Iran

Iran – Geografi och klimat

Iran är ungefär tre och en halv gånger så stort som Sverige. Höga berg och stora ökenområden gör att delar av landet är svårtillgängliga. Centrala Iran består av en högplatå och här finns stora saltträsk och stenöknar. Platån omges av bergskedjor. Jordbävningar förekommer ofta.

I norr dominerar en vidsträckt saltöken, Dasht-e Kavir, och i söder sten- och sandöknen Dahst-e Lut, som är en av världens torraste och hetaste platser.

Högplatån i centrala Iran omges av bergskedjor. Den största är Zagros, som sträcker sig från landets nordvästra hörn mot sydöst längs hela kusten mot Persiska viken. Zagros har toppar på över 4 000 meter. Den smalare, men lika höga Elburz-kedjan börjar i samma hörn men följer Kaspiska havets kust för att i nordöst övergå i Kopet Dag-bergen, som bildar gräns mot Turkmenistan. Landets högsta berg, den vilande vulkanen Damavand (Demavend) nordöst om Teheran, når över 5 600 meter.

Jordbävningar förekommer ofta, också skalv med stor magnitud. Vid ett jordskalv i nordväst 1990 omkom cirka 40 000 människor och en halv miljon blev hemlösa. Över 26 000 dog när en kraftig jordbävning 2003 ödelade staden Bam i sydöstra Iran.

Iran har flera salthaltiga sjöar som saknar utflöden. Störst är Urmia­sjön längst upp i nordväst. Även Kaspiska havet är en sådan sjö. Urmia finns listad som skyddsvärd i en FN-konvention om våtmarker. 2013 tillkännagavs att FN-insatser skulle göras för att skydda sjön, med japansk finansiering, och vissa framsteg uppnåddes, men tidvis råder så svår torka att sjön krymper ändå.

På ön Qeshm i söder, i Hormuzsundet, finns en imponerande saltgrotta med märkliga formationer. Namakdan-grottan tros vara en av de djupaste saltgrottorna i världen.

Om våra källor

Iran – Befolkning och språk

Perser utgör drygt hälften av invånarna i Iran. Näst flest är azerierna medan upp till en tiondel är kurder. Återstoden tillhör en rad mindre folkgrupper. Invånarantalet har nästan fyrfaldigats på ett halvsekel men de tidigare höga födelsetalen har minskat drastiskt sedan 1980-talet. De flesta iranier bor i norr och i väster.

Historiskt sett har perserna varit tongivande i samhället och de dominerar fortfarande inom den statliga förvaltningen. Azerier (azerbajdzjaner), som är ett turkfolk, utgör kanske en femtedel av invånarna – uppgifterna varierar – och bor främst i nordväst. Kurderna återfinns längs gränsen mot Turkiet och i norr, främst i provinsen Kordestan. Ett par procent av befolkningen är araber. De dominerar i den oljerika provinsen Khuzestan i sydväst. Bland övriga mindre folkgrupper märks turkmener, balucher, lurer, qashqaier och afsharer. Flera av dem är gamla nomadfolk, nu alltmer bofasta.

Iran erkänner att minoriteterna finns, men för att skapa en persisk enhetskultur utövar regimen strikt kontroll över folkgrupperna. Det kan också påverka medborgares benägenhet att uppge sin etniska anknytning, vilket skapar felkällor i statistiken. Minoriteternas rätt att använda de egna språken i skrift är starkt begränsad och undervisning måste ske på persiska. Kurderna, som efter den islamiska revolutionen 1979 (se Modern historia) förde en väpnad kamp för självständighet, har länge behandlats med misstro och litteratur på kurdiska har censurerats hårt. (Läs mer om kurderna i Iran här, samt dessa texter om konflikterna mellan kurder och olika länder i regionen.)

Även andra folkgrupper försökte efter 1979 uppnå ökat självstyre men deras kamp slogs ned av regimen.

Ett par hundra tusen unga, ofta välutbildade iranier beräknas varje år lämna landet på jakt efter ett bättre liv i Europa eller Nordamerika. Enligt nationell statistik är nästan hälften av iranierna under 30 år, men andelen minskar.

Den islamiska revolutionen följdes av en babyboom och därefter av ett barnbegränsningsprogram som har fått internationellt beröm; familjer uppmuntrades att inte skaffa fler än två barn. Men 2020 varnade regeringen för att de låga födelsetalen snart kan leda till att befolkningen minskar. Regeringspolitiken har därför ännu en gång lagts om så att barnafödande ska uppmuntras. 

Iran har på grund av konflikter i grannländerna varit en av världens största flyktingmottagare. De flesta av flyktingarna har varit afghaner samt – under Saddam Husseins regim 1979–2003 – irakiska shiamuslimer och kurder.

FN:s flyktingkommissariat UNHCR hjälpte mellan 2002 och 2014 drygt 900 000 flyktingar att återvända till Afghanistan. Trots det fanns 2018 cirka en miljon registrerade flyktingar i Iran, och sammanlagt kanske tre miljoner afghaner. Många är oregistrerade migranter som tar jobb som få iranier vill ha och lever under svåra förhållanden. En lagändring 2019 förbättrar villkoren för en del av barnen: iranska kvinnor som är gifta med afghaner kan nu ansöka om att deras barn ska bli iranska medborgare.

I augusti 2021 kom talibanrörelsen i Afghanistan till makten igen, det fick flyktingströmmen till Iran att ta ny fart. Iran hyste 2023 enligt egna uppgifter fler än fem miljoner afghaner; en bedömning som gjorts av FN-organisationen IOM talar om cirka 4,5 miljoner. Förhållandena försvåras av att Irans shiitiska regim inte har erkänt den sunnikonservativa talibanrörelsen som legitima makthavare. I maj 2025 uppmanade Iran alla papperslösa afghaner att återvända, något som skapat kaos vid gränsövergångarna då hundratusentals människor försöker ta sig tillbaka till Afghanistan.

Irans officiella språk är persiska (farsi). Det tillhör de iranska språken, som ingår i de indoiranska språken vilka i sin tur utgör en gren av det indoeuropeiska språkträdet. Till iranska språk hör också kurdiska, baluchiska och luri. Azererna och turkmenerna talar turkiska språk. Arabiska är modersmål för befolkningen i Khuzestan. Persiskan skrivs med arabiska bokstäver, men alfabetet har anpassats lite till persiska behov. 

Om våra källor

Iran – Religion

Den överväldigande majoriteten av iranierna är muslimer. De allra flesta – särskilt inom de största folkgrupperna perser och azerier – tillhör den shiamuslimska inriktningen inom islam. Iran har världens största shiamuslimska befolkning. Andra religiösa grupper diskrimineras.

Shia har varit statsreligion i Iran sedan 1500-talet. Inriktningen uppstod redan under 600-talet i samband med en tvist mellan muslimer om vem som var rättmätig efterträdare till profeten Muhammed. Majoriteten ansåg att deras ledare skulle utses av de äldste i enlighet med traditionen (sunni). Men en minoritet menade att Muhammeds efterträdare borde komma från hans egen familj och valde hans svärson och kusin, Ali. Inriktningens anhängare kallade sig Shiat Ali – Alis parti/följare. Shia­muslimer kallade tidigt sin religiöse ledare för imam, i stället för kalif som sunnimuslimerna sade. Imamen anses kunna uttolka Muhammeds dolda budskap och har en särskild rättslig ställning. Iranierna är tolvshiiter (imamiter) och tillhör därmed den största grenen inom shiaislam. Den erkänner tolv imamer från och med Ali.

Den tolfte imamen försvann på 800-talet men ska en gång återvända till sina trogna som al-mahdi, frälsaren. Han ska då förgöra ondskan och skipa rättvisa enligt den gudomliga lagen. I väntan på att han kommer tillbaka ska varje rättrogen shiamuslim välja en levande religiös ledare att följa som sitt föredöme. Det bidrar till att shiitisk islam kan sägas vara ganska decentraliserad: det finns flera auktoriteter, var och en med en organisation uppbyggd runt sig. De skriftlärda (mullorna) utbildas i religiösa skolor i de heliga städerna. De iranska skriftlärda bildar dock sedan gammalt en hierarki. De mest lärda får titeln mojtahed och de främsta bland dem kallas ayatolla. De allra främsta är de tolv storayatollorna. Titlarna är specifika för shiitisk islam.

De skriftlärda har en lite annorlunda uppgift än präster inom kristendom och judendom, även om de alla ska förmedla det religiösa budskapet. I islam har de inte rollen som funktionärer vid heliga handlingar. Muslimen ansvarar själv, direkt inför Gud, för de heligaste handlingarna, till exempel trosbekännelsen, bönen och vallfärden.

Religiösa skolor och andra inrättningar finansieras genom att imamiter betalar khums ("en femtedel", jämför med den kristna världens traditionella kyrkoskatt tionde).

Efter den islamiska revolutionen 1979 har religionen dominerat samhället. Rättskipning enligt religionens lagar, sharia, infördes 1983. Det innebär bland annat att tjuvar riskerar att bestraffas med avhuggning av en hand och äktenskapsbryterskor att utstå piskrapp. En muslim som konverterar till en annan religion riskerar dödsstraff. Sådana straff har dock verkställts relativt sällan. Prygel är straffet för mer än 50 olika brott, till exempel bedrägeri och alkoholkonsumtion. Sharia är inte ett helt enhetligt begrepp. Vissa regler kan utläsas tydligt i Koranen, andra förutsätter tolkning eller accepterade berättelser om hur profeten levde och lärde. Det medför att olika islamiska inriktningar kan ha olika syn på vad som stämmer med sharia och rättssystem i muslimska länder kan skilja sig åt.

Runt var tionde invånare, däribland flertalet balucher, turkmener och kurder, bekänner sig till islams huvudinriktning, sunni. Sunnimuslimer klagar över diskriminering och anser att deras religiösa seder inte respekteras. Bara undantagsvis får de tillstånd att bygga moskéer. Anhängare till islamisk mystik, sufism, har utsatts för våld och trakasserier under 2000-talet, och flera sufiska ledare har dömts till fängelse och fått sina medborgerliga rättigheter inskränkta. Sufi kommer av arabiskans ord för ull, suf: medlemmar av sufiordnar kan ses bära en toppig yllemössa.  

Det finns fortfarande ett litet antal anhängare av den tidigare statsreligionen zoroastrismen, som grundades av profeten Zarathustra på 500-talet före Kristus. 1979 års författning erkänner zoroastrier, judar och kristna som religiösa minoriteter. Liksom hos muslimer är tron på en enda gud central i de världsåskådningarna. I praktiken missgynnas icke-muslimer.

Iran har den största judiska befolkningen i Mellanöstern utanför Israel. På 1970-talet fanns över 100 000 judar i landet. Många gav sig av efter revolutionen och i dag beräknas färre än 10 000 judar leva i Iran.

Regelbundna förföljelser drabbar anhängarna av baha’i, ett samfund som på 1800-talet lämnade islam och utvecklade en egen religion, som de inte får utöva öppet. Enligt egna uppgifter har de minst 300 000 medlemmar i Iran. Efter den islamiska revolutionen avrättades över 200 bahaier, och under 1980-talet förekom massarresteringar. Trakasserierna ökade efter 2005 då säkerhetsstyrkor och medborgargarden utan risk för straff hotade, misshandlade och fängslade många bahaier. Eftersom bahairörelsen  har sitt globala centrum i Haifa i Israel, och det råder bitter fiendskap mellan statsmakterna i Iran och Israel, riskerar bahaier i Iran att misstänkas för spioneri. De hindras också från att delta i högre utbildning.

Om våra källor

Iran – Utbildning

I stort sett alla barn i Iran går i grundskolan, som är avgiftsfri. Utbildningsväsendet kämpar med ekonomiska problem, brist på utbildade lärare och överfulla klasser. Studier i islam är obligatoriska i Irans skolor, och för inträde på universitet krävs godkända prov i islamisk teologi.

Majoriteten av de iranska barnen går ett år i förskola innan de börjar första klass vid sex års ålder. Grundskolan är uppdelad i ett femårigt och ett treårigt stadium. Skolplikt råder i de lägsta klasserna, motsvarande ungefär upp till högstadiet i Sverige. Varje år avslutas med prov som eleverna måste klara för att få fortsätta till nästa klass.

Undervisning i arabiska (Koranens originalspråk) gjordes obligatorisk efter den islamiska revolutionen 1979 (se Modern historia). Skolarabiskan inleds i sjunde klass.

Även engelska läses från sjunde klass, men som frivilligt tillval. 2018 förbjöd regimen undervisning i engelska i lägre stadier med motiveringen att det utgjorde "kulturell invasion".

Sedan 1988 finns privata skolor vid sidan av de statliga. Erbjudanden om undervisning i engelska har fått många att sätta sina barn i internationella skolor i Iran, men reglerna har skärpts. Hösten 2023 kom beskedet att skolorna nu enbart får ta emot barn till utlänningar i Iran och iranska barn som redan har påbörjat sin skolgång i andra länder. Beslutet medför att elevantalet i de cirka dussinet internationella skolorna sjunker drastiskt. 

Åtta av tio barn går motsvarande gymnasiet som är uppdelat i flera linjer. Efter tre år följer ett år med förberedande kurser och inträdesprov. De som klarar sin examensskrivning, konkoor (av franska concours), kan gå vidare till högre akademisk, teknisk eller yrkesförberedande utbildning. Examensprovet är omvittnat som svårt, men den som misslyckas har rätt att göra nya försök.

Pojkar och flickor går i skilda klasser till och med gymnasiet, men inte i högskolorna.

I landet finns ett 40-tal universitet och över 100 specialiserade högskolor. Islamiska Azad-universitet, grundat 1982, är ett av världens största universitetssystem med över 1,5 miljoner studenter. Huvudsätet finns i Teheran men Azad finns också på platser runt om i Iran och i utlandet. Över hälften av ungdomarna läser på någon form av högskola, en snabb ökning från runt en tredjedel några år in på 2000-talet. En majoritet av studenterna är kvinnor.

Rika iranier skickar gärna sina barn utomlands för att studera. Sanktioner som riktas mot regimen och försämrar landets ekonomi gör det svårare även för studenter att finansiera sina utlandsstudier. Iranska medier har rapporterat att regimen uppmuntrat studenter att söka sig till högre studier i Kina eller Ryssland hellre än till västländer. Stopp för stipendier för vistelser i väst är en av de metoder som använts.

Under president Ahmadinejads styre 2005–2013 tvingades många universitetslärare sluta i förtid, enligt kritiker därför att de ansågs för liberala och sekulariserade. Studenter stängdes också av efter oroligheter 2009, på grund av politisk aktivitet. Efter maktskiftet 2013 meddelade den nya ledningen att avstängda studenter skulle tillåtas komma tillbaka och avskedade lärare skulle få sina fall prövade. 2022, när regimen blev föremål för en proteströrelse dominerad av unga kvinnor, valde regimen att svara med hårda metoder. Bland annat har elever blivit gripna i skolan.

Covid-19-pandemin med skolstängningar försvårade läget för alla, men särskilt för elever som saknar eller har begränsad tillgång till dator för distansundervisning. När Irans skolor stängdes i februari 2020 för att motverka smittspridning berördes fler än 15 miljoner elever. Undervisning bedrevs via en statlig TV-kanal eller via mobilappen Shad. Skolorna förblev på de flesta håll stängda i sju månader, fram till i september, på andra håll längre. I områden med många elever införde man sedan ett system där en del av eleverna fick gå i skolan på jämna datum, andra på udda datum för att det inte skulle bli så trångt i klassrummen.

Från slutet av 2022 och under 2023 rapporterades händelser från skolor runt om i landet som föreföll vara gasattacker riktade mot flickor. Kvinnliga elever blev illamående efter att ha känt lukt av ägg eller citrus och en del fick föras till sjukhus. FN-expertis uttryckte oro för att flickor skulle gå miste om undervisning, vilket också troddes vara det avsiktliga syftet bakom de händelser som blev kända.

Om våra källor

Iran – Sociala förhållanden

Iranierna är traditionellt starkt klassmedvetna. Revolutionen förändrade delvis sammansättningen av överklassen: de högsta bland de skriftlärda mullorna fick särskild status medan många från det tidigare ledande skiktet, liksom den välutbildade medelklassen, lämnade landet eller avrättades. Perioder med internationella sanktioner mot regimen har försvårat vardagslivet för folkets breda lager. 

På FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI) har Iran plats 75 (se lista här). Det är lågt för regionen, men räknas som "hög utvecklingsnivå", den näst högsta av fyra i världen.

Fattigdomen är utbredd, särskilt på landsbygden. Cirka 14 procent av befolkningen beräknades enligt Världsbanken leva i fattigdom innan USA återinförde ekonomiska sanktioner mot Iran och före covid-19-pandemin. 2021 bedömde banken att omkring 20 procent av befolkningen skulle klassas som fattiga. Sanktioner och turbulens i världsekonomin har lett till att antalet iranier som lever under knappa omständigheter ökat. I september 2025 återinförde även FN sina världsomspänande sanktioner (se Utrikespolitik och försvar).

Inom islam är det viktigt att hjälpa de fattiga, och det finns ett fungeran­de socialt skyddsnät. Basvaror är subventionerade och de fattigaste erbjuds billigt boende. Det finns också en lång rad välgörenhets­stiftelser, bonyader (se Ekonomi), som tillhandahåller hjälp för de fattiga. Stiftelserna är i praktiken också redskap för politisk styrning av den islamiska republiken.

Regeringen är enligt författningen skyldig att förse alla medborgare med sjuk-, arbetslöshets- och pensionsförsäkring, men hur starkt skyddsnätet i övrigt är varierar beroende på vilken form av anställning man har. Offentliganställda har rätt till sjuk- och föräldrapenning och arbetsskadeförsäkring men många privatanställda saknar sådana förmåner. Likafullt förekommer uttalade protester. 2022 demonstrerade brandmän med anhöriga mot bland annat låga löner. Det skedde på femårsdagen av en svår brand, då Teherans äldsta skyskrapa eldhärjades och 16 brandmän och fyra civilpersoner miste livet. 2024 höjdes pensionsåldern för män från 60 till 62 år. För kvinnor gäller 55 år. Samtidigt förlängdes antalet år man måste arbeta för att få full pension.

Alla har rätt till grundläggande hälsovård, även om kvaliteten varierar. Nyutexaminerade läkare tvingas arbeta på landsbygden några år, därmed har antalet läkare utanför de stora städerna ökat. Spädbarnsdödligheten har sjunkit och nästan alla barn vaccineras. Men hälsoproblem som undernäring finns, särskilt på landsbygden. Orsakerna är främst bristande sanitära förhållanden, näringsfattig kost och brist på rent vatten. Överlag har iranierna fått det sämre ställt och det avspeglas i matvanorna. Iranier mindre kött nu än i mitten av 1990-talet. Även konsumtionen av ris och bröd rapporteras ha minskat.

När USA under president Trumps första mandatperiod (2017–2021) återinförde sanktioner mot Iran undantogs import av läkemedel och sjukvårdsutrustning, men i praktiken har det ändå uppstått brist på mediciner. Finansiella aktörer som banker vågar inte genomföra betalningar från Iran av rädsla för att bestraffas av USA. Politiska låsningar bidrog också till ett sent svar från myndigheterna 2020, när Iran var det första landet efter Kina där det fruktade nya coronaviruset fick stor spridning. Regimen, som själv gärna arrangerar massmöten för att uppvisa folkligt stöd, dröjde med åtgärder för att bekämpa smittan och valde att undvika nedstängningar av samhället.

På 1800-talet var opium en exportvara och odlingen av vallmo ökade sedan den förstatligats 1928. En del av exporten förblev laglig, då opium från Iran såldes till läkemedelsindustrin. Men samtidigt ökade missbruket. Numer tillämpas hårda straff, också dödsstraff, mot narkotikahandel, men omfattande smuggling från Afghanistan har lett till att antalet missbrukare av opiumprodukter enligt FN vuxit snabbt. FN-organisationen UNODC, som bygger sin rapportering på statlig statistik, uppgav 2020 att minst 2,26 procent av befolkningen använder opium regelbundet och att det dessutom lett till bruk av farligare opiater (heroin). Även droger som amfetamin har ökat. Missbruk har också bidragit till spridning av immunbristsjukdomen hiv/aids.

Social struktur

För över- och medelklassen blev den islamiska revolutionen en chockartad upplevelse, även för dem som inte stödde shahens regim. I de religiösa ledarnas ”stormtrupper”, revolutionsgardisterna och basij-milisen, ingick inte sällan personer som haft låg status i det gamla systemet, det vill säga fattiga, outbildade och småkriminella. Nu skulle de hämnas och ta makten.

Händelserna ledde till att Revolutionsgardets ledning i dag sitter högt upp i maktpyramiden tillsammans med den högste andlige ledaren och andra konservativa skriftlärda. Den traditionella religiositeten är stark på landsbygden och bland städernas fattiga, och de religiösa ledarna vördas. Medelklassen och unga i städerna ser inte så allvarligt på de religiösa ritualerna, och konflikter mellan funda­mentalister och mer sekulära iranier, som längtar efter ett annat, mer ”västligt” liv, har skärpt motsättningarna. Särskilt sedlighetspolisen (Gasht-e Ershad) är illa omtyckt.

Den sociala rörligheten har varit stor, bland annat när många unga från de lägre klasserna fått möjlighet att studera och höja sin status, i bästa fall genom att skaffa ”rätta” kontakter och även gifta in sig i en högre klass. Men trots alla förändringar är det rikedom, hög utbildning med ett statusjobb och att tillhöra en känd familj eller klan som ger prestige.

Familjelivet

Iran är ett utpräglat manssamhälle. Kvinnan har inte samma juridiska rättigheter och hon anses inte vara lika mycket värd. Ett vittnesmål från en kvinna är värt bara hälften så mycket som vittnesmål från en man, och samma fördelning gäller för arvsrätten. De reglerna återfinns i Koranen (vid Koranens tillkomst innebar de sannolikt en förbättring för kvinnan jämfört med det förislamiska samhället). För att söka pass måste en kvinna ha tillstånd från sin far, make eller annan släkting. Flickor ska från nio års ålder bära slöja; ofta en heltäckande, svart chador. Unga ogifta flickor kan tvingas genomgå undersökning för att fastställa om de är oskulder. Abort tillåts bara om moderns liv är i fara eller fostret är missbildat. 

Män som vill skilja sig behöver inte ange skäl. Kvinnor har numera rätt att skilja sig om mannen är alkoholist eller missbrukar narkotika. Förut fick hon bara skilja sig om mannen var impotent, svårt mentalsjuk eller inte kunde försörja familjen.

Män och kvinnor som vill ha en sexuell förbindelse kan ingå tillfälliga äktenskap (sigheh på persiska, mut'ah när fenomenet diskuteras med arabiska som religiöst fackspråk). Äktenskap kan då avbrytas efter några dagar. Synen på tidsbegränsade äktenskap är ett tvisteämne mellan olika inriktningar av islam. Många ser sigheh som ett sätt att legitimera prostitution.

Kvinnan har vårdnaden om sina barn upp till sju års ålder, sedan övergår vårdnaden till fadern. Hon har inte laglig rätt att besöka sina äldre barn efter skilsmässa.

Hedersmord förekommer, särskilt bland nomader, men handlingarna ses som brott mot islam. Ayatolla Khamenei har som landets högste andlige ledare fördömt hedersmord. 2020 uppmärksammades ett fall där en far mördat sin tonårsdotter, och upprörda röster framhöll det tvivelaktiga i att ett sådant mord kan följas av lindrigare straff än mord under andra omständigheter. Mannen dömdes till nio års fängelse. Läs mer om samhällets syn på brott mot kvinnor i Demokrati och rättigheter. 

På bussar måste kvinnor sitta avskilda från männen. 2019 fick kvinnor för första gången gå in som publik på en viktig fotbollslandskamp. Likafullt är damfotboll populärt och det finns ett damlandslag. 

Kvinnans ställning förbättrades under Khatamis tid som president (1997–2005). Fler kvinnor yrkesarbetar och fler verkar inom politik och förvaltning. Fler kvinnor än män antas numer till landets universitet och allt fler jurister, läkare och lärare är kvinnor. Samtidigt är fri-och rättigheterna begränsade. Shirin Ebadi, Nobelpristagare 2003, gick i exil efter att ha förbjudits att arbeta som jurist. Flera andra kvinnor har fått liknande yrkesförbud.

I familjen är fadern/maken det självklara överhuvudet som förväntar sig lydnad och respekt. Samtidigt är det hans plikt att försörja dem och tillgodose deras andliga, sociala och materiella behov. Denna traditionella roll har dock mött konflikter, särskilt i Teheran, där ungdomar som blivit antingen extremt religiösa eller sekulära har svårt att underkasta sig faderns krav på lydnad.

Storfamiljer med minst tre generationer, kusiner och andra släktingar förekommer, särskilt på landsbygden. De äldre visas respekt.

Den islamiska revolutionen följdes av en babyboom och därefter av ett barnbegränsningsprogram som har fått internationellt beröm. Men 2020 varnade regeringen för att de låga födelsetalen snart kan leda till att befolkningen minskar. Regeringspolitiken har därför ännu en gång lagts om så att barnafödande ska uppmuntras. Statliga sjukhus ska inte längre sterilisera män eller förse kvinnor med preventivmedel gratis. Kritiker framhåller att hushåll med god ekonomi ändå kommer att ha råd att välja hur många barn de vill ha.

Ogifta barn brukar fortsätta bo kvar hemma. Äktenskap inom släkten, till exempel mellan kusiner, förekommer och ses som en praktisk lösning både ekonomiskt och socialt. De flesta män föredrar en enda hustru även om en muslim får ha upp till fyra stycken.

Barnarbete förekommer men bedöms inte vara ett utbrett problem. Läskunnigheten har ökat sedan den islamiska revolutionen, i synnerhet bland kvinnor som fått större tillgång till skolutbildning.

Giftasåldern för flickor har höjts från 9 till 13 år. För pojkar gäller 15 år. Tusentals unga flickor rymmer varje år hemifrån, många hamnar i prostitution. I Teheran beräknar man att det finns ett par hundra bordeller, trots att prostitution är förbjuden i lag. I det sammanhanget är kvinnor mer utsatta när fattigdomen ökar.

Ogifta ungdomar som inte är släkt får i princip inte umgås med det motsatta könet; om det sker kan det bestraffas hårt. Många ungdomar i Teheran trotsar påbuden och söker sig på helgerna till bergen norr om staden där de kan umgås utan större risk för insyn. Både söner och döttrar uppmuntras att studera, vilket har inneburit att de flesta gifter sig senare än förr.

Synen på homosexuella är sträng. Enligt islamisk rätt ska vissa sexuella handlingar bestraffas hårt, men i praktiken krävs flera vittnen eller att parterna erkänner. Alla former av sex utanför äktenskapet är brottsliga och samkönat sex är belagt med dödsstraff. Dåvarande presidenten Mahmoud Ahmadinejad hävdade i ett uppmärksammat uttalande 2007 att det inte fanns homosexuella i Iran.

Om våra källor

Iran – Kultur

Iran har historiskt haft rikt och blomstrande kulturliv. Den äldsta avbildande konst man har hittat är hela 8 000 år gammal: små obrända lerfigurer som föreställer djur och människor. Persiskt miniatyrmåleri från 1300-talet har högt anseende. Handknutna mattor, landets främsta kulturella exportvara, används i hemmen och i kulturella och religiösa sammanhang. Före revolutionen 1979 lyssnade många på västerländsk musik. I dag är västerländsk sång i de flesta fall förbjuden. Filmskapare finns bland dem som förföljs av regimen.

Folkmusiken är varierad och återspeglar etnisk mångfald. I religiösa ceremonier och som sångackompanjemang används ofta luta. Santur (santoor), ett svårstämt och svårspelat stränginstrument, återfinns i kulturer i regionen under olika namn, men är särskilt förknippat med traditioner i Iran. Omtyckta är stråkinstrument, klarinett, trummor och cymbaler. Minoriteter som kurder, lurer, turkmener och azerer har bevarat sina musikaliska traditioner.

Ett av landets mest imponerande byggnadsverk är palatset Persepolis, som byggdes under den så kallade akemenidiska eran (549–331 före Kristus). I dag finns bara ruiner kvar, men man kan föreställa sig hur majestätiskt Persepolis var.  På Unescos världsarvslista hittar man flera av den islamiska arkitekturens pärlor, basaren i Tabriz, ett 2 500 år gammalt bevattningssystem i staden Shushtar och armeniska kloster.

Det unika bevattningssystemet i staden Shustar används än idag.  Foto: Morteza Safataj/Shutterstock/TT

Inskrivet bland världsarven 2021 är ett modernare byggnadsverk: Transiranska järnvägen mellan Kaspiska havet i norr och Persiska viken i söder. Den 140 mil långa banan, som började byggas 1927, passerar genom ett varierat landskap, bland annat två bergskedjor, och fyra klimatzoner.

Litteraturen är resultatet av urgamla traditioner. Rötter till iransk mytologi, med kungar och hjältar, hittar man i den zoroastriska religionens heliga skrifter, skrivna på vers nästan 1000 år före västerländsk tideräkning. Ur mytologin har dagens historiska epik vuxit fram. Firdawsis krönika över Persiens öden genom tiderna, Shahname från år 1000, är fortfarande central för nationalkänslan. I väst är förmodligen astronomen Omar al-Khayyams verk Rubaiyat från 1100-talet mest känt.

Landets mest uppburna författare i modern tid var poeten Ahmad Shamloo, som avled 2000. Flera av hans diktsamlingar, bland andra Allomfattande kärlek och Dikter om natten, finns översatta till svenska. Till de mer tongivande författarna hörde en annan poet, Forough Farrokhzad (1935–1967). Hon gjorde också, 1962, en omtalad dokumentär­film, Huset är svart, om en spetälskekoloni.

Under den siste shahens tid bredde västerländska seder ut sig i städerna, men efter den islamiska revolutionen 1979 har de motarbetats. Konstnärer har haft svårt att verka. När Mohammad Khatami, president till 2005, var kulturminister 1982–1993 kritiserades han för att vara för liberal, och för att inte riskera att ställas inför ett misstroendevotum avgick han. Filmare som Khatami uppmuntrade har nått framgång utomlands. Regissören Abbas Kiarostami delade Guldpalmen i Cannes 1997 för filmen Smak av körsbär. Hans film Tio från 2002 rönte också uppmärksamhet.

Under president Ahmadinejads regim 2005–2013 präglades kulturklimatet av sträng islamisk konservatism. Tjänstemän på kulturministeriet som hade ”misslyckats med att skydda islamiska värden” inom litteratur och film tvingades sluta och böcker som fick säljas under Khatamitiden förbjöds liksom utländsk film. Statlig radio och TV beordrades att sluta spela västerländsk och ”dekadent” musik.

Regissörerna Jafar Panahi och Mohammad Rasoulof har trots yrkesförbud lyckats göra filmer. De har motarbetats på flera sätt av myndigheterna: med förbud att arbeta med film och resa utomlands, och ovanpå det med gripanden och fängelsedomar. Panahi har fått internationella priser för filmerna Den vita ballongen, Cirkeln, Kvinnor offside och Taxi Teheran. Vid Berlins filmfestival 2020 gick förstapriset Guldbjörnen till Rasoulofs film Det finns inget ont. I filmen riktas kritik mot dödsstraffet. 2024, när Rasoulof nyligen hade frigetts men fått en ny dom på åtta års fängelse, tog han sig ut ur landet.

Skilsmässodramat Nader och Simin – en separation, regisserad av Asghar Farhadi, tilldelades 2012 en Oscar för bästa icke-engelsk­språkiga film. 2017 fick Farhadi sin andra Oscar för Forushande (distribuerad internationellt som The Salesman). Prisbelönt bland annat vid Cannesfestivalen 2021 blev Ghahreman (A hero) av samme regissör.

Vid filmfestivalen i Berlin 2024 uppmärksammades My favourite cake av Maryam Moghaddam och Behtash Sanaeeha även om filmen inte vann något av de stora priserna. Handlingen kretsar kring företeelser som är tabu för kvinnor i Iran.

I Sverige verkar Nahid Persson Sarvestani, dokumentärfilmare som uppmärksammats för Prostitution bakom slöjan, Fyra fruar och en man och Drottningen och jag. I den sistnämnda skildras hennes möten med exdrottning Farah Diba, gift med shahen som tvingades bort från makten genom revolutionen 1979.

Den protestvåg mot regimen som bröt ut 2022 och framför allt handlade om kvinnors ofrihet har lett till problem för frispråkiga röster inom film och teater. Många gripanden har rapporterats. Skådespelerskan Taraneh Alidossti som medverkade i The Salesman har gripits men frigetts mot borgen.

Skämttecknaren Mahmoud Shokraye dömdes 2012 till 25 piskrapp för en karikatyr av en konservativ parlamentsledamot som avbildades som fotbollsspelare. Domstolen ansåg att teckningen kränkte politikern, som kritiserats för att ha lagt sig i idrottsliga angelägenheter.

Ett exempel på hur kvinnliga artister motarbetas gavs 2019, när sångerskan Negar Moazzam framträtt solo inför publik.

Sanktioner mot regimen påverkar bokutgivningen indirekt genom att iraner inte har råd att importera papper. Pappersmassa tillverkas inte i Iran, och handeln med papper till tryckerier är inte i sig belagd med sanktioner, men den begränsas av brist på utländsk valuta till att betala importen. 

Om våra källor

Iran – Seder och bruk

Med sitt rika kulturarv är iranierna stolta över sin historia, inte minst det persiska imperiets storhetstid. Detta erkänns inte gärna officiellt i den islamiska republiken, men den starka religiositeten går ofta hand i hand med en påtaglig nationalism. Iranierna är också intresserade av och positiva till utlänningar, även om inte heller det gärna sägs officiellt.

Vid sidan om den starka persiska kulturen finns många minoriteter med egna, mycket gamla traditioner. Dessa grupper har, när det är möjligt, kontakter med fränder i andra länder, men de har även tagit till sig delar av persisk kultur och shiaislam.

Den så kallade moralpolisen håller ett strängt öga på folket. Det är till exempel förbjudet att kyssas offentligt och alkohol tillåts inte. Reglerna för hur man ska vara klädd och hur man får umgås är strikta, men hur synlig och sträng moralpolisen är varierar över tid och beroende på hur konservativ landets ledning är. Moralpolisen gjorde vid ett tillfälle räder i Teherans leksaksaffärer och alla barbiedockor beslagtogs. Vid samma tid hade iranska motsvarigheter till Barbie och Ken, den betydligt mindre utmanande Sara och hennes åttaårige bror Dara, lanserats.

Vett och etikett

Att visa andra människor respekt är viktigt och kan ske på många sätt. Äldre och prominenta personer bör behandlas respektfullt, till exempel genom att man står upp när de kommer in i ett rum eller lämnar det.

En central regel är att aldrig ge eller ta emot saker, särskilt mat, med vänster hand. Vänsterhanden betraktas som oren. Handlar det om större saker måste förstås båda händerna användas.

Män och kvinnor ska inte visa varma känslor för varandra utanför hemmet, inte ens om de är gifta. Om man som utlänning får ett inbjudningskort, bör man försäkra sig om huruvida inbjudan också gäller en partner av motsatt kön – det är inte helt säkert.

Iranier är präglade av ett beteende med gamla rötter, taarof, som ska uttrycka ödmjukhet och artighet. Det kan innebära att de protesterar mot komplimanger, visar sig överdrivet sårbara, tonar ned egna framgångar och till en början alltid tackar nej, en eller flera gånger, när de erbjuds något att äta eller dricka.

Punktlighet är ingen större dygd i Iran, man ser tämligen flexibelt på tiden. Om en annan person behöver stöd eller hjälp är det mycket viktigare än att komma i tid till ett möte. Den som bjuds hem till en familj på middag bör däremot komma vid den tid som bestämts.

Att hälsa och konversera

Den vanliga hälsningen mellan personer av samma kön är en handskakning, gärna tillsammans med en lätt bugning eller nick, vilket markerar respekt. Mellan närmare vänner är också en kindkyss vanlig, fortfarande mellan personer av samma kön. För att hålla respektfullt avstånd mellan könen undviker män och kvinnor oftast ögonkontakt.

I mer formella sammanhang, som vid affärsmöten, bör titeln användas före efternamnet. Vanligast till akademiker är doktor medan ingenjörer och tekniker tituleras muhandis. Motsvarigheten till det engelska sir är agha, som kan användas antingen före eller efter förnamnet. Formen agha-yeh används bara före efternamnet. Motsvarande fraser för kvinnor, madame, är khanoom och khanoom-eh.

Om man möter en familj med barn ska man även skaka hand med barnen för att visa föräldrarna respekt.

Det hör till normal artighet, även vid ett första möte, att man frågar om hur familjen har det och hur det står till med hälsan.

Den vanligaste hälsningsfrasen är (den arabiska) salaam alaykum eller bara salaam (fred). En vanlig fras när man skiljs åt är khoda hafez, må Gud beskydda dig.

Den som snabbt vickar på huvudet uppåt menar ”nej” och den som nickar på huvudet nedåt menar ”ja”.

Presenter

Iranier ger gåvor vid flera tillfällen, till exempel när man återvänder från en resa. Den som fyller år tar ofta med sig sötsaker eller bakverk till sitt arbete men väntar sig inga presenter för egen del. Vid det iranska nyåret skänker många kontanter i gåva till tjänstefolk, brevbärare och annan servicepersonal.

Den som bjuds hem till en familj bör ta med en enklare present: blommor, kakor och liknande. Ritualen vid sådana tillfällen är att den som ger ska verka generad och beklaga att gåvan är så obetydlig, och den som får den väl inslagna gåvan öppnar den inte inför gästen utan lägger den åt sidan tills vidare.

Klädsel

Iranier klär sig formellt och konservativt. Män har antingen kostym av västerländsk modell, men utan slips, eller den traditionella manteln och turbanen, och det gäller förstås särskilt den stora gruppen mullor. Kurdernas turban har vanligen en annan modell.

Kvinnor från alla religiösa grupper förväntas bära islamisk klädsel utanför hemmet, alltså inte visa håret och vara täckta från hakan till fötterna. Det tidigare kravet på slöja och svart, heltäckande chador är inte längre absolut. Kläderna kan variera med bland annat en sjal i glada färger, men fortfarande gäller att kläderna inte ska avslöja kroppsformer och bara ansikte och händer får visas. Moralpolisen som kontrollerar klädseln slår till flitigast under sommaren.

I hemmen klär sig iranierna ofta i bekväma, pyjamasliknande skjortor och byxor, även tillsammans med gäster. Skor är ett kapitel för sig; de tas av exempelvis i moskén, men den som besöker ett hem bör rätta sig efter värden, som antingen har dem på sig eller inte.

Måltider

Vissa intar måltider sittande på golvet och iranier äter då vanligen med handen. Mer vanligt är dock moderna matbord, men ofta är de enda besticken, till flera rätter, en gaffel och en sked.

Dagens viktigaste mål är middagen, som oftast serveras efter klockan 20. Den som är gäst i ett hem kan räkna med flera olika rätter. Helst ska man äta av samtliga, men inte glömma att ”göra taarof”, det vill säga först tacka nej. Om man inte vill ha en ny portion av en viss rätt, lämnar man kvar lite på tallriken. Maten vidrörs inte med vänster hand!

Fläskkött och alkohol är förbjudna varor, även om alkohol konsumeras i vissa mer sekulära kretsar. 

Under fastemånaden ramadan samlas familjer och/eller vänner på kvällen – efter solens nedgång – och äter rejäla måltider efter dagens fasta.

Saker att undvika

Skosulor anses orena. Därför ska man inte rikta dem mot andra personer och inte sitta med korslagda ben eller djupt nedsjunken med utsträckta ben. Att prisa och berömma någon annans ägodel kan få olyckliga följder: ägaren kan känna sig pressad att skänka föremålet till den som visat uppskatting.

Minsta fysiska kontakt med någon från det motsatta könet kan få besvärliga konsekvenser, liksom att prata politik med okända. Inte heller med bekanta om de inte tar initiativet. Att vara artig och ödmjuk om man kommer från Europa är lämpligt: Iran är utsatt för sanktioner och misstro utifrån, och många samtal kan därför bli känsliga.

Traditioner och helger

Det finns en mängd religiösa högtider, men 14 av dem har status som nationella helgdagar. De infaller enligt den islamiska månkalendern, vilket innebär att tidpunkten flyttas varje år i förhållande till västerländsk kalender (solkalendern). De viktigaste shiamuslimska högtiderna är knutna till profeten Muhammed, hans dotter Fatima och några av de tolv imamernas födelse och död. Välkänd är också avslutningen på fastemånaden ramadan med högtiden id al-fitr.

Den mest populära högtiden är det iranska nyåret noruz, som firas under tretton dagar kring vårdagjämningen i mars. Det finns vidare sex andra sekulära helgdagar, bland andra den islamiska republikens dag den 1 april för att fira revolutionen, ayatolla Khomeinis dödsdag och firandet av nationaliseringen av oljeindustrin. Minnet av den islamiska revolutionen 1979 firas också med ett tiodagarsjubileum varje år, med start den 1 februari, det datum då ayatollan återvände till hemlandet och tog ledningen för revolten mot shahen.

Om våra källor

Iran – Äldre historia

En rad stora riken har uppstått och fallit i det som i dag är Iran sedan runt 3000 före Kristus. Den arabiska erövringen på 600-talet efter Kristus förde islam, som då var en ny religion, till området. På 1700-talet ockuperades delar av det dåvarande Persien av turkar, och hundra år senare kom ryssar och britter. Efter första världskriget kom Pahlavi-dynastin till makten, och shahen började modernisera landet.

För flera hundra tusen år sedan bodde människans tidiga släktingar i grottor i det område som nu utgör Iran. 8000 år före kristen tideräkning levde människor på Zagrosbergens sluttningar, där de ägnade sig åt jordbruk och boskapsskötsel. I låglandet i västra Iran växte en stadscivilisation fram, som vid 3000-talet före Kristus bildade en centraliserad stat, det elamitiska riket med eget skriftspråk.

Sedan dess har många stora välden uppstått och fallit. Olika härskare, folk, kulturer och religioner har påverkat landet. Samtidigt har Iran, eller Persien som landet hette fram till 1935, utövat stort inflytan­de över sin omgivning. Persien framträdde första gången som självständigt rike på 500-talet före Kristus. Detta akemenidiska rike (namnet togs från den förste storkungens far) utvidgades snabbt, främst under kungarna Kyros och Dareios. När det var som störst på 400-talet före Kristus sträckte det sig från Egypten till Indien. Hundra år senare besegrades akemeniderna av en armé under Makedoniens kung Alexander den store.

På 200-talet efter Kristus återuppstod Persien som självständig stat, det sasanidiska riket (Sasan var enligt legenden ättling till akemeniderna). Det bestod i mer än 400 år, men försvagades av ständiga krig med Rom i väster och med centralasiatiska nomadfolk i öster. I mitten av 600-talet erövrades sasaniderväldet av araberna. Islam ersatte zoroastrism som officiell religion, och Persien underställdes den dåvarande arabiska stormakten, kalifatet.

Sedan kalifatet, som från 740-talet förlagts till Bagdad, blivit svagare under slutet av 900-talet följde perioder av turkiskt och mongoliskt herravälde. År 1500 dök en ny förgrundsgestalt upp: Ismael som var ledare för en shiamuslimsk dervischorden. Han grundade det safavidiska väldet – en teokrati (gudsstat) uppbyggd av turkmener. Shiitisk islam blev statsreligion. Kring år 1600 nådde det safavidiska väldet en storhet som Persien inte upplevt sedan dess.

Vid början av 1700-talet, då safavidernas makt försvagades, ockuperades delar av Persien av bland andra turkar. Då turkmenen Nader Shah hade makten (1736–1747) stabiliserades situationen; motståndarna bekämpades och perserna kunde till och med inleda erövring av Indien.

Efter Nader Shahs död utbröt politiskt kaos. 1796 utropade sig ledaren för den turkmeniska qajarstammen till shah, det vill säga kung. Många av shaherna under qajardynastin var korrumperade och älskade lyxliv. De såg Iran som sin egendom, men förvaltade landet illa. Administrationen och armén slutade i princip att fungera. Landet blev ett lockande byte för mäktiga grannar och europeiska stormakter. Ryssland lade snart under sig delar av territoriet.

Dynastin lyckades överleva till 1925, om än med ständig inblandning av Storbritannien och Ryssland. Irans blev svårt skuldsatt. För att kortsiktigt få in pengar såldes landets naturresurser till utlänningar. Vanstyret ledde 1906 till revolution. Shahen tvingades gå med på att en författning skrevs som gav den lagstiftande makten till ett parlament, majlis, men den sittande shahen Muhammad Ali upplöste parlamentet 1908. Inbördeskrig utbröt. Ett år senare avsattes Muhammad Ali och efterträddes av sin minderårige son.

Persien försökte hålla sig utanför första världskriget genom att förklara sig neutralt. Landet ockuperades ändå av ryska, turkiska och brittiska styrkor som utkämpade strider på persisk mark. När kriget led mot sitt slut hade britterna större inflytande i Persien än ryssarna, som påverkades av oktoberrevolutionen på hemmaplan.

1921 tog militärofficeren Reza Khan makten genom en statskupp och besteg 1925 tronen som shah under namnet Reza Shah Pahlavi. Persien började nu sträva efter att minska det utländska inflytandet. En rad företag nationaliserades. Sovjetunionen gick med på att avsäga sig alla privilegier som Ryssland tidigare hade tilltvingat sig. Moskva föredrog att ha rätt att skicka trupper till Persien, om Sovjetunionens säkerhet hotades från detta håll. I ett nytt avtal 1933 med det brittiska oljebolaget Anglo-Persian (senare Anglo-Iranian), som hade monopol på oljeutvinningen, fick persiska staten något bättre villkor än tidigare.

Inom landet sattes en moderniseringsprocess i gång, till stor del inspirerad av reformer i grannlandet Turkiet. Tideräkningen moderniserades, även om det religiösa året förblev ett månår. Stora summor satsades på att bygga ut kommunikationerna, utbildningsväsendet gjordes om efter västerländskt snitt och ekonomin centralstyrdes alltmer. Som ett steg i moderniseringen bytte landet 1935 i internationella sammanhang namn från Persien till Iran (som det hette på persiska). 1936 förbjöds kvinnor att bära slöja, ett förbud många iranier ansåg vara kränkande. Efter några år upphävdes det.

Om våra källor

Iran – Modern historia

Efter beslut i parlamentet om att nationalisera oljeindustrin genomfördes en militärkupp där premiärministern avsattes 1953, och shahen blev envåldshärskare. Han satsade på modernisering men de flesta iranier förblev fattiga. En växande opposition samlade vänsteranhängare och religiösa krafter, och 1979 störtades shahen. Ayatolla Ruhollah Khomeini blev därefter ledare för en islamisk ”gudsstat” med liten plats för oliktänkande. Ett förödande krig rasade mot Irak 1980–1988. Under 2000-talet kom sanktioner att riktas mot Iran på grund av misstankarna om att landet försöker utveckla kärnvapen.

När andra världskriget bröt ut förklarade sig Iran neutralt men ocku­perades av Storbritannien och Sovjetunionen 1941. Härskaren Reza Shah tvingades abdikera till förmån för sin son Mohammad Reza. De brittiska trupperna lämnade Iran i mars 1946. Sovjetunionen drog sig tillbaka ett par månader senare efter påtryckningar från FN. Samtidigt hade amerikanska oljeintressen vuxit sig starkare. 1947 slöts ett fördrag mellan Iran och USA om militärt bistånd.

Under en våg av nationalism och oro tvingades shahen 1951 utnäm­na Mohammad Mossadeq till premiärminister. Mossadeq backa­des upp av kommunistpartiet Tudeh och hade brett stöd hos folket. Han bröt det avtal som slutits 1933 med det brittiska oljebolaget Anglo-Iranian och förstatligade bolagets oljetillgångar. Mossadeq avsattes 1953 av shahtrogna militärer som fick hjälp av den amerikanska underrättelsetjänsten CIA. Oljekrisen löstes genom ett avtal som gav iranska staten och ett brittiskt-amerikanskt konsortium hälften var av oljeinkomsterna.

Efter Mossadeqs fall hamnade makten åter hos shahen och den jordägande överklassen. Med hjälp av armén och hemliga polisen, Savak, kuvades Tudehpartiet. Shahen skaffade sig gradvis diktatorisk makt samtidigt som han ville omvandla Iran till en modern industrination.

1959 inledde Iran ett militärt och ekonomiskt samarbete med USA, som bidrog till militär upprustning. Men Iran ville även förbättra relationerna med Sovjetunionen i norr och förband sig därför 1962 att inte upplåta sitt område för utländska militärbaser.

Shahen inledde 1962–1963 ett reformprogram, ”den vita revolutionen”. Viktiga inslag var en jordreform och läs- och skrivundervisning. Kvinnor gavs ökade rättigheter, bland annat rösträtt. Fördelning av jord till bönder ledde till att shahen förlorade sitt tidigare starka stöd hos den jordägande klassen. Shahens nära kontakter med USA och hans strävan att reformera Iran efter västerländsk förebild skapade samtidigt motstånd hos religiösa ledare. När reformprogrammet godkändes av parlamentet 1963 utlöste det ett kort men blodigt uppror lett av shiamuslimska skriftlärda. En av dessa var ayatolla Ruhollah Khomeini. Han greps och förvisades ur landet.

Mellan 1965 och 1977 upplevde Iran en till synes stabil period. Från 1973–1974 ökade oljeinkomsterna. Shahen använde pengarna till bland annat industrisatsningar och vapenköp. Tillväxten var hög, det rådde rent av brist på arbetskraft. Men klyftorna ökade. Prestigeprojekt slukade stora summor, samtidigt som det försummade jordbruket inte kunde täcka befolkningens behov. Bönderna drabbades hårt av låga jordbrukspriser, medan våldsam inflation drev andra priser i höjden. I städerna ansåg sig basarernas köpmän och hantverkare missgynnade av industrialiseringen.

Ruhollah Khomeini, som hade de shiamuslimskt lärdas höga rang som ayatolla, blev en samlande kraft för motståndet mot shahen. Det statsskick som råder i Iran i dag utvecklades under Khomeinis ledning. Foto: Thierry Campion/AP/TT

Moskéer blev naturliga samlingspunkter för oppositionen, som förföljdes brutalt. 1975 reagerade shahen med att upplösa de politiska partierna och införa enpartistyre. Protesterna utvecklades till en landsomfattande revolutionär rörelse. I januari 1979 såg sig den sjuklige shahen tvingad att lämna Iran ”på obestämd tid”.

Ayatolla Khomeini hade från sin exil blivit samlande symbol för både religiös och politisk opposition. Den 1 februari 1979, kort efter shahens flykt, återvände Khomeini till Teheran, där han hälsades av jublande folkmassor. Drygt en vecka senare förklarade sig militären neutral i konflikten mellan shahens anhängare och Khomeini. Vägen låg öppen för en islamisk revolution.

Efter en folkomröstning i april 1979 utropades Iran till islamisk republik och landet styrdes av ett särskilt revolutionsråd, bildat av Khomeini. De som hade arbetat åt den störtade härskaren fängslades. Många avrättades efter summariska rättegångar. Shahens bundsförvant USA, ”den store Satan”, blev föremål för hatpropaganda. I november 1979 stormade iranska studenter USA:s ambassad och tog personalen som gisslan. Först 14 månader senare, efter intensiv diplomatisk aktivitet, återfick de sista 52 amerikanerna i gisslan friheten.

Den revolutionära rörelse som hade drivit bort shahen bestod av olika politiska och religiösa krafter. Men Khomeini och de skriftlärda, mullorna, visade snart att de inte var beredda att dela makten. De undanröjde rivaler som inte helhjärtat stödde en oförsonlig linje mot västvärlden. Liberaler, socialister och marxister angreps liksom skriftlärda som inte delade Khomeinis politiska visioner.

När Khomeini förespråkade att all avgörande makt skulle ligga hos en ”högsta andlig ledare” var det en främmande tanke även för flera ledande ayatollor (shiamuslimska lärda med hög religiös rang) att också ha den världsliga makten. Vissa inflytelserika ayatollor (med många följare) förespråkar fortfarande det förhållningssättet.

Situationen utlöste oro också bland kurderna, som tog till vapen och krävde självstyre. I oljeprovinsen Khuzestan uppstod en gerilla bland den arabiska befolkningen, understödd av Irak. Gränsintermezzon med Irak förekom allt oftare. Samtidigt var Irans krigsmakt i förfall, eftersom den genomgått blodiga utrensningar av officerare som tjänat shahen.

Irak går till anfall

I omvärlden var det många som trodde att den islamiska republiken var nära sammanbrott. En var Iraks diktator Saddam Hussein, som 1980 överraskande gick till anfall norr om gränsfloden Shatt al-Arab. En orsak var rädsla att Iran skulle sprida revolutionen till Iraks shiamuslimska befolkningsmajoritet. Irakiska trupper lyckades erövra en stor del av Khuzestan, men Irans krigsmakt och Revolutionsgardet bjöd hårt motstånd. Efter några veckor hade det uppstått dödläge längs en 48 mil lång front.

Iraks angrepp stärkte den folkliga uppslutningen kring den islamiska republiken. Men ledande politiker började kritisera inslag i revolutionen. Politisk försoning var det inte tal om. Under 1980-talet beräknas cirka 10 000 oppositionella ha avrättats, många var medlemmar av den islamiska vänsterrörelsen Folkets mujahedin.

Kriget mot Irak krävde stora förluster på båda sidor. Irak utsatte dessutom motståndare för kemisk krigföring. Våren 1988 drabbades Iran av bakslag på slagfältet och intresset för att fortsätta kriget avtog. En politisk strid om vem som skulle efterträda den åldrige Kho­meini tog fart. I juli 1988 överraskade Iran omvärlden genom att villkorslöst acceptera en FN-resolution med krav på eldupphör och reträtt från ockuperad mark. Därmed var kriget över. Över en miljon människor beräknas ha dödats eller skadats i striderna, de flesta iranier.

Ayatolla Khomeini agerade samtidigt så att konflikter uppstod med flera länder. Han utfärdade en fatwa (religiös dom) mot författaren Salman Rushdie med verkningar långt efter ayatollans egen död. För Khomeini framstod Rushdies roman Satansverserna som hädisk och ayatollan stormade mot boken. I Japan mördades översättaren. Förläggaren som gett ut boken på norska blev utsatt för mordförsök. Författaren själv blev många år senare svårt skadad när han blev överfallen i USA. Satansverserna är en roman, men uttrycket anspelar på en mycket gammal berättelse om falska koranord som ska ha uppmanat till avgudadyrkan. 

Konservativa mot reformsinnade

I juni 1989 avled ayatolla Khomeini. Till ny andlig ledare utsågs presidenten Ali Khamenei, trots att han inte tillhörde de främsta skriftlärda. Presidentposten övertogs av parlamentets talman Ali Akbar Hashemi Rafsanjani. Rafsanjani försökte som president 1989–1997 driva en balanserande politik och uppnå ekonomiska reformer och bättre relationer med västvärlden. Reformerna urvattnades eller stoppades, antingen av konservativa krafter i parlamentet eller av Väktarrådet.

Presidentvalet 1997 blev en jordskredsseger för Mohammad Khatami, som främst varit verksam inom kultur och utbildning. Många lockades av hans löften om ett öppnare och mer demokratiskt samhälle. Men strängt religiösa grupper blockerade misshagliga lagförslag. Khatami beslöt ändå att ställa upp för omval 2001 och vann med 77 procent av rösterna.

Inför parlamentsvalet 2004 underkändes som vid tidigare val ”olämpliga” kandidater, inte minst ledande reformister. Över en tredjedel av ledamöterna avgick i protest. De flesta av reformrörelsens grupper bojkottade valet och de konservativa fick stark dominans i parlamentet. Ett år återstod av Khatamis mandatperiod men reformarbe­tet stannade av.

Khatami var den första sanna reformisten vid makten i Iran men hans förändringsiver skapade spänningar med andra maktinstanser. Khamenei anses ha sett sig tvingad att bromsa reformagendan för att inte systemet skulle kollapsa. Att de kompromisslösa grupperna stärkts sågs också som en följd av USA:s mer aggressiva politik mot Iran från 2002.

I presidentvalet 2005 vann den förhandstippade Rafsanjani i första valomgången. Men i andra omgången besegrades han oväntat av Teherans borgmästare Mahmoud Ahmadinejad som blev den islamiska republikens första president utan religiös utbildning. Den strängt konservative Ahmadinejad stöddes främst av landsbygdens och storstädernas fattiga. Ahmadinejad lovade att sätta stopp för liberaliseringen och återinföra "rena moraliska värderingar” genom återgång till Khomeinis idéer. Han slagord om att landets oljeinkomster skulle hamna på iraniernas matbord blev populärt.

Trycket mot oppositionella skärptes. Ahmadinejad rensade ut ministrar och tjänstemän. Syftet var bland annat att få fart på landets ekonomi. I presidentvalet 2009 ställde tre godkända kandidater upp mot honom. När beskedet kom att Ahmadinejad segrat överlägset var många övertygade om att det var fusk. Snart bröt gatuprotester ut, trots demonstrationsförbud. Journalister greps, oppositionstidningar stängdes och medier förbjöds att rapportera, men tack vare sociala medier kunde internationell publik se brutala scener. Två av de besegrade reformkandidaterna vägrade godta valresultatet. Kanske några hundra människor dog i det som har kallats "den gröna revolutionen" 2009 och oppositionsanhängare blev desillusionerade.

Motsättningar mellan de båda konservativa lägren präglade sedan parlamentsvalet 2012, och under Ahmadinejads tid isolerades Iran från omvärlden. USA:s och EU:s sanktioner slog hårt mot ekonomin. När en efterträdare till Ahmadinejad skulle väljas 2013 var marken förberedd för en mer kompromissinriktad kandidat. Väktarrådet godkände åtta av 686 som försökt registrera sig. Bland de underkända fanns förre presidenten Hashemi Rafsanjani. Han hade haft en ledande roll i politiken sedan 1980-talet, var president 1989–1997 och en av Irans rikaste män samt ordförande i det inflytelserika Medlarrådet. Rafsanjani var också ordförande i Expertförsamlingen men avsattes 2011 på grund av sitt stöd för oppositionen mot Ahmadinejad.

Kärnenergiavtal och nya sanktioner

Säkerheten skärptes inför 2013 års presidentval. Internetöver­vakningen ökade och medier, både inhemska och utländska, var begränsade i sitt rörelseutrymme. Reformistpartier hade förbjudits och de tidigare oppositionskandidaterna Mir Hossein Moussavi och Mehdi Karroubi satt i husarrest. Men ledande personer agerade för att stärka stärka Hassan Rohanis chanser och han vann med stöd av reformröster. Många konservativa tros också ha röstat för honom, därför att han sågs mer som en mittenkraft än som "äkta" reformist. Han var tidigare främst känd som chefsförhandlare i kärnenergifrågan.

Rohani talade om mer dialog och mindre konfrontation med västvärlden. Han förespråkade kvinnors rättigheter och minskad inblandning från statens sida i dagligt liv. Politiska fångar skulle friges, pressfriheten respekteras och sociala medier kontrolleras mindre. Budskapet om öppnare samhälle och ökat utbyte med omvärlden slog an. Vid Rohanis tillträde 2013 bjöds för första gången utländska gäster in till ceremonin.

I frågan om Irans kärnenergiprogram uppnåddes 2015 ett internationellt avtal, JCPOA, som väckte stora förhoppningar och bättrade på Irans ekonomi. Avtalet handlade om kraftiga neddragningar av Irans kärnenergiprogram, som befarades syfta till att producera kärnvapen. I utbyte vann Iran att de flesta ekonomiska sanktioner mot landet upphävdes, vilket gav medborgarna hopp om ett bättre liv.

I parlamentsvalet 2016 stärkte reformister och anhängare till Rohani sin ställning och fick fler platser än det konservativa lägret. För första gången sedan revolutionen fanns det fler kvinnor än teologer i parlamentet (17–16). Även i det val som samtidigt genomfördes till Expertförsamlingen nådde reformkrafter majoritet. Reformisternas framryckning skedde trots att Väktarrådet hade hindrat ett stort antal reformsinnade att ställa upp.

2017 blev Rohani omvald med bred marginal, trots att hans seger tolkades mer som motstånd mot de konservativt religiösa kretsarnas kandidat än som entusiasm för honom själv. De som röstade på Rohani hoppades ge honom mandat att genomdriva reformer. För trots valframgångarna för reformkrafterna 2016 blev samhällsklimatet inte nämnvärt mildare. En del politiska fångar frigavs, men presidentens försök att göra internet mer tillgängligt stoppades, trakasserier mot medier fortsatte och en minister avsattes efter anklagelser om att han varit för välvilligt inställd till personer som deltagit i protestvågen 2009. Motståndet förblev kompakt hos de konservativa som kontrollerade politik, rättsväsen och säkerhetsstyrkor.

Internationella atomenergiorganet (IAEA) bekräftade 2016 att Iran hade levt upp till sina åtaganden gentemot världens stormakter att rusta ned sitt kärnenergiprogram så att möjligheten att tillverka en atombomb minskat. Men entusiasmen över JCPOA förbyttes i bitterhet sedan Donald Trump tillträtt som president i USA 2017. Trump vägrade bekräfta att Iran respekterade avtalet och överlät på kongressen att ta ställning till om USA skulle återinföra sanktioner. Iran svarade med en demonstrativ satsning på nya robotar och hotade att självt lämna avtalet. 2018 kungjorde Trump USA:s utträde ur JCPOA. Skarpa amerikanska sanktioner mot Iran återinfördes, åtgärder som begränsar importen av varor och hindrar företag i andra länder att samarbeta med Iran, inte minst därför att överföringar av pengar påverkas.

Runt årsskiftet 2017/2018 spred sig demonstrationer mot höga mat- och bränslepriser, mot utbredd korruption och arbetslöshet från staden Mashhad via sociala medier till en ledarlös massprotest och dödsoffer krävdes.

En större protestvåg 2019–2020 möttes med stor brutalitet. Demonstrationerna kom igång i november 2019 efter bensinprishöjningar men utvecklades till en bredare rörelse för demokratiska reformer och ett slut på prästernas styre. Demonstranter möttes med gevärseld. Dödstalen är omtvistade men var av allt att döma höga. 

Om våra källor

Iran – Demokrati och rättigheter

Kränkningar av de mänskliga rättigheterna är vanliga i Iran, som är ett av de länder som avrättar absolut flest människor i världen. Landets valsystem stoppar kandidater som inte anses tillräckligt religiöst rättrogna. Fängelserna hyser också politiska fångar, ofta efter undermåliga rättegångar. Regimkritiska demonstranter riskerar att dödas eller gripas. Bloggare och journalister hotas och fängslas. Sociala medier blockeras och det är vanligt att tidningar stängs. Korruptionen är utbredd.

Iran har folkvalda organ, till exempel ett parlament, och det hålls val, men landets religiöst grundade författning – en shiamuslimsk skapelse som är unik för Iran – sätter gränser för partier och kandidater. Väktarrådet, som består av religiöst skriftlärda och jurister, stoppar kandidater som inte anses renläriga och kan lägga in veto mot lagar. Religiösa minoriteter – judar, kristna och zoroastrier – är dock garanterade några få platser i parlamentet. Även om det inte ger verklig makt kan det ha betydelse att de därmed har officiellt erkännande.

Kvinnor har rösträtt, är valbara och kan utses till viktiga poster. Iran har sedan det islamiska statsskicket infördes 1980 haft flera kvinnliga vicepresidenter. Kvinnors inflytande är ändå starkt begränsat i vardagen. Arbetsmarknaden är könssegregerad och sedlighetspoliser ingriper mot klädsel som inte anses anständig. Den som trotsar påbudet att bära sjal (hijab) kan bli gripen. År 2022, när den 22-åriga Jina Mahsa Amini avled efter att ha gripits, utlöste hennes död en riksomfattande protestvåg riktad mot moralpolisen och regimen. Demonstrationerna möttes med hårdhandskar, till och med avrättningar av regimens kritiker.

Ännu mer bruutalt bemöttes de landsomfattande regimkritiska protester som utbröt kring årsskiftet 2025/2026, utlösta av den katastrofala ekonomin, då tusentals människor dödades och tiotusentals fängslades. Massakrerna beskrivs som de värsta sedan en våg av massavrättningar på regimkritiker i slutet av 1980-talet.

Iran står för de flesta av världens kända avrättningar och de har ökat på senare år. Organisationen Iran Human Rights (IHR) konstaterar att det 2025 avrättades minst 1 500 personer, i regel genom hängning. Siffran är den högsta sedan IHR började med sina kartläggningar 2008. Den kan jämföras med 975 avrättningar under hela 2024, den tidigare högsta noteringen. Det antalet utgjorde i sin tur två tredjedelar av alla kända avrättningar i världen det året (tusentals beräknas dock äga rum i tysthet i Kina, till exempel). Att avrättningarna har ökat sätts i samband med att regimen på senare år har utmanats av protesterna 2022 och tolvdagarskriget med Israel 2025. 

Hedersmord fördöms uttryckligen, ändå upp på högsta nivå. Men i praktiken varierar rättstillämpningen.

Kritik riktas även mot hur rättssystemet behandlar fall där kvinnor mördats av anhöriga. En mördare kan undvika dödsstraff om kvinnans familj avstår från qisas, rätten att kräva blodshämnd.

Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, journalister, miljöaktivister, feminister, bloggare, studenter och medlemmar av religiösa minoriteter kan räkna med att vara övervakade och få problem om de misshagar regimen. Förföljelser mot oliktänkande upphör inte heller vid landets gränser. I flera länder i väst får Iran kritik för att man inte lämnar regimkritiker i exil i fred. 2025 dömdes två män i USA för att på uppdrag av Iran ha planerat mörda en iransk-amerikansk journalist i New York.

Utländska medborgare kan gripas och utpekas som spioner. År 2023 avrättades en svensk medborgare. Sedan 2016 sitter den svensk-iranske läkaren Ahmadreza Jalali fängslad, dödsdömd för spioneri för Israel, anklagelser som döms ut av människorättsorganisationer. I december 2025 dömdes ännu en man som är både svensk och iransk medborgare (Iran erkänner inte dubbelt medborgarskap) till döden för påstått spioneri för Israel i anslutning till kriget 2025. I en lång rad fall har regimen anklagats för att kidnappa människor i syfte att använda dem för att växla till sig iranier som fängslats i utlandet. Ett exempel är Hamid Noury, som i Sverige fälldes för krigsbrott, men som 2024 utväxlades mot två svenskar fängslade i Iran, Johan Floderus och Saeed Azizi.

Grov korruption

På Transparency Internationals lista över hur korruptionsgraden upplevs i världens länder placeras Iran på plats 153 av 182, lågt även i sin region (se lista här). Det statliga Revolutionsgardet omges av korruptionsanklagelser, särskilt som den militära organisationen också har ansvar för stora affärsverksamheter. Detsamma gäller de välgörenhetsstiftelser, bonyader, som förvaltar enorma tillgångar. I mars 2025 dömdes två tidigare ministrar till långa fängelsestraff för korruption i miljardklassen.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

I samband med 40-årsminnet av revolten mot shahen (revolutionen ägde rum 1979) uppgav Reportrar utan gränser att 860 journalister gripits i Iran under de första 30 åren. Landet är ett av dem i världen som håller flest journalister fängslade, och flera har blivit avrättade. Situationen har blivit ännu värre efter de protester som utlöstes av den unga Mahsa Aminis död 2022, enligt Reportrar utan gränser (RUG). Iran hamnar på plats 176 av 180 länder i RUG:s pressfrihetsrankning, där landet stadigt placerar sig i det absoluta bottenskiktet (se lista här).

Vaga formuleringar om ”uppror mot islam” eller ”propaganda mot regimen” kan anges som skäl för brottsanklagelser. Varningar och hot om åtal leder till självcensur. Även utländska medier, som brittiska BBC och amerikanska The New York Times, har klagat på att medarbetare i Iran motarbetas. Det förekommer att anhöriga till iranska journalister i utlandet utsätts för trakasserier av iranska myndigheter.

Både tidningsägare och enskilda journalister förföljs om de publicerar material som regimen ogillar. Situationen försämrades särskilt efter en protestvåg 2009 (se Modern historia). Då införde säkerhetsorganen för första gången förhandscensur av tidningar.

Rapportering från demonstrationer förekom redan i huvudsak på sociala medier och förmedlades till stor del via mobiler. Efteråt skärptes lagar mot sociala medier. Internetpublicering och populära forum blockeras. En databrottslag inskränker uttrycksrätten och stärker övervakningen. Internetoperatörer måste filtrera trafiken och nät för mobiltelefoni blockeras. För att nå internationella internetsidor krävs VPN (virtuella privata nätverk).

Det finns trots begränsningarna flera nyhetsbyråer och både konservativa och förhållandevis reformvänliga tidningar. Till de konservativa räknas Kayhan, som även ges ut på engelska. En av de mer reformvänliga tidningarna är Shargh som flera gånger har stängts av myndigheterna.

Största av de inhemska medierna är det statliga radio- och tv-monopolet. Bolaget (Irib) sänder radio på ett 20-tal språk. Tv-sändningar riktas dels till den omgivande arabvärlden, dels till omvärlden på engelska via satellitkanalen Press TV. Många familjer har parabolantenner eller VPN och följer exiliranska medier, trots att de riskerar böter. Statsmakten räds kulturellt inflytande särskilt från västvärlden inte minst därför att det anses uppmuntra till sedeslöshet och regimkritik.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Rättsväsendets ledning utnämns av och är nära lierad med landets religiösa ledare. Till chef för Högsta domstolen utsågs 2023 den tidigare riksåklagaren, som är föremål för sanktioner från västländer med hänvisning till hur regimen agerat mot den protestvåg som inleddes hösten 2022. Rättsreglerna är oklart utformade och vissa brott beskrivs i termer som ”brott mot islamiska värderingar”. Personer som anses hota landets säkerhet ställs inför revolutionsdomstolar, där åklagare och domare ofta är samma person och domslut inte kan överklagas.

Iran är ett av de länder som avrättar flest människor och antalen har ökat de senaste åren. Under 2024 räknade Amnesty International till minst 972 verkställda dödsstraff, en ökning med 14 procent från 2023. Merparten av dem som avrättas har fällts för mord eller narkotikabrott, men människor som deltog i protesterna 2022 får fortfarande plikta med sina liv. Dödsstraff tillämpas också för grova våldsbrott och grov ekonomisk brottslighet.

Homosexualitet kan bestraffas med döden. Domare kan välja att inte döma minderåriga till dödsstraff, men det finns rapporter om att det ändå förekommer. Iran utdömer också hårda straff mot hbtq-aktivister.

Ofta hålls rättegångar bakom stängda dörrar, utan försvarsadvokat. Många dömda utsätts för spöstraff inför publik. Exemplen på hur spöstraff används är många, däribland för trots mot tvånget för kvinnor att bära hijab. Det har bland annat drabbat en kurdisk aktivist, Roya Heshmati, och sångaren Mehdi Yarrahi som kritiserat sjaltvånget i en låt.

Förtrycket mot oppositionen och fredliga demonstranter förvärrades i samband med ett kontroversiellt presidentval 2009. Efter protestaktioner har medlemmar av etniska och religiösa minoriteter gripits. Den som försöker hjälpa någon riskerar själv att bli gripen. ”Erkännanden” tvingas fram med tortyr och långa tider i isoleringscell. Rättsväsendets representanter ligger bakom en stor del av brotten mot mänskliga rättigheter.

Organisationer som Human Rights Watch kritiserar behandlingen av fångar i det ökända Evinfängelset och framhåller att det finns hemliga häkten som drivs av rättssystemet och av Revolutionsgardet. Vittnesmålen är många om misshandel, våldtäkt, tortyr och dödsfall i fängelser.

En av Irans mest kända människorättsaktivister är Shirin Ebadi som tilldelades Nobels fredspris 2003. 2006 deklarerade regeringen att Ebadis centrum för försvar av mänskliga rättigheter var en olaglig organisation och 2008 stängdes kontoret. Ebadis fredsprismedalj beslagtogs och kontot med hennes prispengar frystes av myndigheterna. Ebadi lever numera i exil. Aktivisten Narges Mohammadi, mottagare av Nobels fredspris 2023, har tillbringat det mesta av de senaste tio åre i fängelse, och greps på nytt under brutala former enligt vittnen i december 2025 under en ceremoni till minnet av en människorättsadvokat som hittats död. En annan känd dissident är advokaten Nasrin Sotoudeh som företrädde oppositionspolitiker efter valet 2009. Efter flera turer inom rättsväsendet dömdes hon 2019 till fängelse med lång strafftid.

Om våra källor

Lästips – läs mer i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Ett halvår av protester – än vacklar inte Irans regim (2023-02-13)
Koranbränning spelar despoter i händerna (2023-02-02)

Iran – Inrikespolitik och författning

Iran är en republik som ytterst styrs av den högste religiöse ledaren, med en president som regeringschef. Statsskicket bygger på religiösa principer och islamiska lagar utgör grunden för lagstiftningen. Parlamentet och presidenten är folkvalda, men i praktiken finns många begränsningar för att bli vald. Konservativa religiöst lärda har den verkliga makten. Ayatolla Ali Khamenei är högste ledare och statschef i landet som har hamnat i djup politisk och ekonomisk kris. Regimen anklagas för massakrer på tusentals demonstranter.

Krisen i Iran har fördjupats successivt de senaste åren, och kring årsskiftet 2025/2026 bröt ihållande gatuprotester ut mot regimen. Demonstrationerna, de kanske största sedan den islamiska revolutionen 1979, ägde rum runtom i landet. Enligt samstämmiga rapporter krävdes tusentals människors liv när regimen slog ner protesterna.

Massakrerna beskrivs som de största i Irans moderna historia. Tiotusentals människor rapporteras också ha gripits. Protesterna bröt ut sedan valutan rialen (ibland kallad världens mest värdelösa) fallit till över 1,4 miljoner per amerikansk dollar på svarta marknaden och inflationen skjutit i höjden till omkring 50 procent (läs mer om protesterna i denna artikel i Utrikesmagasinet).

Manifestationerna stöddes av USA:s president Donald Trump, som hotade med militärt ingripande om regimen använde dödligt våld mot demonstranter eller avrättade dem som gripits. Men Trump verkade ändra sig sedan han enligt egen utsago fått uppgifter från Iran om att 800 avrättningar stoppats. Protesterna eldades också på av bland andra den USA-baserade Reza Pahlavi, som är son till den forne shahen (kungen), som störtades i revolutionen 1979. Irans högste ledare Ali Khamenei kallade demonstranterna för vandaler som uppviglats av USA och Israel. 

Pahlavi, som vill att regimen störtas av USA med våld, har klivit fram som den mest enande kraften bland den ofta splittrade iranska oppositionen. Hans namn har skanderats under protesterna i Iran och i februari 2026 samlade Pahlavi sammanlagt omkring en miljon demonstranter i Nordamerika och Europa, däribland i München under den stora säkerhetskonferensen där.

Nedslaget mot protesterna verkar annars ha stärkt de mest hårdföra krafterna i Ian och försvagat de jämförelsevis (begränsat) reformvilliga, däribland president Masoud Pezeshkian. Andra så kallade reformister har gripits sedan de uttryckt kritik mot massakrerna.

USA:s kraftfulla sanktioner mot Iran har fått kännbara följder för landets ekonomi och iraniernas vardagsekonomi. Den alltmer värdelösa valutan och allmänt låg ekonomisk aktivitet innebär stora prövningar för folket och utmaningar för regeringen. I september 2025 återinförde FN dessutom sina världsomspännade sanktioner (se Utrikespolitik och försvar).

Parallellt har Iran drabbats av extrem torka, med stor vattenbrist som följd, och stora problem med strömförsörjningen. Stora och långa elavbrott är vanliga och slår hårt mot alla typer av verksamheter och människors vardag.

Till allt detta kan läggas Israels och USA:s anfall mot landet i juni 2025 (se artiklar här och här i Utrikesmagasinet, kapitlet Utrikespolitik och försvar för fler detaljer om händelseutvecklingen). Både militära och kärntekniska anläggningar bombades då, och enligt officella uppgifter dödades över 1 000 människor, bland dem militära befäl och kärnteknikexperter. Och frågan om Irans atomprogram är långt ifrån löst. USA har trappat upp militärt i regionen och hotar på nytt med våld om förhandlingar inte ger resultat.

Kriget spred skräck och fick många Teheranbor att fly. Det råder brist på skyddsrum och Iran har inget system för att varna för bomber.

Ett av Israels mål med anfallet var att regimen skulle störtas, och den anses allmänt försvagad. Experter har dock påpekat hur svårt det är att bomba bort kärnteknikprogrammet, inklusive det iranska kärntekniska kunnandet. Flera experter har varnar för att krig är kontraproduktivt – att det kan få regimen att snabbt skaffa sig kärnvapen för att den uppfattar det som enda sättet att skydda sig.

Efter kriget rapporterades myndigheterna ha gripit fler än 700 människor som anklagas för band till Israel, och flera påstådda spioner uppgavs ha avrättats.

Iran styrs ytterst av den högste ledaren och statschefen, den icke-folkvalde konservative så kallade storayatollan (en religiös titel) Ali Khamenei, född 1939, som bland annat är överbefälhavare över militären. Han tog över makten efter det att den islamiska revolutionens fader ayatolla Ruhollah Khomeini dog 1989 (läs mer nedan under FÖRFATTNING).

Den jämförelsevis reformvänlige politikern Masoud Pezeshkian är president sedan i juli 2024. Då hölls ett extrainsatt val sedan den tidigare presidenten Ebrahim Raisi omkommit i en helikopterkrasch. Valet var det första efter en period med de regimkritiska demonstrationer som utlöstes 2022 av den unga kvinnan Mahsa Aminis död efter ett gripande av sedlighetspolisen (se nedan).

Pezeshkian segrade i presidentvalets andra omgång mot en mer konservativ kandidat, Said Jalili.

Det ska påpekas att verkligt fria val inte existerar i Iran. Kandidater måste först godkännas av det konservativa icke-folkvalda Väktarrådet (se FÖRFATTNING nedan). Bara 6 kandidater av alla de 80 som ville ställa upp godkändes inför presidentvalets första omgång. Rådet släpper vanligen bara fram de mest konservativa och regimtrogna personerna. Till och med tidigare presidenter och vicepresidenter kan rensas bort som olämpliga.

Att Pezekhian fick grönt ljus kan enligt en del bedömare signalera en viss insikt hos regimen om folkets missnöje. Mer kritiska iakttagare såg valet som ett rent spel för gallerierna. Pezeshkian är lojal med Khamenei.

Segraren i Irans presidentval 2024 Masoud Pezeshkian. Foto: Vahid Salemi/AP/TT

Enligt officiella uppgifter var valdeltagandet cirka 40 procent i den första omgången, vilket får sägas vara ett underbetyg åt landets styresskick. Siffran är den lägsta sedan den islamiska revolutionen 1979 och ett bakslag för Khamenei som hade uppmanat till "maximalt" valdeltagande. I andra omgången påstods det vara cirka 50 procent.

Tidigare under 2024 hölls även val till parlamentet och Expertförsamlingen (se FÖRFATTNING nedan). Valen resulterade i stärkt makt för de konservativa krafterna. Valdeltagandet i första omgången av de valen blev också mycket lågt, officiellt 41 procent.

Bland de kandidater som tillåts bli folkvalda finns enligt rapporter åtskilliga som har bakgrund i den islamiska republikens hårdföra skyddsstyrka Revolutionsgardet.

Signaler om ny politik?

Pezeshkian var hälsominister i den reforminriktade tidigare presidenten Mohammad Khatamis regering (1997–2005). Han har varit kritisk mot Irans moralpolis som bland annat ser till att kvinnor följer påbudet att bära slöja. Pezeshkian sade också i samband med sitt tillträde att han ville bryta Irans internationella isolering och förhandla på nytt med väst om landets misstänkta kärnvapenprogram (se Utrikespolitik och försvar), något som knappast kan sägas ha lyckats. I vilket fall som helst är det dessutom Irans högste ledare Ali Khamenei som beslutar om de viktigaste frågorna.

Ayatolla Ali Khamenei, född 1939, är statschef och Irans högste ledare sedan den islamiska revolutionens fader ayatolla Ruhollah Khomeini dog 1989. Foto: Högste ledarens kansli via AP/TT

Människorättsorganisationer och oppositionsgrupper kritiserade den förre presidenten Ebrahim Raisi för att ha ingått i en kommitté som lät massavrätta oppositionella i slutet av 1980-talet. (Det var för delaktighet i dessa avrättningar som Raisis medarbetare Hamid Noury dömdes till livstids fängelse i svenska domstolar för krigsbrott – ett straff som den svenska regeringen benådade honom för i samband med en kontroversiell fångutväxling i juni 2024, se Kalendarium).

Vardagsproblem och sjaltrots

Raisi, som valdes 2021, tog över som president i ett läge med coronapandemi och missnöje med vardagliga problem som brist på vatten och el. År 2022 utbröt nya oroligheter när regeringen beslöt att ändra i de statliga subventionerna med stigande priser på matolja och mejeriprodukter som följd.

Senare samma år startade en stor nationell våg av regimkritiska protester. De utlöstes sedan den iranska kurdiskan Mahsa Amini, 22 år, avlidit efter att ha gripits av moralpolisen som inte tyckte att hon bar sin huvudsjal på rätt sätt. Enligt polisen fick hon en hjärtattack i häktet, en uppgift som ifrågasattes av hennes medfångar som vittnade om att Masha Amina utsatts för misshandel.

Protesterna, med de kända slagorden "liv, kvinna frihet", som följde spreds över hela landet och omfattade alla samhällsklasser. De beskrevs som den hittills allvarligaste utmaningen för regimen men minskade i styrka under 2023. Efter ett år av protester konstaterade en oberoende iransk människorättsorganisation att minst 551 personer, inklusive 68 minderåriga, hade dödats som ett resultat av regeringens våld mot demonstranterna. Tiotusentals demonstranter greps och ett antal avrättades (se även Demokrati och rättigheter).

FÖRFATTNING

Staten Iran är en shiamuslimsk skapelse, unik också i jämförelse med den övriga muslimska världen.  I ”gudsstaten” utgår makten från den högste religiöse ledaren (vali-e faqih). Sedan 1989 innehar ayatolla Ali Khamenei denna post. Ledaren ska ses som ställföreträdare för den tolfte imamen som försvann på 800-talet (se Religion). Inga viktiga beslut inom något område är giltiga förrän vali-e faqih har sagt sitt. Han är överbefälhavare och tillsätter alla ledande poster inom rättsväsen, statliga medier och Medlarrådet (se nedan). Samtidigt är han inte en renodlad envåldshärskare. Khamenei har visserligen sista ordet, men hans roll är till stor del att medla mellan olika intressegrupper: politiker, teologer, militärer, akademiker och affärsmän, i ett försök att uppnå enhällighet. Iran är inte en diktatur i vanlig mening; landet har beskrivits som något av en politisk oligarki.

Den högste ledaren väljs av Expertförsamlingen, som formellt också kan avsätta honom. Expertförsamlingen består av 88 skriftlärda som utses i allmänna val vart åttonde år.

Iran har inte partier och demokratiska val i västerländsk mening, men intressegrupper listar kandidater de vill föra fram. Inför allmänna val till presidentposten, parlamentet och Expertförsamlingen får det så kallade Väktarrådet (shura-e-negahban) underkänna kandidater som inte anses tillräckligt religiöst kunniga eller renläriga. Inför parlaments­valet 2024 diskvalificerade Väktarrådet fler än hälften av dem som ville kandidera. Inför presidentvalet 2024 godkändes bara sex av 80. Kvinnor har genomgående underkänts som kandidater i presidentval. (Däremot har flera vicepresidenter varit kvinnor.)

Väktarrådet har också i uppgift att granska om parlamentets lagstiftning överensstämmer med författningen och islamisk lag. Väktarrådet har tolv ledamöter – sex skriftlärda, mullor, utsedda av den högste ledaren samt sex jurister som nomineras av Irans högste åklagare och godkänns av parlamentet. Halva rådet förnyas vart tredje år.

Den verkställande makten ligger hos en president, som väljs på fyra år i allmänna val. För seger i första valomgången krävs minst 50 procent av rösterna, annars hålls en andra omgång mellan de två främsta kandidaterna. Presidenten kan väljas om en gång men måste sedan avstå minst en mandatperiod. Presidenten har också rätt att utse regeringen, som ska godkännas av parlamentet. Vidare finns en förste vicepresident och vicepresidenter med ansvar för olika sakområden kan utnämnas av presidenten. Till skillnad från ministrarna i regeringen behöver vicepresidenter inte godkännas av parlamentet.

Direkt underställt den högste ledaren finns Revolutionsgardet, en halvmilitär styrka och underrättelsetjänst som dessutom har utvecklats till ett jättelikt affärsimperium (se Ekonomi).

Vart fjärde år väljs de 290 ledamöterna i parlamentet, Islamiska rådgivande församlingen (majlis-e shura-e islami). Rösträttsåldern var tidigare så låg som 15 år men den höjdes till 18 år 2008. En väljare röstar på flera kandidater, motsvarande det antal mandat som har tilldelats valkretsen. De kandidater som fått minst 25 procent av rösterna blir valda, och eventuella återstående mandat fördelas i en andra valomgång. Fem platser i parlamentet är vikta för erkända religiösa minoriteter: en för zoroastrier, en för judar och tre för kristna grupper (se Religion). Majlis har rätt att lägga fram egna lagförslag, underkänna föreslagna ministrar och avsätta ministrar.

Full yttrandefrihet ska råda i kammaren, men det har hänt att frispråkiga reformanhängare åtalats. Eftersom partiorganisationer i egentlig mening inte tillåts, bara grupperingar som regimen tolererar, är det svårt att ge en klar bild av vilka värderingar som luftas. Det får man bedöma utifrån hur ledamöterna röstar i givna frågor. Protesthösten 2022 röstade 227 av 290 ledamöter för dödsstraff för "orosstiftare". 

En institution med uppgift att medla i tvister mellan parlamentet och Väktarrådet bildades 1988, Rådet för fastställande av ändamålsenlighet, eller Medlarrådet. Det är också rådgivande organ för den högste leda­ren, som själv utnämner flertalet av de cirka 40 medlemmarna. Sedan 2005 har rådet också – formellt mer än reellt – till uppgift att övervaka regeringen och dess organ. Rådet har oftast stött Väktarrådets åsikter.

1989 bildades Högsta nationella säkerhetsrådet, med uppgift att skydda landets vitala intressen och den islamiska revolutionen. Presidenten är ordförande i rådet, men det har också en verksamhetschef, som utnämns av presidenten.

I Iran finns två politiska och ekonomiska maktcentra utanför de statliga organen: handelsmännen i storstädernas basarer, bazaari, och landets stora välgörenhetsstiftelser, bonyader. Handelsmännen är konservativa och motståndare till ekonomiska reformer. De stöder konservativa ledare som ger dem ekonomiska förmåner. Stiftelserna bildades när den islamiska republiken konfiskerade den störtade shahens tillgångar. De fick i uppdrag att sköta bland annat välfärdsprogram för fattiga och stöd till krigsveteraner. Nu kontrollerar de stora delar av Irans näringsliv (se Ekonomi). De är starka motståndare till en friare ekonomi som skulle innebära konkurrens från utlandet.

Iran består av 30 provinser vilka leds av guvernörer som utnämns av inrikesdepartementet. Det lokala styret utövas av folkvalda rådsförsamlingar i cirka 900 städer och 34 000 byar. De första lokalvalen hölls först 1999 då president Khatami önskade stärka det politiska deltagandet på lokal nivå. 

Läs mer om Irans rättssystem i Demokrati och rättigheter.

POLITISKA GRUPPERINGAR

Politiska partier som inte motsätter sig Irans religiösa styre blev tillåtna 1998 efter ett förbud i 13 år, men de övervakas noga. I val deltar kandidaterna som individer. Viktigare än partier blir de breda koalitioner som uppstår i samband med parlamentsval, ofta under nya namn.

Det finns två huvudgrupperingar i iransk politik: konservativa (muslimer som är shiamuslimer och strängt ortodoxa) och reformister. På båda sidor finns falanger och det politiska landskapet är svåröverskådligt. Många politiker betecknar sig som oberoende.

Det konservativa lägret dominerar. Stränga systemanhängare kallar sig principalister, de som följer revolutionens principer. Eftersom reformister ofta hindras från att ställa upp genom att kandidater som inte anses renläriga underkänns kan principalister lättare få kontroll över parlamentet. Ebrahim Raisi, som vann presidentvalet 2021 men omkom i en helikopterolycka i maj 2024, företrädde det konservativa lägret. Segaren i presidentvalet 2024 Massoud Pazeshkian stöds av reformsidan men beskrivs som lojal mot systemet.

Uttalade systemkritiker, som kräver eller förespråkar regimskifte, motarbetas. Det gäller både försök att bilda partier och enskilda oppositionella. Många ledare – inklusive tidigare parlamentariker och ministrar – har gripits och förbjudits att delta i det politiska livet. Vissa försök att bilda reformvänliga partier har skett, och tillåtits, men ledande reformistpartier har förbjudits.

Medan erkända religiösa minoriteter är garanterade några mandat i Irans parlament får etniska minoriteter som kurderna inga egna mandat. Det betyder också att partisammanslutningar på etnisk grund inte tillåts verka inom landet, och därför agerar från exil.

Anhöriga och anhängare till shahen, som störtades genom revolutionen 1979, agiterar i landsflykt för att monarkin ska återupprättas i Iran.

Koalitionsrådet (De islamiska revolutionsstyrkornas koalitionsråd, förkortat Shana), vallista som leds av Mohammad Baqir Qalibaf (talman, tidigare rikspolischef och tidigare borgmästare i Teheran). Uppfattas som den starkaste konservativa grupperingen i parlamentet.

Islamiska revolutionens uthållighetsfront (ibland "stabilitetsfronten", Jebha-ye Pāydārī-e Enqelāb-e Eslāmī) består av ultrakonservativa principalister, bland dem före detta ministrar från expresidenten Mahmoud Ahmadinejads regeringstid (2005–2013).

Moderation och utveckling (Hezb-e E'tedāl va Towse'eh) beskrivs som en gruppering av religiöst rättrogna men pragmatiska personer. En moderat mittenkraft, med iranska mått mätt, ledd av förre presidenten Hassan Rohani. 

Islamiska unionspartiet (Hezb-e Ettehad-e Mellat-e Iran-e Eslami) beskrivs som den största grupperingen av reformsinnade politiker. Tilläts verka som parti 2015 och har en fjärdedel av de lokala fullmäktigemandaten i Teheran. Många av medlemmarna uppges ha varit tidigare anknutna till Islamiska deltagarfronten som numera är förbjuden.

Andra generationens reformer (Hezb-e Nuday-e 'Iranian) tilläts 2014. Partiet har lyckats vinna enstaka mandat i parlamentet och i storstäder. Neda leds av Shahabeddin Tabatabaei, som har bakgrund i Islamiska deltagarfronten. Hans företrädare på partiledarposten Sadegh Kharazi var rådgivare till den reformsinnade presidenten Mohammad Khatami (1997–2005). 

Kvinna, liv, frihet (Jin, Jiyan, Azadî) är en bred proteströrelse som uppstod efter kurdiska Mahsa Aminis död i händerna på sedlighetspolisen 2022. "Jin, Jiyan, Azadî" är egentligen ett kurdiskt slagord. Protesterna leds inte av någon enskild organisation men har inspirerat fackliga organisationer och kvinnogrupper till regimkritik. Tillslagen mot aktivister är hårda.

Gröna rörelsen, en protestvåg som uppstod efter ett kritiserat val 2009, fortsätter att tjäna som förebild för fredliga demonstrationer men rapporteras sakna central ledning. Ledargestalten Mir Hossein Mousavi, som hade varit premiärminister, ställde upp i presidentvalet 2009 och ifrågasatte resultatet då den konservative presidenten Ahmadinejad blev omvald. Mousavi, som också kritiserade regimens bruk av våld mot demonstranter efter valet, sattes i husarrest 2011.

Folkets mujahedin (Mujahedin-e Khalq, MKO eller MEK), en förbjuden islamisk vänsterrörelse som deltog i revolten mot shahen, är den mest kända motståndsgruppen. Det är en kontroveriell rörelse, med stark personkult kring sina ledare. Den har i exil samlat flera mindre grupper i organisationen Irans nationella motståndsråd (Šurā-ye Melli-e Moqāvemat-e Īrān, NCRI). Folkets mujahedin fick 1981 upprätta en militärbas i Irak för den väpnade kampen, och den har ett okänt antal medlemmar inne i Iran. Rörelsens sympatisörer finns i många länder och dess högkvarter är numera i Albanien. Gruppen klassades 1999 av USA:s regering som en terroristorganisation men den stöds av många politiker i USA. Även EU stämplade 2002 Folkets mujahedin som en terroristgrupp men beslutet upphävdes av EU:s domstol sju år senare.

Organisationen för ett fritt och demokratiskt samhälle i östra Kurdistan (Kodar), bildad 2014, vill lösa kurdernas konflikt med staten genom dialog med regeringen. Kodar har bland annat uttalat sig för kvinnors aktiva deltagande i politiska beslut. Grundarna var tidigare medlemmar av den militanta gruppen Partiet för ett fritt liv i Kurdistan (Partiya Jiyana Azad a Kurdistanê, Pjak), som 2005 började genomföra väpnade angrepp mot regimen. Pjak sattes 2009 upp på USA:s terrorlista och antas ha nära kontakter med kurdiska PKK i Turkiet. Även andra organisationer, som Kurdistans demokratiska parti i Iran och den kurdiska grenen av kommunistpartiet Komaleh, bedrev tidigare visst väpnat motstånd. (Läs mer om kurderna i Iran här, samt dessa texter om konflikterna mellan kurder och olika länder i regionen.)

Arabiska kamporganisationen för befrielse av Ahvaz (Ḥarakat an-Niḍāl al-ʿArabī li-Taḥrīr al-ʿAhwāz, ASMLA) tros verka med saudiskt stöd. Organisationen har förankring i Khuzestan i väster, där det finns arabisktalande befolkning, och har separatistisk inriktning. 

Guds soldater (Jundallah), sunnimuslimsk grupp i provinsen Sistan-Baluchistan i sydöst, har flera gånger har angripit och dödat Revolutionsgardets soldater.

Om våra källor

Lästips - läs mer om Iran i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:
Ödestider i Iran (2026-01-14)
Ett halvår av protester – än vacklar inte Irans regim (2023-02-13)

Iran – Utrikespolitik och försvar

Med sin storlek och sitt strategiska läge vid Persiska viken mellan arabvärlden, Centralasien och södra Asien är Iran en regional stormakt: en shiamuslimsk motpol mot den sunnimuslim­ska tungviktaren Saudiarabien. Iran har länge varit isolerat, särskilt av väst. Ett problem är landets kärnteknikprogram som kan leda till kärnvapen, som ledde till att Israel och USA anföll Iran 2025. Regimen i Teheran har också uppträtt alltmer aggressivt, direkt eller via allierade, mot ärkefienden Israel. Iran förser också Ryssland med vapen.

Inrikespolitiken flöt som så ofta i Iran ihop med utrikespolitiken kring månadsskiftet 2025/2026, då stora landsomfattande regimkritiska protester mot landets usla ekonomi slogs ner brutalt av regimen. USA:s president Donald Trump hotade snabbt med militärt ingripande om demonstranter dödades och uppmuntrade till regimskifte (läs mer om detta i Inrikespolitik och författning samt mera utförligt i Utrikesmagasinet). Men trots massakrer på tusentals människor följde inget amerikanskt anfall på detta sedan Trump sade sig ha fått löfte från Iran om att 800 avrättningar stoppats.

Den segdragna konflikten om Irans kärnteknikprogram är samtidigt lång ifrån löst, trots bombningarna sommaren 2025 (se nedan). I början av 2026 trappade USA upp militärt i regionen och hotade med våld på nytt om inte förhandlingar ger resultat.

Frågan om den misstänkta kärnvapenutvecklingen hade strax dessförinnan, under 2025, ställts på sin spets. I juni månad rasade vad som kom att kallas tolvdagarskriget. Den 13 juni gick Israel till attack mot Iran, bombade en rad anläggningar och dödade flera militära befälhavare, bland dem försvarschefen Mohammad Bagheri och revolutionsgardets chef Hossein Salami, liksom flera kärnteknikexperter. Israels premiärminister Benjamin Netanyahu motiverade anfallet med att Irans kärntekniska program utgör ett hot mot den judiska statens överlevnad. Iran svarade med drönar- och missilattacker mot Israel (se denna och denna artikel i Utrikesmagasinet för fler detaljer om händelseutvecklingen).

Israels allierade USA gick in i kriget den 22 juni. USA bombade då tre kärnteknikanläggningar med djuppenetrerande bomber, som Israel inte har, för att bland annat försöka nå den underjordiska anläggningen i Fordo. President Donald Trump hade dessförinnan krävt "villkorslös kapitulation" av Iran och hotat döda den högste ledaren Ali Khamenei. Iran svarade med ett begränsat angrepp mot USA:s militärbas al-Udeid i Qatar, som inte orsakade några skador.

Den 24 juni utlystes vapenvila. Det är oklart hur stora skador som kärnteknikprogrammet fick av bombningarna. Över 1 000 människor dödades i Iran.

Irans försvar var försvagat sedan Israel under 2023 och 2024 slagit ner Teherans allierade Hamas i Gaza och shiamilisen Hizbollah i Libanon. Dessutom föll Bashar al-Assads Iranallierade regim i Syrien i slutet av 2024.

Israels attack följde på en rapport från Internationella atomenergiorganet (IAEA) som drog slutsatsen att Iran har mörkat uppgifter om flera anläggningar och en del av sitt radioaktiva material. IAEA slog för första gången på 20 år fast att Iran har brutit mot sina skyldigheter gentemot FN-organet. IAEA påpekade också att Irans anrikning av uran nått en nivå där landet inom kort skulle kunna ta fram radioaktivt material till ett tiotal kärnstridsspetsar. Att tillverka själva kärnvapnen tar dock ytterligare tid.

Efter Israels och USA:s anfall avslutade Iran allt samarbete med IAEA:s inspektörer. IAEA krävde i november 2025 att Iran skulle ge FN-organets inspektörer full tillgång till anläggningar och material, men regeringen i Teheran Vägrade.

Israels stora anfall skedde i ett läge där USA med Oman som medlare fört samtal med regimen i Teheran om kärnteknikprogrammet. USA:s linje utåt har varit att Iran måste sluta anrika uran helt, och Washington har hotat med militärt våld. Det har Iran inte velat. Efter anfallet avbröt Iran samtalen med USA.

USA gammal ärkefiende

Konflikten med USA skärptes sedan Trump på nytt tillträdde som president i januari 2025 och trappade upp det amerikanska hotet. Trump skärpte också USA:s sanktioner mot Iran.

Trump lät också i början av 2025 utföra större anfall mot Irans allierade huthirebellerna i Jemen.

Grannländerna och rivalerna Armeniens och Azerbajdzjans fredsansträngningar under 2025 retade upp Iran. Detta eftersom en del av ett avtal mellan länderna skulle skapa en korridor längs med den armenisk-iranska gränsen mellan Azerbajdzjan och en azerisk enklav som omsluts av Armenien. Iran befarar att korridoren kan skära av Iran från Armenien och länderna norröver, samt att den kan användas av USA, som är inblandat i fredssamtalen, mot Iran.

Israel har länge betraktat Iran som ett hot mot sin existens och har, även enligt israeliska källor, också före kriget 2025 utfört flera mord på iranska kärntekniska experter och saboterat kärn­anläggningar, som befaras syfta till att utveckla kärnvapen. Kraftmätningar har även skett i form av hackerattacker och till havs. Israel har anfallit iranska fartyg på väg till Syrien med olja eller vapen, medan USA har stoppat vapenlaster från Iran till rebeller i Jemen (FN-embargo förbjuder vapenleveranser till huthirebellerna sedan 2015).

I Iran har USA alltsedan revolutionen pekats ut som ärkefiende. USA:s roll när premiärminister Mohammad Mossadeq störtades 1953 och de iranska revolutionärernas gisslantagande på den amerikanska ambassaden i Teheran 1979 har historiskt förgiftat relationerna. USA har strävat efter att isolera Iran, som man anklagar för att stödja terrorism, undergräva fredsförsök i Mellanöstern, bryta mot mänskliga rättigheter och för att försöka skaffa sig kärnvapen. USA införde sanktioner första gången till följd av gisslandramat vid dess ambassad. Eftersom de diplomatiska relationerna är brutna sedan dess företräds USA i Iran av Schweiz ambassad, som bland annat har agerat mellanhand vid fångutväxlingar. 

USA:s hållning blev mer aggressiv med George W Bush som president (2001–2009). Han brännmärkte Iran som en av ”ondskans axelmakter” jämte Irak och Nordkorea.

Kärnteknikavtal

IAEA fick 2002 kännedom om två nya kärnenergianläggningar, som innebar att Iran hade skaffat sig möjlighet att i förlängningen framställa kärnvapen. Tvisten fördes till FN:s säkerhetsråd som 2006 och 2010 införde och skärpte sanktioner för att förmå Iran att upphöra med att anrika uran. Teheran har hela tiden hävdat att syftet är fredligt, men IAEA har inte kunnat bekräfta det, och anrikningen har skett till betydligt högre koncentrationer än de som behövs för fredlig kärnkraft. 

Sanktionerna innebar att väst slutade köpa olja från Iran. Pengatransaktioner och organ kopplade till centralbanken förbjöds, regeringens tillgångar i utlandet frystes och handel med statliga företag bannlystes.

Förhandlingar fortsatte mellan Iran å ena sidan och FN:s fem ständiga medlemmar Frankrike, Storbritannien och Tyskland samt Kina, Ryssland och USA samt Tyskland å den andra ("P5+1"). År 2015 enades parterna om avtalet JCPOA, Joint Comprehensive Plan of Action. Enligt avtalet skulle kärnteknikprogrammet bantas kraftigt och inspektörer från FN få säkerställa att villkoren följdes. I gengäld skulle handelssanktionerna avskaffas. Avtalet hyllades i stora delar av världen men kritiserades hårt av Israel och möttes av skepsis i konservativa kretsar i USA, liksom hos den regionala rivalen Saudiarabien. De flesta internationella sanktioner upphävdes 2016, då IAEA bekräftat att Iran skurit ned kärnteknikkapaciteten.

Med Donald Trump som president (hans första mandatperiod) skärptes USA:s ton igen. Trump meddelade 2018 att USA beslutat dra sig ur JCPOA och återinföra skarpa sanktioner. I princip innebar det att USA lämnade avtalet – men krävde att Iran skulle fortsätta följa det.

I september 2025 återupptog FN efter tio år de världsomspännande sanktionerna mot Iran (även om till exempel Ryssland avsåg att inte följa dem). De återinfördes på initiativ av Frankrike, Storbritannien och Tyskland, eftersom Iran bedömdes mörka sin kärntekniska verksamhet. Detta avfärdas av regereingen i Teheran.

Konflikten med Israel

Israel är tillsammans med USA Irans ärkefiende. Regimen i Teheran kallar Israel för "lilla Satan", och erkänner inte statens existens över huvud taget, medan USA benämns "stora Satan".

Även kort före 2025 års israeliska bombanfall hamnade de båda länderna 2024 i direkt konfrontation delvis som en utveckling av krigen i Gaza och Libanon.

I oktober 2024 genomförde Israel ett flyganfall på Iran mot militära mål: luftvärn och robotfabriker, bland annat kring huvudstaden Teheran. Det var ett svar på ett iranskt anfall samma månad då Israel besköts med hundratals robotar och drönare. Skadorna blev marginella, men attacken var den största dittills direkt från iranskt territorium mot israelisk mark.

Iran ville på detta sätt svara på israelisk krigföring mot dess allierade, däribland mordet på den palestinska rörelsen Hamas ledare Ismail Haniya i Teheran i juli, liksom den bombattack som dödade såväl den libanesiska shiamilisen Hizbollahs ledare Hassan Nasrallah som en brigadgeneral vid iranska Revolutionsgardet.

Utvecklingen var en följd av att konflikten mellan Iran och Israel hade hettat till betydligt under våren 2024. Då dödades ledande iranska revolutionsgardister i ett dåd i Syriens huvudstad Damaskus, och regimen i Teheran besvarade det med en stor robot- och drönarattack mot Israel.

"Motståndsaxeln"

Irans allierade trosfränder, som Hizbollah, huthirebellerna i Jemen och shiitiska grupper i Irak och Syrien, besköt också Israel. Angreppen från denna så kallade motståndsaxel var till stöd för Hamas i Gazaremsan som utförde den stora attacken mot Israel den 7 oktober 2023, och som Israel besvarade med omfattande krigsinsatser med tiotusentals dödsoffer.

Iran stöder också Hamas och förser den rebelliska shiamuslimska huthirörelsen i Jemen med vapen. Med alla dessa allierade som mellanhand har Iran med våld kunnat angripa sina fiender i regionen, liksom fraktfartyg i Röda havet, som har beskjutits av huthirebellerna. Men Israels bekämpning av Hamas och Hizbollah sedan 2023 har allvarligt försvagat Irans makt och indirekta väpnade förmåga i regionen.

Iran drabbades av ytterligare ett svårt slag i december 2024 när dess viktigaste allierade i arabvärlden, Bashar al-Assads regim i Syrien, störtades av sunnimuslimsk gerilla. Regeringen i Teheran miste därmed sin direkta markförbindelse (via Irak) till såväl Syrien som Hizbollah i Libanon. Längs denna väg har man tidigare kunnat föra bland annat militärer och vapen. Iran förlorade också sin förmåga att slå mot Israel från dess grannland Syrien.

Krig och arabisk vår

Alltsedan den iranska islamiska revolutionen 1979 är regimen i Teheran mer eller mindre på kant med stora delar av omvärlden. Utöver de främst shiamuslimska allierade som nämnts har Iran goda kontakter även med vissa islamistiska sunnigrupper. Därför har landet långa tider saknat bundsförvanter även i den muslimska världen.

När USA efter terrornätverket al-Qaidas dåd i New York och Washington 2001 engagerade sig militärt i regionen blev dock en sidoeffekt ökat inflytande för Iran, framför allt genom att sunnimuslimen Saddam Husseins regim i det annars shiadominerade Irak störtades. Efter en tids amerikansk ockupation kom Iranvänliga regeringar till makten och shiitiska miliser fick stöd av grannlandet. Sunnimuslimska grannländer har inte velat se en stark shiamuslimsk intressesfär från Iran via Irak och Syrien till Libanon, liksom till Jemen. I och med Assadregimens fall försvagades denna länk. I Jemen står de Iranstödda huthierna mot den saudiarabiskt uppbackade regeringsarmén i ett bittert inbördeskrig med svåra konsekvenser för civilbefolkningen.

Kriget i Syrien, som rasade som värst på 2010-talet, synliggjorde motsättningar i regionen. Teheran lade ned miljardbelopp på stöd till Bashar al-Assads regim och bidrog till att den kunde behålla makten så pass länge. En sak som störde relationerna mellan Iran och sunnimonarkier vid Persiska viken är att de stödde olika sidor i den syriska konflikten. Därför väckte det intresse att ovännerna Iran och Saudiarabien återupptog diplomatiska förbindelser 2023. I maj 2025 tilläts för första gången på ett årtionde iranska pilgrimer besöka Saudiarabien under vallfärden till Mecka.

Inflytande i Irak och kamp mot IS

År 2020 hade spänningarna mellan USA och Iran vuxit sig så starka att det ledde till direkta stridshandlingar på irakisk mark, där båda strävade efter inflytande. USA:s president Donald Trump gav order om en dödande robotattack mot generalen Qasem Soleimani. Som chef för Revolutionsgardets utlandsinsatser genom elitförbandet Jerusalemstyrkan hade Soleimani varit nyckelspelare i Irans kontakter med shiakrafter i Irak, Syren, Libanon och Jemen. I november 2024, bara några dagar efter det amerikanska presidentvalet, väcktes åtal i USA mot Irans påstådda mordplaner på att mörda Trump som hämnd.

Med Irak har Iran numera ett nära förhållande. Där finns också två av shia­islams heligaste platser, Karbala och Najaf, som stora skaror av iranier vallfärdar till, och landet har världens näst största shiabefolkning efter Iran. Sedan Masoud Pezeshkian tillträtt som Irans president 2024 var Irak det första land han besökte. 

Det läge som uppkom då jihadistgruppen Islamiska staten (IS) tog kontroll över stora delar av Syrien och Irak 2014 innebar att Iran en tid fick gemen­samma intressen med USA. IS, som inrättade ett sunniextremt "kalifat", betraktar shiamuslimer som avfällingar som bör utplånas.

IS framryckning fick samarbetet mellan shiamuslimska länder och rörelser att växa. Kontakterna ökade mellan Teheran och allierade krafter på Arabiska halvön. Men det var de flyganfall och offensiver mot IS som genomfördes av bland andra USA, flera arabstater och kurdiska styrkor i norra Irak som ledde till att terrorrörelsen pressades bort från sina fästen.

Förföljer kritiker

EU-länder anklagar Iran för att med brutala metoder förfölja regimkritiker, även på europeisk mark. Iran använder dessutom utländska medborgare, som gripits på oklara grunder, som brickor i förhandlingar med andra länder. Flera personer med svenskt medborgarskap har de senaste åren hållits fängslade i Iran och en av dessa har avrättats. Iran släppte 2024 svenskarna Johan Floderus och Saeed Azizi i utbyte mot den i Sverige livstidsdömde iranske krigsförbrytaren Hamid Noury, som den svenska regeringen benådade för att få till stånd fångutbytet. Särskilt personer som också är iranska medborgare riskerar att råka illa ut (Iran erkänner inte dubbelt medborgarskap). Ett känt fall är den dödsdömde svenskiraniern Ahmadreza Djalali, som anses falskt anklagad för spioneri åt Israel.

Relationen till Sverige skadas också av anklagelser mot Iran om att ha planerat mord på judar, samt att man med hjälp av kriminella angripit Israels ambassad i Stockholm. Iran förargades i sin tur av de provokatörer i Sverige som brände koraner. Under 2024 meddelade den svenska Åklagarmyndigheten att Irans revolutionsgarde genom en hackerattack 2023 som resulterade i att tusentals sms skickades i Sverige med uppmaning om hämnd för koranbränningarna.

EU terrorstämplade i januari 2026 det iranska Revolutionsgardet sedan tusentals regimkritiska demonstranter dödats runtom i landet i början av året.

Iran anklagades bara under 2024 av flera länders myndigheter för mordplaner på utländska politiker: som nämnts Donald Trump, men också Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och den Irankritiske kanadensiske tidigare justitieministern Irwin Cotler.

Sanktionerna mot Iran skapar spänningar även i dess relationer med andra länder. Kina, Indien och Turkiet, som alla är stora oljeköpare, pressades genom sanktionerna att vända sig till Saudiarabien. Det var Kina som 2023 medlade fram ett närmande mellan Iran och Saudiarabien.

Iran har samtidigt satsat på en diplomatisk offensiv för att stärka sina relationer med andra länder som är ovänner med USA eller inte vill ta ställning i Ukrainakonflikten. Förbindelserna mellan Iran och Ryssland har stärkts, också i form av vapenaffärer (se nedan).

Iran har uppnått medlemskap i Shanghai Cooperation Organization (SCO), som är ett samarbete mellan Kina, Ryssland och tidigare sovjetstater. Iran ser SCO som en antiamerikansk plattform. Det är den enda regionala säkerhetsorganisation som Iran har närmat sig sedan den islamiska revolutionen.

Från och med 2024 är Iran medlem i Brics, en sammanslutning som ses som en lös ekonomisk motvikt mot väst såsom G7. Utöver Iran fick Egypten, Etiopien, Saudiarabien och Förenade arabemiraten medlemskap samtidigt. I Brics ingår sedan tidigare Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika.

Iran tävlade med Turkiet och Saudiarabien om inflytande i de stater som bildades i Kaukasien och Centralasien efter Sovjetunionens kollaps 1991. År 2018 slöts efter långvariga motsättningar ett avtal mellan de fem länder som har kust mot Kaspiska havet. Avtalet ger Kaspiska havet "speciell status", men flera frågor är inte lösta. Spänningar uppstår då och då gentemot Azerbajdzjan, som är lierat med Turkiet och samarbetar med Israel.

Med Förenade arabemiraten har Iran en tvist om öarna Abu Musa, Stora Tunb och Lilla Tunb i Persiska viken. Öarna kontrolleras av Iran. Saudiarabien, Kuwait och Iran gör alla anspråk på ett gasfält mellan länderna. 

Försvar 

Iran har sedan revolutionen två parallella krigsmakter, de reguljära väpnade styrkorna och Islamiska revolutionära gardet (oftast kortat till Revolutionära gardet eller Revolutionsgardet, IRGC), på persiska ofta kallat Pasdaran.

Försvaret av landet drabbades svårt av israeliska bombningar under framför allt tolvdagarskriget 2025, som visade att Iran inte hade så mycket att sätta emot.

Revolutionsgardet inrättades efter 1979 och fungerar som både halv­militär styrka och underrättelsetjänst. Styrkan fick en viktig roll i att krossa oppositionen efter revolutionen och i kriget mot Irak på 1980-talet. Den har också blivit en ekonomisk maktfaktor (se Ekonomi). Inom gardet finns en elitgrupp kallad Qudsstyrkan eller Jerusalemstyrkan (Quds betyder Jerusalem). Den anklagas för hemlig inblandning i andra staters konflikter genom bland annat Hizbollah, Hamas och stöd för shiagrupper i bland annat Bahrain och Jemen. Revolutionsgardet kontrollerar dessutom den inhemska folkmilisen basij. Den kan mobilisera hundratusentals milissoldater.

Under senare år har Iran köpt vapen främst från tidigare Sovjetrepubliker, Kina och Nordkorea och utvecklat egen vapenindustri.

Såväl Ukraina som västländer har under kriget där hävdat att Ryssland använder ammunition och drönare från Iran. Väst anklagar också Iran för att förse Ryssland med robotar till kriget, och införde hösten 2024 av det skälet särskilda sanktioner mot iranska företag och högt uppsatta personer.

Iran uppgav 2023 att köp av nya rysktillverkade stridsflygplan hade avtalats, ännu ett tecken på att det militära samarbetet mellan länderna djupnat. 

Medan flygvapnet blivit omodernt har Iran satsat på egen utveckling av robotteknik. Iran förfogar nu över robotar som kan nå såväl Israel som Saudiarabien, vilket beskjutningen mot den judiska staten 2024 tydligt visade. FN-företrädare oroas dessutom av uppgifter om att Iran har lyckats utveckla en så kallad hypersonisk robot, som kan färdas i minst fem gånger ljudets hastighet och användas både till konventionella vapen och kärnstridsspetsar. Det är en typ av robotar som det är känt att vissa stormakter utvecklar.

Israels militära anfall mot Iran under 2024 och framför allt i kriget 2025 slog ut delar av försvaret, särskilt luftvärnet.

År 2020 lyckades Iran placera sin första militära satellit i omloppsbana runt jorden och sedan dess har fler satelliter skjutits upp. Redan efter den första, som beskrevs som en forskningssatellit tillhörig Revolutionsgardet, reagerade västländer. Tekniken skulle enligt kritikerna kunna användas till kärnvapenbärande robotar.

Revolutionsgardet har också sjöstridskrafter med stridsbåtar, patrullbåtar och ubåtar.

Lästips - läs mer om Iran i UI:s nättidning Utrikesmagasinet:

Ödestider i Iran (2026-01-14)
USA:s anfall utmanar världsordningen (2025-06-24)
Israel slår till vid kritisk tidpunkt (2025-06-13)
Ny ”normal” våldsnivå i Mellanöstern (2024-08-26)
Globalt maktskifte bakom iransk-saudisk avspänning (2023-03-20)

Om våra källor

Iran – Ekonomisk översikt

Två omständigheter präglar Irans ekonomi. Dels oljan, landets viktigaste exportvara, som gör samhället känsligt för svängande världsmarknadspris. Dels motsättningar med andra länder, främst USA, som har lett till sanktioner. Staten är starkt närvarande i både industri och finanssektor. Priskontroller och statliga subventioner bidrar till ineffektivitet. Den informella, "svarta" sektorn är relativt stor och korruptionen utbredd.

Den iranska ekonomin hamnade under 2025/2026 i svår kris som resulterade i stora demonstrationer. Valutan rialen hade då fallit till rekordlåga nivåer och inflationen skjutit i höjden, bland annat på grund av USA:s hårda sanktioner (mer om dessa problem nedan).

Oljan har länge varit Irans ekonomiska bas och svarar tillsammans med gruvnäringen och tillverkningsindustrin för nära halva bruttonationalprodukten (BNP). Jordbruket står för runt en tiondel och tjänstesektorn står för resten. Oljan står för runt 80 procent av exportintäkterna, halva statsbudgeten och ungefär en fjärdedel av BNP.

Iran är också känt för vissa lyxvaror som kaviar och handknutna mattor, där man tidigare, före sanktionerna, var världens största exportör.

Iran är ett övre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder, normalt för regionen och den näst högsta av de inkomstkategorier som banken har (se alla länder här).

Ekonomin beskrivs likväl som krisartad med hög inflation, stort budgetunderskott, utbredd undernäring, arbetslöshet och fattigdom, men exakta och tillförlitliga siffror är svåra att hitta. Valutan rialen beskrivs som världens minst värdefulla (i början av 2025 hade rialen rasat till 900 000 på en amerikansk dollar på svarta marknaden). Trots Irans stora oljefyndigheter producerar inte landet tillräckligt med energi. Stora planerade strömavbrott är vanliga vilket slår mot såväl vanligt folk som ekonomin i stort.

Iran har varit föremål för sanktioner från USA alltsedan 1980-talet (se Modern historia). Under 2000-talets första cirka 15 år drabbades Irans ekonomi hårt av sanktionerna, i synnerhet de från väst. Sanktionerna utformades för att stoppa Irans kärnenergiprogram, vilket såg ut att syfta till utveckling av kärnvapen. Bank- och finanssektorn blev hårt kringskurna. Oljeexporten störtdök och det blev svårt för industrin att få tag i reservdelar. Valutan, rialen, rasade i värde och arbetslösheten skenade. Inflatio­nen sköt i höjden och hamnade över 50 procent. Statens kistor hade sinat snabbt i det uppkomna läget. Enligt bedömare var Irans ekonomi så övergödd av oljan och så ineffektiv och korrupt att den var på väg mot kollaps även utan sanktioner.

Men 2016 upphävdes de flesta sanktioner sedan Iran slutit det så kallade JCPOA-avtalet med världens stormakter om att avbryta sitt kärnenergiprogram. Avtalet väckte hopp om stärkt ekonomi. Det var en välkommen förändring efter flera års kräftgång: efter att årligen ha växt med runt 5 procent i ett årtionde hade ekonomin backat med mer än så flera år i rad. Både företag och privatpersoner hade drabbats.

USA:s avhopp krympte ekonomin

När president Donald Trump 2018 meddelade att USA skulle lämna avtalet om Irans kärnenergiprogram vände det upp och ned på villkoren igen – för regeringen i Teheran, för iranier i gemen, för amerikanska bolag och för exempelvis företag i EU-länder som var beroende av eller kopplade till USA.

Irans ekonomi krympte på nytt. Effekterna för vanliga medborgare tilltog, bland annat prisökningar och brist på viktiga importvaror. Värdet på Irans valuta rasade. Exporten av iranska varor försvårades. De flesta länder, med Kina som det största undantaget, undviker att göra affärer med Iran av rädsla för att drabbas av amerikansk bestraffning.

Sanktionerna mot Iran bestod under president Joe Bidens tid i Vita huset (2017–2021), och skärptes ytterligare sedan Donald Trump återkommit som president 2025.

Men det är inte bara sanktioner som har stört Irans ekonomi, utan även misslyckad ekonomisk politik och att alltför ensidigt beroende av oljan.

Det utländska kapitalets roll i landets utveckling har hela tiden varit ett tvisteämne bland de religiösa ledarna, liksom frågan om huruvida ekonomin ska liberaliseras. Fortfarande kontrolleras den allra största delen av ekonomin av statsföretag, de flesta olönsamma, eller av de islamiska välgörenhetsstiftelserna, bonyad. Dessa bildades efter revolutionen och övertog shahfamiljens stora ekonomiska tillgångar. De fick ansvar för att hjälpa landets fattiga och anhöriga till offren för kriget mot Irak på 1980-talet. Bonyaderna har med regimens hjälp vuxit till företagsimperier, kontrollerade av mullor. Revolutionsgardet är en ännu mer inflytelserik ekonomisk aktör, med intressen i mobilnätverk, oljebolag, biltillverkare och byggföretag. Merparten har gardet – eller enskilda företrädare för det – tillskansat sig genom en privatiseringsvåg som inleddes i slutet av 1990-talet.

Irans storlek och oländiga terräng gör det svårt att upprätthålla effektiva kommunikationer, men transportnätet har byggts ut, inte minst järnvägar. Järnvägsförbindelser finns med såväl Turkiet som genom Turkmenistan till Kazakstan. Båda förstärker förbindelserna till Central- och Sydasien. Det går också direkt godstrafik från Kina till Iran. I Teheran finns tunnelbana.

Vid den långa kusten i söder finns fyra större hamnar. Genom den största, Bandar Abbas vid Hormuzsundet, går 90 procent av containertrafiken.

Pandemin

I början av 2020 fick Iran ytterligare ett problem på halsen med covid-19-pandemin. Landet var ett av dem som tidigt drabbades värst av smittspridningen. Det skedde i ett läge då drastiska förändringar redan hade skett i kölvattnet av de nya sanktionerna. Enligt Världsbankens bedömning 2021 hade ekonomin krympt med 12 procent på två år. Pandemin hade fått regeringen att utlova stöd till fattigare medborgare. Inflationen sköt på nytt i höjden.

Import och export

De internationella sanktionerna gjorde att Iran under många år inte kunde förnya sin flygplansflotta eller importera reservdelar. Först 2016 kunde Iran Air skriva kontrakt med amerikanska Boeing om att köpa 80 plan. Kontraktet var det första i sitt slag sedan revolutionen 1979. Sanktionerna som återinfördes under president Trumps första mandatperiod (2017–2021) stoppade fortsatta affärer med både tillverkare och trafikbolag som trafikerat Iran.

Sanktioner har hållit Irans export nere, om än inte alltid med så stor framgång som avsetts. Under många år med tuffa ekonomiska sanktioner från västvärlden, inte bara USA, tappade Iran sin ställning som ett av de ledande oljeexportländerna. 2005 var Iran världens tredje största exportör (efter Saudiarabien och Ryssland). 2020 fanns Iran inte ens bland de 15 största och produktionen sjönk till sin lägsta nivå på 40 år, under två miljoner fat per dag.

Kina är numera den ojämförligt största köparen av iransk olja.

Sanktionerna gör också att bankföretag avstår från att hantera betalningar till och från Iran till följd av amerikanska företags centrala roll i det internationella finanssystemet.

Fordonstillverkare i väst, som svenska Scania och Europas näst största bilproducent PSA (med märken som Peugeot, Citroën och Opel) har tvingats sluta göra affärer i landet. British Airways flyger inte till Teheran längre. Franska oljebolaget Total tvingades backa från en affär till förmån för ett kinesiskt företag.

Sanktioner kringgås

Men det förekommer också uppfinningsrikedom i konsten att kringgå sanktioner. Ett sätt är omlastning av olja i tredje land. Ett annat är fusk med fraktsedlar, så att laster märks med annat innehåll än det verkliga. Ett tredje är oljehandel med kryptovaluta.

Sanktionerna har lett till flera former av kreativa lösningar för att Iran inte ska tvingas förbruka sin valutareserv. Med Sri Lanka har man flera gånger slutit avtal om att acceptera te som betalning.

Iran har slutit kontrakt med ryska och kinesiska bolag. Det faktum att såväl Iran som Ryssland är föremål för sanktioner, och västländernas vilja att handla med Kina har minskat, ökar deras benägenhet att samarbeta. Kina var emot att USA återinförde sanktioner mot Iran. 2021 slöt Kina avtal med Iran som tar in landet i projektet med "nya sidenvägar" som säkrar kinesiska samarbeten i flera världsdelar.

För år 2023 rapporterades att Irans export av råolja ökade med ungefär 50 procent trots sanktionerna. Samarbetsorganisationen IEA, som är knuten till OECD, uppger att produktionen steg till 3 miljoner fat per dag.

Undantag, särskilt för Irak

USA gjorde, tills Trump tillträdde på nytt 2025, vissa undantag från sanktionerna. Ett sådant var försäljningen till det importberoende Irak, där USA inte ville riskera en protestvåg orsakad av elbrist. Enligt IEA sjönk Irans export av råolja till mindre än en tredjedel av vad den var ett år tidigare när USA återinförde sanktionerna.

Storbritannien, Frankrike och Tyskland, som var parter i kärnenergiavtalet 2015, har försökt rädda uppgörelsen. De tog också tagit initiativ till en bytesmekanism kallad Instex för att underlätta för Iran att få tillgång till bland annat sjukvårdsutrustning. Detta var inte minst viktigt under coronapandemin då Iran tidigt var svårt drabbat.

Turismpotential

Iran är medlem av de oljeproducerande ländernas organisation Opec. Men på grund av sanktionerna är Iran undantaget från överenskommelser om produktionsneddragningar som görs inom Opec.

Iran har observatörsstatus i Världshandelsorganisationen (WTO) sedan 2005 men är inte medlem. 2017 meddelade Teheran att målet att uppnå medlemskap prioriterats ned och att landet skulle gå in för att utveckla utbytet med grannländer.

Iran har i teorin potential för turism med sina många världsarv, där ruinstaden Persepolis är den mest kända. Landet har också höga berg, skidorter, artrika naturskyddsområden, stränder, ökentrakter och saltgrottor. Med revolutionen 1979, kriget mot Irak på 1980-talet och motsättningarna med stora delar av omvärlden, samt iranska kidnappningar av utlänningar, sätter stopp för turismen.

Från grannländer kommer dock shiamuslimska pilgrimer som besöker de heliga städerna Qom och Mashhad.

Iran – Naturtillgångar, energi och miljö

Iran har mycket stora kända reserver av både gas och olja. De fossila bränslena har tung roll i energiförsörjningen och Iran har dröjt med att tillämpa internationella klimatavtal. Flera typer av allvarliga miljöproblem förekommer.

Nästan en femtedel av världens kända reserver av fossilgas (naturgas) och nästan en tiondel av oljereserverna finns i Iran. 

Olja har utvunnits sedan början av 1900-talet. Iran deltar i samarbetet inom organisationen Opec. De flesta oljekällorna finns i provinsen Khuzestan, men det finns också oljefält i Persiska viken. Utvinningen var som störst på 1970-talet då den som mest uppgick till 6 miljoner fat om dagen. Revolutionen 1979, krig mot Irak på 1980-talet och utländska sanktioner från och till under 2000-talets första årtionden har bidragit till att oljeproduktionen har varierat och inte når upp till samma nivåer som tidigare. När USA återinförde sanktioner 2018 ledde det till stora ekonomiska problem för Iran. 2022 angavs den samlade produktionen till 2,5 miljoner fat per dag. De största oljeköparna är Kina och Indien.

Produktion, raffinering, distribution och export av olja och gas hanteras av statliga bolag. Författningen förbjuder utländskt och privat ägande i naturtillgångar, men sedan början av 1990-talet har utländska energibolag tillåtits investera i landet. De har stått för finansiering och teknik när nya olje- eller gasfält exploaterats men får ingen del i vinsten när investeringen väl är betald. Västerländska bolag, som franska Total, har på senare år tvingats lämna projekt på grund av sanktionerna. Även Kina har dragit sig ur.

Utvinningen av gas ökar trots sanktionerna stadigt. Det mesta av gasen kommer från det stora fältet Södra Pars i Persiska viken som Iran delar med Qatar. Gas exporteras via ledningsnät till Turkiet, Irak, Armenien och Azerbajdzjan. Avtal om framtida export via ledning finns med Pakistan och Oman.

År 2023 offentliggjorde Iran stora reserver av litium, ett ämne som är centralt vid tillverkning av laddningsbara batterier. Fyndigheten motsvarar nästan en tiondel av världens kända reserver, att döma av en sammanställning som gjordes året innan av USA:s geologiska expertis USGS.

Iran har dessutom gott om mineral som järn, kol, krom och koppar, liksom av svavel. Utvinning av metaller och andra produkter pågår. Gruvan i Sar Cheshmeh beräknas ha de näst största kopparfyndigheterna i världen. Iran har även tillgångar av bly, uran, guld, fosfat och bauxit.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Irans inhemska behov av energi täcks till cirka 70 procent med gas och inte fullt 30 procent med olja, enligt energiorganet IEA. Resten (bara någon enstaka procent) kommer från vattenkraft och kärnkraft.

Den egna gasproduktionen sker inte till fulla volymer och räcker inte till under årets kallaste och varmaste månader. En anledning är att de internationella sanktionerna lägger hinder i vägen för import av teknisk utrustning. Genom avtal med Turkmenistan och Ryssland ska tillgången på gas kompletteras.

Fossila bränslen – främst gasen men även olja – står för över 90 procent av den el som produceras. Vattenkraft bidrar med cirka 5 procent. Förnybara energikällor (sol och vind) ger mycket små bidrag.

De första elleveranserna från kärnkraft kom 2011 men produktionen sker i blygsam skala. 2016 meddelades att två nya kärnreaktorer skulle byggas med rysk hjälp och stå klara efter tio år. Iran hävdar att all kärnenergiproduktion sker i civila syften och samarbetet med Ryssland fortsätter. När USA drog sig ur det internationella kärnenergiavtalet med Iran, som slutits 2015, tilläts civila samarbeten som etablerats att fortsätta.

Ett orosmoln vid sidan av storpolitiken är att jordskalv är vanliga i Iran. Vid nyår 2020 rapporterades två jordbävningar i närheten av kärnkraftverket i Bushehr.

Elproduktionen har ökat under 2000-talet, men efterfrågan ökar snabbare, framför allt från industrin. Elransonering förekommer, men i stort sett alla invånare har tillgång till el. Efter en serie elavbrott meddelade president Rohani 2021 fyra månaders förbud (över sommaren) mot all utvinning av kryptovalutor som bitcoin, eftersom hanteringen är energislukande.

Underr 2024 uppstod stor elbrist med omfattande planerade strömavbrott.

KLIMAT OCH MILJÖ

Iran är ett av de tio länder i världen som släpper ut mest växthusgaser. Räknat per invånare finns det omkring 30 länder som är värre. 

Iran har skrivit under men inte ratificerat Parisavtalet. Länderna utfäster sig i FN-processen att lämna in en klimatplan (NDC) och en långsiktig strategi (LTS) för hur utsläpp som bidrar till växthuseffekten ska minskas. Inget av de dokumenten finns ännu, i varje fall inte registrerat hos FN, inte heller något mål för när nettonollutsläpp ska ha uppnåtts.

Likafullt kan man observera att det förekommer satsningar. Energidepartementet offentligjorde 2022 planer på att utöka bruket av förnybara källor, så att dessa 2026 ska stå för fyra gånger så stort tillskott till energimarknaden som 2021. Landet fick 2022 sin första solcellsfabrik.

I ökenstaden Yazd gör man sedan mycket länge, långt innan man hade tillgång till el, bruk av naturlig teknik för att få svalka: höga kyltorn som fungerar som vindfångare. I dag finns cirka 700 sådana. De äldsta bevarade vindfångarna går tillbaka till 1400-talet, men tekniken tros ha använts i årtusenden.

Klimatutmaningar

Bland världens samtliga länder anses Iran genomsnittligt sårbart för, och förberett på, klimatförändringar enligt indexet ND-Gain (se hela listan här). Torka är ett stort och växande problem. Under 2025 hotades bland annat vattenförsörjningen för huvudstaden Teheran med dess cirka 10 miljoner invånare.

Många bilar saknar katalysatorer och använder bensin med bly. Iranska bilister kör mer än de flesta på grund av det låga bensinpriset.

Att gas är den främsta energikällan och staten uppmuntrar och subventionerar gaskonsumtion gör att trenden inte är positiv. 

Internationella sanktioner mot Iran gör det svårare för landet att importera teknisk utrustning som skulle kunna användas till reningsanläggningar och mer effektiv produktion. Begränsningarna drabbar såväl positivt nytänkande på miljöområdet som konventionella industrianläggningar.

Övriga miljöproblem

Utsläpp av olja och kemikalier har skadat det marina livet i både Persiska viken och Kaspiska havet. I städerna skapar utsläppen från industrier och bilar dålig luft. Teheran är rankad som en av världens mest förorenade städer.

Det råder också brist på rent vatten. Orenat avloppsvatten från industrier och städer rinner ut i vattendragen och förgiftar dem samt utgör ett hot mot landets dricksvattenreservoarer.

Kaspiska havet är världens största insjö. Längs stränderna var sälar förr en vanlig syn. Nu återstår uppskattningsvis en tiondel av det bestånd som fanns för omkring 100 år sedan. Arten betraktas som utrotningshotad till följd av jakt och industriutsläpp, inte minst från oljeutvinning. FN:s miljöprogram Unep har varnat för orenat avloppsvatten, men också radioaktiva ämnen från kärnkraftverk. Mycket av nedsmutsningen når sjön från floden Volga i Ryssland. Bestånden av den värdefulla stören, som fiskas för kaviar, har minskat dramatiskt.

En stor del av Irans territorium har drabbats av jordförstöring på grund av intensivt bete, skogsavverkning och ökenspridning (se även Jordbruk och fiske). Problemet är särskilt tydligt vid saltvattensjön Urmiasjön i nordväst. Genom en kombination av torka och fördämningar har Urmia på ett par årtionden förlorat 95 procent av sitt vatten. 2014 anslog dåvarande presidenten Rohani motsvarande fem miljarder amerikanska dollar på tio år för att försöka rädda sjön från att försvinna helt.

Två naturområden finns på Unescos världsarvslista: saltöknen Lut och en mycket gammal skog vid Kaspiska havet som har ovanligt stor biologisk mångfald. Ett uppmärksammat exempel på att många arter är pressade är den asiatiska geparden (Acinonyx jubatus venaticus). Trots ett FN-stött program sedan 2001 för att skydda det snabba kattdjuret uppgav regeringen 2022 att bara ett dussintal exemplar fanns kvar  i vilt tillstånd.

Om våra källor

Iran – Jordbruk och industri

Endast drygt en tiondel av Irans landyta är uppodlad, trots att kanske en tredjedel skulle kunna användas till jordbruk. Näringsfattiga jordar och vattenbrist försvårar utvecklingen. Vid sidan av oljan domineras Irans industrisektor av petrokemiska produkter, stålverk, fordonsfabriker samt flyg och vapenindustri.

Vete är den vanligaste grödan, följt av korn och ris. Frukt, nötter och kryddor utgör viktiga exportvaror. Iran är världsledande producent av pistagenötter, fikon, saffran, rosvatten och berberisbär. I söder och öster odlas även dadlar. Tomater och potatis är viktiga produkter, liksom sockerrör och -betor.

De bästa jordarna med naturlig bevattning finns i norr och i väster. Totalt sett är knappt hälften av den odlade ytan konstbevattnad. Ändå står jordbruket för över 90 procent av vattenanvändningen i landet och påverkas starkt när torka slår till. Bristen på vatten samt problem med lagring och transportsystem bidrar till att jordbruket är ineffektivt. Iran måste importera vete, ris, majs, kött och andra basprodukter för att täcka sitt livsmedelsbehov.

Inom djurhållningen är får vanligast, men getter, kor, åsnor, hästar och vattenbufflar föds också upp. I landet finns runt en och en halv miljon boskapsskötande nomader som tillhör etniska minoriteter.

Ungefär sju procent av Irans yta är skogbevuxen. De största skogarna finns söder och väster om Kaspiska havet och i Zagrosbergen. Sedan skogarna övergick i statlig ägo 1963 har försök gjorts att hejda avskogning. Skador orsakas av betande boskap och okontrollerad avverkning. Det finns omkring 15 nationalparker och cirka 60 natur­reservat. Gammelskog vid Kaspiska havet har förts upp på FN-organisationen Unescos världsarvslista. 

Iran har flera fiskevatten, men fiskeindustrin har varit svagt utvecklad. Under 1990-talet investerades stora belopp i fisket längs sydkusten, främst räkfiske. Flera nya fiskehamnar byggdes. Den mest utvecklade fiskeindustrin tar hand om den världsberömda kaviaren från Kaspiska havet. Men stören, med den eftertraktade rommen, hotas av utfiskning, tjuvfiske och miljöförstöring, främst utsläpp från Azerbajdzjans olje- och gasanläggningar. Iran anses dock hantera fisket på ett förnuftigt sätt och inkluderades inte i det fiskestopp och tillfälliga exportförbud som FN-organet Cites tvingade på andra länder runt Kaspiska havet efter 2001. Fem år senare beslöts att enbart Iran får sälja den tillåtna mängden kaviar från Kaspiska havet.

Industri

Den petrokemiska industrin började med tillverkning av gödselämnen på 1950- och 1960-talet. I dag förser den andra industrier, som textiltillverkning, med råmaterial. Ett mål är att bli ledande exportör av plaster, konstgödsel och andra oljebaserade produkter, men landet har inte tillräckligt många raffinaderier.

Stålindustrin har vuxit fram tack vare landets stora tillgångar på järnmalm. Både järn och stål är viktiga exportvaror.

Fordonsindustrin är omfattande och sysselsätter normalt över en miljon människor. Bilindustrin skyddades länge från utländsk konkurrens men flera utländska tillverkare kunde så småningom starta sammansättningsfabriker i samarbete med iranska bolag. De största tillverkarna är Iran Khodro, Saipa och Pars Khodro. Sanktioner och ekonomisk kris slår dock hårt mot branschen, och flera av de utländska bolagen har dragit sig ur sina samriskföretag. Svårigheterna för företag i alla möjliga länder att handla med Iran skapar bland annat brist på bildelar i tillverkningsleden. Från en produktion på drygt 1,5 miljoner fordon 2017 halverades tillverkningen 2018, då USA under Donald Trump återinförde stränga sanktioner.

Inom andra viktiga industrisektorer tillverkas verktyg, byggmaterial, textilier och livsmedel.

Iran tillverkar nästan alla de läkemedel som förbrukas, produktionskapaciteten är inte branschens problem utan det faktum att mer än hälften av råvarorna måste importeras. Den inhemska läkemedelsindustrin har också svårt att tillverka avancerade läkemedel mot svårare sjukdomar.

I stort sett alla nyckelindustrier förstatligades vid revolutionen 1979. Fortfarande dominerar ineffektiva statligt kontrollerade företag industrin. Privata intressen och utländskt kapital har tidvis fått mer plats, men de politiska konflikterna med västländer har gjort utvecklingen ryckig. Brist på hårdvaluta och ständig brist på råvaror hämmar produktionen. På 2000-talet genererade ökade oljeinkomster mer kapital att investera i industrisektorn. Dessutom har investeringarna i byggbranschen tidvis varit stora: både statliga pengar till infrastruktur och privatpersoners bostadsbyggande.

Flyg- och vapenindustrin har begränsats av västerländska sanktioner alltsedan revolutionen 1979.  Men Iran utvecklar systematiskt egna vapen, inte minst robotteknik, och har sökt sig andra samarbetspartner. Att Ryssland importerar iransktillverkade vapen har visat sig genom krigshändelser i Ukraina (se Utrikespolitik och försvar).

Tillverkning av mattor är en av de stora exportbranscherna. De handgjorda produkterna har hög status. Även mot mattexporten har sanktioner slagit hårt, särskilt som USA har varit en av de största marknaderna för persiska mattor. 1994 stod Iran för nästan en tredjedel av världshandeln. 2019 hade andelen krympt till under 8 procent. Sanktionerna är inte hela förklaringen. Kina, Indien och Pakistan satsar medvetet på mattproduktion – ofta är det persiska mönster som kopieras.

Knappt en tredjedel av arbetskraften är sysselsatt inom industrin.

Om våra källor