.

Ekonomin drabbades hårt 2020 av uteblivna inkomster från turistindustrin i spåren av pandemin. Regeringen har genomfört flera stödåtgärder för att få fart på ekonomin och Grekland ska få cirka 18 miljarder euro i bidrag och omkring 12 miljarder i lån från EU:s återhämtningsfond för coronapandemin. Efter att turismen kommit igång under sommaren 2021 fanns det tecken på att ekonomin började återhämta sig.

Skogsbränder och avlyssningsskandal

Sommaren 2021 härjades Grekland av svåra skogsbränder som förstörde hundratusentals hektar skog. Flera tusen människor fick evakueras från sina hem och två personer dog. Premiärminister Mitsotakis bad offentligt om ursäkt för att hans regering inte hade agerat tillräckligt snabbt och effektivt för att få kontroll över bränderna. Kort därefter gjorde Mitsotakis en omorganisering av regeringen där bland annat den minister som var ansvarig för hanteringen av bränderna byttes ut vilket ledde till nya namn även på turism- och hälsoministerposterna. Dessutom inrättades ett särskilt departement för civilt skydd och beredskap.

Ett år senare briserade en avlyssningsskandal som fick stora återverkningar för förtroendet bland väljarna för premiärminister Mitsotakis och hans regering. I juli 2022 avslöjades att Nikos Androulakis, partiledare för Pasok, avlyssnats av underrättelsetjänsten EYP under tre månader från september 2021, när han satt i Europaparlamentet. Kort efter det avgick chefen för underrättelsetjänsten EYP och premiärminister Mitsotakis kanslichef.  Premiärminister Mitsotakis påpekade att beslutet att avlyssna telefonen hade godkänts av åklagare och avlyssningen avslutades när Androulakis valts till partiledare Pasok. Men Mitsotakis erkände att det hela varit ett misstag. 

Ny avslöjanden följder om att tjänstemän, politiker och tidigare ministrar övervakats av EYP.  Mitsotakis regering vann med knapp marginal en misstroendeomröstning i parlamentet om vad som kallas Greklands "Watergate" och som hade utlysts av vänsteroppositionen. Men frågan var knappast överspelad med tanke på parlamentsvalet som skulle hållas om bara några månader och opinionsundersökningar visade att stödet för Mitsotakis och Ny Demokrati minskat betänkligt efter att skandalen uppdagats.

Läget förbistrades än mer för premiärminister Mitsotakis efter en svår tågolycka i slutet av februari som ledde till att 57 människor miste livet. Efter tågtragedin skakades landet av återkommande strejker och massdemonstrationer som hölls i protest mot bristande säkerhet och misskötsel av det grekiska järnvägsnätet.  Redan ett par dagar efter olyckan avgick transportministern och en tågklarerare greps misstänkt för att delvis vara ansvarig för kraschen.

Premiärminister Kyriakos Mitsotakis och hans regering kritiserades dock för att försöka undslippa skuld genom att skylla olyckan på tågklareraren och den mänskliga faktorn. Mitsotakis bad offrens familjer om ursäkt för det som hänt och lovade att söka EU-stöd för att modernisera järnvägsnätet. Han uppmanade också Högsta domstolen att undersöka vad som låg bakom olyckan och om problemen inom järnvägsnätet utgör ett brott mot lagen.  Bland de tiotusentals upprörda demonstranter som samlades för att protestera på gatorna i Aten och andra städer hördes slagord som krävde att regeringen skulle avgå.

Parlamentsvalet 2023

Premiärminister Mitsotakis meddelade i slutet av mars 2023 att parlamentsval ska hållas den 21 maj. Han har lovat att låta installera nya avancerade säkerhetssystem och att göra en omfattande översyn av järnvägsnätet om han får väljarnas förtroende att fortsätta styra landet.

Trots motgångarna på senare tid för regeringen vann Ny demokrati över 40 procent av rösterna i parlamentsvalet enligt preliminära resultat. Syriza backade kraftigt och fick endast omkring 20 procent av rösterna. Men Ny demokratis valframgångar räckte enligt det rådande valsystemet inte för att ge partiet majoritet i parlamentet. För det skulle Ny demokrati ha behövt ytterligare omkring fem mandat.

Kyriakos Mitsotakis tackade nej till president Sakellaropoulous erbjudande om att bilda en ny regering, vilket skulle ha krävt att han hittade en koalitionspartner för att få den majoritet som krävs för att kunna regera. Istället ville han sträva efter att ett nytt val skulle hållas. Då träder nämligen en ny vallag i kraft som ger det segrande partiet ett antal bonusmandat som gör det lättare att få majoritet i parlamentet (se Politiskt system).

Mitsotakis fick som han ville. Ett par dagar senar utsåg presidenten domaren Ioannis Sarmas till ledare för en övergångsregering. Samtidigt utlystes ett nytt parlamentsval till den 25 juni.

Följ den löpande händelseutvecklingen i Kalendarium. 

Om våra källor

Grekland – Utrikespolitik och försvar

Grekisk utrikespolitik präglas främst av relationerna till Turkiet och EU. Efter en period av viss avspänning i förhållandet till ärkerivalen Turkiet har spänningarna tilltagit sedan slutet av 2010-talet.
Relationerna med EU fick sig en rejäl törn under de hårda förhandlingar om villkoren för unionens stödlån under den djupa ekonomiska krisen, men under senare år har samarbetet löpt mer friktionsfritt.

Den ömsesidiga fiendskapen mellan Grekland och Turkiet hade långa historiska rötter (se Äldre historia och Modern historia) och krig har varit nära vid flera tillfällen de senaste årtiondena. Huvudmotsättningarna gäller gränsdragningen i Egeiska havet och Cyperns framtida status.

I konflikten om gränsdragningen i Egeiska havet och rätten till ett antal öar där hänvisar länderna till olika avtal. De bägge länderna har otaliga gånger anklagat varandra för militära kränkningar av territorium. Senast 1996 hotade krig när grekiska soldater sattes iland på en omstridd klippö för att ta ned en turkisk flagga som placerats där. Efter amerikansk medling löstes den akuta krisen.

En vändpunkt kom 1999 när den grekiska regeringen förklarade att den inte längre motsatte sig ett turkiskt EU-medlemskap. Dessförinnan hade svåra jordbävningar i både Grekland och Turkiet bidragit till tövädret. Länderna sände räddningsmanskap till varandra, och katastroferna ledde till känslor av samhörighet och sympati med offren i bägge länderna.

Vid EU-toppmötet i Helsingfors i december 1999 accepterade Grekland att Turkiet fick status som kandidatland. I gengäld godtog Turkiet att tvisten om Egeiska havet får avgöras av Internationella domstolen i Haag, om länderna själva inte lyckas lösa problemet.

År 2000 gjorde Giorgos Papandreou det första officiella besöket i Turkiet av en grekisk utrikesminister på nära 40 år. Beslut togs då om att inleda förhandlingar om militär avspänning i Egeiska havet. Vid EU-toppmötet i Köpenhamn 2002 ställde sig Grekland positivt till att ge Turkiet ett startdatum för förhandlingar med EU om medlemskap. Grekland och Turkiet har sedan dess lyckats utveckla goda förbindelser inom handel, diplomati och militärt samarbete. För första gången sedan 1959 gjorde en grekisk premiärminister, Kostas Karamanlis, i januari 2008 ett officiellt besök i Turkiet.

Relationerna ansträngdes något när motståndare till den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan sökte asyl i Grekland efter kuppförsöket i Turkiet 2016. Erdoğan besökte Grekland 2017, som förste turkiske president på 65 år. Han förespråkade då en översyn av Lausannefördraget från 1923, där det moderna Turkiets gränser slogs fast, något som hans grekiska värdar bestämt motsatte sig.

I slutet av 2010-talet blossade dock gränskonflikten i Egeiska havet upp på nytt. Det rapporterades om skärmytslingar mellan ländernas kustbevakningar och Grekland anklagade Turkiet för kränkningar av luftrum och territorialvatten i området. Konflikten handlar också om rätten till energitillgångar som tros finnas i kontinentalsockeln under havet och spänningarna mellan länderna har förstärkts efter upptäckten av nya fyndigheter av gas i östra Medelhavet på senare år.  

Cypernfrågan

Cypern är sedan 1974 delat i en grek- och en turkcypriotisk del. När grekisk militär i ett kuppförsök försökte ta makten över ön invaderade Turkiet den norra delen för att skydda de turkisktalande invånarna. Cypern delades och de båda Natoländerna har sedan dess befunnit sig i konflikt om ön. Grekland lämnade Nato 1974 men återinträdde i militäralliansen 1980.

Både Turkiet och Grekland förespråkar en återförening av Cyperns båda delar, och samtal om detta har ständigt förts mellan parterna. När Kostas Simitis blev premiärminister i Grekland 1996 märktes en ny, tydlig vilja till avspänning. När den grekcypriotiska regeringen 1997 beslutade att köpa ryska luftvärnsrobotar hotade Turkiet med militärt våld för att hindra att de placerades på ön. Efter övertalning tog Grekland hand om robotarna och placerade dem på Kreta 1999. Trots starka påtryckningar från EU och FN inför Cyperns inträde i unionen 2004 har dock Cypernfrågan förblivit olöst.

 Fynden av naturgas utanför Cyperns kust har lett till ökande spänningar mellan den grekcypriotiska regeringen på Cypern och Turkiet, vilket även påverkat relationerna mellan Grekland och Turkiet. Turkiet hävdar att exploateringen av gasfyndigheterna inte kommer den turkcypriotiska minoriteten till del. Sommaren 2019 genomförde Turkiet provborrningar efter gas i Cyperns ekonomiska havszon, trots hot om sanktioner från EU. Landet tecknade i slutet av 2019 även ett avtal med Libyens internationellt stödda regering om havsgränser som skulle ge Turkiet rätt till en ekonomisk havszon öster om ön Kreta som Grekland redan gör anspråk på. Enligt bedömare var avtalet ett sätt för Turkiet att försöka stoppa planerna på en gasledning som planeras föra israelisk och cypriotisk gas genom just dessa havsområden till Italien för vidare leverans till resten av Europa.

Flyktingavtalet med EU

En annan besvärlig fråga mellan Grekland och Turkiet har varit det stora flödet av människor från främst Asien över gränsen till Grekland. Hösten 2010 ökade inströmningen dramatiskt och den grekiska regeringen begärde hjälp från EU:s gränskontrollmyndighet Frontex. Flyktingkrisen eskalerade under 2010-talets första hälft för att nå en kulmen hösten 2015, då runt en kvarts miljon migranter anlände österifrån till Grekland.

Tillströmningen avtog markant sedan EU i mars 2016 slutit ett avtal med Turkiet, vilket innebar att flyktingarna sändes tillbaka till Turkiet mot att unionen lättade på visumreglerna för turkar samt bidrog till de kostnader som hanteringen av migranterna i Turkiet skulle innebära (se vidare Aktuell politik och Kalendarium).

Men flyktingfrågan har fortsatt att tidvis anstränga relationerna. I slutet av 2019 antog Grekland en ny lag som skulle snabba på processen att skicka tillbaka migranter till Turkiet. I början av 2020 förstärkte Grekland bevakningen av den gemensamma gränsen och anklagade Turkiet för att bidra till att migranter illegalt försökte ta sig in i landet. Turkiet hade då meddelat att landgränsen till Grekland skulle öppnas, vilket av bedömare tolkades som ett led i ett förhandlingsspel med EU.

Ansträngda relationer till Nordmakedonien

Förhållandet till Nordmakedonien (landet hette fram till i februari 2019 Makedonien) har varit ansträngt sedan det område som utgjorde det historiska Makedonien delades mellan främst Grekland och Serbien 1913. De slavisktalande invånarna i den grekiska delen betraktades som ett hot mot landets sammanhållning. När den tidigare jugoslaviska delrepubliken blev självständig i början på 1990-talet under namnet Makedonien vägrade Grekland att erkänna den. Grekerna hänvisade till att namnet Makedonien tillhör det grekiska kulturarvet. Samma anspråk hade grekerna på den symbol som makedonierna valde på sin flagga. Grekland protesterade även mot formuleringar i utkastet till en makedonisk författning som man ansåg kunde tolkas som territoriella anspråk på delar av norra Grekland.

Ett FN-förslag att kalla landet Förra jugoslaviska republiken Makedonien (Fyrom) bidrog till att lugna ned situationen och den nya staten gick med på att ändra flaggsymbolen 1994 efter att ha pressats av en ekonomisk blockad från Aten. Relationerna förbättrades därefter genom handelsutbyte, och konflikten tonades ned. Men inför Natotoppmötet 2008 stoppade Grekland makedonskt medlemskap i militäralliansen med hänvisning till namnkonflikten. Internationella domstolen i Haag förklarade 2011 att den grekiska blockeringen var ett brott mot en överenskommelse som FN förhandlat fram 1995. Domstolen beordrade dock inte Grekland att sluta blockera grannlandets medlemskap i Nato eller EU.

Efter en tids förhandlingar meddelade Grekland och Makedonien i juni 2018 att parterna uppnått en lösning på namnfrågan: Republiken Makedonien skulle byta namn till Republiken Nordmakedonien (Republika Severna Makedonija). I januari 2019 antog det makedonska parlamentet de ändringar som krävdes i författningen för att genomföra namnbytet och ett par veckor senare godkände även det grekiska parlamentet avtalet med knapp marginal. Därmed var namnbytet klart och vägen fri för framtida medlemskap i EU- och Nato för Nordmakedonien (se även Nordmakedonien:  Utrikespolitik och försvar).

Vänskapligt förhållande till Serbien och Ryssland

Även förhållandet till Albanien har periodvis varit känsligt. Grekland gjorde ända fram till 1985 anspråk på delar av södra Albanien. När kravet övergavs öppnades den grekisk-albanska gränsen som varit stängd sedan andra världskriget. 1987 slöts formellt fred mellan länderna. Relationerna var dock bistra även under 1990-talet. Grekiska extremnationalister fortsatte att göra anspråk på albanskt territorium. Dessutom protesterade regeringen i Aten mot hur Albaniens grekiska minoritet på 120 000 personer behandlades. Fängelsedomar mot grekiska nationalister i Albanien 1993 bemöttes av den grekiska regeringen med massutvisning av albanska flyktingar från Grekland. Först 1995 lättade spänningen, och flera vänskaps- och samarbetsavtal slöts under de följande åren.

Under 1990-talets krig i det forna Jugoslavien var Grekland ett av få länder med goda förbindelser med Serbien. 1999 vägrade Grekland att delta aktivt i Natos flygoffensiv mot Serbien. Vid FN:s krigsförbrytartribunal framkom det att den förre serbiske ledaren Slobodan Milošević hade egendomar i Grekland och att grekiska företag levererade oljeprodukter till det forna Jugoslavien i strid mot FN:s sanktioner. Statliga grekiska företag ska också ha sänt utrustning till den bosnienserbiska armén.

Greklands förhållande till USA är komplicerat, trots Natomedlemskapet (se nedan). USA:s passiva hållning till militärjuntan 1967–1974 bidrog till antiamerikanska strömningar bland grekerna som i viss mån lever kvar.

Den Syriza-ledda regering som tillträdde 2015 knöt tätare kontakter med Ryssland, sannolikt på grund av de försämrade relationerna med EU. Även de ryska relationerna till unionen hade försämrats markant efter den ryska annekteringen av Krimhalvön i Ukraina i mars 2014. Premiärminister Tsipras besökte den ryske presidenten Vladimir Putin i Moskva i april 2015 och uppgavs ha fått moraliskt stöd i förhandlingarna med EU, men inte någon ekonomisk hjälp. Vid mötet uttryckte Tsipras kritik mot EU:s sanktioner mot Ryssland, vilka infördes efter det ryska övertagandet av Krim. Sommaren 2018 försämrades relationerna mellan länderna kraftigt efter att den grekiska regeringen utvisade två ryska diplomater. Enligt grekiska säkerhetstjänsten var två ryska diplomater inblandade i  ryska försök att förhindra namnavtalet om Nordmakedonien bland annat genom försök att muta statstjänstemän och uppmanar om till protester bland greker.  Efter ett besök av dåvarande premiärminister Tsipras i Moskva i december samma år enades länderna om på nytt verka för goda kontakter.  Det nära samarbetet mellan Ryssland och Greklands ärkefiende Turkiet har emellertid tidvis oroat regeringen i Aten. 

Inflytelserik försvarsmakt

Militären har alltid haft en central roll i det grekiska samhället. Försvarsmakten beskrivs ofta som en av de mest överdimensionerade i Europa och landets stora vapenköp har delvis fått skulden för statens stora budgetunderskott, även om detta inte har diskuterats så mycket under förhandlingarna om nödlån. Grekland var under en följd av år en av världens tre, fyra största importörer av vapen, varav drygt en tredjedel kom från Tyskland och Frankrike, de länder som hårdast har pressat Grekland att sänka löner och sociala förmåner och höja pensionsåldern. Grekland har traditionellt lagt stora summor pengar på sitt försvar. Inte ens under krisåren under 2010-talet minskade satsningarna på försvaret, tvärtom ökade de till och med något under perioden 2014 till 2018. År 2017 avsattes 2,5 procent av BNP till försvaret, vilket var den högsta andelen bland Natoländerna efter USA, vars andel var drygt 3 procent.

Under 2014 började en gigantisk korruptionshärva nystas upp inom det grekiska försvaret, sedan en tidigare anställd vid försvarsdepartementet började avslöja hur han i många år tagit emot eller slussat vidare mångmiljonbelopp i mutor från vapentillverkare i Tyskland, Frankrike, Sverige och Ryssland. Ofta handlade vapenköpen om utrustning som Grekland knappt ens behövde.

De grekiska regeringarna och militärledningen motiverar behovet av nya avancerade vapensystem med ständiga provokationer från Turkiet. Man har också hänvisat till trycket på gränsbevakningen från de hundratusentals migranter utan inresetillstånd som försöker ta sig in i Grekland.

Hösten 2020 tillkännagav regeringen att en ny omfattande satsning skulle göras på försvaret. Bedömare menade att den uppblossande konflikten med Turkiet om rättigheter till eventuella olje- och gastillgångar och gränsdragningen i Egeiska havet låg bakom beslutet. Grekland skulle köpa  6 nya och  begagnade franska Rafale-stridsflygplan, fyra helikoptrar och fyra fregatter. Nya robotar skulle även köpas in till flottan och flygvapnet samtidigt som ytterligare 15 000 soldater skulle värvas.

Grekland är medlem av försvarsalliansen Nato sedan 1951. USA har bland annat en flottbas på Kreta och en flott- och flygbas håller på att anläggas i staden Alexandroupolis. Grekiska soldater är utplacerade på Cypern samt i FN-tjänst i bland annat Libanon och i Natostyrkor i till exempel Afghanistan.

Grekland har allmän värnplikt i mellan nio och tolv månader för de flesta män. Försvarsmakten är en av landets största arbetsgivare, vilket också har förklarat regeringens ovilja att skära ned på militären. 

Om våra källor

Grekland – Ekonomisk översikt

Grekland gick efter hösten 2008 in i en långvarig ekonomisk kris – den djupaste hittills i ett EU-land. Under perioden 2009–2014 krympte landets bruttonationalprodukt (BNP) med en fjärdedel, och en ungefär lika stor andel av arbetsstyrkan förlorade sina anställningar. Lönerna sänktes med i genomsnitt 20–25 procent, samtidigt som pensionsnivåer och ersättningar i de sociala trygghetssystemen skars ned markant. Mot slutet av 2010-talet började dock en ekonomisk ljusning skönjas.

En av orsakerna till att Grekland hamnade i denna situation gick tillbaka till militärdiktaturen på 1960- och 1970-talen, då landet utvecklade en omfattande och dyr offentlig sektor, inte minst ett stort försvar. I kombination med lågt skatteintag, omfattande skatteflykt, en stor informell (svart) marknad och utbredd korruption ledde detta till att landet drog på sig stora underskott i statsbudgeten, och en hög statsskuld. Nationen har med andra ord länge levt över sina tillgångar. Många offentliganställda fick länge lön utan att utföra något egentligt arbete. Andelen statsanställda i arbetsstyrkan steg från 7,5 procent på 1960-talet till över 22 procent 2008.

I grunden har Grekland en bred ekonomisk bas med flera inkomstkällor. Den i särklass största näringsgrenen är tjänstesektorn som, förutom av den offentliga sektorn, också består av handel (inte minst sjöfart och rederiverksamhet) och en viktig turistindustri. Den senare står för omkring en femtedel av BNP och sysselsätter en ungefär lika stor andel av arbetskraften. Jämfört med andra EU-länder har även jordbruket stor ekonomisk betydelse, medan industrisektorn är relativt liten.

Grekland var ända in på 2000-talet ett av EU:s fattigaste länder. Den ekonomiska tillväxten var dock god från mitten av 1990-talet till 2007. Tillväxten drevs framför allt på av stora utländska investeringar, särskilt från EU:s olika stödprogram. Under denna tillväxtperiod doldes landets grundläggande ekonomiska svagheter.

Starkt statligt inflytande

Den grekiska ekonomin kännetecknades länge av ett stort statligt inflytande. Ännu 1998 skedde nästan hälften av all ekonomisk verksamhet i statlig regi. Under 1990-talet inleddes ett privatiseringsprogram i syfte att anpassa ekonomin till ett framtida medlemskap i EU:s valutaunion (EMU), även kallad eurozonen. Från 2010 genomfördes en rad utförsäljningar av statlig egendom som villkor för stödlån från bland andra EU (se vidare nedan). Det statliga ägandet mer än halverades jämfört med slutet av 1990-talet.

För medlemskap i EMU krävdes sunda finanser, till exempel en statsskuld på högst 60 procent av BNP och ett statligt budgetunderskott på högst 3 procent av BNP. Inför EMU-inträdet 2001, då Grekland införde euro som valuta, höjde Grekland såväl momsen som företagsskatten. De skyhöga kostnaderna för den offentliga sektorn, främst militären och statsförvaltningen, försökte regeringen minska genom att avskeda personal och frysa eller sänka lönerna för statlig anställda.

Hösten 2004 avslöjade dock den nya borgerliga regeringens internrevision att den tidigare Pasok-regeringen hade uppgivit felaktiga siffror för budgetunderskottet under 1998 och 1999 – de år som låg till grund för det grekiska EMU-inträdet. Det verkliga underskottet var så stort att Grekland inte hade fått gå med i valutaunionen om det varit kända. Senare samma år kom EU:s statistiker fram till att Greklands budgetunderskott sedan 1997 aldrig hade legat under 3 procent. Mellan 1992 och 2009 låg underskottet i själva verket på i genomsnitt 7,2 procent av BNP.

Eftersom det inte fanns någon laglig grund till att utesluta Grekland ur EMU beslutade EU-kommissionen att tills vidare sätta den grekiska ekonomin under övervakning. Landet uppmanades att minska budgetunderskottet till EMU:s maxgräns på 3 procent. Sedan Grekland redovisat siffror under den nivån både 2006 och 2007 upphörde EU:s övervakning, men några år senare skulle det visa sig att även dessa uppgifter inte stämde med verkligheten.

Finanskrisen 2008 slår hårt mot Grekland

I kombination med en statskuld som sedan millennieskiftet legat en bra bit över 100 procent av BNP var detta ett viktigt skäl till att Grekland drabbades så hårt när den globala finanskrisen utbröt hösten 2008. Den grekiska ekonomin började genast krympa och landet befann sig i en ekonomisk depression (recession) fram till och med 2013. År 2009 förvärrades situationen snabbt, och i början av 2010 presenterade regeringen ett åtstramningspaket, som väckte starka folkliga protester men som fick godkänt av EU-kommissionen. Grekland sattes dock åter under övervakning på grund av att EU befarade att landets kris skulle kunna spridas till andra euroländer.

När BNP fortsatte krympa, budgetunderskottet stiga (till rekordnivån 15,6 procent av BNP 2009) och statsskulden uppmättes till över 130 procent av BNP tvingades regeringen i maj 2010 att i utbyte mot hårda budgetnedskärningar ta ett stödlån på 110 miljarder euro hos EU, Europeiska centralbanken (ECB) och Internationella valutafonden (IMF). Även 2011 blev regeringen nödd till att ta ett liknande stödlån av samma långivare, den här gången på 159 miljarder euro. Då låg statsskulden på 175 procent av BNP. Hösten 2011 pressade EU europeiska privatägda banker att skriva ned Greklands skulder till dem med 50 procent.

I båda fallen innebar lånevillkoren bland annat att antalet offentliganställda skulle minskas, att statlig egendom skulle säljas ut, att skatteintaget skulle öka, att statsanställda skulle få frysta löner samt att pensionsnivåer och ersättningar i de sociala försäkringssystemen skulle sänkas. Samtliga åtgärder ledde till snabbt sjunkande levnadsstandard för många greker och en stigande fattigdom i landet.

Ond cirkel

Det blev alltmer tydligt att Grekland befann sig i en ond cirkel som var svår att ta sig ur. De kraftiga åtstramningarna ökade arbetslösheten dramatiskt och sänkte befolkningens köpkraft. Mängder av butiker och småföretag fick slå igen och allt färre eurosedlar strömmade runt i systemet. Den sedan tidigare stora informella ekonomin ökade i omfattning när grekerna försökte livnära sig på tjänster och gentjänster eller på gatuhandel. Statens redan svaga förmåga att driva in skatter blev knappast bättre av detta. Samtidigt minskade statens intäkter från företagsskatter då många bolag gick i konkurs.

Landets banker fick snart brist på kapital när mängder av privatpersoner och företag inte längre kunde betala av på sina lån. Många greker tömde dessutom sina bankkonton, av fruktan för att banken skulle gå omkull och sparpengarna försvinna – eller för att de inte hade något annat än sparade slantar att leva på. Massuttagen ökade risken för en bankkollaps och gjorde bankerna alltmer försiktiga med att låna ut pengar till företag, som därför troligen avstod från nysatsningar som kunde ha skapat fler arbeten.

I en utvärdering 2013 förklarade IMF att åtstramningspolitikens negativa följder hade underskattats av långivarna och att budgetnedskärningarna hade förvärrat den grekiska krisen. De begränsade skuldavskrivningar som Grekland fick borde ha kommit långt tidigare, enligt IMF. Utvärderingen innehöll kritik mot EU-kommissionen och visade på motsättningar mellan de tre långivarna.

Visst hopp om bättre tider

Ekonomiska experter påpekade nu att Greklands kris inte bara berodde på slarv, misskötsel och låg produktivitet. Själva konstruktionen av eurosamarbetet ansågs ha bäddat för problemen, när länder med mycket skilda ekonomier och förutsättningar gick samman i en valutaunion utan gemensam finanspolitik. Länderna kunde hamna i olika konjunkturlägen utan möjlighet att själva styra sig ur en lågkonjunktur genom att sänka räntan för att sätta fart på ekonomin. Det fanns inte heller några mekanismer för omfördelning av resurser mellan länderna.

När 2013 var till ända visade det sig att budgetunderskottet under året sjunkit till drygt 2 procent av BNP. 2014 noterades för första gången sedan 2008 en marginell tillväxt i ekonomin, medan siffran året därpå var nere på noll. Trots ambitioner att förhandla till sig lindrigare villkor än vid tidigare lånuppgörelser tvingades den nya Syriza-regeringen i augusti 2015 ta ett tredje stödlån, på 86 miljarder euro, med de tuffaste reformkraven dittills (se Kalendarium).

Ekonomin börja växa

Hösten 2017 tillkännagav premiärminister Tsipras att regeringen satsade sammanlagt 1,4 miljarder euro på att underlätta för de mest utsatta hushållen. Den grekiska staten hade stärkt sin ekonomi under det senaste året. 720 miljoner euro skulle utbetalas i form av kontantbidrag till hushåll med en sammanlagd årsinkomst som underskrider 18 000 euro, vilket berörde runt 3,4 miljoner greker. 315 miljoner euro skulle satsas på att kompensera pensionärer för höjda sjukvårdskostnader och 360 miljoner euro gick till det skuldsatta statliga elbolaget Dei för att det skulle kunna erbjuda billigare el till fattiga konsumenter.

I mars 2018 släppte regeringen ytterligare på den kapitalkontroll som infördes i juni 2015. Kapitalkontrollen infördes för att förhindra att bankkunder under skuldkrisens kulmen skulle plocka ut alltför mycket pengar alltför snabbt. 

Stödprogrammen avslutas

I augusti 2018 avslutades formellt det tredje stödprogrammet. Grekland fick under de åtta åren med stödprogram, 2010–2018, nödlån på totalt nära 290 miljarder euro. Därutöver fick landet även  skuldnedskrivningar från privata långivare på cirka 100 miljarder euro medan även grekiska banker fick stöd via den Europeiska centralbanken, ECB och den grekiska centralbanken. Ett lån från den Europeiska stabilitetsmekanismen (ESM) på 24 miljarder euro skulle hjälpa landet fram till att det kan finansiera sig på egen hand med lån från den privata sektorn. Därutöver skulle Grekland få 750 miljoner euro i halvåret i lån fram till 2022 om vissa reformkrav uppnås.

Mot slutet av 2010-talet syntes en ljusning i ekonomin med en viss ekonomisk tillväxt, stabilare statsfinanser och sjunkande arbetslöshet. Statsskulden var emellertid fortsatt hög och EU:s bankmyndighet EBA beräknade att nästan hälften av alla grekiska banklån var så kallade problemlån, där låntagarna inte klarar av att betala räntor och amorteringar enligt plan.

I oktober 2019 antog parlamentet ekonomiska reformer med bland annat skattesänkningar som skulle bidra till privata investeringar och ökad tillväxt. Tillväxten fortsatte att öka under året, men 2020 påverkades ekonomin kraftigt av coronapandemin.  Särskilt drabbad var turistsektorn där inkomsterna 2020 bara var en fjärdedel av de 18 miljarder euro som turismen hade dragit in året innan.

Regeringen lanserade ett omfattande ekonomiskt stödpaket för att motverka följderna av pandemin. Dessutom fastslogs det mot slutet av 2020 att Grekland skulle tilldelas drygt 18 miljarder euro i bidrag och omkring 13 miljarder i fördelaktiga lån under de kommande sex åren från den gigantiska återhämtningsfonden för coronapandemin som EU-länderna enats om. För att använda dessa medel hade regeringen utarbetat en plan kallad ”Grekland 2.0”. Omkring 170 olika projekt planerades med bland annat omställning till hållbara energikällor, utbyggnad av IT-infrastruktur och förbättrade vägar och transportsystem.

Om våra källor

Grekland – Naturtillgångar och energi

Grekland har ganska gott om mineraler. Ändå står gruvnäringen för långt under en procent av bruttonationalprodukten (BNP) och sysselsätter även en mycket liten andel av arbetskraften.

Utvinningen av bauxit för aluminiumframställning och av brunkol betyder mest för ekonomin. Kolet produceras främst i Makedonien och i södra fastlandet. Därtill bryts bland annat marmor, magnesit, silver, järn, nickel och pimpsten.

Energiförsörjningen kommer till stor del från importerad olja och naturgas samt kol. Inom landet utvinns energi främst ur brunkol, naturgas och olja. Olja och gas utvinns ur en fyndighet ute i nordöstra Egeiska havet. Även sol, vind och vatten utnyttjas, främst ute på öarna.  

En oljeledning löper till Grekland från Turkiet. Raffinaderier finns i Aten och Korinth. 2021 öppnades en gasledning från Azerbajdzjan till Grekland. Naturgasen kommer från Kaspiska havet och gasledningen går via Turkiet till Grekland. Därifrån ska den förlängas via Albanien för att till slut nå Italien. 

Elektriciteten alstras huvudsakligen i kol-, olje- eller naturgaseldade värmekraftverk. Vattenkraft står för en mindre del, liksom även sol- och vindkraft. Regeringen planerar att gradvis fasa ut landets kolkraftverk från mitten av 2020-talet. Men hösten 2022 beslöt regeringen att vänta med att stänga sju kolkraftverk på grund av den energikris som uppstått efter att Ryssland skurit ned på och även stoppat gasleveranser till Europa. Det ryska agerandet var en följd av västländers sanktioner mot landet efter invasionen av Ukraina tidigare under året.

En överenskommelse ingicks också i september 2022 med Italien om att det ska lagra naturgas för Greklands räkning som ett sätt för den grekiska regeringen att kunna klara energibristen. Grekland har inga egna möjligheter att lagra naturgasreserver.

Grekland har även ingått en överenskommelse om att samarbeta med grannlandet Bulgarien när det gäller upphandling och lagring av naturgas för att minska användningen av rysk energi. Dessutom planeras en gasledning mellan hamnstaden Alexandrapoulis i norr och Burgas i Bulgarien.

Om våra källor

Grekland – Jordbruk och fiske

Det grekiska jordbruket står bara för några få procent av bruttonationalprodukten. Men det sysselsätter fortfarande närmare en sjundedel av arbetskraften och är av stor vikt för ekonomin. Stora delar av landet är bergigt och olämpligt för odling. Omkring en fjärdedel av landytan är uppodlad.

Grekland är självförsörjande på alla viktiga jordbruksprodukter med undantag för kött, mejeriprodukter och djurfoder. Viktigaste grödor är spannmål (vete, havre och majs), bomull, frukt och grönsaker (främst persikor, oliver och tomater), tobak, vindruvor och sockerbetor.

Produktiviteten inom sektorn är bara hälften av EU-genomsnittet. Det grekiska jordbruket har fått ta emot stora EU-bidrag för att höja produktiviteten, men samtidigt har EU ställt krav på modernisering, vilket fått många bönder att protestera mot jordbrukspolitiken.

De största jordbruksområdena ligger i Makedonien och Thessalien. Somrarna är alltför heta och torra för effektivt jordbruk och konstbevattning är därför relativt vanligt. Vattenbrist är ett allvarligt problem.

Gårdarna är små genom generationers arvskiften: de flesta är mindre än fyra hektar. På dessa gårdar används ofta ålderdomliga odlingsmetoder och redskap.

Närmare hälften av landarealen är gräs- och buskbevuxen och lämplig för boskapsskötsel. Denna sker oftast på traditionellt sätt med fritt strövande får och getter som vaktas av herdar.

Grekerna fiskar såväl längs kusterna som ute kring öarna. Grekiska fiskefartyg finns också ute i Atlanten. Utfiskning och nedsmutsning av östra Medelhavet gör det allt svårare att få goda fiskfångster. Många fiskare har utnyttjat EU-bidrag för att ta gamla och små fiskeskutor ur bruk. Istället har fiskodlingen längs kusterna ökat. Merparten av fångsten konsumeras inom landet.

Omkring en femtedel av Grekland är skogbevuxet. Skogsindustrin är obetydlig. En viktig skogsprodukt är dock Aleppotallens kåda, som används i retsinavinet.

Om våra källor

Grekland – Industri

I Grekland spelar industrin en mindre roll för ekonomin än i de flesta västländer. Främst tillverkas textilier, kläder och skor, livsmedel, tobak, kemikalier, metall och cement. Oljeraffinaderier finns också.

De flesta fabriker och företag ligger kring Aten och Thessaloniki. En mängd små familjeföretag dominerar och produkterna säljs främst på hemmamarknaden.

Staten har ett relativt stort inflytande över näringslivet men olika regeringar har sedan 1990-talet försökt påskynda utförsäljningen av förlustbringande statsägda företag. Försäljning av statliga företag var också ett centralt villkor för stödlån från EU och IMF under den ekonomiska krisen från 2008 (se Ekonomi). Produktiviteten inom den grekiska tillverkningsindustrin ligger långt under EU-genomsnittet och få grekiska företag har varit konkurrenskraftiga på EU-marknaden.

Textil- och skoindustrin har gått tillbaka sedan slutet av 1990-talet på grund av konkurrens från lågprisländer, medan produktionen ökat inom pappers-, gummi-, plast- och kemikalieindustrierna samt bryggerinäringen och oljeindustrin. Cement- och metallindustrin har stagnerat, medan varvsindustrin har gått ganska bra.

Byggbranschen gynnades av de stora hamn-, väg- och flygplatsprojekt som genomfördes inför OS i Aten 2004. Många andra byggprojekt har förverkligats tack vare finansiellt stöd från EU.

Om våra källor

Grekland – Sociala förhållanden

Grekland har haft ett relativt väl utbyggt socialförsäkringssystem, men den djupa ekonomiska krisen från 2009 drabbade systemet hårt. Många greker sjönk ned i djup fattigdom med allt mer begränsat stöd från samhället. Mot slutet av 2010-talet började läget ljusna och 2022 meddelade regeringen att pensionerna skulle höjas för första gången på över ett årtionde.

Under den ekonomiska krisen från början av 2010-talet drabbades många greker hårt. Enbart i Aten beräknades omkring 13 000 människor leva på gatorna 2012, totalt i hela landet var runt 20 000 hemlösa, grekiska ortodoxa kyrkan delade ut mat till en kvarts miljon människor varje dag.

Enligt beräkningar  2013 av grekiska motsvarigheten till Statistiska centralbyrån, Elstat, hade grekerna i genomsnitt förlorat 40 procent av sin köpkraft sedan 2008. De faktiska inkomsterna hade minskat med 29,5 procent, och med hänsyn tagen till prisökningarna under samma tid blev den sammanlagda effekten ett bortfall på 40 procent.

FN-organet ILO skrev i en rapport 2014 att Grekland riskerade en bestående samhällskris i ytterligare upp till ett par decennier, även om landet lyckas uppnå en stabil ekonomisk tillväxt.

Tio år efter att den ekonomiska krisen bröt ut på allvar var ännu en av tre invånare i Grekland i riskzonen för att drabbas av fattigdom och socialt utanförskap. Det innebar att de tjänar mindre än 6o procent av den officiella fattigdomsgränsen som låg på cirka 48 000 kronor för en person och 105 000 för en familj i slutet av 2010-talet. Omkring 30 procent av de fattigaste hushållen hade svårt att få baslivsmedel som kyckling, fisk, kött och grönsaker varje dag och en femtedel hade inte råd med värme under vintern.

År 1983 infördes ett nationellt hälsovårdssystem som ska garantera alla medborgare sjukvård oavsett inkomst. Försäkringssystemen är komplexa och uppdelade i en mängd försäkringskassor och institutioner knutna till olika yrkesgrupper.

Störst är den statliga kassan IKA. Kassorna ansvarar bland annat för medlemmarnas pensioner och sjukersättning, och de finansieras främst genom arbetsgivaravgifter och skatter. Vårdkvaliteten skiljer sig åt mellan sjukförsäkringarna. Systemet har de senaste åren rationaliserats genom att institutionerna slagits samman. Kassorna har stora ekonomiska underskott som skapats av stigande pensionskostnader.

Det grekiska pensionssystemet har haft stora strukturella brister och en del problem består ännu. De höga pensionsutgifterna, och alltför generösa villkoren enligt experter, var en av orsakerna till att  budgetunderskottet ökade kraftigt åren före den ekonomiska krisen. 

2008 genomförde parlamentet stora förändringar av pensionssystemet. Dessa innebar bland annat lägre pensioner och sämre möjlighet till förtidspension. Förändringarna utlöste landsomfattande strejker och protester. Under krisperioden 2010 till 2018 genomfördes flera reformer av pensionssystemet. Pensionsåldern höjdes till 67 år, de som jobbat under många år kunde dock gå i pension vid 62 år.

På grund av krisen skars en del av de statliga pensionsutbetalningarna ned med över hälften av värdet. Efter att högsta domstolen kommit fram till att nedskärningarna stred mot lagen beslöt regeringen 2020 att betala ut ersättningar motsvarande sammanlagt 1,4 miljarder euro.

Om våra källor

Grekland – Seder och bruk

Att umgås med greker är inte särskilt komplicerat. Var artig, ta i hand när du hälsar och skaka gärna hand även med barn. Ställ inte alltför personliga frågor till personer du inte redan känner väl, det kan uppfattas som snokande.

Försök hålla ögonkontakt med den du pratar med, var beredd på att den personen kan komma närmare dig än du är van vid från Sverige och kanske rör vid dig, lägger handen på din axel eller tar tag i din arm.

Det är tillåtet och accepterat att visa känslor i samtal. Det anses inte opassande att bli arg eller upprörd, däremot tas det illa upp om man inte låter ilskan snabbt gå över.

Är man hembjuden till någon är det lämpligt att ta med en present, men försök inte stoltsera med något dyrt och väldigt fint. Då kan värden känna sig pressad att bjuda tillbaka lika extravagant även om hushållskassan kanske inte tillåter det. Här är det verkligen tanken som räknas, och särskilt uppskattas det om presenten är snyggt inslagen.

Greker är i allmänhet mer noga med klädseln än svenskar och skiljer tydligt mellan vad som är acceptabelt på stranden och hur man ska klä sig i stan eller byn. På turistorter är folk kanske vana vid att turisterna kommer väldigt lättklädda in i butiker, men bara för att de accepterar det ska man inte tro att de gillar det. Ett riktigt grovt brott mot uppförandereglerna är att gå in i en kyrka barbent och bararmad. Och apropå kyrkobesök: försök inte gå bakom ikonostasen, den skärm av ikoner som döljer altaret. Där bakom får bara prästerna vara.

I umgänget människor emellan i Grekland kan man stöta på uttrycket kefi, ett svåröversatt begrepp som handlar om att njuta av livet och de tillfälliga omständigheterna så mycket att man vill sjunga, dansa eller på annat sätt ge utlopp åt starka lyckokänslor.

Alkohol kan nog bidra till kefi, men det handlar inte om att dricka sig full som en nordeuropeisk turist. Det ses med rynkade ögonbryn av grekerna.

Mat och dryck spelar en stor roll i det grekiska samhället. En av det mest iögonfallande följderna av den djupa ekonomiska krisen från 2009 var att de flesta inte längre hade råd att gå ut på restaurang så ofta.

Grekisk mat är under alla förhållanden väldigt mycket mer än den standarddiet av sallad med fetaost och oliver, grillspettet souvlaki, lasagneliknande moussaka och yoghurtröran tzatziki som många turister livnär sig på under sin semester. Vid en riktig måltid omges huvudrätten av en rad smårätter, gärna alla serverade samtidigt eller efter hand som de blir klara. Grönsaker fyllda med ris, ost eller köttfärs, soppor som den populära citrondoftande kycklingsoppan kotosoupa, olika slags bönor med tomatsåser eller pureade, dippsåser på aubergine eller fiskrom, helstekta ansjovisar, grillad bläckfisk.

Som de flesta matkulturer bjuder det grekiska köket förstås på ett otal varianter på köttbullar. Bland specialiteterna finns också lamm- eller kycklingrätter tillagade i ugn tillsammans med alla tillbehör som ger smak åt varandra. Missa inte den marinerade lammrätten kleftiko, vars recept sägs ha komponerats av rövare som tillagade stulna får i väl tillslutna underjordiska ugnar så att inte röken skulle avslöja dem.

Egentligen är mycket av den grekiska maten ursprungligen turkisk, men det behöver man ju inte påpeka.

En grekisk restaurangmåltid avslutas ofta med att kyparen ställer fram ett fat med frukt eller ett glas med rakia (ibland kallad tsipouro), ett brännvin tillverkat på resterna av druvor som använts för vintillverkning. Man är inte tvungen att äta eller dricka upp det, men det hör till god ton att tacka för gåvan och gärna utbringa en skål. Sedan kan det räcka med att ta några tuggor eller en liten klunk.

Oftast firar greker inte sina födelsedagar efter tolvårsåldern, däremot firas den dag tillägnad det helgon man fått sitt namn från. Traditionellt ärver man sitt förnamn från en far- eller morförälder. Andra dagar som firas är förstås de kristna högtiderna, liksom självständighetsdagen den 25 mars till minnet av inledningen av det grekiska befrielsekriget från Osmanska imperiet 1821. En annan icke-religiös helgdag är ochi-dagen (nej-dagen) den 28 oktober, då grekerna 1940 sade nej till Mussolinis ultimatum att antingen låta de italienska fascisterna ockupera delar av Grekland eller dras in i andra världskriget.

Om våra källor