Syrien

Syrien – Geografi och klimat

Syrien, vars gränser stakats ut av tidigare kolonialmakter, ligger i östra Medelhavsområdet och domineras av öken, stäpp och berg. Längst i väster har ganska god nederbörd skapat bördiga jordar, medan möjligheten att bedriva jordbruk i de ökenartade områdena i öster är helt beroende av vattnet från floden Eufrat. Till ytan är Syrien något större än Götaland och Svealand tillsammans.

Längs kusten löper en tre mil bred landremsa som avgränsas i öster av Alawitbergen. Höjderna når drygt 1 500 meter över havet.

Öster om Alawitbergen ligger en bördig dalgång kring floden Orontes (al-Asi), som rinner upp i Libanon och passerar norrut genom Syrien på sin väg ut i Medelhavet via Turkiet. Dalen avskiljs i sin tur från en högplatå längre österut av bergskedjan Jabal al-Zawiya.

Högplatån består till största delen av stäpp och öken men den bryts av en rad låga berg som löper från sydväst mot nordöst. Söder om dessa berg längs gränsen till Jordanien ligger den syriska öknen, al-Hamad.

Genom högplatån rinner Eufrat från Turkiet i norr till Irak i sydöst. Eufrat och dess bifloder Khabur och Balikh utnyttjas för konstbevattning. Eufratdammen som stod klar på 1970-talet har gett upphov till en konstgjord sjö, Assadsjön, som är elva kilometer lång och åtta kilometer bred. En bit av floden Tigris i det nordöstra hörnet av Syrien utgör gräns mot Turkiet.

Längs gränsen mot Libanon i sydväst löper bergskedjan Antilibanon och där ligger landets högsta berg, det 2 814 meter höga Jabal al-Shaykh (eller Hermon). Öster om Antilibanon och söder om Damaskus finns ett delvis svårtillgängligt vulkaniskt bergområde, känt som Jabal al-Arab ("Arabernas berg") eller Jabal al-Duruz ("Drusernas berg").

Längs bergen vid kusten och i norr finns det risk för jordbävningar. Syrien ligger på en kontinentalplatta som kallas Arabiska plattan. Den bidrar till tryck mot en mindre kontinentalplatta i norr, där Turkiet ligger. Gränsen mellan kontinentalplattorna går från östra Medelhavet upp mot östra Turkiet och där skedde de katastrofala skalven 2023 som också gav svåra följder i Syrien.

Sedan 1967 ockuperar Israel ett nära 1 300 kvadratkilometer stort bergsområde i sydväst, Golanhöjderna.

Knappt en tredjedel av Syriens yta är uppodlad och bara omkring tre procent täcks av skog.

Om våra källor

Syrien – Befolkning och språk

Före inbördeskriget var Syrien ett av Mellanösterns mest tättbefolkade länder, men befolkningen var ojämnt fördelad. Flest människor levde längs kusten i väster samt kring storstäderna Damaskus i söder och Aleppo i norr. Inbördeskriget 2011–2024 ledde till stora folkomflyttningar  och drygt en fjärdedel av befolkningen drevs i landsflykt. Ännu fler lever som internflyktingar. 

Syrien hade drygt 21 miljoner invånare då inbördeskriget bröt ut 2011. FN:s flyktingorganisation UNHCR konstaterade 2024 efter 13 år av krig att 6,8 miljoner syrier befann sig på flykt inom landet och över 5 miljoner levde som flyktingar i grannländerna. Men i mitten av 2025 hade antalet flyktingar minskat till 4,2 miljoner.

Turkiet hyser flest, cirka 2,5 miljoner. I Libanon lever över 700 000, i Jordanien minst 460 000, i Irak finns nästan 300 000 och i Egypten bor ungefär 130 000. Talen kan skifta eftersom inte alla har kontakt med FN eller andra organisationer som registrerar flyktingar.

Majoriteten av syrierna är araber och de flesta är sunnimuslimer. En viktig minoritet är alawiterna som är araber men tillämpar en egen version av islam (se Religion). Alawiterna var starkt diskriminerade fram till 1960-talet, men under de drygt 50 år den alawitiska familjen Assad styrde Syrien placerade de sina trosfränder på viktiga poster i statsapparaten. Före kriget utgjorde alawiterna 10–12 procent av befolkningen. 

Av övriga folkgrupper är den kurdiska störst, kanske 10 procent. (Läs mer om kurderna i Syrien här, samt dessa texter om konflikterna mellan kurder och olika länder i regionen.)

Dessutom finns mindre grupper av armenier, tjerkesser, assyrier och syrianer, turkmener med flera. Flera av dessa grupper har blandats med den arabiska befolkningen. Vissa talar arabiska som förstaspråk.

Historiskt sett fanns det beduiner (arabiska nomader) i Syrien, men antalet har minskat kraftigt. Före kriget utgjorde beduinerna knappast mer än 5 procent av befolkningen. På Golanhöjderna som Israel ockuperade 1967 bor cirka 20 000 araber, främst druser (se Religion) och ungefär lika många israeliska bosättare. Israel är i färd med att låta fler israeler flytta in.

Många av kurderna och armenierna i Syrien flydde undan förföljelser i Turkiet under en period från början av 1920-talet fram till andra världskriget. Kurderna lever främst norr om Aleppo och i nordöstra Syrien. De flesta är jordbrukare. Armenierna bor i städerna och arbetar främst med handel och hantverk. Tjerkesserna utvandrade till Syrien när Kaukasien intogs av ryssarna på 1800-talet. De är spridda mellan stad och landsbygd. Många tjerkesser levde tidigare på Golanhöjderna, men tvingades därifrån när Israel ockuperade området.

Före inbördeskriget hyste Syrien cirka 470 000 palestinska flyktingar som FN:s flyktingorgan Unrwa hade ansvar för. Palestinierna, som i de flesta fall har bott i landet sedan 1940-talet, beviljades inte medborgarskap under Assadåren men åtnjöt de flesta andra medborgerliga rättigheterna.

Irakier var efter Irakkriget 2003 (se Irak: Modern historia) också en stor flykting- och invandrargrupp. Vissa återvände till Irak när konflikten i Syrien inleddes 2011, men utsattes för svåra påfrestningar när jihadiströrelsen IS senare lade under sig stora delar av norra Irak och Syrien.

Språk

Flera minoritetsspråk talas i Syrien, men arabiskan är starkt dominerande. Som i samtliga arabiska länder lär sig syrierna standardarabiska (fusha) i skolan. Den är baserad på Koranens klassiska arabiska och används som skriftspråk, i medierna och i alla formella sammanhang, men däremot inte i vardagen. Den arabiska som talas i hemmet och på gatan i Syrien påminner starkt om de palestinska och libanesiska dialekterna, men det finns skillnader inom landet och mellan städer och landsbygd. I östra Syrien liknar dialekten exempelvis den irakiska. Vid sidan av arabiskan finns minoriteternas språk: kurdiska, turkiska, armeniska, syriska, nysyriska, nyarameiska (turoyo) med flera.

Kurderna har inte ett enhetligt språk. I frånvaron av gemensam förvaltning och skolsystem har ingen "standard-kurdiska" utvecklats. De största dialekterna kallas kurmanji och sorani. Kurmanji talas i västra Kurdistan, framför allt i Turkiet, sorani dominerar längre österut.

Dialekterna skrivs med olika alfabet beroende på vad som är standard i majoritetsspråket i de olika länderna. I Irak och Iran används det arabiska alfabetet, i Syrien och Turkiet skrivs kurdiska med latinska bokstäver.

I tre isolerade byar norr om Damaskus talar ännu några tusen invånare arameiska, det språk som anses ha varit Jesu modersmål och som på den tiden användes i stora delar av Mellersta östern. Mest känd av dessa byar är det kristna samhället Maaloula. Konsten att skriva arameiska behärskas  av bara några få personer.

Om våra källor

Syrien – Religion

Syrien har formellt varit sekulärt ända sedan självständigheten 1941, trots islams starka ställning. Majoriteten av araberna liksom flertalet kurder tillhör islams huvudriktning sunni, men det finns också en rad kristna samfund. Övergångsstyret som tog makten i december 2024 upphävde omgående den gamla grundlagen. En provisorisk grundlag införd i mars 2025 slår fast att islamisk rättspraxis ska vara "den huvudsakliga källan" till lagstiftningen. 

De flesta av Syriens invånare bekänner sig till islams huvudinriktning sunni. Sunnimuslimska araber är Syriens största etnisk-religiösa grupp. Före kriget utgjorde de ungefär två tredjedelar av befolkningen. Tillsammans motsvarade de arabiska och kurdiska sunnimuslimerna ungefär tre fjärdedelar av landets befolkning. Alawiterna, den tidigare styrande minoriteten som den avsatte presidenten Bashar al-Assad tillhör, (se Befolkning) har en egen tolkning av islam. Alawiterna säger själva att de bekänner sig till shiaislam, men historiskt sett har många konservativa sunnimuslimer betraktat dem som kättare och även shiamuslimer har tagit avstånd från dem. 

Den provisoriska  grundlag som infördes i mars 2025 slår fast att statschefen ska vara muslim. Det var också fallet i författningen som gällde under Assadtiden. Islamisk rättspraxis ska vara ”den huvudsaklig källan för lagstiftningen”, heter det nu.

Det nya styret återinförde i mars 2025 posten som stormufti, som varit högsta muslimska auktoritet särskilt bland sunnimuslimerna. Posten avskaffades 2021 under Assad. Den nyutnämnde stormuftin Osama al-Rifai var känd som motståndare till Assad och gick i exil under inbördeskriget. 

I Syrien finns också ”vanliga” shiamuslimer – så kallade tolvshia eller imamiter. Det syftar på rättmätiga andliga och politiska ledare efter profeten Muhammed – och flera andra minoriteter som har starka band till shiaislam. Störst av dessa grupper är druserna som bekänner sig till en religion som är en sammansmältning av islam, kristendom och folkliga trosföreställningar. Druserna bor huvudsakligen i södra Syrien, främst kring berget Jabal al-Duruz (drusberget) i provinsen Suwayda.  En annan minoritetsgrupp är ismailiterna, vilka bekänner sig till ismailiyya, "sjusekten".

Andra religioner

I Syrien finns också en mycket liten minoritet yazidier bland de kurdisktalande grupperna i nordöst. De flesta lever annars i Irak och Kaukasien. Yazidierna som bekänner sig till en liten, särpräglad religion utsattes för svåra övergrepp under terrorväldet som rådde under Islamiska staten (IS).

Historiskt sett fanns också en judisk minoritet, men judarna har lämnat landet för Israel eller USA då svåra spänningar har uppstått till följd av konflikten mellan Syrien och Israel om Golanhöjderna som Israel ockuperade 1967. På senare år har de kvarvarande judarna i Syrien inte varit fler än att de kunnat räknas på fingrarna.

En rad kristna samfund finns också i landet däribland katolska och ortodoxa. Största ortodoxa kyrka är Grekisk-ortodoxa Patriarkatet av Antiochia och hela Östern, vars patriark har sitt högkvarter i Damaskus. Syrisk-ortodoxa kyrkan är en annan stor ortodox kyrka som leds av patriarken av Antiochia, som också är bosatt i Damaskus. Maroniterna räknas som en katolsk trosriktning. Därutöver finns protestanter och assyrier/nestorianer. Under Osmanska styret (se Äldre historia) konverterade många kristna till islam eftersom det kunde vara fördelaktigt både socialt och ekonomiskt. Många kristna har i modern tid utvandrat till Europa eller Nord- och Latinamerika. Andelen kristna var under tidigt 1900-tal ungefär en åttondel av Syriens invånare, men vid inbördeskrigets utbrott hade andelen sjunkit till närmare en tjugondel av befolkningen. Jehovas vittnen förbjöds 1964.

Ökande motsättningar

Religionsfriheten respekterades i stort sett före det inbördeskrig som utbröt 2011, även om det fanns problem med religiösa motsättningar inom politiken och offentlig diskriminering i vissa sammanhang. Många syrier var mycket stolta över landets religiösa mångfald före 2011 och ville – även om de var medvetna om att det fanns problem – visa upp Syrien som ett positivt exempel på religiös samlevnad.

Intresset för islam ökade åren före kriget. Det syntes bland annat genom att fler flickor använde sjal och fler syrier deltog i fredagsbönen. Regimen såg sunni-islamistiska strömningar som ett hot och moskéer övervakades av säkerhetstjänsten. För att ta initiativet från islamisterna ökade regimen sitt stöd till moderata former av sunniislam och flera moskéer byggdes. Under 2008, och i ökande takt från 2010, slog regimen till mot radikala islamiska yttringar, särskilt vid universiteten, och omplacerade eller avskedade lärare. Kvinnliga studenter förbjöds att bära heltäckande slöja.

Inbördeskriget som bröt ut 2011 fick snabbt religiösa förtecken. Spänningar tilltog särskilt mellan sunnimuslimer och alawiter. De flesta religiösa minoriteter stödde Assadregeringen medan oppositionen stöddes framför allt av sunnimuslimer. Tidigare religiös samexistens sattes på prov, och många blandade områden rensades på avvikande. Befolkningsgrupper flydde eller förflyttades till trakter som dominerades av den egna religiösa gruppen. Sunnimuslimerna drabbades hårt av kriget, särskilt på grund av Assadregimens bombangrepp och att kriget främst utspelade sig i sunnitiska områden. 

Även om Assadregeringen officiellt var sekulär och stöddes också av vissa sunniter dominerades militärens specialförband av alawiter. Armén fick dessutom hjälp av shiitiska styrkor från Irak, Libanon och inte minst Iran. Många civila oppositionsgrupper predikade religiös samlevnad, men inom de väpnade  rebellrörelserna som sedan slutet av 2024 styr är sunnitiska islamister starkast (utom bland kurderna). Fientligheten mot alawiter och shiamuslimer tycks mycket stark. Religiösa minoriteter har i flera fall utsatts för massakrer.

De mest extrema sunnitiska islamisterna, som anhängare av al-Qaida och Islamiska staten (IS), beskriver alawiter som avfällingar från islam. En stor del av IS bestod av tillresta jihadister från andra länder. 

De nya makthavarna i Damaskus har efter Assadregimens fall 2024 utlovat tolerans och respekt för olika etniska och religiösa minoriteter, men flera våldsutbrott  drabbade alawiter och druser under 2025.

Om våra källor

Syrien – Utbildning

Syrien hade före inbördeskrigets utbrott 2011 ett mer utbyggt utbildningssystem än såväl de flesta låginkomstländer som andra arabländer. Läs- och skrivkunnigheten var hög. Vid sidan av de vanliga skolorna fanns också islamiska skolor, både statliga och privata. Inbördeskriget drabbade skolväsendet hårt. Och efter Assadstyrets fall 2024 har de nya makthavarna aviserat genomgripande ändringar i läroplanen.

Barnen börjar skolan vid sex års ålder. Det är samma ordning som gällde före kriget, och som rådde i områden som kontrollerades av den störtade Assadregeringen.

Likaså består den tidigare ordningen med nioårig grundskola, som var obligatorisk och indelad i två stadier, följd av  treårig mellanskola (som närmast motsvarar högstadium och gymnasium). Mellanskolan hade både teoretiska och praktiska linjer.

Flickor får fortsatt gå i skolan, och grundskolan är blandad, medan gymnasiet i huvudsak är uppdelat efter kön.

Tidigare började så gott som alla barn grundskolan, men bara omkring två tredjedelar gick vidare till mellanskolan. Färre flickor än pojkar gick ut. Klasserna var ofta stora, i genomsnitt 50 elever, och det rådde brist på kvalificerade lärare. De flesta skolor i tidigare regeringskontrollerade områden var statliga, men sedan 2001 fanns privata skolor vars verksamhet övervakades av staten. Detsamma gällde för landets flera hundra koranskolor.

I de kurdiskt kontrollerade områdena i norr har sedan 2016 ett eget skolsystem varit under uppbyggnad, med undervisning i kurdiska och andra minoritetsspråk. En överväldigande andel av skolorna bytte läroplan från den som gällde under Assadstyret. 

Utbildningsministern i den nuvarande övergångsregeringen är kurd. Han säger sig vilja överbrygga gapet som uppstod under inbördeskriget mellan det federala utbildningssystemet och det som vuxit fram i kurdiskstyrda områdena.

En grupp som varit i kläm är palestinska flyktingbarn. De får undervisning på förskole- och grundskolenivå av FN-organ. Många palestinska familjer har dock tvingats på flykt under kriget och som på andra håll i Syrien har skolorna upplåtits som flyktingförläggningar.

FN och olika biståndsorgan bedriver också skolundervisning för flyktingar i Syriens grannländer och många flyktingbarn går i skolan i värdlandet.

 Om våra källor

Syrien – Sociala förhållanden

Så gott som alla syrier har påverkats av det långa inbördeskriget som bröt ut 2011 och upphörde 2024. Förutom det dagliga hotet om våld och död har ekonomin raserats i stort och många har fått svårt att klara sin försörjning. Det gäller särskilt de flera miljoner som befinner sig på flykt inom landet. 

På FN:s index över mänsklig utveckling (HD) har Syrien plats 162. Det är långt ned på den undre halvan bland alla länder, se lista här. Syrien befinner sig på "medelhög utvecklingsnivå", det näst lägsta steget av fyra.

Förutom inbördeskriget har utvecklingen påverkasts av flyktingsituationen, covid-19-pandemin och en jordbävningskatastrof 2023.

Trots att flyktingtalen minskat sedan de var som högst 2022 var närmare fyra miljoner syrier officiellt registrerade som flyktingar i augusti 2025, skriver UNHCR. De flesta, 2,5 miljoner, befann sig i grannlandet Turkiet. Talet omfattar inte internflyktingar och människor som lämnat landet utan att få officiell flyktingstatus. Syriernas situation är särskilt svår i Libanon, men tonläget mot flyktingar har skärpts även i Turkiet, vilket märktes i samband med president- och parlamentsvalen 2023. Statslösa palestinier, som var flyktingar redan i Syrien, har också diskriminerats eller avvisats av myndigheter i andra länder.

Grannländer som Turkiet, Libanon och Jordanien som hyser merparten av alla syrier som lämnat landet har fått beröm av FN. Men omvärldens biståndsinsatser håller inte jämna steg med behoven. Brist på pengar har tvingat både privata biståndsgivare och FN-organ, däribland UNHCR (flyktingar), WFP (matbistånd) och Unrwa (palestinska flyktingar), att skära i biståndsprogam eller tillfälligt ställa in leveranser.

FN beräknade 2024 att cirka 16,7 miljoner syrier behövde humanitärt bistånd. Cirka 5,5 miljoner av dessa var internflyktingar. Nio av tio syrier har enligt dessa uppgifter hamnat under fattigdomsstrecket. Världsbanken, som inriktar sig på de allra fattigaste, bedömer att drygt en fjärdedel av Syriens befolkning lever i extrem fattigdom (se Kalendarium). 

Organisationer som WFP har också varnat för att flera miljoner människor riskerar svält eller hade så osäkra omständigheter att de inte visste varifrån nästa mål mat skulle komma (se Kalendarium). Under inbördeskriget använde både regeringssidan och oppositionsgrupper sig av systematisk utsvältning eller stängde av vattenförsörjningen i belägrade områden.

En annan utmaning för civilbefolkningen är att statliga subventioner, både under den nuvarande och störtade Assadregeringens tid, sänkts på viktiga förnedenheter som bröd, socker, bensin och gas som används för att laga mat. 

FN-organisationen ILO återupptog 2018 sitt arbete på plats i Syrien, som hade legat nere sedan 2011. Enligt ILO minskade andelen syrier som förvärvsarbetade under inbördeskriget. Ekonomisk liberalisering som pågått sedan millennieskiftet har samtidigt ökat löneklyftorna. Arbetslösheten var redan före kriget hög, även om tillförlitliga siffror saknades. 

Från Turkiet har det rapporterats att flyktingar sysselsätts i låglöneyrken och att de är så många att den turkiska arbetsmarknaden påverkas. 

Syrisk lag säger att barn under tolv år inte får arbeta, men enligt FN:s barnfond Unicef lönearbetade redan före kriget cirka fyra procent av barnen mellan 5 och 14 år för att dryga ut familjens låga inkomster. Barnarbete har också förekommit bland flyktingfamiljer i Syriens grannländer, särskilt Libanon. 

Vissa väpnade grupper använder barnsoldater. De kurdiskt dominerade SDF-styrkorna i norr lovade 2019 att sluta rekrytera unga under 18 år. Kurdiska YPG hade i flera år stått på FN:s årliga "skamlista" för sitt bruk av barnsoldater.

Inbördeskriget slog sjukhussystemet i spillror och miljoner syrier har saknat grundläggande hälsovård. Kolerafall upptäcktes 2022, de första på 13 år. Utbrott av polio rapporterades 2013, det var första gången på 14 år. FN inledde då en vaccinationskampanj, som både regeringen och olika oppositionsgrupper stödde. 

När coronapandemin nådde Syrien 2020 bedömde Världshälsoorganisationen (WHO) att mindre än två tredjedelar av sjukhusen fungerade. De led brist på utbildad personal, många saknade också antibiotika och medel för smärtlindring.

I krigets spår har kriminaliteten ökat. För att klara sin försörjning har somliga som förut bedrev normal affärsverksamhet befattat sig med smuggling och handel på svarta marknaden. Väpnade grupper på både oppositions- och tidigare regeringssidan var inblandade i utpressning, rån och plundring för att finansiera sin verksamhet. Vanliga syrier och affärsmän har i sin tur tvingats söka beskydd hos väpnade grupper, och måste ofta betala dem för att trygga sina familjer eller sina företag.

Omfattande smuggling förekommer från Syrien av fenetyllin, ett centralstimulerande medel mot depression och adhd. Tillverkning av narkotikan, som är mest känd under namnet Captagon och missbrukas bland annat i länder vid Persiska viken, tros vara en inkomstkälla för flera väpnade grupper i både Syrien och Libanon, utöver kriminella ligor också jihadister. Jordaniens armé hävdar att syriska arméposteringar samarbetar med smugglare. Efter Assadregimens kollaps 2024 avslöjades narkotikafabriker med koppling till regimen. Hösten 2025 gjordes ett av de hittills största beslagen av narkotika vid en räd nära Damaskus. Beslaget omfattade cirka 12 miljoner tabletter.

Syrien har på papperet haft ett relativt väl utbyggt socialförsäkringssystem som omfattar pensioner, sjukpenning och arbetslöshetsersättning. Systemet finansierades med avgifter som betalades in till staten av både arbetsgivaren och de anställda. Alla anställda inom produktionen ska i princip vara försäkrade, men stora grupper, till exempel lantarbetare, stod utanför systemet. För dem som saknar försäkring är en stor familj det bästa skyddsnätet.

Familjeliv

Vardagslivet kretsar i hög grad runt familjen. I avsknad av offentlig åldringsvård är pensionärer beroende av familjen.

Det är också inom släkten föräldrar i första hand letar efter lämplig äktenskapspartner till sin dotter eller son. På landsbygden sker sällan ett giftermål utan att föräldrarna haft inflytande. I allmänhet måste brudgummens familj betala hemgift till bruden och hennes anhöriga, och det kan röra sig om stora summor, ibland flera årslöner. Ofta betalas summan ut bara vid en skilsmässa, då pengarna går till kvinnans underhåll. Hemgifterna är också en orsak till att de flesta vill att äktenskapet ska hållas inom släkten: då kan man kringgå traditionen eller åtminstone behålla pengarna inom en närmare krets. Under krigsåren har det rapporterats att mycket unga flickor gifts bort av familjer som saknat försörjningsmöjligheter.

Syrien är ett konservativt land med tydliga könsroller. Kvinnor förväntas sköta barnen, familjen och hemmet. Få syriska kvinnor har haft en egen karriär.

Kvinnor diskrimineras i arvs- och familjerättsliga sammanhang. Under Assadåren fick samfunden tillämpa egna religiösa lagar och det tycks gälla under den nya regeringen. För muslimer tillämpas  sunnimuslimsk tolkning, men kristna traditioner för kristna syrier. Detta gör det bland annat svårare för kvinnor än män att ta ut skilsmässa och en frånskild kvinna fråntas vårdnaden av sina söner när de fyller 13 och döttrarna när de blir 15.

Män kan undgå straff för våldtäkt om de gifter sig med offret. Flera arabländer har de senaste åren rivit upp sådana lagar, som när de infördes delvis gick tillbaka på fransk lag från Napoleontiden, då en man som gjorde sig skyldig till brudrov kunde undgå straff genom att gifta sig med den kidnappade. Våldtäkt inom äktenskapet betraktas inte som ett brott i syrisk lag. 2020 upphävdes däremot via dekret en del av strafflagen som gjorde det möjligt för en mördare att åberopa hedersmotiv för att få mildare straff. 

I många oppositionskontrollerade områden fanns inte fungerande domstolar. Rättskipning bedrevs i stället av lokala makthavare, vanligen enligt sunnitisk shariatolkning. Det förekom att väpnade grupper trakasserade eller fängslade kvinnor som inte vill bära muslimsk slöja enligt den modell de föreskrivit. De mest extrema islamisterna, som IS, har stenat kvinnor som anklagats för äktenskapsbrott till döds. Det kurdiska självstyre som har upprättats i delar av norra Syrien styrs av grupper närstående PKK och har en mer positiv syn på jämställdhet mellan kvinnor och män, även om konservativa traditioner fortfarande påverkar kvinnors liv i mycket hög grad. I de kurdiskt kontrollerade områdena är månggifte förbjudet, men hedersmord förekommer och kvinnoorganisationer demonstrerar mot detta.  Den kurdiska gerillan i norra Syrien har tillåtit kvinnliga stridande och kvinnliga befäl, delvis med inspiration från PKK. 

Homo-, bi- och transsexuella personer har låg status i samhället och "onaturlig sexuell samvaro" kunde under Assadåren bestraffas med upp till tre års fängelse. Assadregimen diskuterade i liten grad deras rätt till frihet från diskriminering. De nya makthavarna som anförs av islamistiska Hayat Tahrir al-Sham (en avläggare till al-Qaida) har av hävd haft mindre tolerans för dessa minoriteter.  Och hbtq-personer är under fortsatt hårt tryck och vittnar om misshandel och än värre brott  av de väpnade grupper som stöttar den nya regeringen i Damaskus. Under inbördeskriget genomförde extrema islamistgrupper offentliga avrättningar av personer som anklagats för homosexualitet.

Om våra källor

Syrien – Kultur

Syrien har rika kulturella traditioner ända sedan antik tid, men under inbördeskriget som bröt ut 2011 har många äldre byggnadsverk blivit svårt skadade. Världsarven på Unescos lista har utsatts för förödelse. Till det kom skador efter stora jordskalv 2023. Under Baathpartiets styre hämmades de flesta kulturyttringar av censur, exempelvis var kurdernas folkliga traditioner  förbjudna till 2011. Många författare, konstnärer och artister har levt i exil.

Traditionell arabisk-islamisk kultur, med viktiga bidrag inom poesi och annan litteratur samt musik, spelar ännu en viktig roll i samhället. Under 1900-talet påverkades både musik och litteratur av västerländsk kultur. Efter millennieskiftet ledde öppnandet av Syriens ekonomi och moderna medier till växande inflytande från USA och väst, men också från Persiska vikens penningstarka och konservativa monarkier.

Till de främsta syriska författarna hör Halim Barakat (1931–2023) som i romanform har skildrat konflikten Israel–Palestina, och Hanna Mina (1924–2018) som i realistisk form bland annat skrivit om sjömanslivet. Zakaria Tamir (född 1931) är känd för sina allegoriska noveller och som barnboksförfattare. En nutida känd författare är Salim Barakat (född 1951) som är kurd men skriver både prosa och poesi på arabiska. Barakat bor sedan 1999 i Sverige och flera av hans böcker har blivit översatta till svenska.

Poeten Adonis (vars egentliga namn är Ali Ahmad Said, född 1930) lever i Frankrike och ofta tippats som kandidat till Nobelpriset. Han har översatts till svenska. Det har även poeten och fritänkaren Muhammad al-Maghut (1934–2006), vars politiskt förbittrade men samtidigt livsbejakande lyrik vann hängivna läsare. Den Damaskusfödde kärleksdiktaren Nizar Qabbani (1923–1998) har förblivit mycket populär i Syrien och övriga arabvärlden.

Klassisk arabisk musik har stark ställning i städer som Damaskus och Aleppo. En musikgenre som kallas qudud halabiyya blandar klassisk poesi om kärlek, längtan och religiösa teman med traditionella melodier. Genren har tagits upp som immateriellt kulturarv av FN-organisationen Unesco. 

Musikern Farid al-Atrash (1910–1974), född i en drusisk familj i södra Syrien men utflyttad till Egypten som barn, är en av arabvärldens genom tiderna mest kända lutspelare. Hans syster Asmahan (född Asma al-Atrash, 1912–1944) blev känd som sångerska och skådespelerska. Sångaren Sabah Fakhri (1933–2021) anses ha populariserat traditionella genrer. I modern tid har popstjärnor som George Wassouf (född 1961) och Asala Nasri (född 1969) gjort stor succé i Mellanöstern. Omar Souleyman (född 1966) och hans mix av gammaldags beduinsång med elektroniska rytmer har däremot främst vunnit lyssnare i väst.

Syriska filmer och tv-serier började utvecklas snabbt på 1990-talet och skaffade sig gott rykte i arabvärlden. Under fastemånaden ramadan brukar familjer över hela Mellanöstern bänka sig framför tv:n och syriska ”ramadansåpor” har varit mycket populära. Skådespelaren Ghassan Masud (född 1958) har främst medverkat i arabiska produktioner, men han har också synts i amerikanska storfilmer. Filmindustrin påverkades av inbördeskriget,  som också har gjort avtryck i produktionen: Dokumentärfilmaren Waad al-Kateab (född 1991) har blivit flerfaldigt internationellt belönad för sin skildring av hur det var att leva i staden Aleppo under belägring. Hon har bland annat fått en Emmy-utmärkelse för filmen.

Spåren av inbördeskriget är emellertid mest synliga i arkitekturen. Flera av de byggnadskomplex, ruiner och stadsområden i Syrien som FN-organet Unesco klassat som del av världsarvet har skadats, förstörts eller plundrats sedan 2011. Den stora Umayyadmoskén i Damaskus, som räknas som ett av islams huvudmonument, har fått skador. Församlingslivet vid moskén är känt för att kallelsen till bön kan framföras av en hel grupp recitatörer.

Unesco räknade 2019 med att 60 procent av den gamla stadskärnan i Aleppo tagit skada under inbördeskriget. Bland krigshärjade minnesmärken finns citadellet och marknaderna. Visst återuppbyggnadsarbete har pågått, bland annat till följd av en överenskommelse mellan syriska myndigheter och Aga Khan-stiftelsen, en biståndsorganisation som är verksam i Asien och Afrika. Efter jordbävningskatastrofen 2023 är citadellet en av de byggnader som delvis raserats.

Borgen Krac des Chevaliers söder om Homs, som är från korsfarartiden, har bombats under kriget.

Efter att ha intagit karavanstaden Palmyra (Tadmur), som är från romartiden, i maj 2015 sprängde Islamiska staten det nästan 2000 år gamla Baalshamin-templet och andra viktiga byggnadsverk som stod på Unescos världsarvslista.

I Bosra i söder, som var huvudstad i den romerska provinsen Arabia, har bland annat en romersk teater skadats av kriget. Värdefulla arkeologiska fyndplatser som de romerska ruinerna i Apamea, nära Hama, och Dura-Europos nära Dayr al-Zawr har grävts sönder av plundrare.

Vid Medelhavskusten finns ruiner från de forntida städerna Marath och Ugarit.

Utöver de skador som uppstått genom beskjutning eller vanvård under inbördeskriget efter 2011 blev flera av de mest kända byggnaderna illa tilltygade av jordbävningskatastrofen i början av 2023. Bland dem finns en korsfararborg, känd som Saladins borg sedan styrkor ledda av härföraren belägrade och intog den 1188. Även gamla stan och citadellet i Aleppo fick ytterligare skador.

2024 förde Unesco upp tvål som tillverkas i Aleppo som immateriellt kulturarv. Tvåltillverkningen i staden har en lång tradition och tvålen tillverkas av oliv- och lagerbladolja.

LÄSTIPS - läs mer om Syrien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Historien kan ge Syrien framtidshopp (2024-12-12)

Om våra källor

Syrien – Seder och bruk

I Syrien har familjen stor betydelse både privat och inom politiken. Landets ledare både inom regeringen och på oppositionssidan omger sig med personer de litar på. Ofta hämtas de förtrogna ur den egna familjen eller släkten, och i nästa led från hemtrakten, klanen (i områden där sådana finns) eller den religiösa inriktningen.

Vanligtvis umgås män och kvinnor separat, med undantag för särskilda familjesammankomster. Hälsningar tar ofta formen av en ritual, när man skakar hand länge under det att man förhör sig om den andres tillstånd, hur det är med hälsan, familjen, huset, boskapen et cetera. Ofta kramar man också om varandra och kysser varandra på kinden. Särskilt artigt och vördnadsfullt är det att lägga höger hand mot hjärtat när man möter någon. Män generas inte av att promenera hand i hand med manliga vänner, däremot är fysisk kontakt offentligt mellan personer av olika kön ovanlig.

Hur strikt religiösa traditioner om exempelvis könsåtskillnad tillämpas varierar starkt från område till område och mellan olika samhällsgrupper. Vissa rebellgrupper styr enligt en strängt fundamentalistisk tolkning av Koranen och kräver exempelvis att kvinnor är beslöjade.

Det är inte självklart att en man kan hälsa på en kvinna genom att ta henne i hand, särskilt inte om hon tillhör en muslimsk familj. I moderna affärsmöten är det vanligt, men i privata sammanhang bör mannen vänta på att kvinnan sträcker ut handen, annars bara buga och tilltala henne.

Affärsmöten fordrar mörk kostym för män, och för kvinnor gäller i alla sammanhang kjol som räcker nedanför knäna och heltäckande ärmar. Även vid besök i syriska hem bör man klä sig propert. Att ta med sig en present är alltid uppskattat.

I juni 2025 meddelade Syriens övergångsregering att kvinnor måste bära burkini, en heltäckande baddräkt som blivit populär i många muslimska länder, på offentliga badstränder och simbassänger. Påbudet, som offentliggjordes av turistdepartementet, omfattar inte privata stränder, privata klubbar, privata simbassänger eller lyxhotell, skriver BBC som citerar statliga nyhetskanalen al-Ikhbariyah al-Suriyah.

Det är lämpligt att lära sig åtminstone några artighetsfraser på arabiska. Religion kan vara en känslig fråga, och det är lämpligt att visa respekt och diskretion. I moskéer kan man inte bära skor eller avslöjande klädsel. Militära och religiösa frågor var känsliga redan före kriget, inte minst att fotografera saker som kan ha militär anknytning. Att fotografera beslöjade kvinnor utan uttryckligt tillstånd är olämpligt.

De självstyrande kurdiska områdena i norra Syrien sköter sin egen gränsbevakning och för att kunna resa in krävs tillstånd från deras ledning.

En del av gränsområdet mot Turkiet kontrolleras av milis som samarbetar med turkiska myndigheter.

Helgdagar och högtider

De flesta syrier är muslimer och firar samma högtider som muslimer överallt. Den islamiska kalendern bygger på månens rörelser, och det religiösa året är elva dagar kortare än året i modern västerländsk tideräkning. Högtiderna infaller därför lite tidigare från år till år.

Årets viktigaste helg är id al-fitr, som avslutar fastemånaden ramadan. Firandet kan pågå i flera dagar men den första dagen är den viktigaste. Den kan jämföras med julafton i kristna länder, en utpräglad familjehögtid då man äter det godaste hushållet kan förmå och ger varandra presenter.

En viktig religiös helg är också id al-adha, offerhögtiden, som firas till minne av hur Abraham var villig att offra sin egen son för att visa sin vördnad för Gud men blev tillsagd av Gud att i stället offra en bagge. Traditionellt har muslimer på denna dag offrat ett djur och skänkt en tredjedel av köttet till fattiga, en tredjedel till vänner och grannar och gjort en festmåltid åt den egna familjen av resten. Id al-adha firas i samband med den traditionella pilgrimsresan till Mecka och Medina, cirka 70 dagar efter id al-fitr.

Bland de icke-religiösa helgerna i Syrien efter Assadregimens fall 2024 märks  revolutionsdagen den 8 december (då Assadregimen föll). Andra viktiga dagar är nationaldagen den 17 april (till minne av fransmännens uttåg 1946) och martyrernas dag den 6 maj (till minne av syriska nationalister som avrättades av turkarna 1916).

Tidigare firades exempelvis den 8 mars (då Baathpartiet, det tidigare maktpartiet, tog över makten 1963)

I de kurdkontrollerade områdena i norr firas nyåret i mars, noruz, mer öppet än vad som var möjligt tidigare. 

 Om våra källor

Syrien – Äldre historia

Den moderna staten Syrien bildades under 1900-talet, men människor har bott i området mycket länge. Spår av tidiga människoarter har påträffats i syriska grottor. Historiskt sett användes namnet ”Syrien” om olika regioner på östra Medelhavskusten, i det område som omfattar nuvarande Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina/Israel.

Homo erectus är den första människoarten som sprider sig i Mellanöstern, bland annat dagens Syrien. Tidiga Homo sapiens – som skulle komma att utvecklas till den moderna människan – kan ha nått regionen redan för omkring 100 000 år sedan. Det har gjorts fossilfynd i Syrien som tolkas i den riktningen. (Till Europa antas Homo sapiens ha nått för cirka 40 000 år sedan.) Man vet dessutom att Homo sapiens under flera tusen år samexisterade med neanderthalare, som också har lämnat arkeologiska spår efter sig i Syrien.

Det var innan människan lärde sig bruka jorden och hålla tamboskap. Den utvecklingen tog fart för omkring 11 000 år sedan just i ”den bördiga halvmånen”, som inbegriper dagens Syren och Irak. Enligt en studie som publicerades i tidskriften Nature 2016 kan jordbruksteknik ha utvecklats samtidigt i västra Iran.

Syrien omtalas för första gången i egyptiska källor från 3000-talet före Kristus i samband med egyptiska expeditioner i jakt på timmer. Mellan ungefär 2400 och 2250 före vår tideräkning dominerade kungariket Ebla, i vars skrifter Damaskus redan omnämns. Staden i västra Syrien är därmed världens äldsta kontinuerligt bebodda huvudstad. På 2200-talet före Kristus förstördes Ebla av riket Akkad som sträckte sig över Mesopotamien (landet mellan floderna Eufrat och Tigris) och i sin tur kom att kuvas av amoriterna, ett semitiskt nomadfolk.

På 1600-talet före vår tideräkning kom nya erövrare: Egypten, vars styre över området utmanades av hettiter och assyrier i olika omgångar. Kuststaden Ugarit blomstrade, med stora palats och tempel. Från 1200-talet före Kristus utvidgade fenicierna, som levde längs kusten, sitt välde. De var duktiga sjöfarare och anlade handelsstäder längs Medelhavets kust. Fenicierna utvecklade också ett alfabet, där tecknen stod för konsonantljud. Systemet övertogs av greker, som lade till tecken för vokaler och lade grunden för det latinska alfabetet.

På 700-talet före vår tideräkning lade assyrierna under sig området, och de följdes av babylonier och perser. På 300-talet före Kristus föll så det persiska riket för Alexander den stores styrkor och hela regionen kom under grekiskt/hellenistiskt inflytande. Efter Alexanders död styrdes området av en av hans generaler, Seleukos, och dennes efterföljare seleukiderna. Många greker flyttade in och handelsväldet utvecklades, med kontakter i Indien och Europa.

År 64 före Kristus blev Syrien en romersk provins, och från 300-talet styrdes området från Bysans (Öst-Rom). På 630-talet erövrades regionen av arabiska styrkor och inlemmades i det växande islamiska väldet. Från 661 var Damaskus huvudstad och handelscentrum i det islamiska imperiet under umayyad-dynastin. År 747 gjorde abbasid-dynastin uppror mot umayyaderna och flyttade imperiets centrum till Bagdad.

I slutet av 800-talet annekterades området återigen av Egypten som under de följande århundradena fick kämpa för att försvara territoriet mot invasioner av turkiska seldjuker, kristna korsfarare och slutligen mongoler. Under de egyptiska mamlukernas styre från 1250 försvagades landet av krig, hungersnöd och pest. En viss förbättring kunde noteras sedan de osmanska turkarna lagt under sig området i början av 1500-talet, men i stort innebar den osmanska eran stagnation. Osmanerna lät lokala makthavare sköta styret i utbyte mot att de betalade skatt till Konstantinopel/Istanbul.

Under 1800-talet öppnades området för västerländska missionärer som grundade skolor och universitet. Samtidigt reformerade osmanerna det politiska systemet. I slutet av seklet fick arabisk litteratur en renässans, vilket banade väg för nationalism under 1900-talet.

Under första världskriget blev dagens Syrien centrum för den arabiska nationaliströrelsen. År 1920 utropade sig Faisal, son till sharifen av Mecka, till kung över Storsyrien. Segrarmakterna delade emellertid upp området mellan sig i enlighet med det hemliga brittisk-fransk-ryska Sykes-Picot-avtalet från 1916 – i praktiken en styckning av Osmanska riket. Irak, Jordanien och dagens Israel och Palestina tillföll britterna som mandat under Nationernas förbund medan resten tillföll Frankrike. Därmed lades grunden för dagens Syrien, som jämte Libanon utropades till franskt mandat.

När fransmännen tog över var både ekonomin och administrationen körda i botten. Frankrike styrde med hårda medel och nationalistiska strävanden slogs ned. Lokala uppror och strejker utmynnade i en revolt 1925, med början bland druserna i södra Syrien. För att försvaga motståndet och dra fördel av den religiösa mångfalden överförde fransmännen vid denna tid delar av Syrien till sitt mandat i Libanon och styckade upp resten av Syrien i franskkontrollerade småstater: en drusisk stat i söder, en alawitisk i väster, en sunnitisk stat runt Damaskus och en runt Aleppo. Den syriska nationaliströrelsen motsatte sig detta och lyckades tvinga fransmännen att återförena landet med Damaskus som huvudstad.

Missnöjet med fransmännen kulminerade 1939, när Turkiet tilläts annektera Hatayprovinsen i nordväst. Under andra världskriget, 1941, utbröt nya uppror och samma år invaderades Syrien av allierade styrkor. Den franska exilregeringen under general Charles de Gaulle lovade syrierna självständighet, och den erkändes formellt 1941. Frankrike drog dock benen efter sig och det dröjde till hösten 1943 innan nationalistledaren Shukri al-Quwatli kunde väljas till landets förste president. Självständigheten förverkligades inte helt och fullt förrän i april 1946, då de sista franska soldaterna lämnade Syrien, under press från både USA och Sovjetunionen.

 Om våra källor

Syrien – Modern historia

Tiden efter andra världskriget blev instabil och präglades av en rad militärkupper. Oroligheterna i regionen spillde över på Syrien. När staten Israel utropades 1948 gick Syrien tillsammans med andra arabländer till angrepp. 1970 grep Hafiz al-Assad makten och styrde genom Baathpartiet och säkerhetstjänsterna. Assad sökte stärka Syriens regionala roll och utkämpade krig mot Israel. Han efterträddes 2000 av sin son, Bashar. Denne genomförde vissa ekonomiska reformer men behöll greppet om makten. Inbördeskrig bröt ut 2011 och Assad drevs bort från makten 2024.

Efter andra världskriget stagnerade Syriens ekonomi. När tullunionen med Libanon upplöstes i början av 1950-talet förlorades en viktig handelsväg, vilket förvärrade den ekonomiska krisen. Missnöjet spred sig och regeringar avlöste varandra. Under andra halvan av decenniet började vänsterpartier vinna stöd – främst Baathpartiet med sin socialistiska och arabnationalistiska agenda, samt kommunistpartiet. Syrien började samarbeta med Sovjetunionen.

1958 gick Syrien samman med Egypten i Förenade arabrepubliken, ett försök att skapa arabisk enhet. Unionen upplöstes tre år senare efter ett militärt uppror i Damaskus. Den civila regering som tog över blev kortlivad, och militärerna grep på nytt makten.

Baathpartiet tar över
Baathpartiet, stödda av officerare från landsbygden, tog makten1963. Regimen förstatligade banker och industrier, och genomförde jordreformer som bröt den traditionella sunnitiska elitens makt. Många av de nya makthavarna var alawiter, vilket skapade missnöje bland sunnimuslimerna.

1967 deltog Syrien i sexdagarskriget mot Israel och förlorade Golanhöjderna – en förlust som skulle prägla landets politik i decennier.

Hafiz al-Assad till makten

Efter interna strider inom Baath tog försvarsminister Hafiz al-Assad makten i en kupp 1970. Han befäste sin makt genom att placera släktingar och trogna anhängare på nyckelposter. Assad mjukade upp den ekonomiska politiken och gav privatsektorn större utrymme, samtidigt som han behöll banden till Sovjetunionen och förbättrade relationerna till arabvärlden. En kortlivad federation ingicks 1971 med Egypten och Libyen.

1973 fick Syrien en ny författning som formellt bekräftade Baathpartiets dominans och presidentens nästintill oinskränkta makt. Samma år deltog Syrien i oktoberkriget mot Israel och återtog en del av Golanhöjderna. Kriget framställdes i Syrien som en seger och stärkte Assads prestige.

Den ekonomiska tillväxten ökade under senare delen av 1970-talet, delvis tack vare stöd från oljeländerna. Men stödet ledde också till ineffektivitet och inflation. 1976 sände Assad syriska trupper till Libanon (se Utrikespolitik och försvar), ett impopulärt och kostsamt beslut.

Från slutet av 1970-talet växte oppositionen, både från intellektuella och från sunnimuslimska grupper, främst Muslimska brödraskapet. De förkastade alawiternas dominans och regimens sekulära styre. Assads säkerhetstjänster slog ned både väpnade rörelser och fredliga oppositionella. En våldsspiral inleddes som fortsatte in på 1980-talet. Missnöjet  kulminerade i upproret i staden Hama 1982, där tusentals dödades när regeringssoldater krossade revolten. Massakern blev en symbol för regimens brutalitet.

Ekonomin stagnerade under 1980-talet. Låga oljepriser och torka minskade inkomsterna. Inflation och korruption präglade vardagen. När Assad drabbades av sjukdom 1983 försökte en av hans bröder ta makten, men misslyckades. Assad återtog kontrollen och stärkte säkerhetstjänsternas roll.

Efter Sovjetunionens fall tvingades Syrien göra kursändringar. Landet deltog på USA:s sida i Kuwaitkriget 1991, vilket gav ekonomiska fördelar och finansiellt stöd från staterna vid Persiska viken. Ekonomin växte tillfälligt, men reformerna var begränsade.

Hafiz al-Assad säkrade sin makt vid flera presidentval utan verklig opposition. En plan att låta äldste sonen Basil ärva makten gick i stöpet när denne omkom i en trafikolycka 1994. Sonen Bashar kallades hem från läkarstudier i London, genomgick en militär utbildning och fick ansvar för delar av Syriens utrikespolitik. 

Bashar al-Assads första år vid makten

När Hafiz al-Assad dog 2000 ändrades författningen så att den 34-årige Bashar kunde ta över. Han valdes med 97 procent av rösterna i en folkomröstning.

Till en början präglades hans styre av hopp. Oppositionella återvände, politiska diskussioner blomstrade, och man talade om en "Damaskusvår". Men redan 2001 slogs reformrörelsen ned och oppositionella fängslades.

Relationerna med väst försämrades under 2000-talet, särskilt efter mordet på Libanons premiärminister Rafiq al-Hariri 2005, som många ansåg att Syrien och dess allierade låg bakom. Syriska trupper tvingades lämna Libanon efter nästan 30 år. FN:s säkerhetsråd beslöt 2007 att inrätta en internationell domstol för Haririmordet. Assad stärkte banden med Iran och den shiamuslimska rörelsen Hizbollah.

Regimens ställning stärktes dock i Mellanöstern när USA sökte Syriens stöd för att dämpa våldet i Irak. Assad stärkte också sin roll i Libanon, särskilt efter ett kort krig mellan Israel och Libanon 2006. Assad återknöt även kontakter med flera stater som brutit med honom på grund av Irakkriget eller Haririmordet, däribland USA och Saudiarabien. Libanesiska politiker som protesterat mot Syriens inflytande tvingades resa till Damaskus och be om ursäkt.

När hotet mot hans regim avtog började Assad slå till hårdare mot den oppositionsrörelse som delvis hade tolererats. Säkerhetstjänsterna ökade också trycket mot konservativa islamiska grupperingar, och grep såväl extremister med band till terrornätverket al-Qaida  som fredliga predikanter.

Arabiska våren

Under 2000-talet försämrades ekonomin. Jordbruket drabbades av torka, oljeproduktionen avtog och privatiseringar ökade klyftorna. Arbetslösheten växte, medan korruptionen frodades. Oppositionen förblev svag men missnöjet växte.

2011 inspirerades syrier av folkliga uppror i Nordafrika, kända som arabiska våren. Demonstrationer i Daraa slogs brutalt ned, vilket utlöste större protester över landet. Regeringen svarade med stridsvagnar och massarresteringar. Den sunnimuslimska majoriteten blev en alltmer central del av oppositionen, medan minoritetsgrupper ofta slöt upp bakom Assad.

I juli 2011 bildades Fria syriska armén av desertörer från armén. Strider bröt ut. USA, EU och regionala makter införde sanktioner och började stödja oppositionen. Inbördeskriget var ett faktum.

Striderna nådde Damaskus och Aleppo 2012. Samtidigt drog sig regeringen tillbaka från kurdiska områden i norr, där lokala kurdiska styrkor tog kontroll. Rebellerna förblev splittrade, och islamistiska grupper fick allt mer inflytande.

Regimen hotades av amerikanska attacker efter ett avslöjande om att den använt kemiska stridsmedel. USA övertygades av Ryssland att låta Organisationen för förbud mot kemiska vapen, OPCW, ta hand om och förstöra Syriens kemvapen. Även Assad accepterade förslaget, som genomfördes under 2013 och 2014.

Åren därefter växte jihadistorganisationen Islamiska staten (IS) sig starkare. Rörelsen utropade 2014  ett kalifat som omfattade stora delar av Syrien och Irak. USA och dess allierade inledde flyganfall. Kurdiska styrkor, stödda av väst, spelade en nyckelroll i kampen mot IS som tillämpade ett brutalt styre, med offentliga stympningar och avrättningar. 

Regionala stormakter ingriper
Kriget drog in grannländer och stormakter. Hizbollah stred för Assad, medan Turkiet stödde rebeller och bekämpade kurdiska styrkor nära sin gräns. Israel genomförde återkommande attacker mot olika mål. 

När Ryssland 2015 direkt ingrep militärt till stöd för Assad vände krigslyckan. Regeringen återtog stora delar av landet, medan rebellerna trängdes undan till enklaver – särskilt Idlib i nordväst.

Rebellkontrollerade städer i områden öster om huvudstaden belägrades under flera år. Tiotusentals människor dog i bombanfall eller svalt ihjäl. Hjälpsändningar släpptes bara undantagsvis fram. En offensiv inleddes mot rebellgrupper i olika enklaver, och bland annat återtogs det symboliskt viktiga Daraa i söder. Det var där revolten inleddes under den arabiska våren. Miljoner syrier flydde, främst till grannländerna Turkiet, Libanon och Jordanien, men också till Europa.

2016 gick även Turkiet aktivt in i kriget för att angripa både IS och de kurdiska styrkor som har nära band till PKK-gerillan i Turkiet. 2018  och 2019 genomförde Turkiet nya offensiver mot kurdiskt kontrollerade områden. 

Trots FN:s försök till fredssamtal blockerades framsteg av stormakternas oenighet. Ryssland och Iran fortsatte att stödja Assad, medan USA var mer inriktat  på att besegra IS än att avsätta den syriske ledaren. IS krossades territoriellt 2017–2019. Städer som Raqqa och Deir ez-Zor befriades av kurdiskt dominerade SDF-styrkor med stöd från USA. Men när USA drog sig tillbaka 2019 blev kurderna sårbara, och lät regimen ta över delar av gränsområden för att hålla tillbaka Turkiet.

Assadregimens fall, ny makthavare
Under inbördeskrigets senare år försökte Assad stödd av Ryssland, Iran och Hizbollah ta kontroll över fler områden. Han lät sig omväljas till president 2021.

I slutet av 2024 inledde rebeller anförda av den islamistiska rörelsen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) en blixtoffensiv i norra Syrien. Assads styrkor, försvagade av åratal av strid och av att allierade som Iran och Ryssland pressades av yttre konflikter, bjöd svagt motstånd. Städer som Aleppo, Homs och Hama föll snabbt.

I december 2024 intogs Damaskus. Assad flydde till Ryssland, och Baathregimens decennielånga styre kollapsade. HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa (tidigare känd som Abu Mohammed al-Julani) trädde fram som Syriens nye makthavare.

Om våra källor

Syrien – Demokrati och rättigheter

Övergångsstyret i Syrien införde i mars 2025 en provisorisk författning. Den ersätter författningen från 2012, som gav den avsatte presidenten Bashar al-Assad närmast obegränsad makt. Under inbördeskriget, som bröt ut 2011, var landet ett av de farligaste i världen för både aktivister och journalister. 

Den provisoriska författningen, införd i mars 2025 och som gäller i fem år, slår fast att landets president måste vara muslim, och islamisk rättspraxis ska vara "den huvudsakliga källan" till lagstiftningen. Rättsväsendet ska vara oberoende. Presidenten får verkställande makt under övergångsperioden och rätt att utse en tredjedel av ledamöterna i en ny provisorisk lagstiftande församling tills val kan hållas.

Kvinnors sociala, politiska och ekonomiska rättigheter ska också säkras, så som deras rätt att delta i arbetslivet eller rätt till utbildning. 

I enlighet med den provisoriska grundlagen utsågs en kommission för att se till att offren för Assadregimens förtryck och förföljelse får upprättelse och att de ansvariga ställs till svars. En annan kommission ska undersöka vad som hänt tiotusentals människor vars öde är okänt sedan de fängslades under den förra regimen. I augusti 2025 sade ledaren för kommissionen som undersöker de försvunna att uppemot 300 000 människor kan ha försvunnit under det drygt femtioåriga Assadstyret och inbördeskriget.

Fler belägg för omfattningen av Assadregimens grymhet och brott framgår efter en läcka med fasansfulla bilder på tusentals torterade och döda fångar som offentliggörs i slutet av 2025 (läs mer i Utrikesmagasinet).

Den avsatta presidentfamiljen tillhör en religiös minoritet, alawiterna (se Befolkning och språk). Assadklanen befäste sin makt genom att utnyttja det arabnationalistiska och socialistiska regeringspartiet Baath, tillämpa hård kontroll över medborgarna och spela ut folkgrupper mot varandra. Sunnimuslimer och kurder har varit särskilt hårt trängda. Syriens kristna låg mestadels lågt, delvis av fruktan för att Assadstyret skulle ersättas med något som skulle medföra än värre förtryck.

Liksom under Assad har Syriens nya makthavare gjort klart att landet måste hållas samman under en centralmakt. I mars 2025 meddelade övergångsstyret och kurdiskledda milisen SDF att de enats om att integrera den kurdiska regionens militära och civila institutioner i centralmakten. Kurderna får rätt att tala sitt eget språk och konstitutionella rättigheter, men motstånd kvarstår mot att underordna sig centralmakten (läs mer i Konflikter: kurderna i Syrien).

Positiv trend

Assadregimens fall bidrog till att Syrien hörde till de länder som uppvisade störst positiv trend under 2024 även om landet kvarstår i kategorin "inte fria", skriver organisationen Freedom House (se karta).

I The Economist Intelligence Units årliga bedömning av demokratin i världens länder räknas Syrien till gruppen auktoritära stater, och hamnade nästan på sista plats bland de 167 länder på listan. I stort sett alla länder i Mellanöstern och Nordafrika återfinns i samma kategori. Assadregimens fall kan emellertid leda till förändringar.

Alla som var i opposition mot Assadstyret hade anledning att frukta regimens säkerhetsapparat. Angiveri och avlyssning var utbrett. Säkerhetstjänsterna, som sammantaget kallades mukhabarat och lydde under inrikesdepartementet, var ökända för fängslanden, tortyr och försvinnanden. Amnesty International räknade cirka 17 000 människor som ”försvunna” redan före den arabiska våren 2011 och sannolikt döda. Sedan 2011 kan antalet ”försvunna” röra sig om minst 100 000 människor enligt Amnesty. Massgravar med hundratals kroppar har påträffats. Skräckartade skildringar om tortyr och övergrepp har kommit i dagen sedan fångar befriats efter Assadregimens fall 2024, bland annat från det ökända Sednaya-fängelset, nära Damaskus. Internationella rödakorskommittén (ICRC) sade sig ha dokumenterat fler än 35 000 fall av försvinnanden under Assadregimen, men siffran är troligen långt högre.

Till följd av inbördeskriget flydde miljoner syrier eller pressades att lämna sina hemorter. Regimen tvångsinlöste mark som på det sättet stod utan ägare tvångsinlöstes och överläts på regimtrogna personer. Människorättsorganisationer har fördömt hanteringen.

Decennier med socialistiska experiment och sekulär förvaltning hade vissa positiva effekter för jämställdheten, som att även flickor fick tillgång till utbildning. Men inbördeskriget ledde till att nya problem uppstod. Om bostäder eller annan egendom som beslagtogs av regimen ägdes av en make som försvunnit eller har bekräftats död hade makor/änkor inte rätt att överklaga besluten. Det var inte heller säkert att mammor fick vårdnaden om barnen, eftersom domstolar brukade tilldela vårdnaden till en manlig släkting (se Sociala förhållanden).

Syrien hamnar nästan på sista plats i organisationen Transparency International årliga granskning av hur korruptionen bedöms i världens länder, se lista här. Bara befolkningarna i Venezuela, Somalia och Sydsudan anser att deras länder är ännu mer korrupta. En orsak till Syriens dåliga placering var utbredd korruption och nepotism när Assadregimen placerade lojala personer i maktpositioner och affärslivet.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

I Syrien var kontrollen över medierna hård redan före krigsutbrottet 2011. Under inbördeskriget har hundratals journalister eller medieaktivister, gripits, kidnappats och/eller dödats. Arbetet var farligt både i rebellstyrda områden och i provinser som styrdes av Assadregeringen. I Reportrar utan gränsers (RUG) pressfrihetsrankning är Syrien på plats 177 av 180 i världen, se lista här. Enligt organisationen är journalistiken i landet  i "mycket allvarlig fara". Läget är fortsatt osäkert under den nya regimen.

Den störtade regimen utövade stor press på massmedier i områden som den kontrollerade. Censur riktades främst mot arabiskspråkiga medier. Många journalister utövade självcensur.

Även böcker censurerades eller förbjöds. Någon månad efter Assadregimens fall 2024 rapporterade nyhetsbyrån AFP hur bokhandlare i Damakus öppet sålde tidigare förbjudna böcker som rör känsliga ämnen som tortyr i syriska fängelser eller texter om radikal islamisk teologi.

Den nya provisoriska författningen utlovar press- och yttrandefrihet, men skrivningarna är inte utförliga. Däremot fastställs ett förbud mot att "förneka, prisa, rättfärdiga eller förringa" den avsatta Assadregimens brott.

Tidigare fanns i princip inga privatägda medier, men en ny presslag antogs när Assad tillträdde 2000. Privatägda tidningar kunde ges ut, men lagen innehöll restriktioner. Kritik mot president Assad och hans familj, Baathpartiet eller militären var inte tillåten. För att få ge ut en tidning måste man ha licens från informationsdepartementet. Nyhetsrapporteringen från den statliga nyhetsbyrån Sana och i statlig tv var kraftigt regeringsvänlig. Efter Assads fall har Sana behållit sin roll som officiellt språkrör. 

De största dagstidningarna kontrollerades av personer som stod nära president Assad eller statsapparaten, exempelvis al-Watan (”Fosterlandet”) som kontrollerades av presidentens kusin, Damaskustidningen Baladna (”Vårt land”) kontrollerades av sonen till en tidigare säkerhetschef, Baathpartiets tidning al-Baath samt Tishrin (”Oktober”) och al-Thawra (”Revolutionen”), gavs ut av statsföretaget al-Wahda.

Privatägd kommersiell radio tilläts 2002 men fick inte sända självständiga politiska program. På Internet blockerades bloggar och oberoende sajter, men under inbördeskriget har medielandskapet förändrats. Många nyheter spreds via sociala medier och politiska grupperingars hemsidor. Den avsatta regimen inrättade särskilda domstolar mot vad som stämplades som cyberbrottslighet. Oppositionsmedier har tidigare etablerat sig i exil.

Extremiströrelsen IS medier riktade in sig främst till internationell publik och till gruppens egna anhängare. Nättidskriften Dabiq är namngiven efter en stad i Syrien som spelar en roll i islamisk undergångstro. Även efter det att IS fördrivits från Syrien och Irak har gruppen fortsatt sprida propaganda på sociala medier.

Ett problem som har uppmärksammats är att filmer av händelser som skett under inbördeskriget raderas av internetplattformar som Youtube. Det sker ibland genom att konton stängs automatiskt när de inte längre används. I andra fall plockas filmer bort manuellt därför att de visar grovt våld. Organisationen Syrian Archive har bildats för att rädda ”digitala fotspår” och se till att händelser inte faller i glömska. Att dokumentation av övergrepp raderas kan också göra det svårare att bevisa brott även om misstänkta förövare grips och ställs inför rätta.

Fängelserna öppnades efter Assadregimens fall, men det finns farhågor att viktiga spår och dokument har förstörts. 

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Enligt den provisoriska grundlagen som infördes i början av 2025 ska islamisk rättspraxis ska vara "den huvudsakliga källan" till lagstiftningen.

Domstolarna och rättsväsendet under Assadreigmen kritiserades för att inte vara rättssäkert utan följde de styrandes önskemål. Korruption var ett annat problem. Rättegångar avgjordes oftast bakom stängda dörrar.

I familjerättsliga frågor dömde shariadomstolar enligt sunnitisk tradition i fall som rörde muslimer, inklusive alawiter och shiamuslimer, medan druser, kristna och judar hade egna domstolar.

Specialdomstolar – statens säkerhetsdomstolar och militärdomstolar – kunde även föra processer mot civila och användes mot Assadregeringens politiska motståndare. Ett presidentdekret avskaffade hårt kritiserade militära fältdomstolar 2023. 

Under Assadregimen tillämpades dödsstraff och avrättningar skedde ibland offentligt. Massavrättningar genom hängning har skett i det fruktade Sednaya-fängelset nära Damaskus (se ovan). Där förekom också tortyr enligt överlevande som intervjuats av bland andra Amnesty International.

Redan före upproret 2011 tros hundratals människor ha hållits fängslade av politiska skäl. Många släpptes i samband med amnestier 2011, men det samlade antalet fångar steg kraftigt under kriget. Över 100 000 människor rapporteras som försvunna efter Assads fall.

Rebellgrupper har också beskyllts för övergrepp och krigsförbrytelser. Större rebellgrupper har drivit egna fängelser och domstolar, ensamma eller i samarbete med andra rebeller, oppositionsgrupper och islamiska ledare. Dessa domstolar har vanligen tillämpat någon tolkning av sharialagar och kunde utdöma hårda straff, inklusive dödsstraff. Rebellernas fångar behandlades ofta illa, torterades eller avrättades utan rättegång. Inte minst IS tillämpade, så länge rörelsen kontrollerade befolkade platser, ett eget system av shariadomstolar och utmärkte sig för särskilt brutal rättskipning med offentliga halshuggningar, korsfästelser, avhuggna händer och piskstraff. Sedan IS bekämpats och en rad andra rebellgrupper trängts ihop i Idlibprovinsen försökte Hayat Tahrir al-Sham (en avläggare till al-Qaida) på liknande sätt bygga en egen stat i Idlib. Nu dominerar HTS övergångsregeringen. 

Karim Khan, chefsåklagare i Internationella brottmålsdomstolen (ICC), gjorde i januari 2025 ett oanmält besök i Damaskus. Han talade med Syriens nya ledarskap om hur man säkerställer att ansvariga för brott under inbördeskriget ställs till svars. Syrien har inte anslutit sig till ICC, men har sagt sig vara redo att acceptera domstolens jurisdiktion.

Efter Assadregerimens fall har SOHR rapporterat om att hundratals civila dödats i olika hämndaktioner eller massakrer. Många av offren var alawaiter, den tidigare styrande minoriteten som Assad tillhör (se Kalendarium). Grupper som Amnesty International säger att det kan röra sig om krigsbrott. Oberoende experter knutna till FN har kritiserat utbrett våld riktat mot druser under sommaren 2025, som krävde hundratals döda.

Kurderna i norr har inrättat egna domstolar, som inte är religiöst präglade. Kurdledda styrkor har fängslat IS-medlemmar under de strider då IS drivits bort. Det är inte avgjort vad som ska hända med fångarna, eller deras familjer, även om en del länder har tillåtit anhöriga till IS-medlemmar att återvända till hemländerna. Det finns flera rättsliga problem, bland andra vilken part andra länder egentligen kan göra upp med, när det inte är en självständig stat som håller dem fängslade och när fångarna inte heller har ingått i en reguljär armé. Till skillnad från i Irak har det kurdiska rättsväsendet i Syrien inte dömt IS-anhängare till döden. 

Misstänkta IS-ledare och brottsanklagade befattningshavare i Assadregimen har även ställts inför rätta i bland annat Tyskland, Sverige och Frankrike. Anmälare hoppas att det ska leda till brottsutredningar och internationella arresteringsorder som gör det möjligt att gripa misstänkta. Efter Assadregimens fall har FN och en rad människorättsgrupper manat till att undvika hämnd, men att ansvariga ska ställas inför rätta.

LÄSTIPS! Läs mer om Syrien i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Ny läcka med ohyggliga bevis mot Assadregimen (2025-12-04)

Om våra källor

Syrien – Inrikespolitik och författning

Islamistledda rebeller störtade president Bashar al-Assad i december 2024. Assadfamiljen hade då styrt Syrien sedan 1970-talet. Sedan Assad flytt upphävdes författningen medan parlamentet och det tidigare styrande Baathpartiet upplöstes. Ahmed al-Sharaa, ledare för islamistiska Hayat Tahrir al-Sham som anförde blixtoffensiven mot Assad, utsågs till övergångspresident i januari 2025. Försök att slå samman milisstyrkor i olika delar av landet inleddes, men osäkerheten om utvecklingen är stor. En provisorisk grundlag infördes i mars 2025 och en ny övergångsregering utsågs i slutet av samma månad. Indirekta val hölls i oktober till ett övergångsparlament där sunnimuslimska män dominerar.

Islamistiska Hayat Tahrir al-Sham (HTS) var den viktigaste gruppen i rebellalliansen som i december 2024 tog kontroll över Damaskus och en rad andra städer efter en blixtoffensiv som ledde till Assadregimens fall.  HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa, tidigare känd som Abu Mohammed al-Julani, har länge försökt tona ned gruppens jihadistiska rötter och framställa sig själv som en pragmatisk ledare. 

Ahmed al-Sharaa (tidigare Abu Mohammed al-Julani) ledare för Hayat Tahrir al-Sham (HTS), den syriska islamiströrelse vars milis spelade en avgörande roll i att driva bort Assadregimen, talar i Umayyadmoskén i Damaskus. Han blir övergångspresident i januari 2025. Foto: Omar Al AP/TT

Sju veckor efter Assads fall utsågs Sharaa till interimspresident. Beslutet fattades av befälhavarna för de olika rebellgrupper som tvingade bort Assadregimen. 

Efter Assads fall upplöstes parlamentet liksom den syriska armén och säkerhetstjänsterna. Alla väpnade miliser som slogs mot Assadregimen skulle upplösas och ingå i regeringsarmén, däribland HTS-styrkor. Det tidigare styrande Baathpartiet upplöstes och avvecklade sin verksamhet. Även författningen, som antogs 2012 under Assad, upphävdes. 

En provisorisk författning infördes i mars 2025 (se nedan). Den ska gälla i fem år. Presidenten får stor makt under övergångsperioden och rätt att utse en tredjedel av ledamöterna i en ny provisorisk lagstiftande församling. 

Elektorskollegier utsåg 119 ledamöter till ett övergångsparlament i oktober 2025 som skulle ersätta Assadregimens . Merparten av de utsedda ledamöterna var sunnimuslimska män, medan bara en handfull kvinnor och några få företrädare för etniska och religiösa minoriteter utsågs. Inga partier ställde upp (se nedan).   

En övergångsregering med 23 medlemmar, varav en kvinna, tillsattes i slutet av mars 2025 (se Kalendarium). Fungerande utrikesministern Asaad al-Shaibani fick sitta kvar, liksom försvarsministern Mourhaf Abu Qasra som har i uppgift att bygga upp en nationell armé.  Premiärministerposten avskaffades enligt den tillfälliga grundlagen. Presidenten får därmed stort inflytande. Flera av Sharaas förtrogna i HTS märks bland ministrarna, och majoriteten är sunnimuslimer vilket speglar befolkningens sammansättning. Den kristna, kvinnliga ledamoten Hind Kabawat blir arbetsmarknads- och socialminister. En kurd, en drus och en alawit företräder andra minoriteter. Det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien anser emellertid att regeringen inte speglar landets mångfald. 

Utmaningar

Syriens nya ledare står inför en rad utmaningar: alltifrån att ställa de ansvariga för förföljelse och tortyr under Assadregimen till ansvar (läs mer om grymheterna i Utrikesmagasinet), ena landet efter åratals strider, skydda olika minoriteter och religiösa grupper, få igång ekonomin samt bygga upp landet efter inbördeskrigets omfattande förödelse (läs mer i om Utrikesmagasinet).

Syriens politiska splittring har påverkats av stormakter och grannländer som har stött olika parter (läs mer i Konflikter).

I juli 2025 hävde USA terrorstämplingen av HTS som infördes på grund av dess tidigare förbindelser till terrornätverket al-Qaida. USA, EU och andra länder har också lättat på sina sanktioner (se Ekonomisk översikt).

Frågor om övergångsregeringens kontroll över de väpnade styrkorna och lierade milisgrupper restes i början av 2025 när hundratals civila dödades i provinser där Assad tidigare hade sin maktbas. FN-utredare konstaterade senare att flera parter sannolikt var skyldiga till krigsbrott (se Kalendarium). Sharaa lovade att ställa de skyldiga till svars (läs mer i Utrikesmagasinet ). Liknande frågor kom upp i juli när våldsamheter i den södra provinsen Suwayda, hemvist för merparten av Syriens drusiska minoritet, krävde 2 000 döda enligt organisationen SOHR  (se Kalendarium). Oroligheterna i Suwayda och kurdernas krav på att behålla sitt självstyre stoppade processen att genomföra val till ett övergångsparlament i dessa områden (se Kalendarium).  

En tidigare ljusglimt var att den kurdiskledda milisen SDF som kontrollerar stora delar av nordöstra Syrien och övergångsstyret i mars 2025 enades om att integrera regionens militära och civila institutioner i centralmakten däribland olje- och gasfält samt gränsövergångar och flygplatser. Kurderna får även rätt att tala sitt eget språk (läs mer om kurderna i Syrien här).  Men att omsätta avtalet har gått trögt. Och i oktober rapporterades strider mellan SDF och regeringsstyrkor i Aleppo, innan en vapenvila ingicks.

Assadstyret

Landets tidigare politiska system formades av Hafiz al-Assad, president 1970–2000. När hans son Bashar al-Assad ärvde makten fanns det förhoppningar om att han skulle leda landet i demokratisk riktning men de infriades aldrig. Assad och Baathpartiet behöll sitt maktmonopol.

Assads starkaste stöd fanns inom den egna minoriteten, alawiterna (se Befolkning och språk). Regimen stöddes även av vissa andra minoriteter medan oppositionen dominerades av sunniaraber, folkmajoriteten.

Den avsatte presidenten Bashar al-Assad (vänster) under ett tidigare utlandsbesök där han tas emot av Förenade arabemiratens president Mohamed bin Zayed Al Nahyan (höger). Foto: Syriens presidentkansli/AP/TT

Sedan demokratiprotester inleddes i samband med arabiska våren 2011 genomförde Assadregeringen vissa reformer, som att tillåta flerpartival, men familjen Assads makt bestod. Bara Assadtrogna partier fick ställa upp i valen och Assads Baathparti hade stor majoritet i parlamentet. Samma förhållande gällde i presidentvalen. Assad valdes tre gånger, sista gången var 2021.

Fler än 500 000 döda

Inbördeskriget krävde över 500 000 människor enligt oppositionsgruppen  SOHR. Under inbördeskrigets sista år var dödstalen inte lika höga som i början. 

Krav på demokrati var ett skäl till att upproret bröt ut men konflikten hade även religiösa dimensioner. Assadstyret växte fram under en epok med sekulärt och socialistiskt samhällsbyggande. Många oppositionsrörelser ogillade det, och rebellgrupper med extrema sunni-islamister (jihadister) vill till och med omvandla Syrien till en islamisk stat. Jihadiströrelsen Islamiska staten (IS), som lade under sig delar av landet i flera år förlorade många av sina fästen. Olika fredsansträngningar visade sig vara fruktlösa liksom FN:s försök att få syriska företrädare att enas om en ny författning (läs mer i Konflikter).

I områden som Assadregimen kontrollerade fungerade livet nästan som vanligt under de första krigsåren. Löner och pensioner betalades ut och det fanns varor att köpa. Men ekonomin försämrades ju längre kriget pågick. Förstörelsen av bostäder och annan infrastruktur var enorm. 

Inbördeskriget drev miljontals syrier på flykt, både inom och utanför landet. Flyktingar börjar återvända men enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR befann sig drygt 4,5 miljoner syrier utanför landet i september 2025. Ungefär sju miljoner var internflyktingar. 

Ett delat land

I Idlibprovinsen i nordväst fanns rebellhållna områden. Rebellerna där blev fler och befolkningen växte när regeringsstyrkorna återerövrade andra delar av landet under 2018. Rebeller som tvingades bort från enklaver på andra håll bussades till Idlib med sina anhöriga. Gruppen Hayat Tahrir al-Sham (med tidigare förbindelser till terrornätverket al-Qaida) försökte bygga ett eget välde i Idlib. I slutet av november 2024 gick Hayat Tahrir al-Sham och dess allierade till blixtoffensiv och intog Aleppo, Syriens näst största stad. Syriska regeringsstyrkor bjöd mycket lite motstånd. Offensiven fortsatte och rebellerna erövrade stora områden i provinserna Aleppo, Idlib och Hama, liksom viktiga städer som Hama, Homs och slutligen Damaskus. De drog även nytta av att Assadregimens styrkor var demoraliserade. Regimens allierade Iran och den shiamuslimska milisen  Hizbollah hade försvagats av israeliska attacker, likaså var Ryssland pressat av sitt krig i Ukraina.

Längs gränsen mot Turkiet i norr har landets kurdiska minoritet utropat tre självstyrande områden och genomfört val till egna politiska församlingar. Turkiet har genomfört attacker mot kurdiska styrkor, med hänvisning till deras band till PKK-gerillan i Turkiet. I november 2024 rapporterade SOHR att turkiskstödda styrkor tagit kontroll över staden Tal Rifaat och närliggande byar i nordväst där kurderna utövat självstyre. I december uppgav islamistledda styrkor att de tagit över staden Dayr al-Zawr (Deir Ezzor) i öster från kurderna. 

Kurderna hade, stödda av västländer, en nyckelroll i att slå tillbaka jihadiströrelsen IS. Amerikanska specialstyrkor utförde räder som dödade ledare i IS högsta skikt. USA rapporterades i slutet av 2024 fortfarande ha cirka 900 soldater på syrisk mark för att hindra IS från att omgruppera sig. En del är förlagda vid gränsen till Irak. 

PROVISORISK FÖRFATTNING

Sedan president Assad drivits bort från makten upphävde de nya makthavarna författningen som gällt sedan 2012. En provisorisk författning infördes i mars 2025 och ska gälla i fem år. Där sägs att landets president måste vara muslim, och islamisk rättspraxis ska vara "den huvudsakliga källan" till lagstiftningen. Liknande skrivningar fanns också i den tidigare författningen. Rättsväsendet ska vara oberoende. Presidenten får verkställande makt under övergångsperioden.

Ett övergångsparlament med 210 platser skapades. Presidenten utser 70 av de 210 ledamöterna, övriga väljs i indirekta val av regionala elektorskollegier sammansatta av bland andra advokater, akademiker och lokala ledare.  

Parlamentet kan inte ställa presidenten inför riksrätt, medan presidenten kan inte avskeda någon av ledamöterna. Parlamentets viktigaste uppgifter är att besluta om ekonomiska frågor och anta lagar.

Indirekta val till övergångsparlamentet hölls i oktober 2025. Elektorskollegier utsåg 119 ledamöter, varav de flesta manliga sunnimuslimer, bland drygt 1 500 kandidater. Inga partier deltar. Endast en handfull kvinnor (mindre än fyra procent av 221 kvinnliga kandidater) valdes och bara tio platser gick till religiösa och etniska minoriter, däribland två kristna och två alawiter. 

21 platser är inte tillsatta med hänvisning till att val inte kunde genomföras av säkerhetsskäl i kurdiskdominerade områden i provinserna Raqqa och Hasakeh samt i provinsen Suwayda där merparten av Syriens druser lever. Det kurdiska självstyret kritiserade beslutet  (se Kalendarium). 

Syrien var under Assadregimen indelat i 14 provinser (muhafazat), styrda av guvernörer som tillsattes av presidenten. Provinsråden, som valdes i lokala val, hade främst administrativa uppgifter.

Läs om Syriens rättsväsen i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA PARTIER

Syriens partiväsende har satts på paus sedan Assadstyret föll 2024. Nedan en historisk återblick: 

Arabiska socialistiska Baathpartiet (Hizb al-Baath al-Arabi al-Arabi al-Ishtiraki; baath betyder pånyttfödelse eller renässans) var maktpartiet som leddes av president Assad. Baath bildades på 1940-talet med arabisk enhet, panarabism, som överordnat mål. Utifrån principen att alla araber skulle vara förenade i en enda nation tog Baathpartiet avstånd från stater som uppstått genom västmakternas uppdelning av Mellanöstern efter första världskriget. Trots uttalad neutralitet var partiet ofta anti-västligt. Baathpartiets i grunden icke-religiösa ideologi och betoning av panarabism tilltalade arabiska minoritetsgrupper. Landsbygdens befolkning attraherades snarare av partiets löften om jordreformer och förbättrad service. 1963 grep partiet makten i en militärkupp. Från 1963 till 1970-talet var partiets styrelse inflytelserik och de avgörande maktkamperna i landet utspelade sig inom partiledningen.

Under president Hafiz al-Assads styre från 1970 förändrades Baathpartiets roll. Makten flyttade över till presidenten, som också var partiledare, och hans närmaste inom militären. Partiet fanns kvar, sammanflätat med statsapparaten, men främst som ett verktyg för maktutövning. Under inbördeskriget minskade partiets roll, medan militära befälhavare och milisledare fick ökad betydelse. Efter Assads fall 2024 har partiet stoppat sin verksamhet och är upplöst. 

Nationella progressiva fronten (på engelska förkortat till NPF) var en regimtrogen allians som grundades 1972 under Baathpartiets ledning. I alliansen ingick Baathpartiet och ett antal mindre partier som brukade få några mandat i parlamentsval och tilldelades poster i regeringen. Dit hörde exempelvis Syriska kommunistpartiet (SCP) och Syriska socialnationalistiska partiet (SSNP), som förespråkar ett Stor-Syrien. (De förkastar gränser från 1900-talet som exempelvis gör Libanon till en självständig stat.) Alla dessa partier stödde Assad. I valet 2020 fick alliansen 183 av 250 mandat, varav Baath hade 167 mandat.  

Till följd av upproret mot Assad 2011 bildades en liten godkänd opposition med lagliga partier som riktar allmän kritik mot korruption och fattigdom. De kunde inte öppet ifrågasätta Assads styre eller beslut. Dit hörde Folkfronten för befrielse och förändring, som samlade små vänsterpartier. Oppositionella betraktade dessa partier som ”fikonlöv” för att dölja Assads enmansstyre.

Oppositionsplattformar 

Den verkliga opposition som vuxit fram sedan 2011 var djupt splittrad och innehåller gerillarörelser, aktivistnätverk, politiska partier och exilgrupper. Nästan alla domineras av sunnimuslimska araber, som utgör majoriteten av Syriens befolkning. President Assad tillhör den alawitiska minoriteten (se Befolkning och språk). Både utomlands och i Syrien har bråk mellan oppositionsgrupper ibland haft rötter i gamla fejder mellan deras finansiärer utomlands. Särskilt de rivaliserande kungahusen i Saudiarabien och Qatar har stöttat olika grupper i Syrien.

Syriska nationalrådet (SNC), bildad av sunni-islamistiska Muslimska brödraskapets syriska gren och andra oppositionsgrupper, uppgick 2012 i Nationella koalitionen (egentligen Syriska nationella koalitionen för oppositionella och revolutionära krafter, men förkortningen SNC behölls). SNC utsåg 2013 en exilregering med säte i Turkiet. Koalitionen och exilregeringen knöts till Fria syriska armén (FSA), en ”generalstab” för det väpnade upproret, också baserad i Turkiet. Den har ombildats i varianter under krigsåren.

Höga förhandlingskommissionen (HNC) bildades som en paraplyorganisation i syfte att samla oppositionen inför FN-ledda samtal 2016 men hade svårt att få stöd av kurder och andra minoriteter då det rådde olika åsikter om vikten av en federal statsbildning. En förhandlingskommission där exilgrupper med bas i Moskva respektive Kairo var företrädda bildades 2017 då Ryssland, Iran och Turkiet började driva en Syrienprocess, skild från FN:s fredssträvanden, med möten i Astana (Kazakstan). Även i det sammanhanget har viljorna gått isär, inte minst synen på att Turkiet genomför militära insatser i Syrien.

Nationella samordningskommittén (NCB eller NCC) bildades som en moderat oppositionsallians inne i Syrien. Alliansen har förespråkat förhandlingar och stötts av små sekulära vänstergrupper och det kurdiska partiet PYD.

De kurdiska områdena

Demokratiska enhetspartiet (PYD) och milisrörelsen Folkliga försvarsenheterna (YPG; YPJ för kvinnliga förband) är de dominerande organisationerna i områden i norra Syrien som har kurdisk befolkning. Kopplingar till den kurdiska PKK-gerillan i Turkiet gör PYD och dess milisförband omstridda.

PYD fick utrymme att börja utforma ett lokalt styre när Assadregeringen 2012 drog bort sina styrkor från de kurdiska områdena för att slåss mot arabiska rebeller i andra landsändar. PYD och dess allierade har inrättat tre lokala regeringar i kurdiska trakter längs gränsen till Turkiet.

De dominerande kurdiska grupperna är sekulära och vänsterinriktade. PYD/YPG har försökt undvika strider med Syriens regering, men ofta varit i konflikt med arabiska grupper, speciellt militanta islamister. PYD/YPG lever också med hot från Turkiet, som ogillar att kurder skaffar sig territorium även när det sker i grannländer.

Inför fredsförhandlingar 2016 gick PYD/YPG ihop med arabiska och turkmenska grupper i en ny front, Syriens demokratiska styrkor (SDF) med den politiska grenen Syriens demokratiska råd (SDC). SDF har haft en nyckelroll dels i uppbyggnaden av en självstyrande förvaltning i norr, dels i strider mot IS.

Kurdiska nationalrådet (KNC) består av små kurdiska partier inom Nationella koalitionen (se ovan) och stöds av den kurdiska självstyresregeringen i Irak. KNC har sedan 2012 trängts undan av PYD/YPG och har inte stort inflytande i Syrien.

För en överblick över kurdiska områden i hela regionen, se Kurderna.

Jihadister och rebellgrupper

Hayat Tahrir al-Sham (HTS) blev den starkaste motkraften mot regeringen till följd av Assadregimens ryskstödda offensiver mot rebellområden. Jihadistgrupper, med krigares anhöriga i släptåg, trängdes ihop i nordväst, framför allt i Idlibprovinsen. Där bildade de ett eget styre och ledde blixtoffensiven som sopade bort Assadregimen 2024.

Andra sunni-arabiska rebellgrupper kan nämnas, varav flera har deltagit tidigare i samarbeten och/eller försök att bilda förhandlingsdelegationer med företrädare för Assadmotståndare:

Ahrar al-Sham, är en grupp salafister (konservativa sunni-islamister) med fäste i nordvästra Syrien. Grundad av personer som suttit fängslade av Assadregimen men hade frigetts genom amnesti innan revolten mot regimen bröt ut 2011.

Islams armé, en islamistgrupp som varit särskilt stark öster om Damaskus och tros ha haft saudiskt stöd.

Nusrafronten, den syriska grenen av terrornätverket al-Qaida. Nusrafronten uppgick i HTS år 2017.

Levantlegionen, knuten till Muslimska brödraskapet.

Under 2013-2014 ryckte Islamiska staten (IS) fram som den starkaste oppositionskraften. Halva östra och nordöstra Syrien, förutom de kurdiska områdena, styrdes av IS från 2014, då ledaren Abu Bakr al-Baghdadi utropades till kalif, ledare för alla världens muslimer. IS var tidigare känt som Islamiska staten i Irak och Syrien/Levanten (förkortat Isis eller Isil). Kalifatet erkändes inte av någon annan grupp i Syrien, men IS lyckades skaffa sig kontroll även över områden i norra Irak innan rörelsen drevs bort från fästen i båda länderna. IS har styrt sina områden enligt mycket sträng sunnimuslimsk tolkning av sharia, religiösa lagar.

Om våra källor

LÄSTIPS - läs mer om Syrien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Ny läcka med ohyggliga bevis mot Assadregimen (2025-12-04)
Efter Assad: Syrien på väg att slitas itu (2025-09-30)
Syriens statsbygge knakar efter massdödande (2025-03-19)
Dags för Syriens ledare att leverera (2025-02-04)
Historien kan ge Syrien framtidshopp (2024-12-12)
Så slår Gazakriget även mot Syrien (2023-11-12)
Kurder kan offras i världspolitiskt drama (2022-12-01)
Erdoğans krav på Sverige kan slå tillbaka på honom själv (2022-05-24)
Tio år av krig – nytt försök att ställa Assad till svars (2021-02-01)
Kurdiska självstyrets tur att knuffas ut från spelplanen (2019-10-14)
Beroendet av utländska makter destabiliserar Syrien (2018-04-19)
Fem frågor som avgör Syriens framtid (2018-01-31)
Most people in the Middel East are Living on the Edge (2017-12-08)
Ryssland begraver FN:s kemvapenutredning i Syrien (2017-11-23)
Allt svårare för syriska flyktingar i Libanon (2017-10-05)
Assadregimen ansvarig för tiotusentals försvunna (2017-09-09)
Mellanösterns minoriteter nu i Sverige (2017-08-30)

Syrien – Utrikespolitik och försvar

Syrien har länge haft konfliktfyllda relationer med omvärlden.  Den störtade Assadregimen kunde skickligt utnyttja Syriens inflytande i grannländerna och vinna stöd och ekonomiskt bistånd, inte minst från Iran och Ryssland.  Detta ställdes på ända när islamistledda rebeller tog makten i december 2024. De nya makthavarna söker hitta nya partner och få bort sanktioner mot landet. Läget är svåröverskådligt. Konflikten med Israel väntas bestå medan Turkiet kliver fram.

Syrien har utkämpat tre krig mot Israel, 1948–1949, 1967 och 1973, och dessutom stridit mot Israel inne i Libanon under 1980-talet. Krigstillstånd råder ännu mellan dem. Många palestinska flyktingar från dagens Israel bor i Syrien. Sammantaget präglas Syriens utrikesrelationer av konflikten med Israel, återkommande spänningar med Libanon och tidvisa problem med Turkiet och Jordanien.

Den stora tvistefrågan mellan Syrien och Israel gäller Golanhöjderna som Israel erövrade 1967. För Syrien är en total israelisk reträtt från Golanhöjderna ett krav. Israel har dock stärkt sitt grepp om området genom att flytta in egna bosättare, vilket skapat ytterligare spänningar och försvårat utsikterna till en varaktig lösning. Därtill råder en tvist om Shebaagårdarna, ett litet område i skärningspunkten mellan Libanon, Syrien och Israel.  Israel hävdar att området tillhör Golanhöjderna, FN anser att det är syriskt, vilket Libanon bestrider. 

Under inbördeskriget i Syrien, som började 2011, intog Israel inledningsvis en neutral position, men började senare bomba mål i Syrien. Flygangreppen riktades främst mot syriska och iranska vapenleveranser till Hizbollah, shiamilisen i Libanon som stöttat Assadregimen i Syrien. Hizbollah deltog aktivt i både det syriska inbördeskriget och i direkta strider mot Israel i södra Libanon, bland annat så sent som hösten 2024. Israel har också gått in i en FN-övervakad buffertzon sedan det syriska gränsskyddet försvagats.

Efter Assadregimens fall 2024 har de israeliska attackerna fortsatt mot  bland annat vapenlager, militära installationer och hamnar. Syrien varnar för följderna av dessa upprepade israeliska attacker och understryker sin vilja att följa det eldupphöravtal som slöts efter oktoberkriget 1973. Israel, å sin sida, har ansett att avtalet är ogiltigt tills vidare och krävt att sydvästra Syrien demilitariseras.

Lång närvaro i Libanon

Syrien har haft en lång, komplicerad relation med Libanon. Syrien motsatte sig att Libanon blev ett separat mandatområde 1920 och erkände länge inte dess självständighet 1943 (se Äldre historia). Syrien ingrep militärt i det libanesiska inbördeskriget 1976 och fick stort inflytande. Detta bestod även efter kriget, och syrisk säkerhetstjänst förföljde oppositionella. Taifavtalet från 1989, som avslutade Libanons inbördeskrig, slog fast att de syriska styrkorna skulle dras tillbaka till Bekaadalen. Syrien stretade emot, bland annat med hänvisning till den israeliska ockupationen av Shebaagårdarna.

Efter mordet på den libanesiske premiärministern Rafiq al-Hariri 2005 (se Modern historia) ökade kraven på syrisk reträtt, och Syrien drog slutligen tillbaka sina trupper efter nästan 30 års närvaro. Assadregimen kritiserades dock för vapenleveranser till Hizbollah och fortsatt politisk inblandning. Sedan 2000-talets början lierade sig Assadregimen främst med Hizbollah och andra shiagrupper samt vissa kristna grupper. Hizbollah deltog aktivt i det syriska inbördeskriget på Assadregimens sida. Men shiamilisen drabbades av flera bakslag hösten 2024 under krig mot Israel, och en rad ledare och befäl dödades.

Syriens övergångspresident Ahmed al-Sharaa har försäkrat libanesiska ledare att Syrien inte ska lägga sig i Libanons inre angelägenheter. Besök och samtal mellan regeringschefer från Libanon och Syrien under 2025 har handlat om gränsdragning, flyktingars återvändande och bekämpning av narkotikasmuggling.

Relationer till stormakter

Syrien har historiskt haft nära band till Östeuropa och Sovjetunionen, vilket fortsatte med Ryssland efter 1991. Under syriska inbördeskriget var Ryssland en viktig allierad. Ryska flygräder mot rebellstyrkor och annat militärt stöd stärkte regimens position. För Rysslands del gällde det att slå vakt om Syrien som Moskvas äldsta bundsförvant i Mellanöstern. I vågskålen fanns dessutom att Rysslands enda utländska örlogsbas låg i Tartus, och Ryssland förfogade över en flygbas i Hmeimim (även känd som Khmeimim). Det nya ledarskapet i Damaskus säger sig vilja omförhandla avtalen som gäller till 2066, och har haft samtal i Moskva. En komplicerande faktor är att Assad fick asyl i Ryssland sedan han störtats. President Sharaa besökte Moska i oktober 2025, men inget sades offentligt om Assads öde eller baserna. Däremot uppges Ryssland vara villigt att bistå Syrien att utvinna olja från nya oljefält samt bygga upp transportsektorn (se Kalendarium).

Ett strategiskt partnerskapsavtal tecknades med Kina hösten 2023, men osäkerheten efter Assadregimens fall gör att relationens framtid är oklar. Kina använde tidigare sitt veto i FN för att skydda Assad.

Syriens förhållande till västvärlden har varit komplicerad. Samarbetet med forna kolonialmakten Frankrike och USA har präglats av motstridiga intressen och ekonomisk isolering. USA terrorstämplade Syrien 1979 då landet ansågs stödja olika terrorrörelser. Efter Assadregimens fall 2024 har västvärlden omprövat synen på Syrien. Under maj 2025 meddelade USA och EU att de skulle lyfta sanktioner, något de nya makthavarna i Damaskus vädjat om. USA:s president Donald Trump mötte Sharaa i Saudiarabien i maj 2025 under en rundresa i regionen. I juli lättade USA en rad sanktioner samt lyfte terrorstämpeln på HTS (se Kalendarium).  Trump tog i november emot Sharaa i Vita huset, vilket var historiskt. 

FN:s säkerhetsråd besökte Syrien i slutet av 2025, rådets första någonsin. Rådsmedlemmarna träffade bland andra Sharaa, som tills nyligen stod under FN-sanktioner liksom företrädare för regeringen, olika minoritetsgrupper, religiösa ledare och landets kommission för försvunna personer.

EU var tidigare Syriens viktigaste handelspartner. Ett associationsavtal hade förhandlats fram men inte undertecknats av Syrien när inbördeskriget bröt ut. Samma år införde EU sanktioner mot Syrien. EU lyfte i början av 2025 sanktioner inom energisektorn, transportsektorn och banksektorn. Sharaa besökte Frankrike i maj på inbjudan av president Macron under sitt första Europabesök. 

Tvister med grannstater 

Syriens närmaste allierade i regionen var länge Iran, särskilt efter den iranska revolutionen 1979. Iran stödde Assad under det syriska inbördeskriget och använde Syrien som transitland för vapenleveranser till Hizbollah i Libanon. Efter Assads fall är förhållandet under omprövning. Relationen till Irak har svängt, men 2006 återupptog staterna diplomatiska förbindelser som varit avbrutna sedan 1982. Efter Saddam Husseins fall i Irak tog Syrien emot mer än en miljon irakiska flyktingar, däribland Saddamanhängare och irakiska kristna. Irak och Syrien var allierade i kampen mot Islamiska staten, och IS ses som ett potentiellt hot.

Turkiet utövar stort inflytande i Syrien. Ibland har grannländerna varit oeniga vad gäller turkiska bevattningsprojekt och kurdernas självstyre. Turkiet har angripit PKK-lojala grupper och de områden, kallade Rojava, där det pågått en form av kurdiskt statsbygge. Efter Assadregimens fall har Turkiet fortsatt att angripa kurdiska mål i norra Syrien och har kvar ett stort antal soldater.  Turkliet betonar att Syrien måste vara en sammanhållen stat och är kritiskt mot de självstyrande kurdiska områden. Som en av regionens största ekonomier hoppas Ankara att turkiska företag ska spela en viktig roll i återuppbyggnaden av Syrien.

Jordanien och Syrien har historiskt sett ofta haft spända relationer eftersom de haft olika bundsförvanter. En del av Jordaniens oro har kopplats till flyktingströmmar.

Inom regionen var Syrien isolerat under stora delar av inbördeskriget. Syrien uteslöts från Arabförbundet 2011 som följd av Assadregimens våld mot demonstranter, men släpptes in i gemenskapen igen 2023. Många länder tycktes då kalkylera med att Assad skulle sitta kvar. Saudiarabien spelade en viktig roll och har efter maktskiftet i Damaskus drivit på för att få bort sanktionerna. Sharaa gjorde sin första utlandsresa som övergångspresident till Saudiarabien, den andra gick till Turkiet.

Försvar

Syriens försvarsmakt tillhörde före 2011 de största i arabvärlden. Dess ledning var nära kopplad till den politiska eliten. Försvaret utrustades från 1956 nästan helt med vapen från Sovjetblocket och efter nederlaget mot Israel i oktoberkriget 1973 stationerades tusentals sovjetiska militära rådgivare i Syrien. Efter Sovjetunionens sammanbrott 1991 hade Syrien inte längre tillgång till den mest moderna utrustningen men köpte fortfarande vapen från Ryssland och i viss mån även från Belarus, Kina och Nordkorea.

Tiotusentals soldater dödades, sårades eller deserterade från den syriska armén under inbördeskriget. Med sjunkande moral bland värnpliktiga soldater tvingades Assadregimen i högre grad förlita sig på specialförband och milisstyrkor, men de kunde slutligen inte hålla stånd. Ryssland stödde den syriska armén efter 2011, inte minst genom flygbombningar mot både IS och rebellfästen. Rysslands krig i Ukraina anses dock ha försvagat den ryska förmågan. Även Iran bidrog med vapen, militär utbildning och finansiering av syriska vapenköp, och genom att mobilisera shiamuslimska milisstyrkor från Irak och Libanon till stöd för Assad.

Syrien byggde under årtionden upp ett stort lager av kemiska stridsmedel. Efter rapporter om att nervgas använts mot rebellerna under 2013 hotade USA att ingripa militärt, vilket ledde till att Syrien lämnade ifrån sig kemiska vapen. Organisationen för förbud mot kemiska vapen (OPCW) har tidigare kommit fram till att både sarin och klorgas använts, bland annat  i Idlibprovinsen. OPCW pekade senare ut Assadregimen (se Kalendarium). 

I ett tal inför OPCW:s exekutivråd 2025 lovade Syriens nye utrikesminister att landet skulle förstöra sina kvarvarande kemiska vapen. Asaad al-Shaibani var den förste syriske regeringsföretädaren att tala inför OPCW.

Under Assadregimen anklagades Syrien även för att vilja utveckla kärnvapen. 2007 bombade Israel vad som påstods vara en kärnreaktor under uppbyggnad i östra Syrien. 

Under inbördeskriget växte en mängd milisstyrkor växt fram, även på regeringssidan. Många av dessa, men långtifrån alla, rekryterade medlemmar från religiösa minoriteter.

Den nya ledningen i Damaskus vill upplösa alla miliser och integrera dem i en nationell armé. Miliserna i de kurdiskstyrda områdena vill inte gå så långt.

Turkiets försvarsminister uppgav i juni 2025 att turkiska förband ska stanna i grannlandet för att utbilda Syriens nya militärstyrkor. Turkiet beräknas ha över 20 000 soldater i Syrien.

Övergångsregeringen domineras av islamistiska gruppen Hayat Tahrir al-Sham (HTS) som ledde blixtoffensiven som tvingade bort Assad. HTS verkade från Idlibprovinsen i nordväst och har stämplats som en terroristorganisation på grund av dess kopplingar till al-Qaida. HTS-ledaren Ahmed al-Sharaa, Syriens övergångspresident, har försökt distansera sig från detta.

Bland andra viktiga milisgrupper märks kurdiskledda Syriens demokratiska styrkor (SDF) som har stötts av USA och har ett starkt fäste i norra Syrien. Det var framför allt kurdiskt ledda styrkor som lyckades pressa tillbaka IS och slå ut "kalifatet". Två drusiska rebellgrupper i sydvästra provinsen Suwayda har sagt sig vara redo att ingå i regeringsarmén, men andra drusiska grupper är försiktigare. Under inbördeskriget verkade också sekulära rebeller, formellt under Fria syriska arméns och SNC:s paraply.  

Obligatorisk värnplikt gällde under Assadregimen för alla män från 18 år. 2011 sänktes militärtjänsten till ett och ett halvt år. Syrier bosatta utomlands och vissa personer i Syrien med hälsoproblem kunde även betala för att slippa göra militärtjänst. Många av de unga män som flytt Syrien på senare år gjorde det för att slippa göra militärtjänst. Assadregimen försökte motverka detta genom att utlova straffrihet för värnpliktsvägran.

LÄSTIPS - läs mer om Syrien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Dags för Syriens ledare att leverera (2025-02-04)
Skifte i Mellanöstern: Assad åter i värmen (2023-06-12)
Ryssland hotar att kapa biståndet till nordvästra Syrien (2022-06-30)
Tio år av krig – nytt försök att ställa Assad till svars (2021-02-01) 

Om våra källor

Syrien – Ekonomisk översikt

Syrien hade före inbördeskriget en relativt mångsidig ekonomi med välutvecklat jordbruk, goda naturtillgångar och starka traditioner inom handel och affärsliv. Stora delar av befolkningen led dock av fattigdom och försök att reformera ekonomin hämmades av korruption och mäktiga intressen inom staten och militären. Att få bort sanktionerna införda mot Assadregimen har varit ett viktigt mål för de nya makthavarna i Damaskus.

Syriens ekonomi har efter många år av inbördeskrig varit närmast i fritt fall. Landets två viktigaste inkomstkällor – oljeexport och turism – har sinat. Likaså har sanktioner slagit hårt. Syrien hör till de länder som varit satt under flest sanktioner.

I många år räknades Syrien som ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens kategorisering, men 2017 föll landet ned i den lägsta gruppen och klassades som ett låginkomstland, liksom exempelvis Jemen (se översikt här). Där har Syrien legat kvar.  

Matpriserna rusade under åren av inbördeskrig, och produktionen av vete föll dramatiskt jämfört med före kriget. Priserna har också varit höga för matolja och gas som används för att laga maten med. FN-organisationen Ocha uppgav hösten 2025 att 16.7 miljoner människor inom Syriens gränser behövde någon form av bistånd, vilket motsvarar cirka 70 procent av befolkningen.

En ”avindustrialisering" skedde under konfliktåren då många företag tvingades stänga, gå i konkurs eller utsattes för förstörelse och plundring. Både kvalificerade arbetare och kapital har flytt landet och jordbruket. Som följd har den offentliga sektorns andel av BNP ökat kraftigt. 

Olja och andra petroleumprodukter var länge Syriens viktigaste exportvaror. De svarade i mitten av 2000-talet för ungefär två tredjedelar av exportinkomsterna. I övrigt har export av bomull, frukt och grönsaker varit viktig.

Viktiga oljefält låg långa tider utanför den tidigare Assadregeringens kontroll.  Visserligen lyckades regimen återerövra några oljefält med bland annat ryskt stöd, men somliga har funnits i delar av landet där kurderna upprättade ett självstyre under kriget. I likhet med den störtade Assadregimen slår de nya makthavarna i Damaskus fast att de söker återfå full kontroll över hela Syriens territorium. Ett avtal med den inriktningen ingicks med den kurdiskleddda SDF-milisen under början av 2025 (se Kalendarium).

Europeiska länder var traditionellt de viktigaste köparna av syrisk olja. När EU hösten 2011 införde köpförbud för syriska oljeprodukter var det ett hårt slag. USA:s första sanktioner infördes 1979. Och 2020 började USA:s omfattande Caesarlag gälla,som infördes för att straffa Assadregimen för krigsbrott och förhindra finansiering av återuppbyggnad som gynnade regimen.

I slutet av februari 2025 enades EU:s utrikesministrar om att lätta på sanktioner mot Syriens energisektor, transportsektor och banksektor för att stötta den ekonomiska återhämtningen och stabilisera landet. Flera banker och flygbolaget Syrian Arab Airlines omfattades av lättnaderna liksom centralbanken. I maj meddelade EU:s utrikeschef Kaja Kallas att kvarvarande sanktioner skulle lyftas, men förbud mot försäljning av vapen eller utrustning som kan användas för att förtrycka civila kvarstår.

Efter Assadregimens fall 2024 har de nya makthavarna i Damaskus gång på gång uppmanat omvärlden att häva sina sanktioner. Strömavbrott och brist på vatten är återkommande problem. Vid en givarkonferens i början av 2025 gavs löften om bistånd och lån på 5,8 miljarder euro till Syriens återuppbyggnad och hjälpbehov. 

USA agerade långsammare, men i maj 2025 tillkännagav president Donald Trump att sanktionerna skulle hävas. Trumps besked kom under ett besök i Saudiarabien där han mötte Syriens övergångspresident Ahmed al-Sharaa (se Kalendarium).  Syrien måste dock ge garantier för religiösa och etniska minoriteters rättigheter och inte vara tillhåll för terrorister. I juli gav Trump order om att lyfta USA:s kvarvarande sanktioner. Och i november 2025 pausades Caesarlagens sanktioner i 180 dagar.

Däremot slipper inte Syrien de höjda importtullar som USA införde 2025 efter Trumps återkomst. Tullsatsen för Syriens del är 41 procent, en av de högsta som USA tillkännagivit, även om en justering kan ske (läs mer om tullkriget här).

Syriens finansminister och centralbankschef deltog vid Världsbanken och Internationella valutafondens vårmöten 2025. Det var första gången på 20 år syriska företrädare var med. Saudiarabien och Qatar meddelade samtidigt att de ska betala Syriens skuld till Världsbanken om drygt 15 miljoner dollar. Det kan bana väg för nya lån från Världsbanken.

En valutareform tillkännagavs i augusti 2025. Enligt centralbankschefen ska två nollor strykas från landets valuta och nya sedlar tryckas. Sedan början av inbördeskriget 2011 har syriska pundets värde sjunkit från 50 syriska pund för en dollar till cirka 10 000 syriska pund för en dollar. Även enkla inköp kräver att köpare  bär med sig stora buntar med sedlar. De nya sedlarna ska tryckas i sex valörer.

Syriens nye finansminister framhöll vid IMF och Världsbankens höstmöte 2025 att det brådskar att få igång ekonomin och att förutom lån behöver Syrien ekonomisk expertis och teknisk hjälp liksom hjälp att återställa den finanspolitiska trovärdigheten, förenkla skattesystemet och hantera den enorma skuldbördan.

Världsbanken beräknar i en rapport 2025 att det kan kosta uppemot 216 miljarder dollar att bygga upp det krigshärjade landet. Hälften av kostnaderna tillförs skador på infrastruktur, bostadshus och andra fastigheter. Återuppbyggnadskostnaderna är tio gånger större än vad Syriens  BNP för 2024 beräknas till.

Assadregimen försökte som svar på de västliga sanktionerna handla med länder som Ryssland, Kina, Iran och andra arabiska stater. Ryssland, som stöttade regimen under inbördeskriget, försäkrade sig om långtgående inflytande. Efter Assads fall var det oklart om Ryssland skulle få behålla sin rätt att använda en flottbas i Tartus och flygbasen i Hmeimim (även känd som Khmeimim). Rysslands avtal löper till 2066. 

Iran var en viktig partner för Assadregimen och gav lån och exportkrediter värda flera miljarder dollar samt tecknade mycket förmånliga handelsavtal. Handelsavtal ingicks också med Irak. Dessa kompenserade dock inte för handelsbortfallet med EU. 

Redan före kriget var subventioner av basvaror en kostsam post i statens budget. En av Assadregeringens första åtgärder när oroligheter började rapporteras 2011 var att höja löner och avbryta påbörjade ekonomiska nedskärningar. Detta blev dock svårt att upprätthålla i takt med att statens inkomster minskade och utgifterna för kriget ökade. 

Under kriget växte den informella ekonomin kraftigt, med omfattande smuggling längs landets gränser och mellan olika områden i Syrien, som hamnat under olika rebell- och milisgrupper. Smuggling förekom även på den störtade regeringssidan. Stora delar av befolkningen är beroende av bistånd (se Sociala förhållanden).

Någon månad efter Assads fall började utländska varor som tidigare varit förbjudna som choklad och shampoo åter synas på butikshyllor, i gatubilden märktes också valutaväxlare och småskaliga försäljare av bensin. Under Assad höll regimen ett fast grepp om valutahandeln.Inofficiella valutaväxlare riskerade sju års fängelse och höga böter. 

Ekonomin i norra Syrien, längs gränsen mot Turkiet, har efter flera år med turkisk ockupation samordnats med den turkiska. Varorna kommer från Turkiet och till och med teleoperatören är turkisk. Eftersom det är den turkiska valutan som används, och värdet på liran växlar kraftigt, urholkas befolkningens köpkraft av Turkiets valutaras.

Behov av återuppbyggnad

De kostnader för återuppbyggnad som kriget skapat är svindlande. Det är osäkert hur stor hjälp som kan väntas. Vissa FN-uppskattningar talar om 250–400 miljarder dollar.

En lång rad nya lagar antogs under krigsåren för att underlätta syriska statens tvångsinlösen av mark. Tiotusentals fastigheter exproprierades, ofta var de utvalda så att ägarförändringarna skulle slå mot Assadregimens motståndare.

2023 drabbades landet av en jordbävningskatastrof som också tyngt ekonomin.

Blandsystem och centralstyrning

Det ekonomiska systemet under Assadregimen var en blandning av centralstyrd planekonomi av socialistisk modell och marknadsekonomi med privatägda företag. Staten ägde de flesta större industriföretag och kontrollerade eller hade stort ägande inom viktiga områden som energi, gruvor, el och vatten samt finanssektorn och de flesta bankerna. De i huvudsak privatägda jordbruken och mindre industrierna var också tvungna att följa statliga femårsplaner.

Det centraliserade systemet ledde till en svullen offentlig sektor som präglades av låg produktivitet, låga löner och omfattande byråkrati där korruption frodades.

Problem med penningtvätt och annan ekonomisk brottlighet har gjort att det internationella organet FATF satt upp Syrien på organisationens "grå lista" över länder som inte gör tillräckligt för att bekämpa dessa problem men som försöker förbättra situationen. 

Om våra källor

Syrien – Naturtillgångar, energi och miljö

Syriens viktigaste naturtillgångar är olja,naturgas (fossilgas) och fosfat, men oljeproduktionen minskade starkt under inbördeskriget. Medborgarnas tillgång till energi är ojämn och präglas av störningar sedan viktig infrastruktur slagits ut. Miljön har också utsatts för stora påfrestningar, inte minst längs Medelhavskusten.

De första oljefynden gjordes på 1950-talet men dessa fyndigheter räckte bara i knappt 30 år. Olja av god kvalitet påträffades på 1980-talet i den centrala delen av landet. Dessa reserver är inte heller så stora och produktionen hade börjat minska redan före krigsutbrottet 2011. Transitavgifter på oljetransporter gav tidvis större inkomster än den egna oljeproduktionen under inbördeskriget. Syrien och Irak granskar möjligheten att rusta upp eller bygga nya oljeledningar för irakisk oljeexport till marknader i bland annat Europa.

Under inbördeskriget stördes utvinningen av olja genom attentat mot rörledningar och oljefält. Vid konfliktens början 2011 producerade Syrien över 400 000 fat olja om dagen, men produktionen sjönk snabbt och oljeproducenten Syrien tvingades importera olja för egen konsumtion. Importen kostade stora summor, särskilt som syriska staten i årtionden hade subventionerat oljeprodukter på den egna marknaden. Internationella sanktioner hindrade dessutom leveranser.

Hösten 2025 kunde 600 000 fat olja pumpas över på ett oljefartyg i hamnstaden Tartus då sanktionerna mot Syrien lyfts. Enligt energidepartementet var det Syriens första oljetransport på 14 år.

Syriens två stora oljeraffinaderier i Baniyas och Homs skadades under inbördeskriget. Anläggningen i kuststaden Baniyas höll igång under kriget med importerad olja, främst från Iran. Jordbävningskatastrofen i början av 2023 ledde dock till omfattande skador på anläggningen i Baniyas.

Från och med 2012 hamnade de viktigaste oljefälten under rebellgruppers kontroll, däribland kurdiska grupper och terrorgruppen Islamiska staten (IS). Sedan dess har oljefält som IS lade under sig återtagits, medan andra har tagits över av kurdiskt ledda styrkor. Syrisk olja tros också  ha sålts vidare av smugglare i Irak, Turkiet och andra länder.

Utsikter till oljeutvinning vid Golanhöjderna är en av anledningarna till den konflikt som råder mellan Syrien och Israel om området.

Syriens första fyndigheter av naturgas upptäcktes 1982 och från slutet av 1990-talet ökade produktionen. Men många anläggningar skadades under kriget. Uppemot hälften ligger i kurdiskstyrda områden. 2025 meddelade Azerbajdzjans statliga energibolag SOCAR att det ska exportera naturgas från fält i Kaspiska havet via Turkiet till syriska Aleppo där ett gasdrivet kraftverk finns. 

I floden Eufrat byggde regimen en kraftverksdamm på 1970-talet, en på 1980-talet och en på 1990-talet. En fjärde damm i Eufrat har planerats men inte kunnat byggas.

Utvinning av marmor, gips och salt förekommer. Dessutom finns mindre tillgångar av järnmalm, asfalt, koppar, uran, bauxit, magnesium, guld och silver. Öster om Palmyra (Tadmur) finns stora fosfatfyndigheter, som började exploateras 1972. Fosfattillgångarna lade grunden för inhemsk gödselindustri.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Olja har stadigt varit Syriens dominerande energikälla och står för närmare 70 procent av energin, följd av naturgas (fossilgas) med cirka 30 procent, enligt energiorganet IEA (2023). Men siffrorna är osäkra.

El produceras i olje- och gaseldade kraftverk. Olja är den största källan och svarar för över hälften av elproduktionen. Vattenkraft svarar för några få procent. Stora investeringar som trefaldigade elproduktionen gjordes mellan 1994 och 2004. Trots det har efterfrågan alltid varit större än tillgången. Många kraftverk är gamla och dåligt underhållna, och under kriget slogs flera ut. Särskilt sommartid stängs elen av i större städer i timmar. 

Vattenkraften från Eufrat har varit ryckig. Brist på regn har tillsammans med turkiska dammbyggen i flodens övre lopp lett till att vattenflödena minskat på syriska sidan av gränsen.

Förnybara energikällor har en obetydlig roll i energiförsörjningen.

Stora investeringar krävs för att rusta upp gamla anläggningar, rörledningar och annan infrastruktur.

KLIMAT OCH MILJÖ

Ungefär 70 länder har större samlade utsläpp av växthusgaser än Syrien (se här). Räknat per invånare har över 130 länder större utsläpp än Syrien. 

Syrien har som i stort sett alla länder i världen skrivit under Parisavtalet och lämnade 2018 in sin första nationella klimatplan (NDC) till FN:s klimatkonvention (UNFCCC). Planen är inte uppdaterad. Därtill saknas en långsiktig strategi (LTS) och ingen tidpunkt har angetts för när Syrien ska ha uppnått nettonollutsläpp.

Klimatutmaningar

Syrien är mycket sårbart för klimatförändringar. I en jämförelse med andra länder i världen.  I klimatanpassningsindexet ND-Gain bedöms mer än två tredjedelar av världens länder ha ett gynnsammare läge, se listan här. Särskilt tillgången till färskvatten befaras bli ett stort problem.

Övriga miljöproblem

Syrien har både traditionella och moderna miljöproblem: avskogning, överbetning, brist på rent dricksvatten, sopberg, orenade utsläpp av avlopp och föroreningar av oljeindustrin. Inbördeskriget har ökat problemen. Själva krigföringen orsakade utsläpp av farliga ämnen, till exempel asbest från raserade byggnader. 

Den nederländska fredsorganisationen Pax varnade 2021, tio år efter krigsutbrottet, för miljöskador längs Medelhavskusten. Satellitbilder visade problem kring oljehamnen Baniyas och ett stort oljeeldat elkraftverk i närheten märktes läckande tankfartyg, bristande underhåll av avloppsanläggningar, oljeledningar och fartyg, därtill installationer som raserats av krigshandlingar. 

I den kurdkontrollerade delen av Syrien angrep Turkiet oljeanläggningar under kurdisk kontroll så sent som 2024. Olja läckte ut i floden Khabur via små vattendrag och förgiftade också betesmarker. 

Ett annat miljöproblem är små provisoriska raffinaderier vid oljefälten som levererar bland annat bensin och diesel till den lokala marknaden, men samtidigt vållar skador i naturen.

Vid oljefältet al-Taim i den östra provinsen Dayr al-Zawr (Deir Ezzor) rapporteras också om miljöskador och miljöföroreningar. Oljefältet är ett av få som regeringen i Damaskus kontrollerar. Spillvatten och oljerester rinner okontrollerat, och hotar vattendammar och potentiellt även floden Eufrat som ligger 15 kilometer bort.

Om våra källor

Syrien – Jordbruk och industri

Jordbruket har traditionellt sett utgjort den syriska ekonomins ryggrad. Under Assadregimen fanns en strävan att landet skulle vara självförsörjande på de viktigaste grödorna. Men under inbördeskriget förstördes många lantbruk av stridshandlingarna, bönder drevs på flykt och system för bevattning raserades eller föll sönder. Till det kom jordbävningskatastrofen i början av 2023, men utvecklingen inom industriproduktionen hämmades redan före kriget och skalven.

På den vanligtvis bördiga jorden närmast kusten och i dalgången kring floden Orontes odlas i normala fall frukt, oliver, tobak och bomull. På högplatån från gränsen till Jordanien fram till Eufrats dalgång, traditionellt det viktigaste jordbruksområdet, är spannmål huvudgröda. I al-Jazira, området mellan Eufrat och Tigris i nordöst, odlas bomull. Spannmål har odlats nästan enbart för inhemskt bruk, medan bomull, frukt och grönsaker varit viktiga exportgrödor.

Inbördeskriget ledde till att jordbruksproduktionen sjönk till rekordlåga nivåer. Minor och odetonerad ammunition gör det farligt att beträda åkrarna, och har även förorenat jorden. 

Spannmålsskörden 2025, däribland vete och majs, var mer än 60 procent lägre än genomsnittet, till stor del på grund av svår torka och höga temperaturer, uppger FN:s livsmedelsprogram (WFP). Enligt FN-organet var nederbörden mellan november 2024 och maj 2025 mer än 50 procent under snittet, den lägsta nivån som registrerats under de senaste tio åren. Oroligheter under såddperioden i slutet av 2024 hämmade jordbrukarnas tillgång till åkrar. Andra utmaningar är höga priser på bränsle, utsäde och gödningsmedel.

Större delen av marken under Assadåren var privatägd, men staten styrde marknaden genom subventioner samt regleringar av priser och försäljning.  Bevattningssystemen byggdes ut kraftigt i början av 1990-talet men det räckte inte för att trygga avkastningen från jordbruket. Bara 20–30 procent av jordbruksmarken är konstbevattnad och läckande ledningar innebär att vatten går till spillo. Kriget stoppade planer på att öka den konstbevattnade arealen. 

Stora delar av Syrien lämpar sig normalt för boskapsuppfödning, framför allt beduinernas fårskötsel. Uppfödningen av nötdjur är koncentrerad till konstbevattnade områden. Djurbesättningarna minskade kraftigt redan före kriget på grund av torkan.

Visst fiske förekommer längs kusten med Tartus som viktigaste hamn samt i Eufrat med bifloder.

Nästan all skog som växer i landet finns i bergen längs Medelhavet. Som ett arv från den osmanska tiden, då all skog tillhörde sultanen i Konstantinopel, äger staten bortåt tre fjärdedelar av skogen. 

I ökentrakter i öster kan man hitta tryffelsvamp, inte lika hyllad som europeisk tryffel men ändå uppskattad som inslag i kosten och som inkomst för dem som plockar. 

Industri

Textilier, konstgödsel, cement, livsmedel, kemikalier var del av Syriens ganska bred industriproduktion. Men brist på kapital, krångliga lagar och otillförlitlig elförsörjning är några av de faktorer som redan före inbördeskriget hämmade landets industriella utveckling.

 Om våra källor