Bosnien och Hercegovina

Bosnien och Hercegovina – Geografi och klimat

Bosnien och Hercegovina är till ytan något större än Danmark och består huvudsakligen av berg. Landet påminner om en trekant och är omslutet av Kroatien på två sidor, gränsen bryts bara av en två mil lång kuststräcka mot Adriatiska havet. I öster ligger Serbien och Montenegro. Klimatet i Bosnien varierar beroende på region.

Bergen är till största delen täckta av skog och på sina håll når topparna över 2 000 meter. Mindre än en tiondel av ytan ligger lägre än 150 meter över havet. I norr, längs gränsfloden Sava, finns bördiga slätter.

Huvudstaden Sarajevo ligger i den centrala delen av landet vid floden Bosna, som givit namn åt en av landets två historiska enheter: provinsen Bosnien. Den andra historiska enheten, Hercegovina, ligger i söder och utgör en femtedel av landets yta. Namnet Bosnien används ofta som benämning på hela landet.

Sedan inbördeskrigets slut 1995 är nationen uppdelad i två politiska så kallade entiteter: den bosniakisk-kroatiska Federationen Bosnien och Hercegovina (hädanefter kallad Federationen) och Republika Srpska (Serbiska republiken) som domineras av serber (se även Inrikespolitik och författning).

Federationen, som omfattar de västra och centrala delarna (se karta), utgör 51 procent av landets yta. Federationens huvudstad Sarajevo är även huvudstad för landet som helhet. Sarajevos östra förorter ligger i Republika Srpska och utgör en egen stad, Öst-Sarajevo (Istočno Sarajevo, hette tidigare Srpsko Sarajevo, Serbiska Sarajevo). Banja Luka fungerar som Republika Srpskas huvudstad.

Större delen av Bosnien har varma somrar och kalla vintrar. I de områden som ligger nära den korta kusten i söder råder medelhavsklimat, i bergen alpint klimat.

Läs om klimatförändringar i Naturtillgångar, energi och miljö.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Befolkning och språk

Bosnien har tre dominerande folkgrupper: bosniaker, serber och kroater, som har en särställning i grundlagen. Motsättningar dem emellan hotar fortfarande att slita itu landet. Folkmängden minskade kraftigt under inbördeskriget 1992–1995 och har fortsatt stadigt nedåt.

Uppgifterna om befolkningens storlek var länge osäkra efter kriget, men en folkräkning 2013 (en senare räkning ställdes in på grund av covid) visade att befolkningen då uppgick till 3,5 miljoner invånare – nästan en femtedel färre än vid krigsutbrottet två årtionden tidigare. Därefter har folktalet fortsatt att sjunka på grund av utflyttning, lågt barnafödande och åldrande.

Före kriget levde folken sida vid sida och många familjer var blandade, även om det fanns regioner där en av de tre grupperna dominerade. En betydande andel människor föredrog att identifiera sig som jugoslaver. I samband med kriget tvingades många att välja sida. Kriget ledde till stora folkomflyttningar, bland annat genom ”etnisk rensning”.

De tre stora grupperna definieras nu som ”konstituerande folkgrupper” och utgör en bärande del av landets statsskick (se Inrikespolitik och författning). Det finns också 17 erkända nationella minoriteter, bland vilka romerna är flest.

”Muslimer” var före kriget den officiella och tämligen oomstridda benämningen på invånare vars förfäder omvänts till islam under Osmanska riket (se Äldre historia). För att inte blanda ihop etnicitet med religion har bosniaker efter hand blivit den vedertagna termen. Bosnienserber och bosnienkroater används ibland om de andra två grupperna, för att skilja dem från invånare i Serbien och Kroatien. Bosnier är termen för alla medborgare i landet.

Folkräkningen 2013 hade en politisk dimension eftersom ändringar jämfört med den föregående folkräkningen – gjord 1991 i det dåvarande Jugoslavien – kunde leda till krav på ändringar i folkgruppernas representation. När resultatet presenterades avvisades det också av bosnienserberna, på grund av oenighet om den metod som använts för att samla in data. Oenigheten gjorde att de officiella siffrorna publicerades först vid halvårsskiftet 2016.

Folkräkningen visade att bosniakerna utgjorde 50 procent av befolkningen, medan knappt 31 procent var serber och drygt 15 procent kroater. Resterande knappt 4 procent identifierade sig i folkräkningen som ”annat” eller svarade inte.

Bosnien är i dag i praktiken ett etniskt segregerat land. De flesta serber bor i Republika Srpska, medan kroater och bosniaker dominerar var sin del av Federationen. Kroaterna är i allmänhet bosatta i de södra och västra delarna, medan bosniakerna utgör majoriteten i de centrala områdena. 

På grund av kriget sjönk den förväntade livslängden till under 70 år. Den har sedan dess stigit igen och närmar sig europeisk normalnivå.

Under kriget flydde hälften av invånarna – över 2 miljoner människor – till andra länder eller inom Bosnien. Uppskattningar om hur många som dödades är osäkra men brukar hamna på drygt 100 000. En majoritet av dem var bosniaker, och runt hälften civilpersoner.

Enligt fredsavtalet ska fri rörlighet råda i hela landet och flyktingar ska kunna återvända till sina gamla hem. Återflyttningen gick trögt i början men efter ett årtionde hade 1 miljon flyktingar återvänt till sina hemtrakter, varav knappt hälften från utlandet. Ändå finns fortfarande uppskattningsvis 80 000–90 000 internflyktingar i landet. Även om en majoritet av dem som fördrevs från sina hem under kriget har återfått rätten till sina hus och annan egendom har det spända läget mellan folkgrupperna resulterat i att många familjer ändå inte kunnat återvända.

Över hälften av dem som flydde från Bosnien under kriget har aldrig återvänt. Och utflyttningen fortsätter. Omkring 50 000–70 000 människor, främst unga, lämnar landet varje år. Tyskland, Österrike och Slovenien är de länder dit flest bosnier beger sig. Om utflyttningen fortsätter kan befolkningen halveras till 2050, enligt FN:s beräkningar.

Det officiella språket i Jugoslavien var, från 1954, serbokroatiska. Kroater och muslimer använde det latinska alfabetet medan serberna vanligen skrev med kyrilliska bokstäver, men alla ansågs tala dialekter av samma språk. Efter Jugoslaviens sönderfall betraktas serbiska, kroatiska och bosniska (samt montenegrinska) som skilda språk, även om folk kan kommunicera över språkgränserna utan större problem. Uppdelningen är i huvudsak politisk, men får stora återverkningar i bland annat skolfrågor. Samtliga är sydslaviska språk som utgör en undergrupp på det indoeuropeiska språkträdet.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Religion

I Bosnien beräknas ungefär hälften av invånarna vara muslimer och knappt hälften kristna. Religionstillhörigheten följer i huvudsak uppdelningen i tre dominerande folkgrupper. Formellt är stat och religion åtskilda men de religiösa samfunden har stort inflytande i samhället. 

De tre huvudsakliga folkgrupperna har kommit att tillhöra olika religioner genom att de historiskt har behärskats av skilda imperier. Bosniakerna, som tidigare kallades muslimer, övergick till islam under Osmanska riket (1400–1800-talet). De bekänner sig till största delen till en jämföreselvis liberal inriktning inom islams huvudinriktning sunni. Serberna blev genom det östromerska rikets inflytande ortodoxt kristna och tillhör vanligen den serbisk-ortodoxa kyrkan. Kroaterna, som levde i det habsburgska imperiet, är till övervägande delen romerska katoliker (se även Befolkning och språk och Äldre historia). 

Inbördeskriget i början av 1990-talet gav religionen större plats i människors liv än de hade under Jugoslavientiden. Tidigare var många inte aktivt religiösa. Nu förstärker religionen ofta den egna identiteten och är en del av den bosniska politiken. Bland muslimer har det till exempel blivit vanligare att iaktta muslimska seder som huvudduk för kvinnor, och många koranskolor har öppnats. 

Både den bosniska författningen och konstitutionerna i de båda "entiteterna" – landsdelarna – föreskriver religionsfrihet och förbjuder diskriminering på religiös grund.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Utbildning

Skolväsendet i Bosnien är splittrat längs språkgränserna och mellan separata utbildningsdepartement i landets olika delar. Skolan dras med problem både vad gäller lokaler och resultat.

Få barn går i förskola i Bosnien men de allra flesta går i grundskolan, som omfattas av nioårig skolplikt från 6 till 15 års ålder. Majoriteten går även gymnasiet som är upp till fyra år och erbjuder både studieförberedande och yrkesinriktad utbildning.

Utbildningssystemet bröt till stor del samman under kriget och lider fortfarande av stora materiella brister.

I den internationella Pisa-undersökning som gjords 2022 var resultatet nedslående (om än en förbättring jämfört med det föregående från 2018): omkring 45 procent av 15-åringarna klassades som lågpresterande (Pisa är internationella jämförelser av elevers kunskaper). Också andra mätningar har visat att undervisningen i Bosnien håller oroväckande låg kvalitet. Det råder bland annat brist på kvalificerade lärare.

Det finns 14 separata utbildningsdepartement i Bosnien – ett för varje kanton i den bosniakisk-kroatiska federationen, ett för Republika Srpska, där serber dominerar i befolkningen, och ett för Brčko-distriktet. Detta leder till bristande nationell samordning och stora skillnader i undervisning och läroplan.

En gemensam läroplan för hela landet gäller dock sedan 2003. Den infördes efter internationella påtryckningar och syftade till att minska de etniska motsättningarna, som skolorna ansågs befästa genom att ge olika historieskrivningar och betona språkskillnader (se Befolkning och språk). Men det är svårt att komma åt splittringen, i och med att språkuppdelningen är en grund i landets författning och struktur (se Inrikespolitik och författning). Rätten till undervisning på det egna språket anses vara en viktig grundprincip.

Bristen på nationell samordning av skolväsendet gör också att undervisningen fortfarande i huvudsak är etniskt segregerad. För bosniaker och kroater används modellen ”två skolor under ett tak”, vilken innebär att barnen går i samma skola men hålls i skilda klasser. Författningsdomstolen har slagit fast att uppdelningen befäster segregering och utgör diskriminering, men systemet kvarstår.

I Republika Srpska har bosniakiska föräldrar protesterat bland annat genom att hålla sina barn hemma från skolan på grund av missnöje över undervisningen i ämnen som historia och modersmål.

Det finns åtta statliga universitet och ett 30-tal privata högskolor. Störst och äldst är Sarajevos universitet. Andelen invånare med högskoleutbildning är lägre än i flertalet länder i Europa.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Sociala förhållanden

Bosnien är ett av Europas allra fattigaste länder. Det var relativt eftersatt även som delrepublik i Jugoslavien och kriget 1992–1995 slog sönder mycket av både faktiska institutioner – allt ifrån sjukhus till skolor – och fungerande sociala nätverk.

Bosniens ekonomiska status avspeglas i FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI). Landet hamnar sist, på plats 74, i den högsta men stora kategorin "mycket hög" i global jämförelse. Det innebär att Bosnien ligger i bottenskiktet i såväl Europa i stort som bland de forna jugoslaviska staterna (se lista här).

De sociala skyddssystemen är svaga inte minst på grund av underfinansiering. År 2023 gick cirka 19 procent av BNP till det sociala skyddet, att jämföra med omkring 27 procent i genomsnitt i EU.

Omkring var sjätte bosnier beräknas leva under fattigdomsgränsen. Bland de särskilt utsatta finns barn samt många av dem som inte kunnat återvända till sina hem efter kriget. Dessutom lever ungefär halva befolkningen nära gränsen till fattigdom.

Arbetslösheten spär på fattigdomen. Den har visserligen sjunkit de senaste årtiondena men låg 2024 på cirka 14 procent. Bland de unga är över en tredjedel arbetslösa. Bakom siffrorna döljer sig också en stor informell sektor, som beräknas omfatta var fjärde person i arbetsstyrkan. Även många som är anställda har det knapert, särskilt som det förekommer att löner inte betalas ut regelbundet.

En stor del av de sociala förmåner som finns riktar sig till krigsveteraner, oavsett inkomstnivå, vilket bidrar till att det blir för lite till övriga. Det leder till att många fattiga blir utan bidrag och många äldre blir utan pension. Det skapar också obalans mellan könen, då krigsveteranerna i allmänhet är män.

Kvinnor har i större utsträckning än män trängts ut från arbetsmarknaden efter kriget och försörjer sig i högre grad på informellt arbete vilket gör dem mer utsatta med sämre pensioner och sjukförsäkring. Otillräckliga sociala tjänster i samhället gör också att kvinnor stor för en stor del obetalt arbete, som ta hand om barn och äldre.

Aborter är fria till och med tionde graviditetsveckan, därefter måste kvinnan söka tillstånd.

Könsdiskriminering är formellt förbjuden i lag och jämställdheten i Bosnien har successivt förbättrats. Men kvinnor i alla åldrar utsätts för våld, särskilt i hemmet. Våld i hemmet är kriminaliserat men anses av många människor, även inom rättsväsendet, vara en privatsak. Partilistor ska enligt lag besättas med minst 40 procent av vardera könet.

Samkönade relationer är lagliga, men det finns ingen lag som tillåter sådana partnerskap eller äktenskap. Hbtq-personer utsätts ofta, trots att det är förbjudet, för diskriminering samt hot och trakasserier.

Romernas situation är svår. De räknas som den största av ”övriga” folkgrupper i Bosnien men har alltid levat i samhällets utkant och mötts av fördomar och diskriminering i sjukvård och skolväsendet. Romer har även generellt lägre utbildning och har länge inte haft någon politisk organisation för att driva sina intressen i det bosniska samhället. Många romer är inte registrerade och undandrar sig det övriga samhället, vilket förvärrar deras situation.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Kultur

Bosnien har genom historien legat i skärningspunkten mellan olika imperier, folkgrupper och religioner, vilket lämnat spår i kulturen. Slaviska traditioner har blandats med orientalisk kultur under sekel av turkisk påverkan och influenser från det centraleuropeiska habsburgska riket. Efter andra världskriget tillkom en jugoslavisk kultur och efter hand har en globaliserad kultur också lämnat sina avtryck.

Ett uttryck för möten mellan kulturer är den traditionella bosniska musikformen sevdah, eller sevdalinka, en form av romantiska ballader. Huvudstaden Sarajevo var den främsta symbolen för den mångfacetterade kulturrikedom som tidigare präglade Bosnien.

I och med den långa belägringen och beskjutningen av Sarajevo under kriget 1992–1995 raserades mycket av kulturlivet, även om kulturarbetare inte minst som ett sätt att göra motstånd hade konserter, nattklubbar, teaterföreställningar och skönhetstävlingar. Redan i krigets början sköts det gamla National- och universitetsbiblioteket i Sarajevo sönder av granater och förstörde många oersättliga historiska verk. Liknande händelser inträffade i andra delar av landet.

Förstörelsen av det inhemska kulturarvet blev som tydligast när kroatiska styrkor 1993 förstörde den berömda 1500-talsbron i staden Mostar som var en symbol för fredlig samexistens (bron återinvigdes 2004). Under inbördeskriget var det över huvud taget vanligt att den ena parten förstörde symboler just för de andra parternas kultur, som moskéer och kyrkor.

Somligt av detta har i fysisk mening byggts upp igen, men atmosfären från tiden före kriget har inte kunnat återskapas.

Nobelpristagaren Ivo Andrić (1892–1975) föddes i Bosnien och hans verk, som romanen Bron över Drina, utspelar sig ofta i bosniska miljöer.

Det finns en betydande skara författare som flydde från Bosnien under kriget, men som i sina verk återkommer till hemlandet. Bland dem finns den bosnisk-amerikanske Aleksandar Hemon som finns i svensk översättning med romaner som Frågan om Bruno och Lazarusprojektet.

Filmregissören Emir Kusturica från Sarajevo är känd för bland annat Zigenarnas tid, Underground och Svart katt, vit katt. Kusturica är numera medborgare i Serbien.

Jasmila Žbanić är en internationellt erkänd filmregissör som bland annat nominerats för en Oscar och vann Guldbjörnen vid filmfestivalen i Berlin för "Quo Vadis, Aida?" från 2020.

Folksångaren Halid Bešlić (1953–2025) var en av de mest inflytelserika och bästsäljande musikerna i det forna Jugoslavien. Under Bosnienkriget höll han konserter för att samla in pengar till offren vilket också bidrog till hans popularitet.

Det jugoslaviska bandet Riblja Čorba bildades i Rolling Stones efterföljd i Belgrad i slutet av 1970-talet och blev ett populärt rockband i Jugoslavien. Bandets serbiska nationalism gör att det numera främst är poppulärt i den bosniserbiska delen av landet.

En annan känd musiker är Dino Merlin (egentligen Edin Dervišhalidović), "Trollkarlen" kallad. Han ledde det populära rockbandet Merlin och har komponerat Bosnien-Hercegovinas nationalsång.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Äldre historia

Dagens Bosnien och Hercegovina ingick i 400 år i Osmanska riket men hamnade 1878 under Österrike-Ungern. Vid första världskrigets slut 1918 blev det en del av ett nytt kungarike som småningom fick namnet Jugoslavien. Under andra världskriget invaderade de tyskallierade axelmakterna och Bosnien drabbades av hårda inbördesstrider. Därefter blev Bosnien en av sex delrepubliker i det socialistiska Jugoslavien, som till stor del var ledaren Titos konstruktion. Efter hans död 1980 fick nationalismen ny luft.

Dagens Bosnien erövrades av romarna under århundradena före vår tideräknings början. De folkgrupper som då bodde där var förmodligen illyrer, en grupp indoeuropeiska stammar som sedan länge fanns på västra Balkan. Romarna bildade provinsen Illyricum. Efter romarrikets delning år 395 hamnade provinsen småningom under Östrom, eller Bysantinska riket.

Med början på 500-talet invandrade slaviska folk från nordöst. De följande århundradena växlade överhögheten över området mellan bysantinska, serbiska och ungerska furstar.

Osmanska riket

På 1300-talet blev Bosnien ett självständigt kungarike men det försvagades snabbt av inre strider och turkiska (osmanska) angrepp. Osmanerna intog landet 1463. Hercegovina var 1448–1483 ett självständigt hertigdöme (namnet kommer från det tyska ordet för hertig) men kuvades till sist också av turkarna. Dessa försökte inte aktivt värva invånarna till islam utan var framför allt intresserade av dem som skattebetalare och soldater. Största delen av den bosniska adeln valde ändå att gå över till islam för att få behålla sina gods och rättigheter. En del av bondebefolkningen följde exemplet. Vid början av 1600-talet var en majoritet av befolkningen muslimsk.

Osmanska riket försvagades under 1800-talet och efter det rysk-turkiska kriget 1877–1878 sammankallade de europeiska stormakterna en kongress i Berlin för att dra upp nya gränser på Balkan. Kongressen beslutade att Bosnien och Hercegovina skulle förvaltas av den habsburgska dubbelmonarkin Österrike-Ungern ”för den turkiske sultanens räkning”.

År 1908 tog dubbelmonarkin över helt och 1910 fick Bosnien och Hercegovina en författning som gjorde de två delarna till ett enhetligt förvaltningsområde med en provinsregering i Sarajevo. Men Österrike-Ungerns annektering av Bosnien sågs med oblida ögon av serber som ville skapa ett sydslaviskt rike. Den 28 juni 1914 sköts den österrikiske-ungerske tronföljaren Franz Ferdinand och hans hustru Sophie till döds under ett besök i Sarajevo av Gavrilo Princip, en ung serbnationalist. Skotten i Sarajevo ledde till att Österrike-Ungern en månad senare förklarade krig mot Serbien, vilket i sin tur utlöste första världskriget.

Jugoslavien bildas

Under kriget förhandlade den serbiska exilregeringen med kroater och slovener om att gå samman i en gemensam stat. När den habsburgska monarkin hade kollapsat utropades i december 1918 Serbers, kroaters och sloveners kungarike under det serbiska kungahuset Karađorđević (Karadjordjevic). Därmed var grunden lagd till den sydslaviska stat som 1929 döptes om till Kungariket Jugoslavien (jugo betyder syd).

Landets sammanhållning hotades av interna motsättningar, främst mellan serber och de kroater som inte ville styras från Belgrad. År 1934 mördades den serbiske kungen Aleksandar av kroatiska extremnationalister när han var på statsbesök i Frankrike. Det största hotet mot landet visade sig dock komma utifrån: 1939 utbröt andra världskriget och två år senare invaderades Jugoslavien av axelmakterna och deras anhängare (Tyskland, Italien, Ungern och Bulgarien). Landet styckades upp och nästan hela Bosnien hamnade under den så kallade Oberoende staten Kroatien som med tyskt stöd styrdes av fascistorganisationen Ustaša (Ustasja) och dess ledare Ante Pavelić. Ustaša ägnade sig bland annat åt förföljelse av judar, romer, politiska motståndare och den serbiska minoriteten som med tvång skulle omvändas från ortodox kristendom till katolicism.

Interna strider

Två rivaliserande motståndsgrupper i Jugoslavien stred mot ockupanterna och mot Ustaša-regeringen: dels de kungatrogna och serbnationalistiska četnici (tjetniker), dels de så kallade partisanerna under det jugoslaviska Kommunistpartiets ledare Josip Broz, alias Tito. De två motståndsrörelserna försökte först samarbeta men började snart bekämpa varandra. Tito ville skapa ett socialistiskt Jugoslavien efter kriget medan četnici ville återupprätta kungamakten. De inbördes konflikterna utvecklades till ett regelrätt inbördeskrig och de värsta striderna kom att stå just i Bosnien.

Partisanerna var mest framgångsrika och hade stöd av de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA och Sovjetunionen). Partisanerna intog Belgrad i september 1944 och bildade vid krigsslutet regering med Tito som premiärminister. En tiondel av Jugoslaviens befolkning hade då mist livet. Fler offer hade skördats i de interna striderna än i kampen mot ockupationsmakterna.

Tito var till en början inspirerad av Sovjetunionens ledare Josef Stalin och Kommunistpartiet var den enda tillåtna politiska kraften i socialistrepubliken Jugoslavien. All opposition undertrycktes och stora delar av näringslivet förstatligades. Ganska snart valde dock Tito att gå sin egen väg, vilket ledde till att Stalin bröt med honom och Jugoslavien 1948. Därefter kom Tito, som nu sökte stöd i väst, och det jugoslaviska Kommunistpartiet att förespråka en delvis egen form av socialistisk marknadsekonomi. Den baserades på arbetarkollektivens, snarare än statens, ägande och förvaltande av produktionsmedlen. Titos Jugoslavien kom även att föra en relativt självständig utrikespolitisk linje och var en framträdande aktör bland de alliansfria länderna.

Jämfört med andra stater i Östeuropa uppnådde Jugoslavien en hög levnadsstandard med god tillgång till konsumtionsvaror och omfattande handel med Västeuropa. Den ekonomiska standarden var dock ojämnt fördelad mellan de relativt välmående norra delarna av Jugoslavien och fattigare områden som centrala Bosnien, den serbiska provinsen Kosovo och delrepubliken Makedonien.

Efter den stora internationella oljekrisen i början av 1970-talet fick Jugoslavien ekonomiska problem och oftare än förut valde nu partiledningen att fylla på statskassan med lånade medel. De ekonomiska påfrestningarna spädde på det politiska sönderfall som långsamt skedde. Landets delrepubliker fick vid samma tid allt större kontroll över sin egen ekonomi, vilket fick till följd att mer välmående republiker, som Kroatien och Slovenien, luftade sitt missnöje över att behöva bidra till de fattigare sydligare delarna av Jugoslavien. Centralmakten i Belgrad blev alltmer en plats för kamp mellan delrepublikerna.

Jugoslavien faller sönder

Efter Titos död 1980 började statsbildningen Jugoslavien att krackelera. De nationella motsättningarna som hållits i schack av Tito – genom en kombination av förtryck och relativt självstyre för republikerna – kom upp till ytan. Motsättningarna underblåstes av politiska ledare som Slobodan Milošević i Serbien och Franjo Tuđman (Tudjman) i Kroatien. Splittringen av Jugoslavien accelererade i slutet av 1980-talet och de nationalistiska tongångarna orsakade stor oro i det etniskt blandade Bosnien, inte minst bland bosniska muslimer (eller bosniaker, se Befolkning och språk) som inte hade någon naturlig ”hemvist” utanför delrepubliken. När det första flerpartivalet hölls i Bosnien 1990 röstade de flesta på nybildade nationalistpartier som i första hand företrädde den egna folkgruppens intressen.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Modern historia

Förbundsrepubliken Jugoslavien började falla sönder på 1980-talet och 1992 röstade bosniaker och bosnienkroater för självständighet för Bosnien. Men bosnienserberna ville inte lämna Jugoslavien och det blodigaste kriget i Europa sedan andra världskriget var ett faktum. När det upphörde 1995 blev Bosnien blev en internationellt övervakad nation i två delar. De etniska motsättningarna har fortsatt att prägla landet.

Efter det att Slovenien och Kroatien lämnat Jugoslavien sommaren 1991 ökade motsättningarna inom Bosnien (se även Äldre historia). I månadsskiftet februari–mars 1992 hölls en folkomröstning om självständighet. En överväldigande majoritet av bosniaker och kroater röstade för självständighet. Serberna, som ville fortsätta att tillhöra det nu Serbiendominerade ”rest-Jugoslavien”, bojkottade huvudsakligen omröstningen, och oroligheter rapporterades från serbdominerade områden. Den 6–7 april erkändes Bosnien som självständig stat av USA och dåvarande EG (i dag EU). Men dessförinnan hade bosnienserberna utropat en egen republik, och kriget var ett faktum.

Striderna rasade till att börja med mellan serbiska friskaror och styrkor bestående av bosniaker och kroater. De senare slogs formellt för den nya, multietniska staten Bosnien, även om bosniakerna dominerade både i de statliga institutionerna och i armén. Från Belgrad utgick order om att den federala jugoslaviska armén skulle dra sig tillbaka från Bosnien, men majoriteten av soldaterna var bosniska serber som stannade kvar med sin utrustning. Bosnienserberna försörjdes också med vapen ur federala förråd. Till en början hade serberna stora framgångar i striderna. På sex veckor lyckades de vinna kontroll över två tredjedelar av Bosniens territorium. Tiotusentals människor, främst bosniaker, drevs på flykt. Andra sattes i hastigt upprättade koncentrationsläger som Omarska och Keraterm. Huvudstaden Sarajevo hamnade under serbisk belägring som skulle bestå kriget igenom, med återkommande artilleribeskjutning från bergen runt om staden.

Uttrycket ”etnisk rensning” myntades i och med kriget i Bosnien, då många stridshandlingar medvetet hade som syfte att attackera civila och driva bort dem som tillhörde ”fel” folkgrupp. Etnisk rensning förknippas främst med serbernas krigföring, men även kroater och bosniaker begick illdåd.

Utvidgade strider

Bosniens kroater som inledningsvis samarbetade med bosniakerna mot serberna utropade i juli 1992 en självstyrande stat, Kroatiska Republiken Herceg-Bosna. Under hösten 1992 blossade blodiga strider upp också mellan bosniaker och kroater.

Medan serberna fick stöd från Serbien och kroaterna från Kroatien fick bosniakerna klara sig utan mäktiga grannar. De fick dock viss ekonomisk hjälp och mindre truppförstärkningar från muslimska stater.

Kriget kom att pågå i drygt tre och ett halvt år. Det krävde minst 100 000 människors liv och drev hälften av landets invånare på flykt. Det internationella samfundets försök att stoppa kriget var länge fruktlösa. Redan vid krigsutbrottet fanns en FN-styrka i Sarajevo för att övervaka eldupphör i kriget i Kroatien. Denna styrka fick vid mitten av 1990-talet bland annat ansvar för att försvara sex områden som FN förklarade som ”säkra områden”. Till dessa hörde staden Srebrenica i östra Bosnien, men FN lyckades inte förhindra att serberna intog Srebrenica i juli 1995 och att cirka 8 000 civila bosniakiska pojkar och män därefter mördades. Massakern utgjorde det första folkmordet i Europa sedan andra världskriget.

Under kriget skedde enormt många sexuella övergrepp. Minst 20 000 kvinnor och flickor, men också män, utsattes för sexuellt våld under Bosnienkriget. Våldtäkterna begicks framför allt av serbiska styrkor, som hade regelrätta läger med sexslavar, mot bosniakiska offer. Men även kroater och serber drabbades. FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien blev sedermera först med att döma systematiska våldtäkter som brott mot mänskligheten.

Förhandlingar och medlingsinsatser för att försöka uppnå fred pågick under hela kriget. USA lyckades 1994 övertala bosniaker och kroater att skapa Federationen Bosnien och Hercegovina. Vändpunkten i kriget kom dock först 1995. Serbernas positioner vacklade efter omfattande kroatiska offensiver, och Natos upptrappade flyganfall mot serbiska ställningar efter Srebrenicamassakern. Därefter mer eller mindre tvingade USA fram ett fredsavtal rörande Bosnien, efter förhandlingar som även Serbiens och Kroatiens presidenter deltog i. Uppgörelsen fick namn efter staden Dayton i USA, som ligger nära den flygbas i Ohio där förhandlingarna fördes.

Daytonfreden

I och med Daytonavtalet upphörde kriget och landet stod inför en lång uppbyggnadsprocess. Avtalet cementerade den faktiska uppdelning av landet som skett, i två ungefär lika stora delar: Federationen Bosnien och Hercegovina och Republika Srpska. Det innebar också att de politiska institutionerna byggde på en uppdelning mellan de tre dominerande folkgrupperna. Avtalet stadgade att det internationella samfundet skulle utse en särskild så kallad hög representant med uppgift att övervaka fredsprocessen (se vidare  Inrikespolitik och författning). En Natoledd fredsbevarande styrka på 60 000 man placerades ut i landet. Den bantades och omvandlades efter hand (se Utrikespolitik och försvar).

Ansvaret för landets politik och ekonomi skulle successivt överföras från det internationella samfundet till nya bosniska institutioner. Men det gick trögt. Misstron mellan de tidigare stridande parterna var enorm, och politikerna hade svårt att enas om viktiga reformer. Därför fick ansvaret för att skapa ett fungerande samhälle till stor del bäras av den höga representanten.

Nationalistpartier vann stort i de första valen efter freden. I parlamentsvalet 2000 segrade däremot en partiallians ledd av det multietniska och reforminriktade socialdemokratiska SDP. Stödet fanns övervägande i Federationen, i Republika Srpska fortsatte nationalistpartier att dominera. En nationell koalitionsregering bildades men lamslogs snart av intern splittring.

Samtidigt skedde långsamt en normalisering av samhället. Successivt kunde allt fler flyktingar återvända till sina hem. I slutet av 1990-talet anordnades fem stora givarkonferenser vilket resulterade i miljardbistånd. Från 2001 inrättades en del rikstäckande organ: först en gemensam gränsförvaltning och småningom ett försvarsdepartement, en högsta domstol, ett åklagarämbete och tullförvaltning.

Fortsatta motsättningar

Åtalade krigsförbrytare tvingades lämna sina offentliga poster. En del av dem dömdes till långa fängelsestraff av FN:s krigsförbrytartribunal i Haag och småningom också av Bosniens egen krigsförbrytardomstol (se Demokrati och rättigheter).

Politiken fortsatte emellertid att präglas av nationalistiska motsättningar. Det gällde mellan landets två entiteter, men också inom framför allt Federationen. Våren 2001 förklarade företrädare för det kroatnationalistiska HDZ att de områden som partiet styrde skulle utgöra en självstyrande politisk enhet, i direkt strid med Daytonavtalet. Den höga representanten avskedade då HDZ-ledaren Ante Jelavić från posten i landets trehövdade presidentråd.

I valet 2002 vann nationalistiska partier åter mark. En ny koalitionsregering bildades, men motsättningar mellan partierna gjorde regeringsarbetet ineffektivt och samarbetet hotade flera gånger att bryta samman.

Staden Mostar utgjorde länge en stridsfråga. Efter kriget delades staden i en bosniakisk och en kroatisk del, med separata förvaltningar och återkommande oroligheter. Först 2004 återförenades staden, på en direkt order av den höga representanten.

En dragkamp pågick under flera år gällande författningen och centralregeringens makt. Visionerna om landets framtid var uppenbart mycket motstridiga. Bosniakiska ledare ville skapa en enhetsstat och centralisera makten till Sarajevo. Bosnienkroaterna föreslog att landet skulle delas ytterligare, i fyra enheter: tre etniskt definierade samt Sarajevo. Bosnienserberna ville ha stärkt självstyre för Republika Srpska, eller helt lämna Bosnien.

Efter valet 2006 bildade de sju största partierna, mer eller mindre nationalistiska, regering på nationsnivå.

Efter följande val, 2010, krävdes 15 månaders samtal, påtryckningar från omvärlden och en allt djupare ekonomisk kris innan sex partier till slut kom överens om en regeringsbildning. Men oenighet mellan koalitionspartierna, främst det bosniakisknationalistiska SDA och det serbnationalistiska SDS, gjorde att regeringen måste ombildas inom mindre än ett år. Krisen spillde också över till regeringen i Federationen, som tvingades be den höga representanten om hjälp att lösa problemen.

I Republika Srpska fortsatte den tidigare premiärministern Milorad Dodik, som 2010 valts till president, på en tidigare inslagen väg när han öppet utmanade det bosniska statsbygget. Dodik tog initiativ till en folkomröstning i Republika Srpska om att lämna bland annat gemensamma rättsinstanser. Krisen sågs som den dittills värsta efter kriget, och efter påtryckningar från den höge representanten och EU drog Dodik tillbaka förslaget.

Folkliga protester

Under 2014 tog sig folkligt missnöje uttryck i protester som blev de mest omfattande sedan kriget. Protesterna gällde uteblivna löner och pensioner, och planerade utförsäljningar av statliga företag, och hade inte några etniska undertoner. De spreds snart och kom att rikta sig mot det usla ekonomiska läget, den höga arbetslösheten och de politiska låsningarna. Regeringsbyggnader stacks i brand i Tuzla, Sarajevo och Mostar.

Oroligheterna övergick så småningom i en fredlig proteströrelse. I flera städer bildades så kallade medborgarplenum, där alla som ville kunde diskutera och komma med förslag på förändringar och förbättringar och på hur man skulle kunna sätta press på politikerna att vidta sådana. Många hoppades på en "bosnisk vår". Men proteströrelsen, som främst varit aktiv i Federationen, ledde inte till några stora förändringar.

Politikerna visade sig också handfallna då landet på våren 2014 drabbades av de mest omfattande översvämningarna på ett sekel. Över 40 människor omkom och tiotusentals fick evakueras sedan floder som Sava svämmat över alla bräddar på grund av häftiga regn. Trots nödhjälp från omvärlden hade återuppbyggnadsarbetet svårt att komma i gång och den redan skrala ekonomin påverkades av katastrofen.

Serbisk bojkott

Också efter valet 2014 blev regeringsbildningen en komplicerad historia. Det dröjde fem månader innan en koalition bestående av fem partier kunde tillträda. Det största serbiska partiet SNSD bojkottade dock det nationella parlamentet, och kallade den nya regeringen ”illegal”. SNSD fortsatte dock att leda regeringskoalitionen i Republika Srpska, där Milorad Dodik valts om som president. 

Nationalistretoriken och de etniska spänningarna fortsatte också att öka. Under 2015 rapporterades om hets och uppmaningar till våld i sociala medier. Flera fall av överfall och misshandel förekom, liksom ett par våldsdåd med dödlig utgång av misstänkta islamister.

Milorad Dodik ifrågasatte liksom tidigare den bosniska statens legitimitet. Under 2015 väckte han på nytt tanken på en folkomröstning om det statliga rättsväsendet, som han hävdade var partiskt till serbernas nackdel. Många såg det som en testballong inför en folkomröstning som han utlovat 2017 om att helt bryta ut Republika Srpska ur Bosnien.

Omstridd nationaldag

Dodik backade återigen i frågan, men 2016 drev han i stället igenom en folkomröstning om att göra den 9 januari till en ”nationaldag” i Republika Srpska. Folkomröstningen hölls trots skarpa varningar från den höga representanten och trots att Bosniens författningsdomstol slagit fast att en sådan nationaldag skulle innebära diskriminering mot icke-serber. Datumet är dels en ortodox högtid, dels den dag då bosnienserberna utropade en egen republik 1992. Hela 99,8 procent av de väljare som deltog stödde förslaget.

Den 9 januari 2017 var en helgdag i Republika Srpska och bosnienserberna visade därmed att de inte fäste någon större vikt vid vare sig författningsdomstolens beslut eller omvärldens ståndpunkter. USA införde som ett resultat sanktioner mot Dodik, så han ansågs utgöra ett hot mot fredsavtalet från 1995.

Efter valet 2018 tog det återigen över ett år att bilda regering. Först i december 2019 enades fem partier och bosnienserben Zoran Tegeltija kunde tillträda som premiärminister, efter starka påtryckningar från EU, enskilda EU-länder och USA. I den uppgörelse som nåddes gick Milorad Dodik med på en fortsatt anpassning till Natokrav i utbyte mot att partikamraten Tegeltija blev regeringschef.

Statsbygget fortsatte att knaka i fogarna. I början av 2020 inledde den bosnienserbiska ledningen en bojkott av statliga institutioner, och krävde ändringar i författningsdomstolens sammansättning. Året därpå skärptes bojkotten till att gälla alla centrala organ i landet, i protest mot att den höge representanten utfärdat ett förbud mot att förneka folkmord. Milorad Dodik fortsatte att komma med utspel och sade bland annat att Republika Srpska skulle inrätta en egen armé. Den bosnienserbiska ledningen vägrade också att erkänna den höge representantens legitimitet.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Demokrati och rättigheter

Kriget på 1990-talet kastar ännu sin skugga över Bosnien och Hercegovina. Motsättningarna mellan de tre dominerande folkgrupperna kvarstår och samhället präglas av politiskt dödläge, korruption och tung byråkrati. Det går trögt med arbetet att ställa krigsförbrytare inför rätta.

Val hålls regelbundet, det finns en politisk mångfald och oppositionen kan agera fritt. Splittringen längs etniska skiljelinjer bidrar dock till att påtryckningar på väljarna förekommer, liksom vissa inskränkningar i mötes- och organisationsrätten. Oegentligheter och ibland våld rapporteras främst i samband med lokala val. Institutionerna är svaga och förhållandet mellan statsmakten och de två landsdelarna, "entiteterna", är ofta otydlig. I många fall överlappar lagar, författningar och rättsbefogenheter varandra.

Europarådet varnade 2019 Bosniens ledning för illavarslande signaler om att landet inte förmår leva upp sina åtaganden vad gäller ”demokrati, rättsstatens principer och mänskliga rättigheter”. Bosnien blev avstängt från Europarådets parlamentariska församling då landet inte lyckats utse en delegation dit. På liknande sätt hade Bosnien just misslyckats med att utse en kontakt till det europeiska polissamarbetet Europol.

I rankningar av politiska och medborgerliga rättigheter får Bosnien den sämsta placeringen av alla länder på Balkan. Det är också det enda land i denna region som analytikerna vid Economist Intelligence Unit klassar som ”hybridregim”, den tredje av fyra kategorier där den fjärde är "auktoritära regimer".

I 2024 års rankning från Transparency International (TI) hamnar Bosnien på 114:e plats av 180 länder i världen vad gäller grad av korruption. Det är sämst i Europa frånsett Ryssland och Azerbajdzjan. Tendensen är dessutom nedgående (hela listan finns här). Rättssystemet är inte oberoende och ett lagförslag på att säkerställa det är otillräckligt, anser TI. Maktkoncentrationen till etniska partier och deras kontroll över myndigheter bidrar också, liksom lagförslag om förtal och begränsningar för enskilda organisationer. Särskilt illa är situationen i Republika Srpska.

I december 2024 greps bland andra säkerhetsministern Nenad Nešić misstänkt för korruption under den tid då han ledde ett bolag för vägbyggen i Republika Srpska. Nešić är också ordförande för partiet Demokratiska folkpartialliansen som ingår i delrepublikens regeringskoalition. 

I maj 2025 ströp det internationella samfundets höga representant det statliga partistödet till Republika Srpskas serbisknationalistiska dåvarande president Milorad Dodiks parti eftersom han satt sig upp mot författningen. Dodik svarade med att stoppa allt partistöd, varpå oppositionen anklagade honom för diktatorsfasoner. Dodik höjde samtiidgt det lagliga taket för privata donationer till politiska partier, vilket TI kallade "legaliserad korruption" (Dodiks motstånd mot höge representanten ledde till att han senare samma år förbjöds att verka politiskt, se mer i Inrikespolitik och författning).

Ett problem med det politiska systemet, som är ett resultat av kriget, är att det i praktiken ger de olika folkgrupperna vetorätt (se Inrikespolitik och författning). Det lamslår till stor del politiken – och därmed även demokratisering, utvecklingsarbete och ekonomiska framsteg. Europadomstolen för mänskliga rättigheter slog 2009 fast att minoritetsgrupper diskrimineras av författningen, eftersom de utestängs från politiska ämbeten. Målet gällde två personer, en jude och en rom. Politiker har diskuterat en författningsändring sedan dess, utan resultat. Domstolen förklarade 2014 återigen att grundlagen måste ändras, i ett nytt mål som gällde en person som bara ville identifieras som bosnisk medborgare, utan särskild etnicitet.

Också Bosniens författningsdomstol har kommit fram till att grundlagen diskriminerar religiösa och etniska minoriteter. År 2023 ändrade det internationella samfundets så kallade höge representant för Bosnien, som har mycket stora befogenheter, författningen i den bosniakisk-kroatiska federationen så att principen om en folkgrupps vetorätt slopades och en regional regering därför kunde bildas. 

Situationen underlättas inte av att starka separatistiska krafter i den ena av landets två entiteter, Republika Srpska, ifrågasätter Bosniens legitimitet som nation.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Press- och yttrandefrihet råder enligt författningen, och ingen formell censur förekommer. Medielagstiftningen i Bosnien beskrivs som en av de mest liberala i världen, men brister i rättsväsendet gör att lagarna inte alltid får genomslag. Journalister utsätts ofta för hot, politiska påtryckningar och ibland för fysiska attacker.

Medielandskapet är liksom samhället i övrigt polariserat och splittrat. Flertalet mediebolag har ägare med band till någon politisk gruppering eller folkgrupp och styrs åtminstone indirekt i sin rapportering.

I Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i 180 länder faller Bosnien och ligger på 86:e plats. Det innebär att man finns i en mellankategori av länder som RUG anser har "problematisk" pressfrihetssituation. Av övriga före detta jugoslaviska republiker är det bara Serbien och Kosovo som ligger sämre till (för hela listan se här). Situationen är särskilt illa i Republika Srpska, med dess hårda förtalslag och där rysk propaganda är vanlig.

I Republika Srpska finns en lag som definierar internet som en ”offentlig plats”. Det ses som ett hot mot journalistik och användning av sociala medier generellt.

Före och under kriget spelade medierna en stor roll i spridningen av propaganda som underblåste de etniska motsättningarna och bidrog till krigsutbrottet. Även i dag bidrar onyanserad nyhetsrapportering till att spä på misstron mellan landets folkgrupper, även i medier som kallar sig oberoende. Det gäller i hög grad inom public service.

Det finns också en överetablering av medier som gör att många har ekonomiska svårigheter. Det gör dem mer mottagliga för ekonomiska och politiska påtryckningar. Journalistyrket präglas av låga löner och hög arbetslöshet.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättssystemet utmärks av byråkrati, bristande resurser och politiska påtryckningar. Rättegångar drar ofta ut på tiden i åratal och det förekommer att mål bollas mellan de olika instanserna. Många mål läggs ned på grund av procedurfel, som att bevismaterial försvinner. Utslag i den nationella författningsdomstolen får inte alltid genomslag i entiteterna. Dödsstraffet avskaffades helt 2001.

Polis och fängelsepersonal anklagas för hårdhänt behandling av gripna och fängslade personer. Förhållandena i fängelserna är i många fall dåliga och överbeläggningen stor.

Det rättsliga efterspelet gällande krigsförbrytelser begångna under inbördeskriget (se även Modern historia) hanterades till att börja med endast av FN:s krigsförbrytartribunal för det forna Jugoslavien (ICTY), som inrättades i Haag 1993. Flertalet av dess mål gällde kriget i Bosnien, och av de 161 personer som åtalades var de flesta etniska serber. Bland de mest efterspanade var bosnienserbernas högsta politiska och militära ledare, Radovan Karadžić och Ratko Mladić. De var länge på fri fot men greps till slut i Serbien, 2008 respektive 2011. De fördes till tribunalen i Haag och åtalades för bland annat folkmord. Karadžić dömdes först till 40 års fängelse men överklagade och fick straffet skärpt till livstid i mars 2019. Mladić dömdes till livstids fängelse 2017. Också han överklagade men domen fastställdes i högre instans i juni 2021. 

Haagtribunalens mandat löpte ut i december 2017 (även om en instans för överklaganden fanns kvar till och med det att domen mot Mladić prövats 2021).

Redan 2005 började en särskild krigsbrottskammare i den rikstäckande bosniska domstolen sitt arbete, för att avlasta Haagtribunalen. Arbetet har dock gått långsamt och det beräknas fortfarande finnas flera tusen krigsförbrytare som aldrig har ställts inför rätta.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Bosnien-Hercegovina är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. Författningen är en del av fredsuppgörelsen efter kriget 1992–1995 och innebär att landet har två självstyrande delar: en bosniakisk-kroatisk och en serbiskdominerad. Det politiska läget är ofta låst mellan olika nationalistläger och Bosnien styrs i praktiken fortfarande delvis av det internationella samfundet. Under 2025 utlöste det den värsta politiska krisen sedan krigsåren.

Bosnien och Hercegovina har ett statsskick som kom till för att sätta punkt för inbördeskriget. Det delar in landet i de två så kallade entiteterna, den bosniakisk-kroatiska federationen och den serbiskdominerade Republika Srpska. Dessa hanterar flertalet regeringsfunktioner medan centralregeringen är svag.

Styret både nationellt och i entiteterna beskrivs ibland som halvpresidentiellt, då den verkställande makten till en del delas mellan regeringen och statschefen, som på nationell nivå utgörs av ett presidentråd med tre personer. För att få ihop regeringar krävs koalitioner mellan partier som har fundamentalt motstridiga visioner av landets framtid. 

Det politiska läget i Bosnien hamnade 2025 i en kris som beskrivits som den värsta sedan kriget på 1990-talet. Det skedde sedan förhållandena gradvis förvärrades de senaste åren då den bosnienserbiska ledningen har drivit en separatistisk linje (läs mer om krisen i Utrikesmagasinet).

Krisen spetsades till under vårvintern 2025 när Milorad Dodik, som då var Republika Srpskas president, dömdes till ett års fängelse. Han fälldes för att ha trotsat beslut utfärdade av det internationella samfundets så kallade höge representant, tysken Christian Schmidt, som ytterst styr Bosnien som en garant för att Daytonavtalet ska följas. Avtalet från 1995 satte punkt för kriget och reglerar makten i Bosnien. (Den höga representanten kan överpröva allt som politikerna beslutar i landet, eller införa lagar, om freden anses hotas. Se mer nedan under rubriken Författning.) 

Dodik fördömde domen, som sedan omvandlades till böter, och vägrade avgå trots att även landets valkommission formellt avsatte honom. Krisen, som utmanat också omvärlden, har ansetts kunna slita itu landet. När valkommissionen utlyste nyval till presidentposten i november uppgav Dodiks parti SNSD först att det skulle bojkotta valet. Sedan ställde partiet ändå upp med Dodiks handplockade kandidat Siniša Karan som kandidat. Karan vann, om än med knapp marginal, och innehar posten till nästa ordinarie presidentval i landsdelen, i oktober 2026.

Den oroliga politiska situationen har bubblat i flera år. Motsättningarna mellan Republika Srpska å ena sidan samt Bosnien-Hercegovina och väst å den andra skärptes 2023. Då beslutade parlamentet i Republika Srpska, anfört av Dodik, att sluta följa beslut i Författningsdomstolen. Beslutet hävdes snabbt av Christian Schmidt.

Därefter undertecknade Dodik, i trots mot Schmidt, lagar om att Republika Srpska inte skulle behöva följa den höge representantens beslut. Det ledde i sin tur till att åklagarmyndigheten i Bosnien 2023 åtalade Dodik, och det var därför han i februari 2025 fick sin dom. Lagarna i den serbiska delrepubliken medförde också att USA införde ekonomiska sanktioner mot Dodik. 

I sitt försök till ökad kontroll beslutade Republika Srpska 2023 också att all statlig egendom skulle tillfalla den egna regionen, men det underkändes också av såväl den höge representanten som Bosniens författningsdomstol.

Borjana Krišto är ministerrådets ordförande sedan januari 2023. Hon har tidigare varit president i Federationen Bosnien och Hercegovina och ställde både 2010 och 2022 upp som kroaternas kandidat till presidentrådet, utan att vinna. Foto: Armin Durgut/AP/TT

Även före denna kris har det varit svårt att bilda regeringar på nationsnivå. En stor stötesten har varit motsättningar kring Bosniens förhållande till Nato (se Utrikespolitik och försvar). Men partierna har även på andra sätt fundamentalt motstridiga visioner av landets framtid, vilket gör det svårt att bilda koalitioner.  

Efter valen 2010 och 2018 tog det väl över ett år att bilda regering. Efter 2022 års val gick det snabbare: tre av de fyra största partierna enades om att bilda regering och utsåg det bosnienkroatiska partiet HDZ:s vice partiledare Borjana Krišto som regeringsbildare. Efter att ha nominerats formellt av presidentrådet godkändes hon i januari 2023 av parlamentet som premiärminister (eller ministerrådets ordförande, som är den formella titeln), den första kvinnan på posten. 

Två utpräglade nationalistpartier ingår i regeringen: Krištos HDZ och det serbiska SNSD, med Milorad Dodik i spetsen. Dodik var medlem av det bosniska presidentrådet 2018–2022, men återkom efter valet 2022 som president i Republika Srpska. 

Serbnationalisten Milorad Dodik dömdes för att inte följa beslut av det internationella samfundets höge representant, och ersattes under 2025 på presidentposten i Republika Srpska. Foto: AP/TT

I samband med regeringsbildningen enades HDZ och SNSD om att ägna sig åt praktiska frågor och undvika att underblåsa de nationaliststämningar som ständigt lurar under ytan. Regeringen har bland annat i uppdrag att försöka driva igenom reformer som krävs för att Bosnien ska kunna bli medlem i EU. Ungefär samtidigt som Krišto fick uppdraget att bilda regering kom det efterlängtade beskedet från EU om att Bosnien togs upp som kandidatland, och i mars 2024 att medlemskapsförhandlingar ska kunna inledas. Vägen till medlemskap beräknas dock bli lång (se även Utrikespolitik och försvar). 

I regeringen ingår också det socialdemokratiska SPD, som kallar sig mångetniskt men i huvudsak har stöd av bosniaker, samt fem småpartier som bildar allians med SDP. 

För första gången på ett årtionde ingår däremot inte det största partiet i parlamentet i regeringen, det bosniakisk-nationalistiska SDA. 

Omedelbart efter valet 2022 fattade den höge representanten Christian Schmidt nya beslut i en omstridd fråga om vallagar. Att den av omvärlden tillsatta höga representanten alltid har sista ordet gör att de bosniska politikerna inte behöver ta ansvar för sina beslut – eller brist på beslut. Det bidrar möjligen till att de politiska dödlägena består. 

Efter presidentvalet, som hölls samtidigt med parlamentsvalet 2022, består det trehövdade presidentrådet av en bosnienserbisk nationalist och mer moderata företrädare för bosniaker och kroater. Bosnienserbernas företrädare Željka Cvijanović blev den första kvinnan på posten. Hon är nära allierad med sin företrädare på densamma, Milorad Dodik. De bosniska kroaterna valde om Željko Komšić som suttit på posten sedan 2018 medan bosniakernas representant blev Denis Bećirović som vann över bland andra Bakir Izetbegović, ledare för det mer bosniakisk-nationalistiska partiet SDA som vanligen innehaft posten. 

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

FÖRFATTNING

Det bosniska statsskicket har kallats det mest komplicerade i världen. Konstruktionen med två entiteter innebär att det finns president, parlament och regering både på nationell nivå samt i de båda landsdelarna. Beslut som rör utrikespolitik, finanspolitik och andra övergripande områden ska fattas på nationell nivå, men de flesta frågor hanteras av entiteterna. (Därtill kommer distriktet Brčko, som formellt är en del av båda entiteter men är direkt underställt de centrala myndigheterna.) 

Ännu omkring 30 år efter kriget fungerar Bosnien i hög grad som ett internationellt protektorat – ett område som står under annan makts beskydd. Bosnien förvaltas till stor del av det internationella samfundets ”höga representant” som tillsattes genom Daytonavtalet för att samordna återuppbyggnaden. Den höga representanten har långtgående befogenheter att utfärda och dra tillbaka lagar samt att avsätta tjänstemän och politiker som anses förhindra fredsprocessen (se även Utrikespolitik och försvar). 

Författningen befäster en uppdelning av befolkningen i tre ”konstituerande” folkgrupper (se Befolkning och språk). Förutom att de båda entiteterna bygger på åtskillnad av folkgrupperna sker tillsättning av statschef och parlamentens överhus enligt etniskt definierade kvoter (se nedan). Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har funnit att grundlagen därmed diskriminerar andra minoritetsgrupper, men det har inte lett till en ändring av lagen. 

De tre personerna i det nationella presidentrådet utses alla samtidigt genom direkta majoritetsval, vart fjärde år. Väljarna i Republika Srpska väljer en serb till presidentrådet, medan väljarna i Federationen väljer en bosniak och en kroat. De tre roterar som ordförande – och fungerar då som president – åtta månader i taget. En person kan som mest sitta två mandatperioder i rad i presidentrådet. Rådet har främst ansvar för utrikespolitik, lägger fram en budget för parlamentet och utser ministerrådets ordförande. Denna ordförande, motsvarande premiärminister, utser i sin tur övriga ministrar i regeringen. 

Lagarna stiftas av ett parlament med två kamrar: ett underhus, representanthuset, och ett överhus, folkens hus. Representanthusets 42 ledamöter utses i allmänna val vart fjärde år (samtidigt som presidentvalet). Två tredjedelar av platserna är reserverade för kandidater från Federationen och en tredjedel för representanter från Republika Srpska. De 15 ledamöterna i folkens hus utses indirekt: tio av parlamentet i Federationen och fem av parlamentet i Republika Srpska. De tre folkgrupperna garanteras fem platser vardera i överhuset. Eftersom folkgrupperna bevakar sina egna intressen noga går arbetet i parlamentet trögt. 

Lokvalval hålls vart fjärde år, mellan de nationella och regionala valen, vilket innebär att det aldrig är mer än två år till nästa val. Det medför att politiker och partier befinner sig i ett slags ständig valrörelse, vilket bidrar till svårigheter att nå långsiktiga lösningar. 

Federationen och Republika Srpska

Även i Federationen består parlamentet av två kamrar. Federationens representanthus har 98 ledamöter som utses direkt av väljarna vart fjärde år. De 58 ledamöterna i Federationens folkens hus utses indirekt av kantonernas (se nedan) lagstiftande församlingar. I överhuset ska ledamöterna utgöras av 17 bosniaker, 17 kroater, 17 serber och 7 ”andra”. Federationsparlamentet utser, för fyra år åt gången, en federationspresident och två vicepresidenter; de tre ska vara en bosniak, en serb och en kroat. 

När ingen regional regering kunde bildas efter valet i oktober 2022 luckrade det internationella samfundets höge representant Christian Schmidt i april 2023 upp kravet i Federationens författning på enighet mellan dess tre regionala presidenter. Trots motstånd från det bosniakiska partiet SDA kunde därför en regional regering bildas i Federationen. 

Federationen är indelad i tio ganska självständiga kantoner varav fem domineras av bosniaker, tre av kroater och två har blandad befolkning. Kantonerna och de 79 kommunerna har egna, folkvalda församlingar. Federationens huvudstad är Sarajevo, precis som nationens. 

I Republika Srpska har parlamentet, nationalförsamlingen, 83 ledamöter som väljs vart fjärde år. Nationalförsamlingen utser också ett folkens råd med 28 ledamöter: 8 vardera från de tre dominerande folkgrupperna samt 4 från andra etniska grupper. Presidenten utses i allmänna val, liksom lagstiftande församlingar och borgmästare i de 63 kommunerna. Banja Luka i norr fungerar som Republika Srpskas huvudstad. 

Läs mer om Bosnien och Hercegovinas rättsväsen i Demokrati och rättigheter.  

POLITISKA PARTIER

Partiväsendet är splittrat och nya partier och allianser uppstår ofta. Flertalet politiska partier har en tydlig nationalistisk-etnisk prägel och domineras av en av de tre konstituerande folkgrupperna. Det är i många fall svårt att urskilja var de befinner sig på en högervänsterskala. Några partier kallar sig multietniska och vill företräda bosnier av alla ursprung, men även de tenderar att domineras av någon folkgrupp. 

Störst i det bosniaknationalistiska lägret är Partiet för demokratisk handling (Stranka Demokratske Akcije, SDA). Det grundades 1990 av Alija Izetbegović som var Bosniens president 1990–1996 och därefter ingick i presidentrådet till 2000. Partiet leds av hans son Bakir Izetbegović som var medlem i presidentrådet 2010–2018 och ledamot i parlamentets överhus 2019–2023. 

Bland de serbiska partierna är  Oberoende socialdemokraters allians (Savez Nezavisnih Socijaldemokrata, SNSD) störst. SNSD profilerade sig tidigare som ett EU-vänligt parti men har med tiden blivit alltmer nationalistiskt och hotar att låta Republika Srpska bryta sig ur Bosnien (se ovan). Partiet uteslöts ur Socialistinternationalen 2012 på grund av sin oförsonliga nationalistretorik. SNSD grundades av Milorad Dodik som är partiets ledare. Dodik var president i Republika Srpska 2010–2018 och 2022–2025. Däremellan var han serbernas företrädare i det nationella presidentrådet. 

Bosnien och Hercegovinas socialdemokratiska parti (Socijaldemokratska Partija Bosne i Hercegovine, SDP BIH, eller bara SDP), är ett sekulärt och socialdemokratiskt parti med rötter i det gamla jugoslaviska Kommunistpartiet. SDP identifierar sig som mångetniskt men domineras av bosniaker och ses ibland som moderat bosniakiskt. 

Även kroater bildade ett nationalistparti 1990: Kroatiska demokratiska unionen (Hrvatska Demokratska Zajednica, HDZ). Det har starka band till det kristdemokratiska systerpartiet i Kroatien med samma namn. 

Efter en utbrytning ur SDP bildades 2013 Demokratiska fronten (Demokratska Fronta, DF). DF kallar sig också socialdemokratiskt och mångetniskt. Grundaren av DF, Željko Komšić, var kroaternas företrädare i presidentrådet 2006–2014, återkom på posten 2018 och valdes för en fjärde mandatperiod 2022. DF ingår sedan 2018 i en valallians med mittenvänsterpartiet Medborgaralliansen (Gradjanski Savez, GS). 

Avhoppare från SDA bildade 2018 mittenhögerpartiet Folk och rättvisa (Narod i Pravda, NIP) som blev största parti i Sarajevo i kommunalvalet 2020 och tog mandat i representanthuset två år senare. 

Det största serbiska partiet var länge Serbiska demokratiska partiet (Srpska Demokratska Stranka, SDS) som bildades av bosnienserbernas ledare under kriget, Radovan Karadžić. Det serbnationalistiska SDS blev 2006 förbisprunget av det mer vänsterorienterade SNSD.

De kroatiska partierna förespråkar en ny författning där Federationen delas i två självstyrande delar, en kroatisk och en bosniakisk.  

Om våra källor

LÄSTIPS – Läs mer om Bosnien och Hercegovina i UI:s nättidning Utrikesmagasinet: Värsta krisen i Bosnien sedan kriget (2025-04-15)

Bosnien och Hercegovina – Utrikespolitik och försvar

Bosnien hålls till stor del ihop med hjälp av starkt tryck utifrån. Centralmakten är svag, och landet styrs delvis genom direkt inblandning från det internationella samfundet. EU har tagit över rollen som ledande aktör från USA och sedan 2022 har Bosnien status som kandidatland till unionen. Förhållandet till grannländerna är relativt stabilt.

Efter inbördeskrigets slut 1995 (se Modern historia) hade USA en dominerande ställning genom en Natoledd fredsbevarande styrka, vilken som mest bestod av 60 000 man. År 2004 togs det fredsbevarande uppdraget över av EU. Den fredsbevarande styrkan Eufor Althea består sedan 2012 av 600 man. Efter Rysslands invasion av Ukraina i februari 2022 beslutades dock genast om en förstärkning med 500 man. EU:s dåvarande utrikeschef Josep Borrell beskrev det som en ”försiktighetsåtgärd” mot bakgrund av separatistiska uttalanden från den Rysslandsvänliga bosnienserbiska ledningen.

Fredsavtalet 1995 innebar också att en ”hög representant” för Bosnien inrättades, med en egen administration (Office of the High Representative, OHR). Representantens uppgift är att se till att fredsavtalet följs, och har makt över Bosniens politiker att ingripa om så inte sker (se även Inrikespolitik och författning). Den höga representanten utses av de länder och organisationer som stod bakom Daytonavtalet (bland annat USA och Ryssland). Alla på posten har varit från EU-länder. Den förste var svensken Carl Bildt. Sedan 2021 innehar tysken Christian Schmidt posten.

Målsättningen är att den höga representanten ska dras tillbaka och att Bosnien ska styra sig självt, men landet är så politiskt instabilt att det hittills har bedömts som ogörligt.

Ett erkännande om att landet var på väg att anpassa sig till omvärldens krav fick Bosnien när det 2002 upptogs som medlem av Europarådet.

Krav från EU

De krafter som vill få Bosnien att fungera som en modern självständig stat strävar efter att genomföra reformer med syfte att landet ska kunna bli medlem i EU. De grupper i landet som motsätter sig ökad integration inom Bosnien står emellertid ofta i vägen.

Den största stötestenen i relationen till EU var länge de bosniska myndigheternas ibland bristande samarbete med Internationella krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (ICTY) i Haag. Motståndet mot att gripa misstänkta krigsförbrytare var särskilt stort i den serbiskstyrda delen av landet, Republika Srpska. ICTY lades dock ned 2017 (se vidare Demokrati och rättigheter).

EU erkände Bosnien som potentiellt kandidatland 2003. Ett så kallat stabiliserings- och associationsavtal, som betraktas som första steget på väg mot EU-medlemskap, trädde i kraft 2015. Året därpå ansökte Bosnien om medlemskap.

EU ställer bland annat krav på att Bosnien först måste stärka rättssäkerheten och demokratin. Trots att förbehållen finns kvar fick Bosnien 2022 status som kandidatland till EU och 2024 gav unionens stats- och regeringschefer beskedet att förhandlingar om medlemskap kunde inledas. För att dessa ska ta avgörande steg krävs dock fortfarande att Bosnien gör reformer så att rättsväsendet fungerar bättre. Det väntas ta flera år innan ett EU-medlemskap kan bli verklighet även om unionen vill skynda på för att motverka ryskt inflytande i östra Europa.

Tre andra före detta jugoslaviska republiker står också i kön för medlemskap: Nordmakedonien (sedan 2005), Montenegro (2010) och Serbien (2012). De ligger alla före Bosnien i processen. Slovenien och Kroatien är redan EU-medlemmar.

Samarbete med Nato

Starka önskemål fanns också från början om ett bosniskt medlemskap i Nato. Det bidrog till att militären i de två landsdelarna, de bosniakisk-kroatiska och de serbiska "entiteterna", 2003 gick med på att lyda under en gemensam försvarsminister och en enda överbefälhavare. Dessutom beslutade man att införa gemensamma uniformer, ett viktigt symboliskt steg för de tidigare fiendearméerna. År 2006 antogs Bosnien till Natos samarbetsprogram Partnerskap för fred (PFF), och 2010 beslöt militäralliansen om en handlingsplan som beskrev villkoren för ett framtida medlemskap.

Efter hand har dock en framtida anslutning till Nato blivit en intern bosnisk stridsfråga. Bosniaker och kroater vill fortfarande arbeta för ett närmande till Nato men serbiska ledare motsätter sig det och i stället förespråkar militär alliansfrihet. Starka serbnationalistiska krafter vill se ett närmande till Ryssland.

Sommaren 2025 införde USA under president Donald Trump oväntat mycket höga importtullar gentemot Bosnien. Den 30-procentiga tariffen är betydligt högre än mot de allra flesta andra länder.

Grannrelationer

Kontakterna med grannländerna underlättades när de nationalistiska ledare som styrde länderna under krigen småningom försvann. Vid ett möte med Kroatien och det dåvarande Jugoslavien (nu Serbien) 2002 slogs det fast att gränserna länderna emellan ska respekteras, flyktingarnas återvändande ska underlättas och det regionala samarbetet stärkas. Trots det har Bosnien och Kroatien en mindre gränsdispyt som gäller området kring Bosniens korta kust mot Adriatiska havet.

Relationen till Serbien är känslig. Milorad Dodik, som var president i den bosnienserbiska delen Republika Srpska, har förespråkat självständighet och skyddats av såväl Serbien som Ryssland. Samtidigt förbjöds han 2025 i domstol att inneha politiska ämbeten, på grund av sin separatism och öppna trots mot den höge representantens beslut (se Inrikespolitik och författning).

Serbiens roll i kriget är en återkommande källa till bitterhet mellan länderna. FN:s krigsförbrytartribunal i Haag slog 2001 fast att den bosnienserbiska armén begick folkmord i Srebrenica 1995 (se Modern historia). Men Bosnien väckte också klagan mot själva Serbien för folkmord, vid Internationella domstolen (ICJ) som också har säte i Haag. Processen var den första i ICJ där en stat anklagade en annan för detta brott. Domstolen kom 2007 fram till att det som skedde i Srebrenica var folkmord, men att Serbien inte bar direkt ansvar. Domen väckte stor besvikelse bland bosniaker.

Bosnien har inte erkänt Kosovos självständighet, då bosnienserberna i solidaritet med Serbien vägrar det. Övriga länder som ingick i det forna Jugoslavien (Kroatien, Montenegro, Nordmakedonien och Slovenien) erkänner dock Kosovo.

Bosniens försvar består av trupper från alla de tre tidigare fientliga styrkorna. Under 2016 genomförde bosnisk militär en första av två gemensamma övningar med både Nato och EU. Bosnien deltar också i fredsbevarande insatser i utlandet.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Ekonomisk översikt

Bosnien har haft svårt att återhämta sig efter 1990-talets väpnade konflikt då BNP per invånare föll till en femtedel av vad den varit före kriget. Övergången till marknadsekonomi bromsas också av den djupa politiska splittringen. Det har gjort att långivare som EU och IMF vid flera tillfällen har hållit inne utlovad finansiering.

Bosnien-Hercegovina är ett av de drygt 50 länder i världen som Världsbanken klassar som ett övre medelinkomstland (se alla länder här). Det gäller även för flera andra länder i ex-Jugoslavien men är lågt för att vara Europa. BNP per invånare i köpkraftsstandard utgör en dryg tredjedel av genomsnittet för EU-länderna.

Före kriget fanns en industribas byggd på bland annat gruvdrift, metallindustri och skogsbruk. Men Bosnien utgjorde en fattig del av Jugoslavien, och kriget slog sönder den redan sköra ekonomin, arbetslösheten bredde ut sig och landet blev beroende av utländskt bistånd. Många industrier förstördes eller tvingades stänga, antingen på grund av direkta krigshandlingar eller som en följd av störningar i bland annat transporter och el- och bränsleförsörjning.

Efter krigsslutet pumpade omvärlden in miljardbelopp till återuppbyggnaden och tillväxten var tvåsiffrig i slutet av 1990-talet, även om den utgick från en låg nivå. När biståndsflödet började avta föll tillväxten kraftigt. Därefter har tillväxten i stora drag följt omvärldens, med en kraftig nedgång vid finanskrisen 2008–2009 och en ny minusnotering i samband med coronapandemin 2020. När ekonomin börjat återhämta sig från den djupdykningen kom Rysslands anfall mot Ukraina 2022. Bosniens ekonomi är inte direkt knuten till vare sig Ryssland eller Ukraina, men kriget påverkar i hög grad genom kraftigt stigande råvarupriser, minskad tillväxt i Europa och tuffare finansvillkor.

Bland de importtullar som USA införde gentemot resten av världen i augusti 2025 hör de mot Bosnien till de allra högsta, 30 procent. Eftersom handeln mellan länderna är liten tros det inte ha så stor direkt påverkan. Desto mer väntas Bosnien drabbas av att den amerikanska importen från EU-länderna, som man har omfattande handel med, också har beslagits med höjda tullar (läs mer om Trumps tullkrig mot världen här). 

Översvämningar 2014 (se Modern historia) innebar ett särskilt bakslag för ekonomin. Kostnaderna för återuppbyggnaden beräknas ha motsvarat runt 10 procent av BNP och spädde på budgetunderskottet.

Svårigheterna med att få ekonomin att återhämta sig är större än många spådde efter krigsslutet. Med god tillgång på råvaror och låga produktionskostnader tycks Bosnien ha bra förutsättningar för att locka utländska investerare. Men politisk instabilitet, korruption samt svårgenomtränglig byråkrati och dålig samordning mellan olika offentliga förvaltningar verkar avskräckande.

Bosnien lider av fortsatt hög arbetslöshet, och en stor del av befolkningen lever under fattigdomsstrecket (se Sociala förhållanden). Den informella sektorn beräknas motsvara en tredjedel av ekonomin. För många bosnier är pengar som släktingar utomlands skickar hem en viktig inkomst. Pengaförsändelserna från utlandet (så kallade remitteringar) ligger på omkring en tiondel av BNP, en hög siffra för ett europeiskt land.

En lag om försäljning av statliga bolag antogs 1998. En hel del företag privatiserades inom några år, men sedan har försäljningen gått trögare. Oro för att jobb ska försvinna och rivalitet mellan de olika folkgrupperna har bidragit till att bromsa försäljningen. Kritik förekommer också mot att försäljningar har berikat enskilda individer och inte kommit det allmänna till godo. Samtidigt är många av de statliga företagen ineffektiva. Det rör sig till stor om företag som tillhandahåller vatten, värme, elektricitet och kommunikationer.

Internationella valutafonden (IMF) beviljade 2012 ett lån på cirka 400 miljoner euro på två år för att avhjälpa de svårigheter som finanskrisen orsakat. I gengäld förband sig Bosnien bland annat att banta byråkratin, genomföra ändringar i bidrags- och pensionssystemen och öka takten i privatiseringar av statliga företag. IMF-lånet ansågs särskilt viktigt eftersom det skulle följas av stödinsatser från EU och Världsbanken. Men utbetalningarna frös flera gånger inne på grund av politikernas oförmåga eller ovilja att genomföra utlovade reformer. Avtalet löpte ut 2015 utan att hela lånet betalats ut, vilket lämnade stora gap i budgetarna för båda entiteter. De fick vända sig till kommersiella långivare, vilket väckte kritik delvis därför att det var oklart vilka dessa var.

IMF beviljade ett nytt treårigt stödprogram på drygt 550 miljoner euro 2016. Två utbetalningar hann göras innan lånet löpte ut. Återigen hade de bosniska ledarna misslyckats med att leva upp till löften om bland annat höjd bränsleskatt, nya banklagar och omstrukturering av telekombolag inför kommande privatisering.

I samband med coronakrisen 2020 fick Bosnien närmare 75 miljoner euro i bistånd från EU och IMF gav ett nödlån på 380 miljoner euro för att landet skulle klara sjukvård och sociala kostnader.

Att Bosnien beviljades EU-kandidatstatus i december 2022 har väckt hopp om en långsiktigt bättre ekonomisk utveckling.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Naturtillgångar, energi och miljö

Bosnien är ganska rikt på mineral. I flera delar av landet finns stora mängder brunkol. Det finns också flera fyndigheter med bauxit. Oexploaterade fynd av litium kan ge framtida inkomster. Energipotentialen är god, men sektorn är dåligt utvecklad. Klimatomställningen går långsamt. Luftföroreningar är ett stort problem.

Brunkol finns runt Tuzla i öster samt kring Sarajevo och Zenica i den centrala delen av landet. Bauxit finns i norr och kring Mostar i söder. Utvinningen av järnmalm och salt är stor, och det finns även goda tillgångar på bland annat koppar, bly, zink, guld och mangan. Timmer och vattenkraft kan också räknas som naturtillgångar.

En större fyndighet med litium i Republika Srpska spås kunna ge större inkomster i framtiden, särskilt som att Europa behöver metallen till batterier och vill bli mindre beroende av Kina i det avseendet. Lokalt är dock oron för miljöförstöring stor och utvinningen möter där stort motstånd.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Bosnien är beroende av import för sin energiförsörjning, särskilt av olja och fossilgas (naturgas). Gasen som används främst i städerna kommer från Ryssland. Bosnien har drabbats av störningar i leveransen på grund av ryska konflikter med länder som gasledningarna går genom. I januari 2025 röstade parlamentet för att i stället koppla upp Bosnien mot det kroatiska gasnätet.

Av den energi som produceras i landet står fossila källor sammanlagt för cirka tre fjärdedelar och kol för omkring hälften, enligt energiorganet IEA. Förnybara energikällor som biobränsle och vattenkraft utgör drygt 20 procent och ökar. Användningen av sol- och vindenergi är försumbar.

Bosnien har god kapacitet för att generera elektricitet och är nettoexportör av el. Koleldning står för runt 60 procent av den el som produceras och vattenkraft i stort sett för resten. Andra källor till el är marginella.

KLIMAT OCH MILJÖ

Bosniens sammanlagda utsläpp av växthusgaser är jämfört med andra europeiska länder förhållandevis låga, men över genomsnittet för länder på Balkan. De sjönk under krigsåren på 1990-talet men har efter en återhämtning legat förhållandevis konstanta. Per invånare räknat ligger Bosnien över genomsnittet i såväl Europa som de flesta av grannländerna.

När det gäller Parisavtalet, som är tänkt att hålla den globala temperaturen i schack, har Bosnien levt upp till kraven att lämna in uppdaterade planer på sina klimatåtgärder (NDC) och att ha en långsiktig strategi (LTS). Däremot saknar man mål för när man ska nå nettonollutsläpp, vilket innebär att man släpar efter flera av grannländerna.

Klimatutmaningar

De risker som klimatförändringarna medför förvärras i Bosnien av skadad infrastruktur och låg teknisk utveckling. Stigande temperaturer ökar förekomsten av både svår torka och häftiga skyfall. Hösten 2024 dog 27 människor i översvämningar i centrala Bosnien, och de materiella skadorna blev stora när vägar och broar spolades bort. Senare samma år torkade en av landets stärsta sjöar, Jablaničko, ut nästan helt på grund av uteblivet regn.

Bosniens utsatthet för klimatförändringarna anses dock jämförelsevis inte så stor, enligt klimatanpassningsindexet ND-Gain. Men landet är inte så väl rustat för förändringarna och ligger i det avseendet i bottenskiktet av de exjugoslaviska staterna (se hela listan här).

Övriga miljöproblem

Luftföroreringarna hör till Europas värsta, särskilt i Sarajevo. I en studie 2024 hamnade den bosniska huvudstaden, liksom Prishtina i Kosovo och Belgrad i Serbien, bland de tio tätorter i världen med sämst luft, högt över Världshälsoorganisationens rekommendationer. En viktig förklaring till föroreningarna är eldning av kol i omoderna anläggningar.

Bosnien var ett av de mest förorenade områdena i Europa före kriget, mycket på grund av metallindustrin. Eftersom industrin slogs ut i så stor utsträckning har nedsmutsningen minskat jämfört med tiden före kriget. Samtidigt ledde striderna till att många reningsverk och avfallsanläggningar förstördes, vilket gör att vattnet är dåligt i många tätbefolkade områden. Kriget ledde också till omfattande jordförstöring.

Om våra källor

Bosnien och Hercegovina – Jordbruk och industri

Nästan hälften av Bosniens yta utgörs av odlings- eller betesmark och omkring var sjätte invånare är sysselsatt inom jordbruket. Det bedrivs främst på små och ofta ineffektiva gårdar, till stor del för eget bruk. Inom industrin är gruvnäringen viktig.

Förutsättningarna är goda för ett betydligt mer omfattande jordbruk. Klimatet är förmånligt, och både mark- och arbetskostnaderna är låga för ett land i Europa.

Majs, vete och korn är vanliga grödor. Potatis, grönsaker och frukt odlas också. I söder, nära Medelhavet, odlas tobak och citrusfrukter.

Djurhållningen är ganska omfattande och domineras av får, grisar, kor och fjäderfä. Inte minst mjölkproduktionen har ökat på senare år.

Omkring halva landet är täckt av skog, och skogsbruket står för en ansenlig del av exportinkomsterna.

Gruv- och metallindustrin producerar inte minst järn och stål, men även till exempel aluminium. Andra viktiga industrier framställer kemiska produkter, samt trä- och pappersvaror, textilier och livsmedel.

Om våra källor