Indien

Indien – Geografi och klimat

Indien (Bharat på hindi) är ett av världens till ytan största länder, som rymmer tre geografiska områden och två klimatzoner. I flera delar av landet orsakar häftiga monsunregn varje år svåra översvämningar som ibland drabbar miljontals människor.

Om våra källor

Indien – Befolkning och språk

Indien är världens folkrikaste land sedan 2023 då invånarantalet passerade Kinas folkmängd. Befolkningstätheten varierar mycket – från Himalayas glest befolkade bergstrakter i norr till det överbefolkade Västbengalen i öster. Få länder har en sådan blandning av folkslag som Indien.

I maj 2000 passerade Indien den symboliskt laddade gränsen en miljard invånare. I april 2023 gick Indien om Kina som världens folkrikaste nation, enligt FN:s avdelning för ekonomiska och sociala frågor (enligt FN:s befolkningsfond skedde skiftet i juni 2023).

Två tredjedelar av befolkningen lever på landsbygden i mer än 600 000 byar. Resten bor i cirka 200 städer och större samhällen med ständigt växande mångmiljonstäder som Bombay (Mumbai), Delhi och Bangalore i spetsen. Det pågår en snabb inflyttning till städerna, år 2030 tros 40–50 procent av befolkningen bo i städer.

Med en medianålder på 29,5 år (2023) har Indien en ung befolkning men detta håller sakta på att ändras, bland annat därför att indierna lever längre än tidigare. Kvinnorna var länge färre än männen på grund av att barnadödligheten var högre bland flickor, delvis till följd av vanskötsel. Dessutom aborterades många flickfoster trots att det är olagligt att skilja ut dessa. Numera är kvinnorna något färre än männen.

Indien hade en mycket hög befolkningstillväxt fram till mitten av 1980-talet, men därefter har den stadigt minskat till relativt låga nivåer. Orsaken är att födelsetalen har sjunkit. Många försök har genom decennierna gjorts för att stoppa eller minska folkökningen. På 1970-talet råkade alla familjeplaneringsprogram i vanrykte, då till och med tvångssterilisering förekom. Försöken att propagera för "en familj – ett barn" fick litet genomslag, särskilt på landsbygden. Där ses många barn på sina håll fortfarande som en garanti för att bli omhändertagen på gamla dar.

Omkring 29 miljoner indier bor utomlands, varav många i USA och Storbritannien. Varje år flyttar runt 2,5 miljoner indier utomlands. Antalet människor med indiskt ursprung i USA ökade med 50 procent till 4,8 miljoner mellan 2010 och 2020, enligt en amerikansk folkräkning, där det också framgår att över en tredjedel av de nästan 1,3 miljoner indiska utlandsstudenterna återfanns i USA. Omkring 725 000 oregistrerade indiska imigranter uppehöll sig i USA 2024, enligt Pew Research Center. Det var den tredje största gruppen efter mexikaner och salvadoraner.

Mängder av folkslag

Under historiens gång har en rad folkgrupper vandrat in, slagit sig ned och blandat sig med den bofasta befolkningen. Mellan Indiens olika folkslag är det minst lika stora språkliga och kulturella skillnader som mellan folken i Europa.

Man kan urskilja fyra större grupper, som tillsammans utgör majoriteten av befolkningen. Äldst är troligen mundafolken, som lever utspridda i landet.

Draviderna vandrade sannolikt in från nordväst i förhistorisk tid. De hade handelsförbindelser med Persien, Irak, Syrien, Egypten och Arabien. De var jordbrukare men även – åtminstone tidvis – stadsbyggare. Deras egendom gick ofta i arv från mor till dotter. Än i dag har dravidiska kvinnor en friare ställning än många andra kvinnor i Indien. När indoeuropéerna (se nedan) invaderade landet tvingades draviderna söderut och de befolkar numera de fyra sydindiska delstaterna Andhra Pradesh, Tamil Nadu, Karnataka och Kerala. När man numera talar om Sydindien eller säger att en person är sydindier avses någon av, eller någon från, dessa fyra delstater.

Indoeuropéerna eller arierna kom från nordväst på 1500-talet f Kr. De var boskapsskötande nomader. Hos dem ärvde sonen fadern. De utövade en offerreligion vars heliga skrift, Rig Veda, var skriven på sanskrit. Dagens nordindiska (indoeuropeiska) språk härstammar alla från sanskrit.

Minsta folkgrupp är den tibetoburmanska, som främst lever i gränstrakterna i norr och nordöst. Därutöver finns stamfolk (adivasi). De lever utspridda, ofta i svårtillgängliga områden.

Hundratals språk

I Indien talas runt 300 språk och omkring 1 000 dialekter. Gränsen mellan språk och dialekt är ibland oklar. Språket är centralt för indiers identitet och språkfrågorna har ofta varit infekterade och lett till motsättningar.

Språken i norra Indien hör till största delen till den indoariska språkfamiljen med hindi som största språk. I de fyra sydliga delstaterna talas främst dravidiska språk, främst tamil (i Tamil Nadu), malayalam (Kerala), telugu (Andhra Pradesh och Telangana) och kannada (Karnataka). De olika språken använder ofta egna skrivtecken.

Hindi räknas som statsspråk. Omkring 30 procent av befolkningen har hindi som modersmål. Författningen ger officiell status åt hindi och 21 andra språk, huvudsakligen majoritetsspråken i delstaterna men också det klassiska kulturspråket sanskrit. Delstatsreformerna på 1950- och 1960-talen följde huvudsakligen språkgränserna enligt principen "en delstat – ett språk". Detta har dock i sin tur lett till protester bland minoritetsfolken mot att deras språk blir undanträngda av delstatsmajoritetens språk.

Engelskans ställning är kontroversiell. Engelska skulle vara officiellt språk bara under en övergångstid efter självständigheten från britterna 1947, men häftigt motstånd i södra Indien mot hindi som enda statsspråk har gjort att engelskan fått vara kvar som officiellt "hjälpspråk" inom administration och näringsliv samt mellan olika språkområden. Många skolor använder det så kallade trespråkssystemet, där man förutom en regional dialekt också lär ut hindi och engelska.

Läs en fördjupning om Kastsystemet här.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Indien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Nu blir Indien störst i världen (2023-03-13)

Indien – Religion

I Indien är hinduismen den dominerande religionen, medan muslimerna är den klart största av en rad religiösa minoriteter. På många håll råder spänningar mellan hinduer och muslimer och periodvis flammar våldsamheter upp mellan de två grupperna. Ofta är våldet underblåst av extremister av politiska skäl.

Enligt författningen är Indien en sekulär stat. Det finns inte någon statsreligion och religionen inte ska ha någon betydelse i det politiska livet. Trots det genomsyrar religionen hela samhället. Den spelar en viktig roll för de flesta indier och ingår som en naturlig del i vardagslivet.

På ett helt annat sätt än vad vi i väst är vana vid lever i Indien gammalt och nytt sida vid sida. Religionerna, precis som kulturen, tar gärna till sig sådant som kommer utifrån. Men det nya tillåts aldrig ta över utan görs bara om för att passa in i det gamla. De många religionerna har också hämtat intryck från varandra. Främst har hinduismen påverkat de andra trosuppfattningarna.

Ursprungsland för hinduism och buddism

Alla stora världsreligioner finns representerade i Indien. Hinduismen och buddismen kan dessutom sägas ha uppstått just där.

Nästan 80 procent av befolkningen bekänner sig till hinduismen, som är en religion med rötter mycket långt tillbaka i tiden. Den har hämtat intryck från den förhistoriska Harappakulturen, från dravidernas och stamfolkens religioner liksom från indoeuropéernas religiösa föreställningar och har även fått impulser utifrån. Det finns vediska ritualister, som noga följer föreskrifterna i gamla heliga skrifter, men också fruktbarhetsdyrkare, liksom hinduiska modernister som inspirerats av vetenskap och samhällsideal från väst.

Hinduismen har utvecklats till en mångfasetterad religion, vanligtvis präglad av stor flexibilitet liksom av stor tolerans och till och med likgiltighet gentemot oliktänkande. Man försöker till exempel inte aktivt omvända andra till hinduismen. Delvis beror detta på att hinduismen saknar centrala auktoriteter som Bibeln eller påven inom kristendomen. Någon motsvarighet till gudstjänst förekommer inte heller i hinduiska tempel.

Men vissa grundläggande föreställningar förenar alla hinduer, till exempel tron på alltings inneboende enhet och att allt har sitt ursprung i ett högsta väsen, den stora världssjälen (brahman). Denna kan anta tre olika former: den skapande, som kallas Brahma (ej att förväxla med brahman), den bevarande, som kallas Vishnu och den förstörande men återskapande, som kallas Shiva. Hinduismens otaliga gudar och gudinnor är i sin tur bara olika former av dessa tre (och därmed av brahman).

Återfödelse och rituell renhet

Reinkarnationen eller själavandringen/återfödelsen är central. Den styrs av människans handlingar (karma), den som utför goda handlingar kan få det bättre i nästa liv. Slutmålet (moksha) är dock att helt befria sig från kretsloppet av död och återfödelse (samsara) för att uppgå i gudomen eller i en icke-existens.

Det målet kan nås genom vedisk ritualism, studier och sökande efter vishet, goda sociala/religiösa gärningar, ett asketiskt liv eller meditation. Mycket populär är hängiven dyrkan av en personlig gud (bhakti). En vanlig bakhti är Krishna, som är en av guden Vishnus tio inkarnationer på jorden och som även fått spridning i väst via Hare Krishnarörelsen.

Föreställningen om rituell renhet är mycket viktig för hinduerna. Nästan varje varelse och företeelse i världen rangordnas efter rituell renhet. Denna beror i sin tur på hur nära – eller långt ifrån – varelsen i fråga står det gudomliga (se Kastsystemet).

Islam och sikhism

Närmare 15 procent av indierna är muslimer och en majoritet av dem är sunniter. Indien har världens största muslimska befolkning efter Indonesien. Redan på 700-talet började muslimer komma till Indien men i stor skala kom de först vid de turkiska och persiska invasionerna från och med 1000-talet.

När Brittiska Indien delades 1947 sökte sig miljontals muslimer till den nya muslimska staten Pakistan, medan hinduerna valde det sekulära Indien. Många muslimer stannade dock kvar i Indien, där en del av dem nått höga poster i samhället, till exempel presidentämbetet.

Sikhismen uppstod på 1500-talet som en reformrörelse inom hinduismen. Grundaren, guru Nanak, var starkt inspirerad av islam. De knappt 2 procenten indier som är sikher finns främst i Punjab, där de är i majoritet, samt i Nordindiens storstäder. En rättrogen sikh klipper inte håret och skägget (han gömmer dem oftast i en turban) och bär alltid en sabel (men den kan vara symbolisk). Det blir dock allt vanligare att unga sikher klipper håret kort.

Andra religiösa grupper

Olika grupper av kristna finns främst i Kerala och Tamil Nadu i söder samt i norra Indien. De utgör tillsammans drygt 2 procent av Indiens befolkning. Kristendomen kom till Indien runt år 54 e Kr. Den syrisk-ortodoxa kyrkan etablerades tidigt i söder och i mitten av 1500-talet fick den romersk-katolska kyrkan fäste i Indien. Genom portugiserna bildades ett stort kristet samhälle i Goa.

Buddismen och den stränga jainismen, som har mycket gemensamt med buddismen, grundades båda i Indien på 500-talet f Kr som proteströrelser. De har numera förhållandevis få anhängare i Indien (mindre än 1 procent vardera). Det flesta indiska buddister bor i Ladakh och Sikkim i Himalayabergen. Jainismen är mest känd för sin utpräglade syn på icke-våld (ahimsa). En jainist anstränger sig hårt för att inte skada andra levande varelser.

I framför allt Bombay (Mumbai) utgör parserna, eller zoroastrierna, en liten men inflytelserik minoritet. De invandrade till Indien på 800-talet från Persien, varifrån de trängts bort av muslimerna. Parserna vördar de fyra elementen – eld, vatten, jord och luft – och vill inte förorena dessa genom att begrava eller kremera sina döda. I stället läggs de ut på en plattform högst upp i ett torn ("tystnadens torn", eller dakhma), där de får ruttna och ätas av asfåglar. Parserna fäster stor vikt vid utbildning och har stort inflytande inom näringslivet. Flera av Indiens mest betydande företagsledare är parser.

Bland stamfolken förekommer animism, till exempel dyrkan av förfädernas andar och magi av olika slag.

Hindunationalism får större spridning

Då och då flammar våldsamheter upp mellan framför allt hinduer och muslimer. Oftast är de underblåsta av extremister som agerar för egen politisk vinning.

Det hindunationalistiska partiet BJP:s valseger 2014 väckte oro hos en del muslimer. Då blev den omstridda BJP-politikern Narendra Modi premiärminister. Som chefsminister i Gujarat hade Modi fått stark kritik för att han inte försökt förhindra religiöst motiverade upplopp 2002, då ett tusental människor, främst muslimer, i delstaten dog (se Modern historia).

BJP (som även regerade mellan 1998 och 2004) har sina rötter i en konservativ, nationalistisk hinduism som har fått allt större spridning sedan 1980-talet. Hindunationalismen kopplar samman hinduismen med indisk identitet, kultur och med den indiska staten. Dess anhängare är särskilt skeptiska mot muslimer och kristna som anses ha en "främmande" religion. Ett begrepp som används är hindutva, som kan översättas ungefär med hinduiskhet. BJP står nära den politiskt inflytelserika hindunationalistiska Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), som är en oberoende frivilligorganisation med ett stort nätverk på gräsrotsnivå. Det finns även militanta hinduistiska grupperingar. Amerikanska underrättelsetjänsten CIA klassificerar två grupper som militanta: Vishya Hindu Parishad och Bajrang Dal.

Religiösa motsättningar

Sedan 2014 har attackerna mot religiösa minoriteter ökat. Ett exempel är de folkmassor som har lynchat slaktare, läderarbetare och nötköttshandlare (oftast muslimer men också daliter). För en hindu är kon ett heligt djur och nötkött är förbjudet som föda. Folkmassorna eldas inte sällan på av militanta hinduister. Även attackerna mot kristna har ökat, liksom mot förespråkare för det sekulära samhället.

I februari 2022 stängde delstatsregeringen i Karnataka tillfälligt skolor och lärosäten för att få slut på protester mot ett förbud för muslimska elever att bära huvudduk (hijab) vid undervisning. Polisen i Bangalore förbjöd samtidigt folksamlingar kring högskolor och universitet. Protesterna började i januari när en rad gymnasieskolor i Karnataka införde hijabförbudet. För många muslimer var slöjförbudet ännu ett i raden av uttryck för den växande intoleransen mot den religiösa minoriteten.

Som en motvikt till hindunationalisterna står mer reformvänliga hinduer som vill modernisera religionen. Ibland uppstår konflikter även mellan dessa grupper. Ett exempel är de våldsamma protester som uppstod när Högsta domstolen 2018 gav kvinnor rätt att besöka ett tempel i södra Indien som tidigare bara varit tillgängligt för män.

Liknande förbud finns även inom islam. 2016 upphävde en domstol i Bombay (Mumbai) förbudet mot kvinnor att besöka den sufiska moskén Haji Ali i staden, med motiveringen att detta förbud stred mot författningen.

Om våra källor

Indien – Utbildning

Det råder stora skillnader i utbildningsnivå inom Indien – såväl mellan män och kvinnor som mellan olika delstater och samhällsgrupper. Landet har ett antal elituniversitet i världsklass, medan grundskolan ute på landsbygden släpar efter i flera delstater.

I princip gäller allmän skolplikt mellan 6 och 14 års ålder. 2010 antogs en lag som ger alla barn i dessa åldrar, oavsett social bakgrund eller kön, rätt att kräva avgiftsfri grundutbildning. Regeringen ska ställa nödvändiga medel till förfogande. För att locka alla barn till skolan och minska undernäring bland dem har regeringen infört ett gratis mål mat om dagen.

Nästan alla barn går i skolan, åtminstone några år. Särskilt på landsbygden är en vanlig orsak till frånvaron i skolan att barnen ofta får hjälpa till med försörjningen i hemmet, även om barnarbete är förbjudet.

Det kostar inget att gå i delstatliga skolor men i dessa är standarden oftast låg på undervisning, lokaler med mera. I privatskolorna är det bättre men avgifterna kan vara höga. Regeringen strävar efter att på olika sätt få in fler barn från fattiga familjer i de privata skolorna.

Skolorna lyder under delstaterna och skillnaderna har ofta varit stora, både i utbildningspolitik och i läroplaner. Hittills har Indien försökt avhjälpa de brister som finns genom särskilda satsningar på flickor och på likvärdig grundutbildning för alla.

Inte minst har man satsat på att höja läs- och skrivkunnigheten. Enligt den senaste folkräkningen 2011 kunde tre fjärdedelar av befolkningen läsa och skriva (82 procent av männen och 65 procent av kvinnorna), en kraftig ökning från drygt 43 procent 1981. FN-organet Unesco anger något högre siffror för 2022 (83,5 procent för män och 69 procent för kvinnor) än de folkräkningen 2011 visar. Gapet mellan män och kvinnor i läs- och skrivkunnighet har minskat.

De flesta skolor bedriver undervisning på tre språk: det regionala språket, hindi och engelska.

Efter grundskolan finns ett frivilligt påbyggnadstadium för elever i åldern 14 till 18 år. I början av 2020-talet gick närmare fyra av fem elever i den aktuella åldersgruppen i påbyggnadsstadiet. Bland dem var något fler pojkar än flickor.

Under coronapandemin 2020–2021 stängdes runt 1,5 miljoner skolor i Indien, vilket påverkade skolgången för omkring 247 miljoner elever i åldrarna 6 till 18 år, enligt Unesco. Fyra av tio elever hade inte tillgång till den internetuppkoppling som krävdes för att delta i distansundervisningen. Bristen var störst bland fattiga yngre barn på landsbygden samt bland barn tillhörande etniska minoriteter och stamfolk. Många barn tvingades sluta skolan då föräldrarna fått en sämre ekonomi, till exempel genom arbetslöshet. Det är ännu oklart hur många av barnen som återgått till skolbänken efter det att pandemin klingat av.

Det bedrivs en avancerad forskning vid indiska universitet och högskolor och Indien är en ledande nation inom dator- och IT-teknik. Det finns både delstatliga och federala universitet, sammanlagt långt över 500, samt fler än 50 000 högskolor av olika slag. De federala universiteten är i regel specialiserade på vissa ämnen.

Även om Indiens högre utbildning håller god internationell standard finns varningstecken på att kvaliteten på forskningen stagnerar. Sedan 2010-talet har också kritik framförts om en ökad politisk styrning av universiteten. Antalet inskrivna på högre utbildningar ökar hela tiden och flera miljoner studenter utexamineras varje år. Många studenter antas efter kast eller religion snarare än efter kunskaper, och fusk har blivit ett problem.

Om våra källor

Indien – Sociala förhållanden

Indien är ett i socialt hänseende djupt skiktat samhälle med en liten elit, en växande ofta välutbildad medelklass främst i städerna samt en stor slum- och landsbygdsbefolkning som inte sällan lever i armod. Villkoren är också mycket olika för män och kvinnor, även om en rörelse för ökad jämställdhet tog fart efter en uppmärksammad gruppvåldtäkt i Delhi 2012.

Många år av hög ekonomisk tillväxt i Indien har främst kommit städernas medelklass till del. Högutbildade indier i Bombay (Mumbai) eller Delhi har ungefär samma levnadsstandard som motsvarande grupp i västländer. De tillgångar som skapats har trots reformer snarare hamnat i privata fickor än i satsningar på bättre sjukvård och utbildning. Man kan också se en växande klyfta mellan ett mindre utvecklat norr och ett mer välmående södra Indien.

Andelen fattiga indier har minskat avsevärt över tid, från runt hälften i början av 1990-talet till 13 procent 2021 enligt FN:s fattigdomsgräns. Många har dock fortfarande problem med tillgången till mat, bostad, rent vatten, avlopp, sjukvård och utbildning. Värst är fattigdomen i delstaterna Orissa, Bihar och Chhattisgarh samt i storstädernas slum och på landsbygden. Särskilt utsatta är kvinnor, barn, lågkastiga och stamfolk.

I FN-organet UNDP:s index över mänsklig utveckling (HDI) placeras Indien bland den tredjedel av världens länder som har den lägsta utvecklingsnivån. I Sydasien får Indien tredje sämsta placering, tillsammans med Bangladesh, bland sju länder (före Nepal och Pakistan men efter Sri Lanka, Maldiverna och Bhutan). Indien bedöms tillhöra kategorin "medel" i utvecklingsnivå, den näst lägsta av fyra kategorier (se alla länder här).

I Indien lever omkring elva miljoner människor under slavliknande förhållanden (2021), enligt den Australienbaserade människorättsorganisationen Walk Free Foundation, som dokumenterar förekomsten av slaveri i världen. Inget annat land har så många invånare som lever i slaveri. 2018 var antalet åtta miljoner. Beräkningen väger in förhållanden som förekomst av människohandel, skuldslaveri och tvångsäktenskap.

Bristande sjukvård

Indien har en högt kvalificerad läkarkår, som dock bara en bråkdel av invånarna – i städerna – har tillgång till. Barnadödligheten har sjunkit men fortfarande dör varje år 21 av 1 000 barn före ett års ålder, och nästan en tredjedel av alla indiska barn under fem år är underviktiga. Tuberkulos och malaria är vanligt förekommande sjukdomar.

Brist på rent vatten och på fungerande avlopp hör tätt samman med hälso- och sjukvård. 2014 lanserade den då nytillträdda BJP-regeringen kampanjen "Clean India" (ungefär Håll Indien rent) för att öka renligheten. Bland annat utlovades 100 miljoner toaletter till 2019. Enligt premiärminister Modi har det löftet infriats, men det finns kritiker som ifrågasätter det påståendet. 

I september 2018 presenterade samma regering ett nytt sjukförsäkringssystem, kallat Modicare efter premiärministern Narendra Modi. Det ger de fattigaste 40 procenten av befolkningen (ungefär en halv miljard människor) en försäkring på motsvarande 6 900 dollar årligen för kostnadsfri behandling av allvarliga sjukdomar.

De sociala trygghetssystemen med pensioner och annat når endast en liten del av befolkningen och är inte särskilt omfattande. 2020 infördes dock nya lagar, som ger runt 400 miljoner oorganiserade arbetare rätt till liv- och olycksfallsförsäkring, moderskapspenning samt pension. Det finns också lagar som reglerar sådant som minimilöner, arbetstider och säkerhet på arbetsplatsen, men efterlevnaden av lagarna är inte alltid den bästa.

Coronapandemin

Coronapandemin i början av 2020-talet pressade sjukvården till bristningsgränsen, i synnerhet under 2021 då landet drabbades av den ytterst smittsamma deltavarianten av viruset. Allvarlig platsbrist uppstod inom intensivvården, brist på syrgas och respiratorer gjorde att många inte fick den behandling som krävdes och sjukvårdspersonal arbetade på gränsen till utmattning (ofta utan skyddsutrustning som munskydd och handskar). När smittspridningen pågick som värst sensommaren 2021 insjuknade runt 50 000 indier och cirka 4 000 avled varje dygn med covid-19 (mörkertalen var sannolikt högre). Regeringen fick medicinsk utrustning från WHO och en rad enskilda länder och organisationer.

Indien var tidigt med att ta fram ett vaccin mot covid-19. Under den första halvan av 2021 inleddes en vaccineringskampanj och pandemin avtog i takt med att allt fler indier vaccinerades mot viruset. Landet sålde även egentillverkat vaccin till andra länder, men avbröt exporten när smittspridningen var som värst.

Coronapandemin orsakade – direkt eller indirekt – omkring 4,75 miljoner människors död i Indien under perioden 2020–2021, enligt en rapport från WHO i maj 2022. Det är tio gånger fler dödsfall än vad landets officiella statistik visar. Enligt den passerade antalet döda med covid-19 en halv miljon i februari 2022. Antalet bekräftade fall av virussjukdomen var då närmare 42 miljoner. Bara USA hade haft fler bekräftat covidsmittade.

WHO uppskattar att pandemin krävde närmare 15 miljoner människoliv globalt (tre gånger fler än de sammanlagda officiella dödssiffrorna i världens länder). Det innebär att var tredje dödsfall med covid-19 har inträffat i Indien. Som indirekta dödsorsaker räknar WHO bland annat människor som avlidit i en annan sjukdom eller av ett annat tillstånd på grund av att de inte fått nödvändig vård när sjukhusen fylldes med covid-19-patienter. WHO tar också hänsyn till otillräcklig provtagning samt bristfällig statistik. Indiens regering kom snabbt med invändningar mot WHO-rapporten som de ansåg var bristfälligt genomförd.

Kvinnans situation

Indien har en sekulär författning men inom familjerätten har hinduer, muslimer och andra religiösa grupper sina egna lagar (med undantag för delstaten Uttar Pradesh där alla omfattas av samma civilrättsliga lagar). Döttrar ärver i allmänhet mindre än söner, pojkar värderas ofta högre än flickor. I fattiga familjer utgör flera döttrar en stor ekonomisk börda eftersom flickans familj förväntas betala för bröllopsfest och hemgift. Att kräva hemgift är olagligt sedan 1961 men seden praktiseras vid nio av tio bröllop i form av krav på dyra bröllopspresenter och gåvor till brudgummens familj. Ju högre status en man har desto högre hemgift väntas brudens familj betala.

De allra flesta äktenskap arrangeras av föräldrarna och sker främst mellan personer som är från samma kast eller bekänner sig till samma religion. I städerna börjar så kallade "love marriages", där paren själva väljer varandra, accepteras allt mer. Skilsmässa är fortfarande ovanligt och i många samhällsgrupper kan det vara mycket svårt för en kvinna att leva som frånskild. Endast någon procent av äktenskapen slutar i skilsmässa.

Storfamiljen dominerar och unga vuxna bor i allmänhet hemma tills de gifter sig. Efter bröllopet flyttar kvinnan till mannens familj. Den äldsta kvinnan i storfamiljen styr hushållet så länge hon orkar. Det är vanligtvis äldste sonens skyldighet att försörja sina föräldrar eftersom ytterst få har någon pension att tala om. I städerna och bland medelklassen blir kärnfamiljen vanligare. Yrkesarbete bland kvinnor ökar också. Inneboende hemhjälp som sköter städning, matlagning och barnpassning är vanligt bland medelklassen och rika. Hemhjälpen får mat och husrum men lönerna är låga och anställningstrygghet saknas.

Sedan 2010-talet har en folklig rörelse för ökad jämställdhet vuxit sig starkare. Den väcktes av en brutal gruppvåldtäkt på en ung kvinnlig student i Delhi 2012, ett brott som ledde till offrets död. Sedan dess har särskilda domstolar börjat inrättas, den första i Calcutta (Kolkata), där fall som berör kvinnors rättigheter eller våld mot kvinnor ska hanteras extra snabbt. Vissa andra lagar antogs också för att stärka kvinnors rättigheter, men könsdiskriminering är fortfarande ett stort problem.

Högsta domstolen fastslog i september 2018 att en lag från 1800-talet som kriminaliserar äktenskapsbrott strider mot Indiens författning. Enligt lagen var det brottsligt att ha en sexuell relation med en gift kvinna utan hennes makes tillåtelse. Enligt HD-domen behandlade lagen mannen som överordnad kvinnan i ett äktenskap och kränkte kvinnans värdighet.

I mars 2019 antogs en lag som ger kvinnor rätt till 26 veckors ledighet med full betalning i samband med att de två första barnen föds. Därefter gäller tolv veckor per barn. Endast statsanställda tjänstemän har rätt till 15 dagars pappaledighet.

Sedan 2013 finns en lag som ska skydda kvinnor mot sexuella trakasserier på arbetsplatsen.

Abort av foster bara för att det är en flicka är olagligt men förekommer ändå. Att göra ultraljud för att få reda på fostrets kön är också olagligt.

Barns och ungas situation

Barnarbete är förbjudet sedan 2012 men många barn under 14 år arbetar trots det med sådant som jordbruks-, sömnads- eller hushållsarbete, ibland under slavliknande förhållanden eller för låga löner. Eftersom en stor del av barnarbetet sker i hemmen är det lättare att dölja än fabriksarbete och därmed svårare att komma åt.

I städerna finns hundratusentals gatubarn som skickas ut för att tigga eller sälja småsaker. Många flickor och pojkar utnyttjas som prostituerade i sexindustrin.

Medel- och överklassens barn lever i allmänhet i en skyddad värld men pressen att lyckas i skolan är stor. Att slå barn i uppfostringssyfte är accepterat.

I städerna växer ungdomar snabbt som konsumentgrupp vad gäller kläder, kommunikation och underhållning. Bombays filmindustri Bollywood dominerar Indiens populärkultur. Unga kvinnor förväntas inte röka eller dricka alkohol men också här börjar attityderna förändras. Internationella tidskrifter ger ut indiska utgåvor för den engelskspråkiga eliten med liknande innehåll om mode, sex och relationer som systertidningarna i västvärlden.

På landsbygden och i konservativa familjer har ogifta män och kvinnor i regel liten kontakt med varandra. Sex före äktenskapet är över lag tabu. Det anses opassande för män och kvinnor att kyssas eller hålla hand på allmän plats, även om de är gifta. Västerländska traditioner som Alla hjärtans dag vinner sakta mark i städerna men motarbetas av konservativa religiösa ledare.

Hbtq-personers situation

Homosexuella handlingar var fram till 2018 olagliga och straffbara med upp till tio års fängelse i enlighet med en drygt 150 år gammal lag från kolonialtiden. I september 2018 slog Högsta domstolen fast att diskriminering på grund av sexuell läggning strider mot grundläggande mänskliga rättigheter. HD-domen var en stor seger för landets hbtq-rörelse. Samtidigt är intoleransen mot hbtq-personer fortsatt stark på flera håll i Indien, i synnerhet på den konservativa landsbygden.

Äktenskap mellan homosexuella är inte tillåtna. Efter det att flera namnlistor lämnats in till Högsta domstolen av hbtq-personer och hbtq-aktivister som ville se en legalisering av samkönade äktenskap, inleddes en utredning av frågan. Resultatet blev att Högsta domstolen i oktober 2023 valde att hänvisa avgörandet till det federala parlamentet, med motiveringen att domstolen inte har befogenheter att fatta beslut i frågan. Det federala parlamentet domineras av partier som starkt motsätter sig äktenskap mellan homosexuella. BJP-regeringen uttalade sig i mars 2023 emot att tillåta samkönade äktenskap som den anser strider mot traditionella indiska familjevärderingar.

Hijras, män som lever och klär sig som kvinnor, har en särskild plats i samhället. Det finns uppskattningsvis cirka 100 000 hijras i Indien. De tolereras men många indier hyser rädsla och känner vidskepelse inför dem. Traditionellt försörjer sig hijras genom att välsigna bröllop och nyfödda barn men numera tvingas allt fler in i prostitution, vilket gör dem till en särskilt utsatt grupp för hivsmitta.

Om våra källor

Indien – Kultur

Indisk kultur har urgamla rötter. I klassisk tid (400 f Kr–500 e Kr) gav hinduismen upphov till flera vetenskaper. För att genomföra en offerrit enligt vedisk tradition måste man till exempel ha kunskaper i astronomi och matematik. I vår samtid producerar Indien mer film än något annat land, såväl seriösa som lättviktiga varianter från Bollywood.

Indierna uppfann våra "arabiska" siffror liksom nollan, symbolen för "ingenting" som är viktig i indisk filosofi. Indierna uppfann även decimalsystemet, och matematikern Aryabhata (400-talet e Kr) kunde beräkna kvadrat- och kubikrötter samt talet pi till 3,14.

Grammatik, psykologi och medicin var också högt utvecklade vetenskaper, som alla sammanställdes och nedtecknades på språket sanskrit.

Dans och musik

Musik, dans och kärlekskonst räknades som vetenskaper. Klassisk indisk dans styrs än i dag av reglerna i boken Natya Shastra från 200-talet f Kr, liksom av myter, legender och klassisk litteratur. Sättet att framföra dansen varierar dock mellan olika landsdelar.

Klassisk indisk musik tros ha sitt ursprung i religiösa dikter och sånger från Vedaperioden (1600 f Kr–800 f Kr). Numera finns en nordlig och en sydlig skola inom den klassiska musiken men för båda gäller att en skicklig musikutövare ska kunna improvisera. Inom musik och dans finns också en livlig och rik folklig tradition.

Stränginstrumentet sitar och dubbeltrumman tabla är vanliga. En flerfaldigt prisbelönt virtuos på indisk sitar var musikern och kompositören Ravi Shankar (1920–2012). Han nådde internationell berömmelse genom sitt samarbete med bland andra den brittiska popgruppen The Beatles. 1998 belönades han med Polarpriset.

Rik litterär tradition

En omfattande religiös litteratur skrevs ner på sanskrit, bland annat de stora folkliga eposen Mahabharata och Ramayana. Nobelpristagaren i litteratur, bengalen Rabindranath Tagore (1861–1948), brukar räknas som den främsta bland mer moderna indiska författare. Tagore var också en skicklig konstnär.

Med sin genombrottsroman Midnattsbarnen (på svenska 1983) banade Salman Rushdie väg för en lång rad engelskspråkiga författare med indiska rötter, ofta bosatta i väst. Hans bok Clownen Shalimar (på svenska 2006) har konflikten i Kashmir som bakgrund.

Bland dem som nått berömmelse i Rushdies fotspår kan nämnas bengalen Vikram Seth, som med sin bok En lämplig ung man (på svenska 1994) ger en god bild av indiskt samhällsliv. Det gör också Arundhati Roy i sin prisade bok De små tingens gud (på svenska 1998), som utspelar sig i den sydliga delstaten Kerala, liksom Aravind Adiga i Den vita tigern (på svenska 2009).

Jhumpa Lahiri (numera bosatt i USA) skildrar i Sankmark (på svenska 2014) två bröder från Calcutta (Kolkata), där den ene väljer att ansluta sig till den maoistiska naxalitrörelsen (se Naxalitupproret).

Ett filmälskande land

Film är den i särklass populäraste kulturyttringen i Indien. Filmindustrin är koncentrerad till Bombay ("Bollywood"), Calcutta och Madras (Chennai). Filmerna är ofta ganska våldsamma thriller, eller på temat ungdomars kärleksbekymmer (ett högst verkligt problem i Indien med dess tradition av arrangerade äktenskap) med många sång- och dansnummer invävda.

Det produceras också mer seriös film. Filmskapare som Mrinal Sen, Shyam Benegal, Shekhar Kapur och Mira Nair har gjort sig kända även i väst. Satyajit Ray, vars tidiga filmer var starkt inspirerade av den italienska neorealismen, fick samma år som han dog (1992) en särskild Oscar som tack för ett livslångt filmskapande.

Vid 2009 års Oscarsutdelning tog den brittiske filmregissören Danny Boyle hem storslam med sin film Slumdog Millionaire, som utspelar sig i Bombay, med indiska skådespelare.

Dokumentärfilmen Indiens dotter (India's Daughter), som gjorts för brittiska BBC, väckte stor uppståndelse och debatt i Indien 2015. I den intervjuar filmaren Leslee Udwin bland andra en av fyra män som dömts till döden för en brutal och uppmärksammad gruppvåldtäkt i Delhi 2012. I filmen visar gärningsmannen ingen ånger för brottet han begått, utan lägger hela skulden på det avlidna offret. En domstol stoppade filmen från att visas i Indien och regeringen inledde en utredning av hur filmaren lyckats få en intervju med den dödsdömde. Filmen hade internationell premiär på kvinnodagen den 8 mars 2015.

Om våra källor

Indien – Seder och bruk

I Indien är gästfrihet centralt. Den som besöker ett indiskt hushåll bjuds oftast på det bästa huset har. Traditionell klädsel dominerar även om västerländska plagg som jeans är vanligt, åtminstone i städerna. Indien har en uppsjö av festivaler, högtider och helgdagar.

Hinduernas vanligaste hälsningsfras är namaste som sägs med handflatorna sammanpressade i brösthöjd. Muslimer säger salam walekum. Av artighet hälsar man på den äldsta personen först. Traditionellt skakar män och kvinnor inte hand, men det förekommer i västerländskt påverkade sammanhang.

Det är viktigt att uppträda respektfullt gentemot äldre, chefer och religiösa ledare. Titlar som professor eller doktor används gärna. Ett vanligt sätt att visa respekt är att lägga "ji" till ett efternamn, till exempel Gandhiji.

Indier har ofta en rätt flexibel syn på tider men i affärssammanhang blir punktlighet allt viktigare. Kontorsarbetare börjar i allmänhet efter nio på morgonen och bästa tid för möten är sen förmiddag eller sen eftermiddag. Många statliga arbetsplatser håller lunchstängt. Affärer har öppet sent.

Besök, bjudningar och gåvor

Vid bröllop och festivaler som diwali (se nedan) är presenter viktiga. Bröllopspresenter signalerar givarens ekonomiska status samt hur viktig mottagaren är för givaren. Kläder, hemelektronik, smycken och pengar är vanliga bröllopsgåvor.

Det är artigt att ta med sig en mindre gåva om man är bjuden till en indisk familj. Lämpliga presenter kan vara frukt, sötsaker och nötter. Att ge blommor är vanligt bland välbeställda indier. Vita blommor bör undvikas eftersom de används vid begravningar. Det är artigt för mottagaren att först tacka nej till en present. Inslagna presenter öppnas inte i givarens närvaro.

Vid besök i ett indiskt hem bör man ta av sig skorna. Köket är en privat del av hemmet och en gäst går inte dit oinbjuden. Det är oartigt att röra någon med foten och om det sker av misstag bör man be om ursäkt. Blir man bjuden på te eller något ätbart är det artigt att tacka nej en gång. Om inbjudan är genuint avsedd upprepas den flera gånger.

Om ett sällskap går på restaurang i Indien är det personen som föreslår besöket som betalar notan för hela sällskapet.

Artigt småprat handlar ofta om familj och barn, karriär, mat och kultur. Bland samtalsämnen att undvika finns religion, sex och politiskt sprängstoff som Pakistan och Kashmir. Indiska problem som fattigdom, kastdiskriminering och barnäktenskap är också känsliga samtalsämnen.

En indier svarar ogärna tydligt nej på en fråga och talar hellre lite svävande. Att säga nej till en middagsinbjudan kan uppfattas som oartigt och avslag kan i stället lindas in i ett "jag ska försöka" eller "vi får se". När man säger "ja" vickar man några gånger på huvudet från höger till vänster.

Mat och måltider

Det indiska köket är otroligt rikt och varierar från norr till söder. Hinduer och sikher äter inte nötkött och muslimer avstår från griskött. Det är vanligt bland hinduer och buddister att vara vegetarian och många äter inte heller ägg. Utövare av religionen jainism avstår också från lök och vitlök. För många vegetarianer är färskosten panir en viktig näringskälla. Längs kusten är fisk och skaldjur vanlig mat medan kyckling och lamm dominerar i norr. Överlag är rätterna kryddstarka och tonvikten ligger på grönsaker och linser. I norra Indien är ojäst bröd en viktigare basvara än ris.

En indisk frukost består ofta av en varm grönsaksrätt med bröd eller ris. Te är den vanligaste drycken i norra Indien medan kaffe förekommer i söder. Lunch eller middag kan vara dal, en linssoppa som förekommer i många varianter, en grönsaks- eller kötträtt, samt ris eller bröd. Till detta serveras pickles och yoghurt. Indiska efterrätter och sötsaker är mycket söta och baseras ofta på mjölk och nötter.

Efter maten är det vanligt att tugga på kryddor som anis för att underlätta matsmältningen och förbättra andedräkten. En annan uppskattad tuggprodukt är söt paan, där honung och olika kryddor lindas in i ätbara paanblad till ett litet paket som tuggas och sväljs. Paan finns också med tobak och krossad betelnöt där paketet tuggas och den röda saften spottas ut.

Muslimer, konservativa hinduer och många kvinnor dricker inte alkohol. Indien har dock ett stort utbud av inhemsk öl och sprit. Vinindustrin växer snabbt med vingårdar i landets södra delar. Alkohol är dyrt och bland de fattigaste är hembränd sprit en växande hälsofara.

Indisk mat äts ofta med händerna och man tvättar händerna både före och efter måltiden. Man äter med höger hand, den vänstra anses oren.

Klädsel

Indiska kvinnor bär ofta sari och salwar kamiz. En sari består av omkring sex meter tyg som draperas över en midjekort blus och underkjol. Salwar kamiz är en lång tunika med smala eller pösiga byxor och en matchande sjal.

För män är det populärt med kurta, en lång kraglös tunika, som bärs med någon form av byxor. Dhoti är ett tygstycke som sveps runt midjan och mellan benen medan lungi, som är vanligt i södra Indien, bärs mer som en omlottkjol. Till detta har man skjorta eller tunika. Indiska män har inte shorts och kvinnor inte korta kjolar.

Indiska barn och ungdomar har skoluniform. Sikhiska män bär alltid turban och sikhiska pojkar kammar upp håret i en knut på huvudet. Indiska politiker bär nästan alltid traditionella kläder medan västerländsk klädsel blir allt vanligare i affärssammanhang.

Besökare bör klä sig konservativt på landsbygden. Det innebär lång kjol, tunika och sjal för kvinnor, skjorta och byxor för män. I större städer och på semesterorter går västerländsk klädsel bra.

Helgdagar och högtider

Indiens många religioner gör att landet har en lång rad religiösa festivaler, helgdagar samt olika nyårsfiranden. Allmänna helgdagar kan variera från delstat till delstat. En viktig nationell helgdag är Republikens dag som firas den 26 januari till minne av Republiken Indiens födelse. En TV-sänd parad hålls i New Delhi, där Indiens militär visar upp sig och varje delstat deltar med kulturuppvisningar.

Den 15 augusti firar Indien sin självständighet från Storbritannien, och den 2 oktober firas nationalhjälten och frihetskämpen Mahatma Gandhis födelsedag. Vid nationella helgdagar kan man se den indiska flaggan: ett saffransfärgat, ett vitt och ett grönt fält med en blå chakra (ett hjul med 24 ekrar) i mitten (se Indiens startsida). Man kan också höra den indiska nationalsången Jana-Gana-Mana (Du är härskaren över alla människors sinnen), till vilken nobelpristagaren och nationalskalden Rabindranath Tagore har skrivit text och musik.

För hinduerna tillhör holi och diwali de största festivalerna. Under holi i februari–mars hälsar man våren välkommen. Högtiden firas med lekar där barn och vuxna kastar färgpulver och färgat vatten på varandra. Diwali är en ljusfestival i oktober–november då välståndets gudinna Lakshmi äras med fester, böneceremonier och presenter.

Muslimer högtidlighåller fastemånaden ramadan som avslutas med festen id al-fitr. De kristna firar påsk och jul. Sikherna firar födelsedagen av Guru Nanak, sikhismens grundare, i november.

Om våra källor

Indien – Äldre historia

Induskulturen – en av historiens tidigaste högkulturer – utvecklades vid floden Indus och gav landet Indien sitt namn. Indoeuropéernas invasion från 2000-talet f Kr ledde till Induskulturens undergång. På 1100-talet grundades muslimska riken i norr, däribland Mogulväldet. På 1800-talet blev Indien en brittisk koloni. Självständigheten uppnåddes 1947 genom en fredlig kamp ledd av bland andra Mahatma Gandhi.

Det område som utgör Indien har varit hemort för en rad folk och kulturer. I de ökenartade områdena intill Indusfloden, som till största delen rinner genom Pakistan, har arkeologer funnit rester av en flera tusen år gammal, avancerad stadskultur med välordnade byggnader i bränt tegel. Man tror att dravider kan ha bott där. Indusfolket använde en hieroglyfliknande skrift, som man hittills haft svårt att tyda.

Att Induskulturen gick under hängde troligen ihop med invasionen av indoeuropéer (arier) som började på 2000-talet f Kr och pågick under flera sekler. Med hjälp av hästdragna stridsvagnar spred sig indoeuropéerna över Indien från nordväst. Från omkring 800-talet f Kr dominerade de norra och centrala Indien, och de hade även inflytande i söder.

Guptariket – en kulturell guldålder

Indoeuropéernas religion, vedareligionen – så kallad efter dess heliga skrifter, Vedaböckerna – kom att dominera det religiösa livet fram till runt 600-talet f Kr, då en mängd reformivrande och upproriska sekter och rörelser uppstod. Till dessa hörde buddismen, som fick sin storhetstid under Maurya-härskaren Ashoka (200-talet f Kr). Under dennes regeringstid spreds buddismen till Sri Lanka och Sydöstasien.

I Indien kom buddismen därefter nästan att försvinna. Kejsar Ashokas rike omfattade så gott som hela Indien, utom den sydligaste delen, och inte förrän i modern tid har så stora delar av den indiska subkontinenten styrts centralt som då. Under det nordindiska Guptariket (300–500 e Kr) upplevde den hinduiska kulturen en litterär och konstnärlig guldålder.

På 700-talet dök muslimska härskare upp i nordväst men först framåt 1000-talet utsattes det egentliga Indien för invasionsförsök. 1175 grundades ett muslimskt välde, Delhisultanatet, följt av bland annat Lodhidynastin och Mogulväldet. Muslimerna förde med sig nya impulser inom konst, litteratur och arkitektur. De behandlade sina hinduiska undersåtar olika: en del var toleranta, andra skövlade tempel och såg till att de "otrogna" fick betala straffskatt. De lyckades aldrig lägga under sig den sydligaste delen av Indien.

Sedan Vasco da Gama 1498 funnit sjövägen till Indien började portugiserna upprätta handelsstationer på den indiska västkusten. Andra följde efter och på 1600-talet uppstod hård konkurrens mellan de franska och brittiska Ostindiska kompanierna, som fick starkt stöd – vid behov även militärt – från sina regeringar. Vid 1700-talets mitt lyckades britterna, tack vare överlägsen militär styrka och affärsteknik, köra iväg de flesta fransmän och säkra sitt välde i Indien.

Kolonialism och frihetskamp

Efter Mogulväldets sönderfall hade det brittiska Ostindiska kompaniet inlett en hård exploatering av den indiska befolkningen men i slutet av 1700-talet lät den brittiska staten inskränka kompaniets vidsträckta befogenheter. Efter det blodiga sepoyupproret, vilket började som en resning bland infödda soldater i engelsk tjänst, övertog den brittiska regeringen 1858 styret. Genom påtryckningar slöt man avtal med de lokala furstar (maharadjor), som ännu behärskade runt en tredjedel av Indien.

Snart hade britterna i praktiken lagt under sig hela Indien, från 1877 kallat kejsardöme, och ekonomiskt och kulturellt knöts Indien närmare Storbritannien. Med stöd av de stora jordägarna som skatteindrivare lade britterna grunden till den ojämna jordfördelning som ännu råder på den indiska landsbygden.

Indiska nationalkongressen (senare Kongresspartiet) bildades 1885 och kom att leda frihetskampen mot engelsmännen. Den främsta indiska nationalisten var Mohandas Karamchand Gandhi, en västerländskt utbildad advokat. Gandhi kom från en välbärgad familj och hade en livshållning grundad i hinduisk tradition. Han kunde tala med engelsmännen, samtidigt som han mobiliserade de fattiga massorna på landsbygden.

Gandhi ledde fattiga bönder och arbetare i fredliga (oftast) massprotester mot höga skatter och diskriminering. Han blev känd för sin icke-våldsprincip (satyagraha) i kampen mot britternas överhöghet. Han kämpade för jämställdhet och jämlikhet, ett förbud mot kastsystemet samt för Indiens självständighet från utländska makter (swaraj). Gandhi blev allmänt känd som mahatma (stor ande).

Två nya stater

En annan central självständighetsledare var Jawaharlal Nehru. Även han kom från den indiska överklassen och utbildade sig till advokat i Cambridge i England. Politiskt stod Nehru till vänster om Gandhi och förespråkade planhushållning, snabb industrialisering och sociala reformer.

Indiens muslimska minoritet fruktade hinduisk dominans i en framtida självständig stat och bildade 1906 Indiska muslimska förbundet som en motvikt till Nationalkongressen.

Efter andra världskriget låg vägen öppen för indisk självständighet men eftersom Muslimska förbundet vägrade ingå i en hinduiskt dominerad stat utropades i augusti 1947 i stället två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära, Indiska unionen och det muslimska Pakistan.

Om våra källor

Indien – Modern historia

Uppdelningen av Brittiska Indien i Indiska unionen och Pakistan 1947 präglar Indiens moderna historia. De två länderna har gått i krig mot varandra tre gånger om gränsområdet Kashmir. Indien styrdes länge av Kongresspartiet, dominerat av familjen Nehru/Gandhi. I slutet av 1990-talet fick det konkurrens av det hindunationalistiska BJP, som regerade 1998–2004 och återkom till makten 2014.

Brittiska Indien ombildades i augusti 1947 till två självständiga stater: den övervägande hinduiska, men sekulära Indiska unionen och det muslimska Pakistan. Självständigheten följdes av stor oro då mellan 7 miljoner och 15 miljoner människor flyttade/flydde mellan Indien och Pakistan – hinduer till Indien och muslimer till Pakistan. Motsättningar mellan hinduer, sikher och muslimer ledde till blodbad i länderna, som båda därtill gjorde anspråk på området Kashmir i norr (se Konflikter: Kashmir).

Omkring 55 miljoner muslimer valde dock att stanna kvar i Indien (numera är de runt 200 miljoner). I protest mot delningen av Brittiska Indien mördades landsfadern och självständighetsledaren Mahatma Gandhi (se Äldre historia) i januari 1948 av en fanatisk hinduisk nationalist.

Kongresspartiet, som hade lett frihetskampen, fick en dominerande ställning i Indien. Partiet har ofta haft en radikal framtoning men rymmer vitt skilda intressen. Dess ledare Jawaharlal Nehru, premiärminister från 1947 fram till sin död 1964, satte i hög grad sin prägel på politiken. Han förespråkade "indisk socialism": en blandekonomi styrd genom femårsplaner och en hårt reglerad privat industri.

Indira Gandhi tar över – och mördas

Under Nehrus tid liknades Kongresspartiet ibland vid ett banyanträd (se Geografi och klimat) – ett träd under vilket många kan söka skydd men inget kan växa. Det fanns ingen självklar "kronprins" till Nehru och som en kompromiss utsågs 1966 hans dotter Indira Gandhi till partiledare och premiärminister. Hon visade sig vara en kompromisslös härskare och under henne försvagades och splittrades partiet. Lojaliteten mot henne och hennes familj fick allt större betydelse på bekostnad av duglighet och politisk övertygelse.

Då en domstol 1975 fällde premiärministern för brott mot vallagarna införde hon undantagstillstånd. Oppositionsledare och regimkritiker fängslades, presscensur infördes. Indira Gandhis son Sanjay gavs vida maktbefogenheter. Bland annat genomfördes en brysk familjeplaneringskampanj, där tvångssteriliseringar förekom.

När nyval hölls 1977 visade den indiska demokratin sin styrka. Oppositionen vann och Morarji Desai, ledare för Janatapartiet (Folkpartiet), kom till makten i spetsen för en koalition där partierna mest förenades av sin motvilja mot Indira Gandhi. 1979 splittrades den, nyval hölls 1980 och Kongresspartiet återtog makten.

Ett växande problem var den sikhiska separatiströrelsen i delstaten Punjab. I juni 1984 lät Indira Gandhi armén invadera sikhernas viktigaste helgedom, Gyllene templet i Amritsar, för att gripa terrorister. Det blev en blodig operation som väckte allmän avsky. Några månader senare mördades Indira Gandhi av sina sikhiska livvakter.

Rajiv Gandhi tar över – och mördas

Indira Gandhi efterträddes av sonen Rajiv (Sanjay omkom i en flygolycka), som saknade politisk erfarenhet. Det land han övertog plågades av religiösa motsättningar. Misstron mot Kongresspartiet var djup, maktkampen mellan centralregeringen och delstatsregeringarna var hård och politikerföraktet utbrett efter flera skandaler. Mest känd blev Boforsaffären. I samband med att den svenska vapentillverkaren Bofors fick ett stort kontrakt på artilleripjäser hade mutor betalats ut. Många anser att Rajiv kände till detta eller rentav själv tog emot mutor.

I valet 1989 förlorade Kongresspartiet makten men nyval hölls i maj 1991 sedan den koalitionsregering som bildats hade spruckit. När Rajiv Gandhi under ett valmöte i Tamil Nadu mördades av medlemmar ur den tamilska separatiströrelsen LTTE ("tamilska tigrarna") i Sri Lanka fick Kongresspartiet många sympatiröster.

Någon självklar efterträdare fanns inte. Rajivs italienskfödda änka Sonia ombads ställa upp men hon avböjde. Till sist utsågs P V Narasimha Rao, som länge varit lojal mot Gandhifamiljen, till partiledare och premiärminister. Ekonomiska reformer, separatism och religiösa motsättningar dominerade Raos tid vid makten. Han anklagades för obeslutsamhet och korruption.

I parlamentsvalet 1996 fick det hindunationalistiska BJP flest mandat och partiledaren Atal Behari Vajpayee fick i uppdrag att bilda regering. Inget annat parti ville samarbeta med BJP men den koalitionsregering som bildades i stället tvingades ge upp och 1998 hölls nyval. BJP blev åter största parti.

Hindunationalismen växer

Från slutet av 1980-talet hade en konservativ, nationalistisk hinduism vuxit i styrka, främst bland landsbygdens fattiga och i städernas slum men också i en växande medelklass. Gemensam var känslan av att militanta muslimer bredde ut sig på deras bekostnad. BJP använde sig av dessa stämningar.

Symbol för motsättningarna blev Babrimoskén i Ayodhya i Uttar Pradesh i det hinduiska kärnlandet. Moskén byggdes av muslimska invasionsstyrkor för över 450 år sedan ovanpå vad som sägs ha varit ett hinduiskt tempel till guden Ramas ära. BJP ville riva moskén och uppföra ett nytt tempel på platsen. I december 1992 rev uppretade hinduer moskén.

Händelsen ledde till kravaller i stora delar av Indien med över 1 000 döda, främst muslimer. I januari 1993 blossade oroligheterna upp igen, nu främst i Bombay (Mumbai). Mängder av hinduer gav sig på muslimer, högg ihjäl dem och satte eld på deras hus. De fick "hjälp" av stadens undre värld och troligen också hinduiska partibossar som försökte tvinga fram ett nyval.

Den hinduiska nationalismen var delvis en reaktion mot ett separatistuppror i det muslimskt dominerade Kashmir (se Konflikter: Kashmir). Men även globaliseringen fick många indier att vända sig till den egna kulturen, när utländska produkter och främmande idéer trängde in.

BJP vinner regeringsmakten

I valet våren 1998 blev BJP största parti och kunde bilda en minoritetsregering med ordföranden Atal Behari Vajpayee som premiärminister. För att få stöd av en majoritet i parlamentet tvingades dock BJP tona ned sin hindunationalistiska retorik.

Snart besannades farhågor om att en BJP-regering skulle leda till ökade spänningar med Pakistan. I maj 1998 genomförde Indien ett antal kärnvapenprov i öknen i Rajastan och kort därpå avslöjade Pakistan sin länge misstänkta kärnvapenkapacitet med egna provsprängningar. Omvärlden protesterade och båda länderna utsattes för ekonomiska sanktioner från västländer.

Våren 1999 skärptes konflikten i Kashmir sedan muslimsk gerilla gått in i Indien från Pakistan. Strider utkämpades i ett par månader innan indiska styrkor fick övertaget. Framgången gynnade BJP i ett nyval under hösten. Premiärminister Vajpayee bildade en ny koalitionsregering, Nationella demokratiska alliansen (NDA), och fick en betryggande majoritet i parlamentet.

Striderna i Kashmir hade gett Indien internationella sympatier men på hemmaplan hopade sig snart problemen. Den BJP-ledda delstatsregeringen fick kritik för hur räddningsarbetet efter en jordbävning i Gujarat sköttes och en mutskandal i centralregeringen ledde till dalande förtroende för BJP.

Religiöst våld och fredssamtal

Dessutom tog Ayodhyakonflikten ny fart. I februari 2002 tände en muslimsk folkmassa i Gujarat eld på en tågvagn fylld med hinduiska pilgrimer och aktivister på väg hem från Ayodhya där de förberedde tempelbygget. Mordbranden krävde 58 dödsoffer och utlöste upplopp i Gujarat, riktade mot muslimer. Fler än 800 människor dödades. De allra flesta var muslimer. På hösten blossade oroligheterna åter upp i delstaten sedan muslimer angripit ett hindutempel.

Våren 2003 gjorde premiärminister Vajpayee en fredstrevare gentemot Pakistan. Ambitionen var att bli ihågkommen som den politiker som slöt fred med grannlandet efter ett halvt sekel av konflikt. Den utsträckta handen togs emot av Pakistans president Pervez Musharraf. I januari 2004 enades man om att inleda fredssamtal.

Framgångarna med fredsförsöken och med en blomstrande indisk ekonomi gjorde att premiärminister Vajpayee utlyste val i förtid våren 2004. Opinionsmätningar gav BJP ett klart försprång framför Kongresspartiet, nu lett av Rajiv Gandhis änka Sonia Gandhi. Men genom ett starkt väljarstöd på landsbygden, där många inte fått del av ekonomins starka tillväxt, vann Kongresspartiet oväntat valet. Sonia Gandhi avstod åter från premiärministerposten men väntades agera bakom kulisserna.

Kongresspartiet åter vid rodret

Ny premiärminister blev Manmohan Singh, som i 1990-talets början varit finansminister och då börjat öppna och modernisera Indiens statskontrollerade ekonomi. Singh ansågs vara omutbar, vilket gjorde regeringens löften om krafttag mot korruptionen mer trovärdiga. Snart plågades dock Singhs nästan 20 parti stora regering av en rad korruptionsskandaler.

Sommaren 2008 förlorade regeringen stödet från några vänsterpartier efter att ha ökat samarbetet med USA om kärnkraft. Singh försäkrade sig i stället om stöd från det regionala partiet Samajwadi och ett par småpartier och lyckades därefter vinna en förtroendeomröstning i parlamentet.

I spetsen för valförbundet Förenade framstegsalliansen (UPA) vann Kongresspartiet parlamentsvalet våren 2009 med god marginal. Singh blev därmed den första premiärministern sedan Jawarharlal Nehru 1961 att bli omvald efter att ha suttit en hel mandatperiod.

Bakom valsegern låg i hög grad landets goda ekonomi. Oenighet inom oppositionsalliansen NDA bidrog till ett svagt valresultat för BJP. De regionala och kastbaserade partierna gjorde också ett dåligt val liksom kommunisterna som backade i sina fästen i Kerala och Västbengalen. Generellt hade väljarna rört sig mot mitten på den politiska skalan.

Terrorattentat och andra våldsdåd

Premiärminister Singh drev vidare fredsprocessen med Pakistan, men den motarbetades av militanta islamistgrupper, som Lashkar-e-Taiba, med ursprung i Kashmirkonflikten. Grupperna hade utfört en rad bombattentat: i Bombay och Delhi 2005 samt i Varanasi, Bombay och Kashmir 2006 – alla med många civila dödsoffer. I november 2008 angrep tio terrorister under tre dagar sju platser i Bombay, däribland två lyxhotell, en tågstation och ett sjukhus. Resultat: 174 döda och närmare 300 skadade. En grupp med anknytning till Lashkar-e-Taiba tog på sig dådet.

Terrorattentaten undergrävde regeringens ställning genom att avslöja att den inte kunde skydda sina medborgare. De påverkade också Indiens relationer med Pakistan, eftersom Singh ansåg att terroristerna inspirerades och stöddes av krafter inne i grannlandet. En del terrordåd utfördes dock av den inhemska islamistgruppen Indiska mujahedin.

Singh varnade för nya attentat – och de kom. I februari 2010 genomförde en Pakistanbaserad utbrytargrupp ur Lashkar-e-Taiba ett sprängdåd i en restaurang i Pune, med 16 döda och ett 60-tal skadade som följd. I juli året därpå dödades 26 människor och minst 130 skadades i tre samordnade sprängdåd i Bombay. I februari 2013 dödades 17 människor när två sprängladdningar detonerade i Hyderabad.

Samtidigt fortsatte våldet mellan hinduer och muslimer. I Muzaffarnagar i Uttar Pradesh dödades ett 50-tal människor i september 2013 i de värsta religiöst motiverade kravallerna på flera år. I Assam krävdes hundratals dödsoffer i våld mellan folkgruppen bodo och muslimska nybyggare. Det så kallade naxalitupproret i främst nordöstra Indien trappades upp och fick Singh att kalla de maoistiska rebellerna för Indiens "främsta interna säkerhetsutmaning" (se Naxalitupproret).

Modi leder BJP till valseger 

Singhs andra mandatperiod präglades även av korruptionsanklagelser, en försvagad ekonomi och politisk handlingsförlamning. När Singh tillkännagav att han tänkte lämna politiken efter valet 2014 stod Kongresspartiet inför en ledarkris. Partiordföranden Sonia Gandhi sade nej till att bli premiärministerkandidat. I stället valdes hennes och Rajiv Gandhis son Rahul till vice ordförande, samtidigt som han blev Kongresspartiets ansikte utåt i valrörelsen.

Inför parlamentsvalet våren 2014 hade BJP utsett Gujarats karismatiske chefsminister Narendra Modi till sin premiärministerkandidat. Modi var omstridd, också inom BJP, för sina band till mer extrema hindunationalistiska kretsar. Han hade kritiserats för passivitet under de religiösa upploppen i Gujarat 2002. Under valrörlesen tonades dock den hindunationalistiska retoriken ner till förmån för ekonomiska frågor. Många indier hoppades att Modi skulle kunna ge Indien samma höga ekonomiska tillväxt och goda utveckling som Gujarat hade upplevt under Modis tolv år som chefsminister där.

Med Modi som frontfigur vann BJP egen majoritet i parlamentets underhus. Kongresspartiet gjorde ett av sina sämsta val någonsin. Både Sonia Gandhi och Rahul Gandhi ställde sina platser till förfogande men övertalades att stanna kvar. Även Kongresspartiets allianspartier backade kraftigt.

Premiärminister Modi bildade en regering med ministrar från BJP och några små allianspartier. Han presenterade ett ambitiöst handlingsprogram: återskapa folkligt förtroende för statsförvaltningen, öka insynen i regeringsarbetet, samt satsa på skola, vård, vatten, energi och vägar. Modi tillsatte en grupp med uppgift att beslagta svarta pengar. Nya arbetstillfällen skulle skapas, Indien skulle locka till sig fler utländska investeringar, skattesystemet skulle förenklas och inflationen bekämpas. Regeringen skulle även prioritera kampen mot kvinnovåldet och arbeta för goda relationer till grannländerna.

Om våra källor

Indien – Demokrati och rättigheter

Indien är en demokrati, även om bedömare varnar för att den håller på att urholkas inom rättsväsende och medier. Det kan vara livsfarligt att arbeta som journalist där. Inom det politiska system kan allt från kommunistiska ateister till konservativa religiösa verka för sina ideal.

Fri partibildning råder och det finns en stor mängd verksamma politiska partier. Valrelaterat våld förekommer, inte minst i östra och mellersta Indien där den maoistiska naxalitrörelsen (se Naxalitupproret) försöker sabotera valprocessen. Våldsnivån i Kashmir i norr brukar öka i samband med val (se Konflikter: Kashmir). Det har hänt att anhängare till ett visst parti tagit kontroll över en vallokal.

Indier har en grundlagsstadgad rätt att bilda och gå med i föreningar och organisationer. Mötes- och samlingsfriheten respekteras vanligtvis. Organisationerna måste registreras hos myndigheterna för att få verka. Det finns en lag som reglerar mottagandet av gåvor och bidrag från utlandet.

De flesta indier med anställning är inte fackligt organiserade. Fackföreningsrörelsen är splittrad efter religiösa och politiska skiljelinjer och även efter kasttillhörighet. Strejkrätten garanteras, men anställda måste informera arbetsgivaren om en planerad strejk senast 14 dagar innan den ska hållas.

De medborgerliga fri- och rättigheterna har urholkats sedan det hindunationalistiska partiet BJP kom till makten 2014, enligt Freedom House som i sin årsrapport för 2021 nedgraderade Indien från ett "fritt land" till ett "delvis fritt land". Indien har fortfarande samma klassificering. Nedflyttningen motiveras med att människorättsorganisationer har fått svårare att verka, att trakasserierna mot journalister och aktivister har ökat samt att våldet har tilltagit mot främst muslimer.

Försämringarna har accelererat sedan BJP:s valseger 2019, enligt Freedom House. Exempel är polisens tillslag mot protester mot medborgarskapslagarna 2019 och 2020 samt hur nedstängningen av Indien under coronapandemin 2020 slog hårt mot miljontals migrantarbetare.

BJP-regeringen har fått växande kritik för rättsfall mot oppositionspolitiker som kritikerna anser haft politiska motiv. I mars 2023 dömdes Kongresspartiets frontfigur Rahul Gandhi till två års fängelse för förtal ”av alla med namnet Modi” i samband med ett valmöte 2019. Gandhi stängdes tillfälligt av från sin plats i parlamentet tills han i augusti frikändes i högre instans.

Ett år senare greps Delhis chefsminister Arvind Kejriwal, ledare för oppositionspartiet AAP och en skarp Modikritiker, av den indiska ekobrottsmyndigheten. Han misstänks för att ha tagit emot mutor från privatägda företag i samband med upphandlingar när delstaten 2022 tillfälligt avskaffade monopolet på alkoholförsäljning. Gripandet skedde några veckor innan de allmänna valen inleddes den 19 april.

Religiös intolerans anses vara ett växande problem (se Religion), liksom diskriminering av etniska minoriteter och daliter (se Kastsystemet). Regeringarna har försökt komma till rätta med detta, men de har ibland också anklagats för att inte göra tillräckligt åt problemen. Kvotering finns för bland andra lågkastiga och fattiga och man har som mål att ha en tredjedel kvinnliga ledamöter i de lagstiftande församlingarna.

Hatfyllda tal riktade mot framför allt muslimer ökade ”förbluffande” mycket under 2024, enligt en rapport från den USA-baserade tankesmedjan India Hate Lab (IHL). Ökningen på närmare 75 procent jämfört med 2023 var tydligt sammanvävd med BJP och den hindunationalistiska rörelsen, enligt rapporten från IHL. De hatfyllda talen var särskilt vanliga under vårens valrörelse då bland annat premiärminister Modi kallade muslimer för ”infiltratörer”.

Indien anklagas av Human Rights Watch (HRW) för att på ett olagligt sätt deportera bengalispråkiga muslimer i nordöstra delen av landet till Bangladesh. HRW anklagar BJP-regeringen i New Delhi för diskriminering när den godtyckligt utvisar muslimska bengaler, även personer med indiskt medborgarskap. Enligt BJP-regeringen utvisas endast migranter utan korrekt dokumentation.

Korruption förekommer inom rättsväsendet, poliskåren och andra delar av statsförvaltningen samt inom politiken, såväl på delstatsnivå som på nationellt plan. Indien ligger på plats 96 av 180 länder i Transparency Internationals (TI) index över korruptionen i världen (se hela listan här). Under det senaste decenniet har korruptionen i Indien legat på ungefär samma nivå. Jämfört med grannlandet Pakistan är situationen i Indien betydligt bättre.

YTTRANDEFRIHET OCH MEDIER

Författningen garanterar press- och yttrandefrihet. Indisk press har gamla, brittiska traditioner och många publikationer håller hög standard. Pressen är fri, livlig och oberoende av – och delvis mycket kritisk mot – makthavarna. Tidningar och tidskrifter avslöjar ofta missförhållanden och skandaler. Artiklar som bedöms hota den nationella säkerheten kan dock förbjudas enligt lagen Official Secrets Act, som ibland fått en väldigt vid tolkning.

Tidningar och tidskrifter har störst spridning inom städernas medelklass, medan radio och TV är viktigare som informations- och kunskapskällor för det stora flertalet. På landsbygden kan en tidning läsas av fyra–fem personer, ibland ännu fler genom högläsning. På senare år har tidningsläsandet ökat tack vare en växande medelklass och många nya tidningar och tidskrifter har tillkommit.

Användandet av internet och sociala medier ökar. Bland unga människor i städerna är dessa de viktigaste kanalerna till information. Politiska partier driver numera sina valrörelser även via sociala medier för att nå nya väljargrupper.

Trots det öppna debattklimatet och ett stort antal oberoende medier rankas Indien lågt, på plats 151 av 180 länder, i Reportrar utan gränsers (RUG) index över pressfriheten i världen (se hela listan här). Indien ligger på ungefär samma nivå i RUG-indexet som grannlandet Pakistan men får en bättre placering än det talibanstyrda Afghanistan. RUG placerar Indien i den sämsta av fem kategorier för världens länder, vilket betyder att mediesituationen bedöms vara "mycket allvarligt".

Den dåliga placeringen förklaras framför allt med utbrett våld mot journalister. Vissa delar av Indien, som Kashmir och de nordöstra delstaterna, anses vara farliga för journalister. Fler än 90 journalister har dödats i Indien sedan 1992, enligt den USA-baserade organisationen Kommittén för journalisters skydd (CPJ). I CPJ:s index över straffrihet för brott begångna mot journalister 2024, Global Impunity Index, rankas Indien bland de 13 värsta länderna i världen när det gäller att låta mord på journalister förbli ostraffade. Förövarna är oftast poliser, politiker, byråkrater eller kriminella grupperingar.

Ett annat skäl till Indiens låga rankning i RUG-indexet är en tilltagande ägarkoncentration i medievärlden, där många mediebolag ägs av personer med band till BJP-regeringen och premiärminister Narendra Modi.

Reportrar utan gränser har också kritiserat myndigheterna för godtyckliga inskränkningar av yttrandefriheten på internet. I Kashmir blockerar myndigheterna ofta internet när våldsamheter bryter ut i det konfliktdrabbade området.

Det har blivit vanligare att hindunationalister försöker tysta meningsmotståndare, främst via smutskastning i sociala medier men ibland också genom fysiska angrepp. Det har lett till ökad självcensur bland mediearbetare.

RÄTTSVÄSEN OCH RÄTTSSÄKERHET

Det indiska rättsväsendet är uppbyggt efter brittisk modell. Det är välutvecklat och domstolarna ska enligt författningen vara oberoende av den politiska makten. Domarna utses av ett slags kollegium av jurister. Domstolarna är underbemannade och poliskåren är överbelastad och dåligt utbildad. Det är vanligt att domstolarna har så mycket att göra att en anklagad får vänta orimligt länge på sin dom eller att polisen helt enkelt inte bryr sig om att utreda ett brott. 2023 låg över 40 miljoner rättsfall och väntade på att bli hanterade av domstolarna. Över 70 000 av dessa återfanns i Högsta domstolen.

Indiens olika religiösa grupper lyder delvis under olika lagar. Exempelvis kan muslimer dömas i enlighet med de islamiska sharialagarna i civilrättsliga fall, som familjetvister. BJP vill ändra detta så att samma offentliga rätt gäller för alla samhällsgrupper. Många muslimer är kritiska mot detta eftersom de anser att ändringarna är ett led i att avskaffa sharialagarna.

Dödsstraff kan utdömas vid grova brott, men avrättningar verkställs sällan. Under 2000- och 2010-talen avrättades en handfull personer som dömts för terroristbrott, däribland Mohammad Ajmal Amir Qasab, den ende överlevande gärningsmannen efter terrordåden i Bombay 2008. Han hängdes i november 2012. Fyra män som dömts för gruppvåldtäkt och mord på en kvinnlig student på en buss i Delhi 2012 avrättades genom hängning i mars 2020.

Sedan maktskiftet 2014 har Indien uppmärksammats i omvärlden, dels för ökat våld mot minoriteter, dels för en rad grova brott mot kvinnor. Gruppvåldtäkten i Delhi 2012 ledde till offrets död och skapade en uppriven debatt i hela landet. I spåren av denna beslutades att särskilda snabbdomstolar ska inrättas för att pröva brott mot kvinnor, som våldtäkt eller misshandel. 2013 inrättades den första så kallade kvinnodomstolen i Västbengalen.

Enligt Amnesty International utsätts särskilt muslimer för "demonisering" av hårdföra hinduaktivister och en del regeringsvänliga medier. Hatbrott mot daliter är vanligt förekommande. Från 2014 blev attacker mot människor som handlar eller hanterar nötkött eller läder vanligare (kon är ett heligt djur inom hinduismen). Det kan gälla slaktare, kötthandlare eller läderarbetare. Inte sällan innehas dessa yrken av muslimer eller daliter. Angriparna är ofta hinduiska folkmobbar som lynchar offren, ibland påhejade av hindunationalister. Minst ett tiotal mord har skett på detta sätt. BJP-regeringen har fått kritik för att den dröjt alltför länge med att fördöma dessa brott. I juni 2017 försökte den införa ett förbud mot nötköttshandel men stoppades av Högsta domstolen.

Försäljning och konsumtion av nötkött är olagligt i många, oftast BJP-styrda delstater. Även koslakt är förbjudet på flera håll. Attacker utförda av medborgargarden mot ko- och nötköttshandlare, som oftast är muslimer, förekommer fortfarande, ibland med dödlig utgång.

En expertgrupp tillsatt av FN:s råd för mänskliga rättigheter fördömde i en rapport 2023 den indiska regeringens ”långsamma och otillräckliga reaktion” på omfattande människorättsbrott som begicks under ett våldsutbrott mellan folkgrupperna meitei och kuki i Manipur (för bakgrund se Konflikter i nordöstra Indien). Expertgruppen pekade särskilt ut det grova sexuella våldet mot kvinnor och flickor från kuki.

Militären anklagas för grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna i samband med terrorismbekämpning och i arbetet för ökad inre säkerhet i landet. Rapporter om detta kommer särskilt från konfliktområden som Kashmir och nordöstra Indien. Militanta motståndsgrupper anklagas också för allvarliga övergrepp. FN:s råd för de mänskliga rättigheterna riktade 2018 kritik mot Indien för utomrättsligt dödande och "kronisk straffrihet för våld utfört av säkerhetsstyrkorna" i Kashmir. Rådet kritiserar den lag (Armed Forces Special Powers Act) från 1990 som säger att soldater i Kashmir inte kan åtalas utan centralregeringens medgivande.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Indien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Sydasien – kuvad opposition kan slå tillbaka (2024-02-15)
Snabb urholkning av "världens största demokrati" (2023-04-24)

Indien – Inrikespolitik och författning

Förbundsstaten Indien är en republik med ett parlamentariskt styrelseskick. De 28 delstaterna ansvarar för en rad politikområden, men makten ligger i huvudsak hos centralregeringen i New Delhi. Två politiska partier har en särställning: Kongresspartiet som styrde landet i årtionden och hindunationalistiska BJP som regerar sedan 2014. I maktens centrum sitter den populäre men stridbare premiärministern Narendra Modi.

En grundläggande politisk skiljelinje mellan de båda dominerande partierna är att BJP värnar den hinduiska majoritetens intressen (cirka 80 procent av befolkningen är hinduer) medan Kongresspartiet ser sig som beskyddare av Indiens sekulära konstitution som garanterar etniska och religiösa minoriteters rättigheter. 

Parlamentsvalet 2014 blev startpunkten för en stor förändring i indisk politik. Det gav BJP en seger som näst intill krossade det gamla statsbärande Kongresspartiet. I valet fem år senare vann BJP med ännu större marginal. I 2024 års val förblev BJP visserligen klart största parti men backade rejält och förlorade sin majoritet i parlamentets underhus. Oppositionsalliansen India, ledd av Kongresspartiet, gjorde oväntat bra ifrån sig genom satsningar på plånboksfrågor under valrörelsen. 

Narendra Modis regeringar har dominerats av högkastiga hinduiska män från norra Indien, främst BJP-veteraner och män som står premiärministern nära. I den regering som bildades efter valet 2024 ingår förutom BJP också ministrar från mindre stödpartier. 

Narendra Modi från det hindunationalistiska BJP är premiärminister sedan 2014. Foto: Aftab Alam Siddiqui/AP/TT

Bakom BJP:s framgångar ligger Modis popularitet och en politik som kombinerar ekonomiska frågor för hushåll och företag med ”tempelpolitik”. BJP har sina rötter i en konservativ och nationalistisk politik där hinduiskhet (hindutva) ses som en given del av indisk identitet och där muslimer och andra religiösa minoriteter ses om avvikande. För att fånga en större väljargrupp tonade BJP ned hindunationalismen inför valen 2014 och 2019 till förmån för plånboksfrågorna, men detta skedde inte i samma utsträckning inför valet 2024. Flertalet bedömare anser att det gjorde att BJP förlorade väljare utanför sin kärngrupp. 

Kongresspartiet har under senare år genomgått en djup kris. Det har saknat en ledare som kan utmana Modi. Kongresspartiets historiska roll som ledande kraft i Indiens befrielsekamp från kolonialmakten Storbritannien, samt familjen Gandhi/Nehrus särställning (se Modern historia), har minskat i betydelse för många väljare, inte minst unga. Valframgångarna 2024 har dock förutspåtts kunna bli en vändpunkt för Kongresspartiets frontfigur Rahul Gandhi, som i viss mån lyckats skaka av sig bilden som elitistisk (Rahul Gandhi är barn, barnbarn och barnbarnsbarn till premiärministrar). 

Resultaten av BJP:s maktinnehav är blandade. Modi har drivit igenom en rad politiska och ekonomiska reformer, även om alla vallöften inte har infriats. Regeringen har fått beröm för att inga större korruptionsskandaler har inträffat och Modi betraktas som trovärdig på den punkten. Samtidigt har BJP-regeringen fått kritik för att gradvis urholka Indiens demokrati, främst genom ökad intolerans i samhället mot minoriteter, som muslimer och kristna men också daliter (tidigare kastlösa) och oliktänkande, samt genom att begränsa press- och yttrandefrihet. Rättsväsendets oberoende har enligt kritiker minskat under BJP och domstolarna uppges ha använts för att oskadliggöra politiska motståndare (se vidare Religion samt Demokrati och rättigheter).

BJP-regeringen har varit framgångsrik i satsningen på att öppna bankkonton till indiska medborgare samt i digitaliseringen av olika slags transfereringar i samhället. Införandet av ett nytt skattesystem som bättre knyter samman delstaterna till en enda indisk ekonomi har också fungerat hyfsat. 

Under sin första mandatperiod 2014–2019 lanserade BJP-regeringen en reformagenda med bland annat hårda tag mot korruptionen och den svarta marknaden. Modi fick kritik från en rad ekonomer när han 2016 med kort varsel skrotade 86 procent av alla sedlar på den indiska marknaden. Det var ett försök att dra undan mattan för den svarta handeln. Åtgärden drabbade alla indier med besparingar i kontanter (i huvudsak självförsörjande bönder och de som livnär sig inom den informella sektorn) som i många fall förlorade sina tillgångar. 

En svag punkt för BJP-regeringen är Indiens höga och ihållande arbetslöshet, i synnerhet bland den unga generationen. Ett vallöfte om en miljon nya jobb per månad har inte infriats, vilket skapar frustration hos den dryga miljon unga indier som varje månad ansluter sig till landets arbetsstyrka. I sin valkampanj 2024 tryckte oppositionen hårt på det faktum att den höga arbetslösheten består. Modis initiativ "Make in India" syftar till att skapa nya arbetstillfällen och en hög ekonomisk tillväxt genom att locka fler utländska investeringar till landet med förenklade regler för företagen etc.  

Kvinnornas situation har uppmärksammats, i synnerhet efter en gruppvåldtäkt i Delhi 2012 som ledde till offrets död och en upprörd reaktion från samhället. Flera lagar har införts för att stärka kvinnors rättigheter och särskilda "kvinnodomstolar" håller på att inrättas för att påskynda rättsprocesser rörande brott som våldtäkt eller kvinnomisshandel.

Bondeprotester är vanliga, som här utanför New Delhi 2021. Foto: Altaf Qadri/AP/TT

I valtider vänder sig såväl BJP som Kongresspartiet till den stora bondebefolkningen, där många röster finns. Indiens bönder har på senare år genomlidit en kris med sjunkande producentpriser, ökad skuldsättning och svår torka. Många bönder känner sig svikna av politikerna som de anser har brutit vallöften om drägligare levnadsförhållanden för landsbygdsbefolkningen. Bönderna genomför regelbundet stora marscher i protest mot situationen. 

I parlamentsvalet 2019 segrade BJP med en oväntat stor andel av rösterna och för första gången på nästan 50 år omvaldes en premiärminister med ett ökat antal mandat. Kongresspartiet fick ett endast något bättre resultat än i katastrofvalet 2014. 

I augusti 2019 infriade BJP-regeringen ett av sina vallöften när regeringen omvandlade den konfliktdrabbade, muslimskt dominerade delstaten Jammu och Kashmir till två direktstyrda unionsterritorier och fråntog området dess självstyre. Områdena utgör den indiskkontrollerade delen av bergsområdet Kashmir, som även Pakistan gör anspråk på (se Konflikter: Kashmir).

På BJP-regeringens initiativ antogs i december samma år en ny medborgarskapslag av parlamentet. Lagen ger sex religiösa minoriteter i grannländerna Afghanistan, Pakistan och Bangladesh ökade möjligheter till indiskt medborgarskap. Muslimer undantas från möjligheten med motiveringen att de är i majoritet i sina hemländer. Reaktionerna blev starka mot lagen. Många muslimska grupper uppfattade den som diskriminerande, andra grupper motsatte sig att lagen skulle kunna leda till ökad invandring (se Konflikter i nordöstra Indien). Omfattande våldsamma protester runt om i landet ledde till tiotals dödsfall. 

Protesterna mot medborgarskapslagarna fick ett abrupt slut i mars 2020 när coronapandemin nådde Indien. Läs mer om hur pandemin drabbade indierna i Sociala förhållanden och Ekonomisk översikt. 

Efter coronapandemin påverkades Indien av en snabbt stigande inflation och tilltagande varubrist. Regeringen införde 2023 exportstopp för bland annat vete och flertalet rissorter för att öka tillgången på mat på den egna marknaden. 

Modi inledde valupptakten 2024 när han i januari gladde de hindunationalistiska kärnväljarna med att inviga ett hindutempel i Ayodhya i Uttar Pradesh på den plats där Babrimoskén stått i närmare 500 år innan den revs av en hinduextremistisk folkmassa 1992. Rivningen följdes av ett våldsutbrott med runt 2 000 döda och har förblivit ett trauma för många muslimer. BJP har i årtionden lovat sina anhängare att ett Ramatempel ska byggas där Babrimoskén stod. Ironiskt nog förlorade BJP sitt mandat i Ayodhya. 

Under valkampanjen fick Modi och andra BJP-politiker kritik från bland annat Högsta domstolen för ett hårt språkbruk mot muslimer.

Följ händelseutvecklingen i Kalendarium.

Läs om konflikten i Kashmir här.

Läs om naxalitupproret här och konflikterna i nordöstra Indien här.

FÖRFATTNING 

Författningen från 1950 slår fast att Indien är en federation av delstater med egna regeringar, som i vissa frågor lyder under en federal regering för hela landet. Den senare bestämmer över bland annat utrikespolitik, försvar, utvecklingsplanering och valutapolitik, medan delstatsregeringarna ansvarar för skolväsen, sjukvård, busstrafik, allmän ordning, jordbruk med mera. 

Indiens president är statschef och utses indirekt för en femårsperiod, av ett valkollegium bestående av parlamentsledamöter på både federal och delstatlig nivå. Presidenten kan väljas om en gång. Statschefens befogenheter är begränsade. Den verkliga makten ligger hos regeringen i New Delhi, i synnerhet hos dess innersta krets, kabinettet. Regeringen är ansvarig inför parlamentet, i enlighet med det parlamentariska systemet. 

Det lagstiftande parlamentet har två kamrar. Den övre kammaren (rajya sabha eller delstatskammaren) har 245 ledamöter, varav 12 utses av presidenten och övriga väljs indirekt av delstatsparlamenten för en sexårsperiod. En tredjedel av medlemmarna byts ut vartannat år. 

Den undre kammaren (lok sabha eller folkkammaren) får ha högst 550 ledamöter (de är 543 sedan valet 2024). Ledamöterna utses i allmänna val minst vart femte år enligt ett system med majoritetsval i enmansvalkretsar. Presidenten utser därutöver två representanter för den anglo-indiska gemenskapen (ättlingar till engelsmän, ofta med en engelsk far och en indisk mor). Kvotering finns för bland andra lågkastiga (se Kastsystemet) och det finns en målsättning att ha minst en tredjedel kvinnliga ledamöter. Åldersgränsen för att få rösta är 18 år och 25 år för att kandidera i valen. 

Delstaterna och byråden 

Delstaterna styrs på liknande sätt. Högst ställning har guvernören, som dock lyder under delstatsregeringen. Denna är i sin tur ansvarig inför delstatsparlamentet. Guvernören utnämns av presidenten medan delstatsparlamenten utses i allmänna val. Båda har femåriga mandat. I vissa lägen, exempelvis om lag och ordning skulle vara hotade, kan den federala regeringen överta ledningen av en delstat och styra direkt genom guvernören. 

Antalet delstater är 28 sedan 2019, då Jammu och Kashmir omvandlades till två direktstyrda unionsterritorier (se nedan): Ladakh samt Jammu och Kashmir.

Dessa nio enheter styrs direkt av den federala regeringen, även om några lyckats skaffa sig ett utvidgat självstyre. (Se även Karta med delstatslista.)

På lokal nivå finns byråd (panchayat) och byparlament (gram sabha), som också utses på fem år i allmänna val. Meningen är att allt fler uppgifter gradvis ska föras över från framför allt delstatsnivå till lokal nivå, något som går olika snabbt i olika delstater. Ett problem för de lokala organen är otillräckliga resurser. 

Centralmakten och delstaterna 

I Indien med sitt gytter av folkslag, språk, samhällsklasser och olika intressen har politiken ofta setts som en kamp mellan centralmakten och regionerna, där Indiens enhet ibland stått på spel. Många har varnat för en splittring av landet och menat att det vore bättre att i tid dela upp detta jätteland i självstyrande eller oberoende stater. Enligt andra ligger dock Indiens styrka just i att så många olika intressen fått utrymme inom systemet. 

Det brittiska Indien (se Äldre historia) var ingen enhetlig stat utan en mosaik av provinser och furstendömen, de senare i hög grad självständiga. Provinsernas och furstendömenas gränser, inre förhållanden och relationer till centralmakten bestämdes av historiska tillfälligheter och kolonialmaktens intressen. 

Det självständiga Indien organiserades i delstater genom en serie reformer från 1956. När gränserna drogs mellan delstaterna var det främst språken som fick styra. Därmed betonas på ett sätt Indiens etniska splittring. En rad regionala partier, ofta fientliga mot centralmakten, har uppstått. 

Politik och religion 

En av grundstenarna i författningen är att Indien ska vara en sekulär stat, där människors religion inte ska ha någon politisk betydelse. Det är dock lättare sagt än gjort. Religionerna spelar en avgörande roll i vardagen och fungerar som viktiga sammanhållande länkar i detta väldiga land. Därmed får religiösa faktorer stor politisk vikt. Olika grupper kräver att speciell hänsyn ska tas till just deras religion. 

Bland hinduerna finns flera mer eller mindre extremistiska organisationer och partier, och även bland minoriteterna har religionen tagit sig öppet politiskt uttryck. Politikerna har också utnyttjat religiösa motsättningar för egna syften. 

Till viss del kan man se oroligheterna i Jammu och Kashmir, där en majoritet av befolkningen är muslimer, i detta ljus (se Konflikter: Kashmir). 

Ett speciellt fall är sikherna, som tidigare krävde en egen stat, Khalistan. Under 1980-talet växte den sikhiska terrorismen i delstaten Punjab till ett svårt problem för den indiska regeringen, som försökte lösa detta med både morot och piska. Några år in på 1990-talet hade upprorsvågen lagt sig på grund av polisens hårda metoder – de flesta ledande separatister sköts ihjäl – men också för att terrormetoderna fick opinionen i Punjab att ta avstånd från självständighetstanken. 

Terror utnyttjas också av de maoistiska naxaliterna, verksamma främst i nordöstra Indien. Naxaliterna säger sig föra en kamp för de fattigas rättigheter snarare än för en egen stat (se Naxalitupproret). 

Läs om Indiens rättsväsen i Demokrati och rättigheter. 

POLITISKA PARTIER 

Indien har en uppsjö av olika politiska partier. En tendens har sedan 1980-talet varit att de regionalt baserade partierna, med förankring i en enda delstat, har vuxit sig starkare. Viktigt för att få röster är inte bara partiets politiska program utan även dess religiösa, språkliga och etniska grund samt en karismatisk ledare. 

Det hindunationalistiska Indiska folkpartiet (Bharatiya Janata Party, BJP) är landets i särklass största parti. BJP bildades 1980 genom en utbrytning ur Janatapartiet (se Modern historia). Vid grundandet betonade BJP hinduiskhet (hindutva), nationalism och socialkonservatism. I synnerhet under 2000-talet har BJP blivit mer marknadsekonomiskt inriktat och framhåller vikten av ekonomisk tillväxt och utveckling. 

BJP har nära band till den inflytelserika hindunationalistiska frivilligorganisationen Rashtriya Swayamsevak Sangh (RSS), som har ett stort nätverk på gräsrotsnivå. 

BJP bildar tillsammans med 14 mindre partier koalitionen Nationella demokratiska alliansen (National Democratic Alliance, NDA). I den ingår bland andra Lok Jan Shakti Party, Shiv Sena och Shiromani Akali Dal. Lok Jan Shakti var det enda parti som vid sidan av BJP ingick i den federala regeringen 2019–2024. 

Kongresspartiet (Indian Congress Party eller bara Congress) grundades redan 1885 och är Indiens äldsta politiska parti. Det förde Indien in i självständighet 1947. Kongresspartiet har gått från ett närmast socialistiskt präglat idéprogram (särskilt under 1950-talet) till att rymma en rad olika fraktioner, från vänsterinriktade via liberaler till konservativa. Kongresspartiet hade länge en stark partiorganisation som nådde ut i nästan hela landet men den är numera försvagad. Sammanhållande krafter är partiets historiska roll samt familjen Nehru/Gandhi som lett partiet nästan oavbrutet sedan självständigheten. 2022 valdes partiveteranen och daliten Mallikarjun Kharge till ny ordförande. Det var första gången på 24 år som en person utanför släkten Nehru/Gandhi blev partiledare. Senast Kongresspartiet innehade regeringsmakten var 2004–2014. 

I juli 2023 bildade 26 oppositionspartier, däribland Kongresspartiet, valalliansen India (Indian National Developmental Inclusive Alliance) i ett försök att besegra BJP i parlamentsvalet 2024. 

Partier som efter valet 2024 har en relativt stor representation i det federala parlamentet är: Uttar Pradeshs dominerande parti Socialistpartiet (Samajwadi Party) som blev tredje störst i underhuset, följt av Gräsrotskongressen (Trinamool Congress, AITC), med bas i Västbengalen och östra Indien och som bildades vid en utbrytning ur Kongresspartiet. Femte störst blev det regionala partiet Dravida Munnetra Kazhagam (DMK) med bas i Tamil Nadu och Pondicherry. Sjätte parti blev Janata Dal (United) (i delstaterna Bihar och Jharkand). Rashtriya Janata Dal, Yuvajana Sramika Rythu Congress Party (Andhra Pradesh) och antikorruptionspartiet Vanligt folks parti (Aam Aadmi Party, AAP) fick också några mandat.

Andra betydelsefulla partier är Orissas största parti Biju Janata Dal, Indiens kommunistparti–marxisterna (Communist Party of India–Marxist, CPI–M) samt Majoritetens samhällsparti (Bahujan Samaj Party, BSP) under ledning av den kvinnliga daliten (se Kastsystemet) Kumari Mayawati som kämpar för daliternas rättigheter.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Indien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Indien: Modi inte odödlig (2024-06-13)
Val i "världens största autokrati" (2024-04-17)
Sydasien – kuvad opposition kan slå tillbaka (2024-02-15)
Snabb urholkning av "världens största demokrati" (2023-04-24)
Nu blir Indien störst i världen (2023-03-13)
Makten över maten: indisk konflikt när hungern hotar (2021-03-11)
Indisk kraftansträngning mot coronasmittan (2020-03-28)
Nya lagar skapar osäkerhet för Indiens muslimer (2020-03-10)
Ideologi och identitet i centrum efter valet i Indien (2019-06-06)

Indien – Utrikespolitik och försvar

I sitt närområde är Indien en stormakt. Landet söker också en större roll internationellt. Maktambitionerna kolliderar med Kinas växande inflytande i Asien, främst i Indiska oceanen och Himalaya. Indiens konflikt med Pakistan om Kashmir oroar omvärlden, då båda har kärnvapen.

Redan på 1970-talet stod det klart att Indien hade förmåga att tillverka kärnvapen. 1974 gjorde landet sitt första kärnvapenprov. Konsekvensen blev att Nuclear Suppliers Group (NSG), vars 48 medlemmar beslutar om globala regler för internationell handel med kärnenergiteknologi, förbjöd Indien att exportera kärnkraftsteknologi, reaktorer och kärnbränsle för civilt bruk till 45 länder. Förbudet upphävdes först 2008 sedan Indien och USA enats om ett samarbete på kärnenergiområdet (se nedan).

Indien har inte undertecknat ickespridningsavtalet (Non-Proliferation Treaty, NPT), ett fördrag som ingicks 1968 i New York för att hindra spridning av kärnvapen. Inte heller har landet anslutit sig till fördraget om förbud mot kärnvapenprov (Comprehensive Nuclear Test Ban Treaty, CTBT) som tillkom 1996.

Med kärnvapnen vill Indien skapa jämvikt med Kina som också har kärnvapen. Tidigare kände Indien dessutom oro för att ärkefienden Pakistan med Kinas hjälp skulle hinna före Indien med att utveckla kärnvapen. Indien vill också stärka sin position globalt genom att vara en kärnvapenmakt. Indien strävar efter att bli medlem i NSG. USA stödjer strävan, medan Kina har stoppat ett indiskt medlemskap.

Fientligt förhållande till Pakistan

Indiens relationer till Pakistan har varit problematiska sedan Brittiska Indiens delning 1947 (se Modern historia). Tre krig har utkämpats mellan de två staterna: 1947–1948, 1965 och 1971. De två första rörde området Kashmir, som båda länderna gör anspråk på. Det tredje gällde Östpakistans (nu Bangladesh) frigörelse från Västpakistan (dagens Pakistan). Indien ingrep på Östpakistans sida och möjliggjorde bildandet av den nya staten Bangladesh.

Relationerna med Pakistan har gått upp och ned genom åren. Länderna har försökt hålla en dialog vid liv och genomföra regelbundna toppmöten. 1988 ingick de ett avtal om att inte angripa varandras kärnvapenarsenaler.

Samtidigt förvärrades Kashmirkonflikten i slutet av 1980-talet av att muslimska väpnade grupper började kämpa för att bryta loss Kashmir från Indien. Indien anklagade Pakistan för att stödja grupperna, men Pakistan medgav bara "moraliskt stöd". Dessa ståndpunkter gäller än i dag. Mycket tyder dock på att grupper inom pakistanska militären och den militära underrättelsetjänsten ISI aktivt stödjer separatister i Kashmir.

Våren 1999 var ett nytt krig hotande nära. Muslimsk gerilla gick då över kontrollinjen i Kashmir, sannolikt understödd av pakistanska regeringssoldater. Angriparna drog sig tillbaka efter påtryckningar från USA och på grund av en övermäktig indisk militär närvaro i området. Senare samma år undertecknades Lahoredeklarationen, som föreskrev förtroendeskapande åtgärder (nya busslinjer mellan länderna, gemensamma cricketmatcher, etc) som syftade till fred.

Ett bakslag kom i december 2001 när parlamentsbyggnaden i New Delhi angreps av terrorister (se Modern historia). Indien anklagade än en gång Pakistan för att stödja de gärningsmän som utfört dådet. Påtryckningar från USA och Kina, som båda önskar stabilitet i regionen, ledde till att diplomatiska förbindelser återupprättades 2002 och 2004 infördes vapenvila i Kashmir.

Islamistisk gerilla genomförde under 2000- och 2010-talen en rad attentat, såväl i Kashmir som söderut i Indien. Terrordåden i Bombay (Mumbai) 2008 (se Modern historia) ansträngde Indiens förhållande till Pakistan till det yttersta. 2009 återupptogs ändå samtalen mellan de två länderna.

Två stora gerillaattacker mot indiska militärbaser i Kashmir inträffade 2016. När ett självmordsattentat mot en militärkolonn i Kashmir i januari 2019 krävde ett 40-tal indiska soldaters liv hamnade relationerna i ett bottenläge. Indien anklagade Pakistan för dåden, tog bort handelsförmåner och höjde importtullarna för grannlandet. Indiskt stridsflyg angrep gerillafästen i Pakistan, vilket fick grannlandet att göra flygningar över indiskkontrollerat område.

En kris uppstod åter våren 2025 efter ett terrordåd den 22 april i Pahalgam i den indiskkontrollerade delen av Kashmir vilket krävde 24 indiska och två utländska turisters liv (se Kalendarium). Indien anklagade Pakistan för att stödja terroristerna, vilket Pakistan förnekade. Efter en kort tid av ömsesidiga diplomatiska och handelsmässiga åtgärder gick Indien natten till den 7 maj till militärt anfall mot Pakistan och pakistanskkontrollerade Kashmir. Därpå följde fyra dygn med militära angrepp från båda sidor innan en vapenvila ingicks. Vid det laget hade 40 civilpersoner och elva militärer dödats i Pakistan, och 15 civila och fem soldater på den indiska sidan.

I samband med stridigheterna 2025 drog Indien sig ur ett vattendelningsavtal (Indus Water Treaty) från 1960 där Indien förbinder sig att låta floder som har sin källa i Indien rinna vidare in i Pakistan. Pakistan kallade beslutet en krigshandling.

Läs mer om konflikten i Kashmir.

Närmande till USA

Med USA har Indien alltid haft många kulturella och kommersiella band, men de utrikespolitiska kontakterna var länge ganska kyliga på grund av Indiens nära relationer till Sovjetunionen. Sedan Sovjetunionens fall 1991 har Indien närmat sig USA och övriga västvärlden. En bidragande orsak till de förbättrade relationerna är att Indien sedan början av 1990-talet gradvis har öppnat sin marknad för utländska företag.

Indien gav sitt stöd till den USA-ledda globala kampen mot terrorism efter terrorattackerna mot USA den 11 september 2001. Landet bidrog dock inte med soldater till den USA-ledda koalition som 2003 invaderade Irak.

Ett tydligt tecken på Indiens växande inflytande i omvärlden kom när USA och Indien 2005 ingick ett avtal om ett närmare försvarssamarbete. Året därpå bjöd USA in Indien att ta del av det amerikanska civila kärnenergiprogrammet (något som inte erbjöds Pakistan) i utbyte mot att Indien tillät regelbundna inspektioner av icke-militära kärnanläggningar av det internationella atomenergiorganet IAEA. Det civila kärnenergiprogrammet berör kärnkraft för fredligt bruk. I oktober 2008 kunde ett samarbetsavtal undertecknas.

Indiens strategiska betydelse för USA ökade i början av 2010-talet, vilket tydligt avspeglade sig i relationen mellan USA:s dåvarande president Barack Obama och den indiske premiärministern Narendra Modi. Under Modis två första år vid makten träffade han Obama sju gånger. USA:s satsning på Indien ska ses i ljuset av den konkurrens som amerikanerna möter från ett ekonomiskt och strategiskt allt starkare Kina. USA vill se en större indisk militär närvaro i Indiska oceanen som en motvikt till Kinas växande inflytande där.

I januari 2015 ingick de två länderna en pakt som innebar att samarbetsavtalet om kärnenergi för fredligt bruk från 2008 kunde börja förverkligas. Förseningen på sex år berodde på osäkerhet kring skuldfrågan vid en eventuell kärnkraftsolycka i Indien. Under Modis första mandatperiod 2014–2019 stärktes också samarbetet med USA inom handel, försvar, klimatpolitik och terroristbekämpning.

Även Modis relation till Donald Trump (president 2017–2022 och 2025–) beskrevs länge som god. När Trump i februari 2020 besökte Indien undertecknades avtal inom försvar, energi och telekom, men något omfattande handelsavtal uppnåddes inte. Handelsrelationerna har länge varit ansträngda, inte minst på grund av att USA har ett stort underskott i handeln med Indien.

När Modi i juni 2023 gjorde ett statsbesök hos president Joe Biden i USA knöts ytterligare handelsmässiga kontakter, bland annat när sex handelsdispyter inom WTO avslutades. Även inom klimat, försvar och teknologi undertecknades nya samarbeten.

Premiärminister Modi var en av de första stats- eller regeringscheferna som fick besöka Vita huset i Washington efter det att Donald Trump åter installerats som president i januari 2025. Vid besöket, månaden därpå, beslutades bland annat att USA-designade kärnkraftsreaktorer ska tillverkas i Indien (läs mer om besöket i Kalendarium). När president Trump i augusti 2025 införde 50-procentiga importtullar för en lång rad indiska varor (se Tullkriget) hamnade dock såväl de handelsmässiga som de personliga relationerna i ett bottenläge.

Goda relationer till Ryssland

Trots att dåvarande premiärminister Jawaharlal Nehru stakade ut en alliansfri utrikespolitisk kurs för Indien efter självständigheten 1947 – Indien hörde till grundarna av den alliansfria rörelsen – hade landet ett varmt förhållande till Sovjetunionen. De två länderna ingick 1971 ett vänskaps- och samarbetsavtal och Nehru anammade den sovjetiska planekonomiska modellen.

Relationerna kom att förändras efter kommunismens sammanbrott 1989–1991. Samma hjärtlighet finns inte i Indiens förhållande till dagens Ryssland, även om det är gott. Indien köper till exempel ryska stridsflygplan och annan militär utrustning, och ryssarna hjälper indierna att bygga kärnkraftverk. Under den ryske presidenten Vladimir Putin från 2000 har samarbetet mellan länderna utökats inom försvar, handel och terroristbekämpning. Ryssland har dock sett med irritation på hur Indien närmat sig USA och har uttryckt oro över säkerhetssamarbetet mellan Indien, Japan, USA och Australien inom ramen för Quad, vilket inleddes för att hantera Kinas växande inflytande i Asien.

Efter Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 har Indien försökt balansera mellan Ryssland och västvärlden. Indien lade ned sin röst när FN:s säkerhetsråd röstade om att fördöma den ryska aggressionen mot Ukraina. Indiens ambivalens gjorde att Quad inte kunde enas om att fördöma invasionen. Indien följde inte heller USA, EU, Storbritannien, Japan och Kanada i beslutet att införa sanktioner mot Ryssland. Indien fortsätter att köpa exempelvis olja, kol och konstgödning från Ryssland. I november 2022 gick Ryssland om Iran som Indiens största oljeleverantör. Orsaken var rabatterat pris på rysk råolja som en följd av att många andra länder hade slutat köpa rysk olja. Indiens import av rysk olja ökade från 2 procent av den totala oljeimporten 2021 till 20 procent 2022. USA:s höga tullavgifter mot Indien 2025 motiverades bland annat som "strafftullar" för Indiens fortsatta köp av rysk olja.

Indien fördömde de misstänkta krigsförbrytelser som upptäcktes i förorten Butja efter den ryska militärens reträtt från Kievområdet i Ukraina i april 2022, men New Delhi undvek att peka ut Ryssland som ansvarigt för dödandet av civila. Indien lade ned sin röst när FN i oktober samma år röstade om att fördöma Rysslands illegala annektering av fyra regioner i östra Ukraina.

I oktober 2024 införde USA sanktioner mot 19 indiska företag som enligt USA försåg Ryssland med material som användes i kriget mot Ukraina.

Indien bidrar med humanitär hjälp till Ukraina.

Konflikter med Kina

Samtidigt som Indien, liksom många andra länder, gärna vill ta del av Kinas utländska investeringar och den jättelika kinesiska marknaden, har konkurrensen mellan Indien och Kina på det politiska planet tilltagit markant sedan 2000- och särskilt 2010-talet. Konfrontationen syns tydligast när Kina närmar sig den region som Indien ser som sin bakgård: Sydasien.

Kinas långvariga och goda relationer till Pakistan har varit ett hinder för ett närmande mellan Indien och Kina. I synnerhet har Indien vänt sig mot att Kina hjälpt Pakistan att skaffa kärnvapen. På senare tid har Kinas infrastruktursatsning i Pakistan, Den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren (China-Pakistan Economic Corridor, CPEC), utmanat Indien. CPEC-projektet ska förbinda västra Kina med pakistanska hamnar vid Bengaliska viken.

En annan blockering skapades av det korta kriget med Kina 1962 om gränsområdet Arunachal Pradesh i Himalaya. Kriget slutade i ett förnedrande nederlag för Indien. Ett besök av premiärminister Rajiv Gandhi i Peking 1988 kan sägas ha utgjort en vändpunkt. Då slöts handelsavtal, och de två länderna började diskutera gränstvisterna i Himalaya.

År 1993 undertecknades ett avtal om att arbeta för att minska spänningarna längs gränsen, men Indiens kärnvapenprov 1998 innebar ett bakslag. 2003 inträffade ett töväder när Indien erkände Kinas överhöghet över Tibet, men det faktum att Indien hyser tibetanernas andlige ledare Dalai Lama (och har gett honom politisk asyl) och en tibetansk exilregering i Dharamsala är ett fortsatt tvisteämne.

Kina har gett upp alla anspråk på Sikkim, ett område mellan Bhutan och Nepal som numera ingår i Indien. En särskild kommission har tillsatts för att lösa återstående gränsproblem och i juli 2006 öppnades symboliskt ett bergspass mellan Indien och Kina – en del av den gamla handelsleden Sidenvägen. I oktober 2013 ingick Indien och Kina ett avtal om gränsförsvarssamarbete i syfte att undvika konfrontationer i de omstridda, gemensamma gränstrakterna i Himalaya. När Kinas president Xi Jinping ett år senare besökte Indien ingicks en rad samarbetsavtal, bland annat om kinesiska investeringar i Indiens järnvägar samt om handel, rymdforskning och kärnenergi för fredligt bruk.

I juni 2017 uppstod en kris när Kinas armé inledde vägarbeten på Doklam-platån på gränsen mellan Kina och Bhutan. Indien stödjer Bhutans anspråk på Doklam, som i praktiken kontrolleras av Kina. Indien sände soldater till området och ett ställningskrig inleddes som avbröts först i augusti 2017 när Indien först drog tillbaka sina styrkor, och Kina därefter gjorde samma sak. Vägarbetet står nu för fäfot och gränskonflikten är olöst.

Våren 2020 tog sig flera hundra, enligt vissa källor flera tusen, kinesiska soldater in i indiska Ladakh vid den omtvistade gränsen mellan Indien och Kina. Soldater från bägge sidor var inblandade i skärmytslingar vid några tillfällen och båda länderna forslade tungt artilleri och annan militär utrustning till gränsområdet. Spänningen hade ökat mellan länderna i området sedan Indien i augusti 2019 omvandlade delstaten Jammu och Kashmir till de federalt styrda unionsterritorierna Ladakh samt Jammu och Kashmir. Indien anser att den Kinakontrollerade regionen Aksai Chin ingår i Ladakh. Indiens bygge av en ny motorväg till en militärbas i området oroar Peking som därför förflyttat trupper dit.

I juni 2020 dödades minst 20 indiska soldater i en konfrontation med kinesiska soldater längs kontrollinjen mellan Ladakh och Aksai Chin. Sammanstötningen, som inte skedde med eldvapen utan med tillhyggen som stenar och järnrör, beskrevs som den dödligaste sedan 1960-talet.

Diplomatiska samtal förs mellan länderna för att hitta en lösning på situationen. Inför ett Bricsmöte i Kazan i Ryssland 2024 enades Indien och Kina om att återuppta patrulleringen av den omtvistade gränsen i Ladakh, vilken upphörde i samband med våldsamheterna 2020. Trupperna på båda sidor retirerade till den position de hade innan 2020. Som ett led i tövädret återupptog Indien och Kina 2025 den direkta flygtrafiken som legat nere i fem år samt började åter utfärda turistvisum till varandras medborgare. Möten på högsta politiska nivå mellan länderna under året gav ytterligare signaler om ett indisk-kinesiskt närmande i spåren av Trump-regeringens tullkrig.

Sedan 2010-talet har länder som Sri Lanka, Maldiverna, Bangladesh och Seychellerna knutits närmare Kina genom lån och krediter. Med de ekonomiska banden har Kina stärkt sitt inflytande i Indiska oceanen, ett strategiskt viktigt hav för handel med bland annat olja. Indien ser med oro på utvecklingen och känner sig alltmer omringat av Kinaberoende länder i sitt närområde. Indien, USA, Frankrike och Kina bygger landningsbanor och hamnar i önationer som tidigare saknat politisk betydelse. På så sätt försöker man få en bättre militär inblick där. USA har markerat sitt intresse för området genom sin politik kallad The Indo-Pacific Idea.

Erkänner inte styret i Afghanistan

Liksom övriga länder i världen har Indien inte erkänt talibanstyret som tog makten i Afghanistan i augusti 2021. Indien har dock fortsatt att ge humanitärt bistånd till det krisdrabbade afghanska folket via andra kanaler än talibanstyret i Kabul. Indien har bland annat bidragit med vete, covidvaccin, läkemedel och vinterkläder.

Den förra talibanregimen som tog makten i Afghanistan 1996 stod Pakistan nära. Efter dess fall 2001 stärktes relationerna mellan Indien och Afghanistan. Under den afghanska presidenten Hamid Karzai (2004–2014) fick regeringen i Kabul omfattande indiskt bistånd.

Indien hade även goda relationer till den USA-stödda Ghani-regeringen som föll när talibanerna invaderade Kabul 2021. Indien såg då Afghanistan som en central partner i regionen och var en av de största givarna i återuppbyggnaden av det krigshärjade landet. Indien utbildade afghanska regeringssoldater men bidrog inte med trupp till de internationella styrkorna.

Talibanerna har inte sällan attackerat indier och indiska intressen i Afghanistan. I juli 2008 utsattes Indiens ambassad i Kabul för ett terrordåd och minst 41 människor dödades, däribland fyra indiska diplomater och tjänstemän. I afghanska regeringskretsar misstänktes den pakistanska militära underrättelsetjänsten ISI för inblandning i dådet, något som Indien senare uppgav sig ha bevis för. Den indiska regeringen fördömde dådet och förklarade att det inte avskräckte Indien från att fullfölja sitt stöd till den dåvarande regeringen i Afghanistan.

Efter talibanernas återkomst 2021 lät Indien länge den gamla USA-stödda regeringens representanter stanna kvar vid ambassaden i New Delhi och företräda landet. I november 2023 stängdes dock den afghanska ambassaden.

Komplicerade relationer till Bangladesh

Indien spelade en avgörande roll för Bangladeshs tillkomst 1971 och ger omfattande krediter till grannlandet. Trots det har förhållandet mellan de båda länderna ofta varit ansträngt. Motsättningarna har bland annat gällt utnyttjandet av vattenresurserna i de gemensamma floderna (där man dock slöt ett avtal 1996), illegal invandring (se Konflikter i nordöstra Indien) och smuggling från det fattigare Bangladesh till det jämförelsevis mer välmående Indien.

Konflikterna har även rört indiska anklagelser om att Bangladesh skyddar upprorsmakare från det oroliga nordöstra Indien, samt gränsdragningen i Bengaliska viken, där det tros finnas avsevärda mängder gas och olja. Permanenta skiljedomstolen i Haag gav i juli 2014 Bangladesh rätt till drygt två tredjedelar av det havsområde som länderna tvistat om i decennier. Båda parter förklarade sig nöjda med utslaget.

I juni 2015 slöt Bangladesh och Indien ett gränsavtal som innebar att de runt 50 000 statslösa bybor som levde i en mängd enklaver längs den gemensamma gränsen fick välja vilken nationalitet de ville tillhöra. I augusti samma år bytte de båda länderna kontrollen över 162 små enklaver (111 i Bangladesh och 51 i Indien). Flertalet invånare valde att stanna kvar där de bodde. Frågan om enklaverna hade bidragit till att göra relationen mellan länderna ansträngd.

Relationerna till Bangladesh försämrades markant efter den Indienvänliga bangladeshiska premiärministern Sheikh Hasinas fall och flykt till Indien i augusti 2024 (se Bangladesh, Inrikespolitik och författning). Den ansträngda situationen förvärrades av att en hinduisk munk greps för uppvigling i Bangladesh i november samma år. Munken hade kritiserat Bangladesh för att diskriminera den hinduiska minoriteten. Gripandet utlöste våldsamma protester i båda länderna. Indien uttryckte upprördhet över hur den hinduiska minoriteten i grannlandet behandlas. I delstaten Västbengalen, på gränsen till Bangladesh, angreps ett bangladeshiskt konsulat av en uppretad folkmassa.

Sri Lanka, i skottlinjen mellan Indien och Kina

I Sri Lanka drogs Indien in i konflikten mellan tamiler och singaleser på 1980-talet, då den indiska premiärministern Indira Gandhi gav sitt stöd åt den tamilska LTTE-gerillan ("de tamilska tigrarna"). Hennes son Rajiv Gandhi försökte förmå parterna att nå en uppgörelse och 1987 sände Indien en fredsbevarande styrka på över 50 000 man till Sri Lanka för att genomdriva denna. Våren 1990 drogs de sista indiska soldaterna tillbaka.

Indien har därefter varit noga med att hålla sig utanför grannlandets etniska konflikt. Den indiska delstaten Tamil Nadu har fått ta emot stora mängder tamilska flyktingar, som man försökt sända tillbaka, vilket visat sig vara en långdragen process. På senare tid har framför allt de ekonomiska förbindelserna mellan Indien och Sri Lanka stärkts.

I november 2013 bojkottade Indiens premiärminister Singh Samväldets årsmöte i Colombo i protest mot att Sri Lanka inte accepterat omvärldens krav på en oberoende utredning av anklagelserna om grova brott mot de mänskliga rättigheterna begångna av militären under inbördeskrigets slutskede 2009 (se Sri Lanka: Modern historia).

Under Rajapaksaregeringarna 2009–2015 och 2019–2022 drogs Sri Lanka allt närmare Kina genom kinesiska lån och investeringar i infrastruktur. Sri Lanka är i dag svårt skuldsatt till Kina och landet har nära förbindelser med Peking. Det är en utveckling som oroar Indien.

"Buffertstaterna" Nepal och Bhutan

Indien betraktar Nepal och Bhutan i Himalaya som buffertar mellan sig och Kina. Indien har haft stort inflytande över politik och ekonomi i grannländerna genom åren.

1989 försämrades relationerna till Nepal på grund av en handelstvist. Indien stängde då gränsövergångar för det kustlösa Nepal. Först i mitten av 1990-talet löstes konflikten. Indien har även senare använt detta påtryckningsmedel, bland annat 2015 när Nepal skulle anta en ny författning som indiskvänliga madhesier i södra Nepal ansåg missgynnade dem. Många ansåg att Indien gav inofficiellt stöd till madhesifolket när de i protest spärrade av vägar in i Indien. Konflikten avslutades i februari 2016 sedan ett tillägg gjorts till författningen.

Det maoistiska upproret i Nepal från 1990-talet var ett stort bekymmer för Indien som också dras med maoistuppror (se Naxalitupproret). Efter fredsavtalet 2006, när maoisterna segrade i ett val i Nepal, kunde ändå goda relationer upprättas.

I ett försök att balansera Kinas växande inflytande har Modi intresserat sig alltmer för Nepal. När han reste till landet 2014 var det första gången på 17 år som en indisk regeringschef besökte Nepal. Vid ett besök 2018 valde Modi att resa till staden Janakpur, centralort i Nepals enda provins med madhesiskt styre.

Indien har ett stort inflytande över Bhutan genom ett avtal från 1949 som ger Indien i stort sett överhöghet över det lilla kungarikets utrikespolitik. När avtalet omförhandlades 2007 fick Bhutan lite mer att säga till om. Kina har under 2010-talet försökt knyta starkare band till Bhutan, vilket har väckt oro i Indien. Export av vattenkraft till Indien är en av Bhutans viktigaste inkomster. Indien stödjer Bhutan i anspråket på Doklam på gränsen mot Kina (se ovan).

Kanada och sikhisk separatism

Under BJP-regeringen (2014–) har Indiens relationer till Kanada ansträngts markant av att premiärminister Narendra Modi anser att den kanadensiska regeringen har alltför nära kontakter med sikhiska separatister i Kanada som verkar för en egen stat i Punjab ("Khalistan").

Detta färgade den dåvarande kanadensiske premiärministern Justin Trudeaus statsbesök i Indien 2018 då det dröjde en hel vecka innan han fick träffa Modi eller någon annan högt uppsatt regeringsföreträdare. Bakgrunden var Indiens ilska över att Kanada satt upp en sikhisk extremist på inbjudningslistan till en officiell middag med Trudeau i Bombay. Sikhen hade tidigare varit medlem av en förbjuden separatistgrupp och dömts till 20 års fängelse i Kanada för mordförsök på en indisk regeringsminister i Kanada 1986. Mannen avlägsnades senare från inbjudningslistan av Kanada.

Indien reagerade även negativt när Kanada gav tillstånd till en "folkomröstning" om Khalistan i staden Brampton i november 2022. Omröstningen organiserades av en grupp kallad Sikhs for Justice (SFJ). Inför omröstningen påminde Indien den kanadensiska regeringen om ett terrordåd 1985 mot ett plan tillhörande India Airlines, då 329 människor dödades, och som utfördes av sikher bosatta i Kanada (2023 levde 770 000 sikher i Kanada, vilket motsvarar två procent av landets befolkning).

Ett bilateralt möte mellan Trudeau och Modi vid sidan av ett G20-möte i New Delhi i september 2023 beskrevs som frostigt. Några dagar innan mötet hade Trudeau oväntat avbrutit förhandlingarna med Indien om ett frihandelsavtal. Ett mord på en sikhisk separatistledare i Kanada i juni samma år ökade spänningarna, då Trudeau tog upp mordet i det bilaterala mötet med Modi.

I september 2023 anklagade Trudeau Indien för inblandning i mordet på den sikhiske separatisten. Enligt Trudeau fanns trovärdiga uppgifter om att indisk underrättelsetjänst låg bakom mordet. Enligt Washington Post ska en indisk underrättelseofficer ha lämnat uppgifter om den mördade separatisten till den grupp som utförde mordet. BJP-regeringen tillbakavisade uppgiften som "absurd" och anklagade i sin tur Kanada för skydda ”terrorister och extremister”. Indien uppmanade sina medborgare att undvika resor till Kanada av säkerhetsskäl. En indisk underrättelseofficer utvisades från Kanada, som i sin tur kallade hem tiotals diplomater från Indien efter begäran från regeringen i New Delhi.

I november 2023 åtalades ett indiskt underrättelsebefäl av amerikanskt rättsväsende för att tillsammans med en annan indier ha försökt beställa ett mord på en sikhisk separatist i USA.

Relationerna med Kanada försämrades ytterligare när ambassadörerna och fem toppdiplomater i respektive land utvisades. Det skedde sedan kanadensisk polis sagt sig ha bevis för att indiska diplomater och indisk underrättelsetjänst haft kopplingar till brottslig verksamhet på kanadensisk mark, med syfte på mordet 2023 på den sikhiske exilindiern med kanadensiskt medborgarskap.

I en utfrågning inför det kanadensiska parlamentet i oktober 2024 sade landets vice utrikesminister att Indiens mäktige inrikesminister Amit Shah hade beordrat en våldskampanj mot sikhiska separatister på kanadensisk mark. Kampanjen ska ha inneburit att hot, förföljelse och misshandel samt ett mord riktats mot misstänkta. Samma månad varnade kanadensisk underrättelsetjänst för att den indiska regeringen använder cyberteknologi för att ”spåra upp och övervaka aktivister och dissidenter utomlands”. Indien avvisade anklagelserna mot inrikesministern som ”absurda och grundlösa”.

Efter ett skifte på premiärministerposten i Kanada i mars 2025 inleddes försök från båda sidor att förbättra relationerna och i juni kom signaler om att framsteg hade gjorts (se Kalendarium). 

Andra relationer av vikt

Indien och Japan har närmat sig varandra i takt med att Kina vuxit i styrka. Indien får förmånliga lån av Japan, som bland annat har levererat snabbtåg till Indien. Japan deltar tillsammans med Australien i militära övningar mellan USA och Indien på indiska Malabarkusten i väster. Länderna samarbetar även inom energiområdet. Det säkerhetsmässiga samarbetet stärktes och de japanska investeringarna i Indien ökade efter det att Indiens premiärminister Narendra Modi i augusti 2025 besökt Japan.

I augusti 2025 patrullerade Indiens och Filippinernas flottor områden i Sydkinesiska havet tillsammans för första gången, och när Filippinernas president Ferdinand Marcos besökte Indien samma månad undertecknade de två länderna en rad avtal om ökat militärt säkerhetssamarbete.

Indiens relationer till Israel var länge komplicerade, men kontakterna mellan de två länderna tätnade under 2010-talet då flera bilaterala samarbetsavtal inom bland annat handel och teknik slöts. Indien köper också vapen av Israel. Under 2020-talet har de två länderna närmat sig varandra än mer, även om Indien försöker behålla goda relationer också till palestinierna. Premiärminister Narendra Modi fördömde tidigt den islamistiska palestinska organisationen Hamas attentat mot Israel den 7 oktober 2023, då runt 1 200 civila dödades.

Fram till 2022 köpte Indien runt 80 procent av sin olja från Iran. 2018 tog Indien över en del av hamnen i Chabahar i Iran. Med erbjudande om rabatterad olja gick Ryssland 2022 om Iran som Indiens största oljeleverantör. I maj 2024 förnyade Indien och Iran samarbetet om hamnen genom ett avtal som löper på tio år.

Relationerna till Frankrike är goda. När den franska presidenten Emmanuel Macron besökte Indien i mars 2018 ingick de två länderna ett omfattande säkerhetsavtal för området runt Indiska oceanen. Syftet var att skapa en motvikt mot Kinas växande inflytande i regionen. Avtalet innebär bland annat att Indien och Frankrike öppnar sina flottbaser i regionen för varandras marina stridsfartyg. De två länderna undertecknade också ett avtal om franskt tekniskt stöd till bygget av ett kärnkraftverk i Jaitapur i delstaten Maharashtra. Macron utlovade dessutom ökat bistånd till Indiens ambitiösa satsning på solenergi. Indien och Frankrike undertecknade i februari 2025 ett slags avsiktsförklaring att tillsammans utveckla små modulära kärnreaktorer (SME) för civilt bruk. 

Indien har haft ett ansträngt förhållande till Myanmar på grund av att indiska rebeller i nordöst tar sig över gränsen till grannlandet och söker fristad där. Under 2010-talet närmade sig dock Indien Myanmar som är rikt på mineraler. Indien utbildade myanmariska domare samt bistod med att rusta upp hamnen i Sittwe i Rakhine. Indien fördömde militärkuppen i Myanmar i februari 2021 och krävde att våldet mot demonstranterna stoppades. Indien kräver vidare att demokratin återinförs och att alla politiska fångar friges. Relationerna störs också av den flyktingström från Myanmar till östligaste Indien som har blivit resultatet av kuppen.

Regionala och internationella organisationer

Indien tillhör samarbetsorganisationen Brics, där bland andra Ryssland, Kina, Brasilien och Sydafrika även ingår. Brics har en egen utvecklingsbank (New Development Bank, NDB), som ska vara en konkurrent till Världsbanken och IMF.

Ett uttryck för Indiens strävan efter regionalt samarbete är Saarc (South Asian Association for Regional Cooperation), som bildades 1985. Medlemmar är förutom Indien också Afghanistan, Bangladesh, Bhutan, Nepal, Maldiverna, Pakistan och Sri Lanka. Saarcs verksamhet har dock genom åren hämmats markant av konflikten mellan Indien och Pakistan.

En annan regional samarbetsorganisation är Bimstec (Bay of Bengal Initiative for Multi-Sectoral Technical and Economic Cooperation). Tillsammans med Pakistan blev Indien 2017 medlem av den regionala samarbetsorganisationen Shanghai Cooperation Organisation (SCO).

I september 2023 tillkännagav Indien, USA och Saudiarabien att de planerar att utveckla en ny transportkorridor – Den ekonomiska korridoren Indien-Mellanöstern-Europa (Imec) – som ska stärka ekonomisk utveckling genom att främja förbindelser och ekonomisk integration mellan Asien, Persiska viken och Europa. Imec är också ett svar på Kinas enorma infrastruktursatsning Sidenvägsinitiativet som binder samman landet med Sydöstasien, Centralasien, Ryssland och Europa.

Indien ingår i det informella samarbetet Quad tillsammans med USA, Japan och Australien. Samarbetet är tänkt som en motvikt till Kinas växande inflytande i den indo-pacifiska regionen. USA:s nytillträdde utrikesminister Marco Rubio höll ett möte med sina allierade inom Quad redan under sin andra dag på jobbet, i januari 2025. Quad underströk vikten av att arbeta för en ”fri och öppen indo-pacifisk region” och att ”motsätta sig unilaterala handlingar”. Uttalandet tolkades som en tydlig markering mot Kina.

Försvar

Den indiska armén är en av de största i världen, mycket på grund av situationen i Kashmir samt de försämrade relationerna till Kina. Indiens väpnade styrkor består av armén, marinen och flygvapnet samt en reserv på drygt 1,1 miljoner man. Därutöver finns en kustbevakning, bestående av närmare 10 000 man. De halvmilitära styrkorna utgörs av 1,6 miljoner man, varav drygt en kvarts miljon ryms i en gränsstyrka (Border Security Force) i Kashmirområdet. Indien har en militär enhet på Andamanerna och Nicobarerna för att bevaka landets intressen ända bort till Malackasundet i Sydöstasien.

Indien är ett av sex länder i världen som har kapacitet att anfalla med kärnvapen från land, hav och luft. De andra länderna med sådan kapacitet är USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Kina.

Indien har under de senaste årtiondena satsat på en kraftig upprustning av krigsmakten, som numera är förhållandevis modern och har en ökad inriktning på och utrustning för att bekämpa terrorism.

Indien är världens största vapenimportör och svarade för närmare 10 procent av all vapenimport i världen under perioden 2019–2023, enligt Stockholms internationella fredsforskningsinstitut (Sipri). Indien köper vapen från framför allt Ryssland men även från USA, Frankrike och Israel.

Samtidigt har landet ökat den egna vapentillverkningen. Under 2020-talet har Indien öppnat en ny helikopterfabrik, sjösatt sitt första egentillverkade hangarfartyg och utfört ett lyckat prov med en hypersonisk ballistisk robot. Indiens vapenexport är liten men växer snabbt.

Militärtjänsten är frivillig, även om författningen säger att alla medborgare har en plikt att inställa sig till militärtjänst om de blir kallade.

Om våra källor

LÄSTIPS – läs mer om Indien i UI:s webbtidning Utrikesmagasinet:
Mörka moln över nygammal konflikt (2025-05-07)
Indien pressas att välja sida (2024-09-11)
Indien flyttar fram positionerna genom bistånd (2022-08-04)
Giganternas kamp: öga mot öga i Himalaya (2021-12-18)
Xi fick tji – USA satsar på "asiatiskt Nato" mot Kina (2021-06-30)
Kinesiskt vågspel i Sydasien (2020-08-14)
Gammalt gränsgroll bakom ökad spänning Indien-Kina (2020-06-17)

Indien – Ekonomisk översikt

Indien är Asiens tredje största ekonomi efter Kina och Japan. Landet har stora industri- och tjänstesektorer, samtidigt som över halva befolkningen försörjer sig på jordbruk. De ekonomiska skillnaderna är enorma mellan indier som fått ta del av landets modernisering och invånare som inte nåtts av den. Man kan därför knappast tala om en enda indisk ekonomi.

Indien har sedan millennieskiftet haft en av världens snabbast växande ekonomier. Landet har bland mycket annat en egen kärnkraftsindustri, är en stor vapentillverkare och bygger egna rymdfarkoster och bilar. Inom IT-branschen är Indien en av de stora mjukvarutillverkarna. Turistnäringen är också ekonomiskt betydelsefull.

Utvecklingen har gynnats av god tillgång på utbildad arbetskraft samt av väl utbyggda tele- och internetförbindelser. Västländer har ofta förlagt tjänster till det billigare Indien. Samtidigt finns hinder kvar i form av outvecklad infrastruktur, en rigid arbetsmarknadslagstiftning samt omfattande korruption och byråkrati.

Indien är ett lägre medelinkomstland enligt Världsbankens klassificering av världens länder i fyra olika inkomstkategorier. Det är den näst lägsta av fyra inkomstnivåer (se alla länder här). Inom ekonomin finns stora regionala skillnader. I delstaten Orissa lever över hälften av invånarna i fattigdom, i Punjab bara några få procent. Den ekonomiska klyftan är också djup mellan stad och landsbygd. I storstäderna finns en rik elit och en snabbt växande medelklass. I städernas slum och på landsbygden finns fortfarande en förfärande fattigdom.

Långsamma reformer

Den ekonomiska utvecklingen var länge helt statsstyrd och fram till 1980-talet utvecklades den indiska ekonomin långsammare än de flesta andra utvecklingsländers. När den Oxfordutbildade ekonomen Manmohan Singh tog över som finansminister 1991 befann sig Indien i en svår finansiell kris. Singh (senare premiärminister 2004–2014) öppnade landets ekonomi mot omvärlden och sålde ut statliga företag för att locka utländska investerare och sätta fart på ekonomin.

Produktiviteten ökade under 1990-talet när de indiska företagen fick utländsk konkurrens. Andra reformer gick sakta, kanske för att mäktiga krafter inom den stora statliga byråkratin och näringslivet kände sig hotade och motarbetade dem. Privatiseringen av statliga företag gick långsammare än utlovat, och trots nedskurna subventioner gick fortfarande enorma summor till improduktiva statliga företag.

Reformerna fortsatte under den hindunationalistiskt dominerade högerregering som tillträdde 1998. I stort sett har reformpolitiken hela tiden haft stöd över partigränserna och genomförts – om än i långsam takt – oavsett vilket partiblock som suttit vid makten.

Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) såg fattigdomsbekämpning och fördelningsfrågor som särskilt viktiga. Satsningar gjordes på primär hälso- och sjukvård, grundutbildning, samt på ökad sysselsättning och förbättrade livsvillkor på landsbygden. Under den globala finanskrisen 2008–2009 gick regeringen in med ekonomiska stimulanspaket, som satte fart på tillverkningsindustrin och tjänstesektorn.

År 2010 växte den indiska ekonomin åter snabbt. Bara Kinas ekonomi växte snabbare det året. Jordbruksproduktionen var stor, fordonsförsäljningen ökade, liksom utlåningen i bankerna. Indiens ekonomi fick växtvärk, och hög inflation tvingade centralbanken att höja styrräntan sex gånger under året.

En viss avmattning kunde skönjas 2012–2013 då industriproduktionen bromsade upp något, de utländska investeringarna blev färre, handelsunderskottet växte och värdet på den indiska rupien sjönk. Regeringen satsade åter på stimulansåtgärder, bland annat öppnades detaljvaruhandeln för utländska investeringar.

Modis ekonomiska reformer

När Narendra Modi och hans näringslivsvänliga, hindunationalistiska BJP vann regeringsmakten 2014 utlovades allt från en miljon nya jobb i månaden till krafttag mot korruption och svarthandel. En rad reformer sattes i gång i snabb takt. Vissa fick beröm, andra kritik.

Mest rosad blev premiärminister Modi för en framgångsrik satsning på att öppna bankkonton (318 miljoner konton 2014–2018) till indiska medborgare samt för digitaliseringen av olika slags transfereringar i samhället. Införandet 2017 av ett nytt skattesystem som bättre knyter samman delstaterna till en enda indisk ekonomi tycks också ha fungerat relativt bra. Systemet har också ökat skatteintäkterna till statskassan.

Initiativet "Make in India", som syftar till att skapa nya arbetstillfällen och hög ekonomisk tillväxt genom att dra utländska investeringar till tillverkningsindustrin med hjälp av förenklade regler för företagen, har också haft viss framgång. Enligt FN-organet UNCTAD blev Indien ett av världens mest attraktiva länder för utländska investeringar.

Andra förändringar har fått kritik. Det gäller inte minst beslutet i november 2016 att med kort varsel skrota 86 procent av alla sedlar på den indiska marknaden. Det var ett försök att komma åt skatteflykt och pengatvätt, vilket till en del lyckades, men åtgärden drabbade även fattiga med besparingar i kontanter (i huvudsak småbönder och människor som livnär sig inom den informella sektorn). De förlorade i många fall sina tillgångar eftersom de inte hade något bankkonto att sätta in sedlarna på. Vallöftet om en miljon nya jobb per månad har inte infriats, vilket skapar frustration hos den dryga miljon unga indier som varje månad ansluter sig till landets arbetsstyrka.

Tillväxten saktar in

Den hastiga valutareformen i kombination med sjunkande producentpriser inom jordbruket gjorde att många bönder från 2017 fick det allt svårare att klara försörjningen. De började genomföra massdemonstrationer mot den ekonomiska politiken. När delstaterna Uttar Pradesh och Maharashtra i april respektive juni beviljade bönder skuldavskrivningar, växte kraven på detsamma i andra delstater.

I början av valåret 2019 stod det klart att den indiska ekonomin började sakta in och att arbetslösheten hade stigit till rekordnivåer. Efter valsegern vidtog Modi-regeringen en rad åtgärder för att stimulera ekonomin. Den försökte dra nya utländska investeringar till kolgruvorna, tillverkningsindustrin, delar av detaljhandeln och marknaden för digitala medier. Centralbanken beviljade regeringen extra anslag till statskassan.

BNP-tillväxten under 2019 var den lägsta sedan finanskrisen 2008. Inbromsningen berodde bland annat på att de utländska investeringarna minskade och att tillverkningsindustrin saktade in. För att öka den inhemska konsumtionen och den utländska investeringsviljan tillät regeringen ett större budgetunderskott än planerat för 2020. De offentliga kostnaderna tilläts vara högre än planerat och vissa skatter sänktes, till exempel för låginkomsttagare. Jordbrukare fick ökat stöd för satsningar på solenergi. Tanken var att de skulle kunna sälja elektricitet till den lokala elmarknaden.

Landets offentliga sektor sysselsätter fortfarande en oproportionerligt stor andel av arbetskraften. Indien är känt för sin omfattande statliga förvaltning och byråkrati. Indien har också kvar relativt många företag som drivs i statlig regi. Regeringen försöker stödja den privata sektorn genom billigare lån till entreprenörer. Särskilt vill man gynna tillkomsten av medelstora företag, eftersom merparten av de privata företagen har högst en handfull anställda.

Coronapandemin slår mot ekonomin

Indien nåddes av coronapandemin våren 2020. Landets BNP krympte med hela 23,9 procent under det andra kvartalet 2020 jämfört med samma period året innan. Anledningen var den kortvariga men djupa ekonomiska kris som följde av en strikt nedstängning av landet i pandemins början. I april förlorade omkring 122 miljoner indier sina jobb på grund av nedstängningen, enligt den Bombaybaserade tankesmedjan Centre for Monitoring Indian Economy.

I maj presenterade regeringen ett ekonomiskt stimulanspaket som motsvarade 10 procent av BNP. De 266 miljarder dollar som paketet bestod av gick till att underlätta för anställda och för små och medelstora företag som drabbats hårt av pandemin. I juli meddelade Modi att ett 40-tal statsägda kolgruvor skulle säljas ut, vilket beräknades ge 4,3 miljarder dollar i nytt kapital till staten och fler än 280 000 nya arbetstillfällen.

Indiens ekonomi krympte med drygt 7 procent under budgetåret 2020–2021 (från april 2020 till mars 2021). Det var Indiens största ekonomiska nedgång sedan självständigheten 1947. Pandemin skapade massarbetslöshet och tvingade runt 230 miljoner indier ned i fattigdom, enligt en studie från Azim Premji-universitetet i Bangalore som sätter fattigdomsgränsen vid fem dollar per dag.

Den andra coronavågen 2021 påverkade inte ekonomin i samma höga grad, främst beroende på att endast lokala och delstatliga nedstängningar infördes. En beräkning gjord av brittiska Barclays visar att den andra coronavågen kostade Indien 74 miljarder dollar eller 2,4 procent av BNP. Regeringen fick kritik från ekonomer och politisk opposition för att prioritera att hjälpa företag ur krisen i stället för att stödja landets fattigaste invånare.

Ekonomisk återhämtning

En ny global ekonomisk chock följde på Rysslands fullskaliga invasion av Ukraina i februari 2022 samt Kinas nolltoleranspolitik mot covid-19. Varubrist uppstod när flaskhalsar bildades i de internationella transportkedjorna och inflationen rusade i höjden. Centralbankerna svarade med att höja räntorna.

För Indiens del sjönk rupiens värde gentemot dollarn. Men som helhet upplevde den indiska ekonomin en återhämtning under 2022 och 2023, framför allt tack vare en växande tjänstesektor och ökad privatkonsumtion. Under 2023 noterade också industrin en uppgång. Indien har åter en av världens snabbast växande ekonomier. Ett kvarvarande problem är dock den höga arbetslösheten.

Indien har fortsatt att köpa rysk olja trots att västländerna införde ekonomiska sanktioner mot Ryssland efter invasionen. Under 2022 tiofaldigades Indiens import av rabatterad rysk olja och samma år passerade Ryssland Iran som största exportör av olja till Indien. Enligt den statsägda indiska banken Baroda stod Ryssland för 2 procent av Indiens oljeimport 2021 jämfört med 20 procent ett år senare.

I juli 2025 undertecknade Indien och Storbritannien ett omfattande frihandelsavtal, som innebär kraftigt sänkta tullar på handel med vissa varor mellan länderna. Bland annat sänktes tullar på brittisk whiskey, kosmetika, bilar, medicinsk utrustning och elektriska apparater i Indien, och på indiska grönsaker, kläder och skor i Storbritannien.

Indien drabbades liksom övriga världen av höjda tullar på import av varor till USA efter Donald Trumps återkomst som president 2025. I augusti samma år började nya amerikanska tullar på totalt 50 procent gälla för många indiska varor. Dessa inkluderade en 25-procentig "strafftull" på grund av Indiens stora import av bland annat rysk olja (se Kalendarium samt Tullkriget). För att mildra effekterna av tullarna sänkte Indien en rad skatter på allt från dagligvaror till bilar för att uppmuntra privatkonsumtion av indiska varor.

Om våra källor

Indien – Naturtillgångar, energi och miljö

Indien har relativt stora naturtillgångar, men de räcker inte till för att tillgodose hela befolkningens behov. Landet är världens näst största kolproducent, efter Kina, och den tredje största utsläpparen av växthusgaser, efter Kina och USA. Samtidigt satsar Indien på att utveckla förnybara energikällor, främst solkraft och kärnkraft.

Gruvnäringen bidrar bara med drygt ett par procent av landets BNP och sysselsätter en lika stor andel av arbetskraften. Järnfyndigheterna hör till de största i världen. Nästan all järnbrytning sker i delstaterna Orissa, Karnataka, Chhattisgarh, Goa och Jharkhand. Den mesta järnmalmen exporteras.

Koppar, bly, zink och uran utvinns i Bihar i öster och Rajastan i väster. År 2017 upptäcktes stora mängder uran i Andhra Pradesh. Söderut bryts guld och titan, som används inom flyg- och rymdindustrin. Även mangan, krom, kalksten och diamanter utvinns. Slipade diamanter är en viktig exportvara. Indien är självförsörjande på bauxit (råvara i aluminium) och hör till världens största producenter av magnesium, glimmer och silver.

Indiens stora kolfyndigheter håller ibland låg kvalitet och används i huvudsak som inhemsk energikälla. Landet var tidigare självförsörjande på kol men måste numera importera en del. Staten hade länge monopol på kolbrytning men för att öka produktionen privatiserades näringen från början av 1990-talet. Någon större ökning skedde inte, bland annat därför att kolet främst finns i Orissa, Jharkhand och Chhattisgarh, där det folkliga motståndet mot brytningen periodvis varit stort.

Det finns en del fyndigheter av fossilgas (naturgas), som främst används i industrin, och olja. Det största oljefältet finns i havet utanför Bombay (Mumbai). Den egna produktionen täcker inte på långt när den växande inhemska efterfrågan. Runt hälften av gasen och minst 80 procent av den olja som används måste importeras. Samtidigt återexporteras en stor del av oljan sedan den raffinerats i Indien.

Indien har mellan 20 och 30 kärnkraftverk i bruk, och fler byggs eller planeras. Avtal om atomkraftssamarbete finns med USA, Frankrike, Kanada, Australien och Sydkorea. Eftersom Indien är en kärnvapennation har samarbetsländerna varit noga med att avtalen endast gäller civil atomkraft.

ENERGIFÖRSÖRJNING

Energiförbrukningen sker inom två områden: en självhushållande del och en kommersiell. Inom den första används framför allt ved, kogödsel och dylikt. Denna förbrukning försöker regeringen hålla nere eftersom den leder till skogsskövling och jorderosion. Inom den kommersiella delen (industri, transportväsen med mera) är kol den främsta energikällan. Efterfrågan på energi ökar stadigt, dels till följd av en växande befolkning, dels genom moderniseringen av landet.

Fossila bränslen som kol, olja och fossilgas står för cirka 75 procent av Indiens totala energiförbrukning (kol nästan hälften, olja närmare en fjärdedel och fossilgas drygt 5 procent), enligt energiorganet IEA. Drygt 20 procent av energin hämtas från biomassa som ved och kogödsel. Små mängder utvinns ur kärnkraft, solenergi, vindkraft och vattenkraft. Kärnkraften täcker drygt 3 procent av energiförbrukningen men beräknas år 2050 stå för 25 procent. En femtedel av energin som förbrukas utvinns ur förnybara energikällor.

Drygt 70 procent av elektriciteten, som ingår i energiförsörjningen, genereras i koleldade kraftverk. Resten alstras främst ur vattenkraft, fossilgas, vindkraft och solenergi. En liten andel elektricitet produceras även i kärnkraftverken. En fjärdedel av elektriciteten utvinns från förnybara energikällor, enligt IEA.

Indien strävar efter att minska beroendet av fossila bränslen. Satsningar görs på kärnkraft samt på förnybara energikällor som sol-, tidvatten- och vindkraft. En målsättning är att 50 procent av elektriciteten ska alstras ur förnybara källor 2030. Kapaciteten att utvinna solenergi 50-faldigades mellan 2012 och 2022. Samtidigt håller Indien på att bygga ett 40-tal nya kolkraftverk.

I juli 2025 meddelade den indiska regeringen att hälften av elektriciteten som alstras i landet nu kom från förnybara energikällor. Det skulle innebära att målsättningen med 50 procent förnybara källor till 2030 redan uppnåtts, fem år i förväg.

Indien dras med många elavbrott, eftersom staten inte har haft resurser att bygga ut och underhålla elnäten – ett hinder för den ekonomiska utvecklingen. Sommaren 2012 drabbades runt 600 miljoner människor i 20 av Indiens 28 delstater av att elförsörjningen bröt samman under två dygn.

Landets regeringar har länge strävat efter att åtgärda elbristen, bland annat har energisektorn öppnats för privata, även utländska, investeringar. 2018 hävdade regeringen att alla indiska samhällen nu var kopplade till elnätet. Samtidigt saknade över 40 miljoner hushåll fortfarande tillgång till elektricitet.

KLIMAT OCH MILJÖ

Indien är världens tredje största utsläppare av växthusgaser, främst på grund av det stora beroendet av kolkraft. Bara Kina och USA släpper ut mer växthusgaser totalt sett. Men räknat per invånare släpper landet ut relativt lite klimatskadliga gaser och ligger då under genomsnittet bland världens länder. Indien betonar att löften om utsläppsminskningar från fattiga länder förutsätter finansiering från rika länder som själva släpper ut – och har släppt ut – mycket växthusgaser.

I en jämförelse mellan länderna i Sydasien släpper Indien ut störst mängd växthusgaser av alla sju, och räknat per invånare är Indien den näst största utsläpparen, efter den lilla örepubliken Maldiverna.

Indiens utsläpp av växthusgaser ökade konstant fram till 2018 då en brytpunkt kom och kurvan vände nedåt.

Indien har lämnat in en uppdaterad nationell klimatplan (NDC) för hur målen i Parisavtalet ska uppnås. Landet har även lämnat in en långsiktig strategi (LTS) och angett ett mål för nettonollutsläpp till år 2070. Det är ett lågt satt mål jämfört med många andra länder och lägre än vad Parisavtalet anger (vilket är 2050). Kina har satt 2060 som mål, USA och EU har satt 2050. Indien har också som målsättning att 45 procent av landets ekonomiska aktivitet inte ska bidra till ytterligare utsläpp av växthusgaser år 2030.

Indien framträder gärna som ett ledande land när det gäller att förverkliga Parisavtalet. Tillsammans med Frankrike tog Indien 2015 initiativet till att bilda den internationella solenergialliansen (International Solar Alliance, ISA) mellan världens solrika länder. ISA:s målsättning är att snabbt öka utvinningen av solenergi. I den sydliga delstaten Kerala finns en helt solenergidriven flygplats.

I sitt tal på klimattoppmötet COP26 i skotska Glasgow 2021 betonade Indiens premiärminister Narendra Modi begreppet klimaträttvisa, vilket betyder att Indien anser att de rika länder som använt fossila bränslen för att bygga sitt välstånd måste gå före och bli fossilfria först, samt bära merparten av klimatkrisens kostnader. På klimatmötets sista dag fick Indien kritik för att i sista stund, tillsammans med Kina, driva igenom en omformulering i slutdokumentet från att "kolet ska fasas ut" till att "kolet ska fasas ned".

Vid klimattoppmötet COP26 undertecknade Indien och drygt 100 andra länder ett avtal där de lovar att samarbeta för att stoppa förlusten av skogsarealer genom att upphöra med ohållbar industriell skogsavverkning till 2030. Avtalet är en del av ländernas ansträngningar för att sänka koldioxidhalten i atmosfären och bromsa den globala uppvärmningen.

Klimatutmaningar

Indien återfinns i den lägre delen av mellanskiktet i klimatanpassningsindexet ND-Gain som rankar hur sårbara världens länder är inför klimatförändringarna (se hela listan här). Även i en regional jämförelse med övriga länder i Sydasien hamnar Indien i mittfältet.

I ett så stort land som Indien är olika landsdelar drabbade av klimatförändringarna på olika sätt. Extremväder med ovanligt höga temperaturer, hårda stormar eller osedvanligt kraftiga regn är några av effekterna. Andra är torka, översvämningar och ändrade regnmönster. Isen på glaciärerna i bergen i norra Indien är på väg att smälta och grundvattennivåerna i söder riskerar att sjunka till kritiska nivåer. Stigande havsnivåer påverkar kusterna genom krympande arealer.

Allt detta riskerar att leda till osäkrare tillgång på mat, vatten och energi. I förlängningen kan det orsaka försämrad hälsa hos befolkningen, ökad migration och större risk för konflikter om de knappa resurserna.

Övriga miljöproblem

Indien har en rad allvarliga miljöproblem, bland annat brist på rent vatten och fungerande avloppssystem. Industriavfall och avlopp rinner ofta rakt ut i hav och vattendrag. Sopbergen är på sina håll enorma, och giftigt avfall är ett allvarligt problem. Användandet av konstgödning och bekämpningsmedel inom jordbruket anses vara ohållbart stort.

Indien är det land där flest invånare dör årligen på grund av luft- och vattenföroreningar – ungefär 2,3 miljoner om året. Globalt dör omkring nio miljoner människor årligen till följd av luft- och vattenföroreningar. Delhi och Bombay (Mumbai) tillhör världens mest förorenade städer. Enligt en studie från 2019, publicerad i den brittiska medicinska tidskriften The Lancet, dör en miljon människor i Indien varje år av smutsig luft.

En del bedömare varnar för en stundande akut vattenbrist, orsakad av svåra föroreningar, överkonsumtion och klimatförändringar. Uppgifter finns om att hälften av dödsfallen i Indien är relaterade till smutsigt vatten och vattenkrisen leder till höga kostnader för landets ekonomi.

Ungefär en fjärdedel av Indiens landyta är täckt av skog, men skogsarealen minskar på grund av en snabb utbyggnad av städer, vägar och annan infrastruktur samt omfattande användning av brännved. Landet har också problem med illegal eller ohållbar skogsavverkning. Indien har satt som mål att en tredjedel av landytan ska vara skogbevuxen, men när detta mål ska vara uppfyllt har inte fastslagits. Utvecklingen är ojämn inom landet – samtidigt som skog har återplanterats i södra Indien minskar skogsarealen i nordöst.

Olika miljölagar har antagits, men efterlevnaden varierar. BJP-regeringen lanserade 2014 initiativet Clean India Mission (ungefär: Uppdrag gör Indien rent), vars målsättning var att alla indier skulle ha tillgång till fungerande renings- och avloppssystem samt rent bränsle för matlagning senast 2019. Enligt BJP-regeringen är det målet uppnått.

Om våra källor

Indien – Jordbruk och industri

Mer än hälften av de yrkesverksamma indierna arbetar i jordbruket. Under senare år har näringen plågats av långvarig torka och sjunkande producentpriser. Många bönder är skuldsatta och har svårt att försörja sina familjer. Bondeprotester mot jordbrukspolitiken är vanliga. Industrin består av många olika slags grenar och är mycket betydelsefull för Indiens ekonomi.

Mer än halva Indiens yta används för någon form av odling, men en stor del av jorden är ganska mager på grund av jordförstörelse och försaltning. Det är ett resultat av många års hårt befolkningstryck. Att utöka den odlade arealen i någon högre grad är knappast möjligt. Ökad produktion måste i stället uppnås genom effektivare odlingsmetoder. Bristen på jord har lett till ökad konkurrens mellan dem som vill odla livsmedelsprodukter för inhemsk konsumtion och dem som vill odla för export.

Vete och ris är de viktigaste grödorna. Indien är en stor producent av socker (mest för inhemskt bruk) och te (bland annat det berömda teet från Darjeeling) samt av jute. Andra viktiga produkter är bomull, oljeväxter, kaffe, tobak, gummi, kryddor och potatis.

Trots en omfattande utbyggnad av konstbevattningen är mer än hälften av jordbruksmarken fortfarande beroende av monsunregn. Om regnen uteblir något år försämras skördarna drastiskt. Detta har lett till växande skillnader mellan befolkningens levnadsnivå i områden med konstbevattning (främst nordvästra Indien och kring stora floddeltan) och regnberoende områden.

Få lyckade reformer

Alltjämt bedrivs huvuddelen av jordbruket närmast i form av självhushållning. Den största delen av jorden ägs av småbönder. Endast 4 procent av bönderna har mer än tio hektar, drygt 30 procent av enheterna är mindre än två hektar. Närmare en tredjedel av hushållen på landsbygden äger ingen jord alls.

Någorlunda lyckade landreformer har egentligen bara genomförts i delstaterna Västbengalen och Kerala. Där, men också i ökande utsträckning på andra håll, leder den snabba inflyttningen till städerna till att bönder säljer sina jordlotter till grannar, som därmed får större arealer och kan bedriva ett effektivare jordbruk. Allt fler bönder utnyttjar också ny teknik som datorer och internet. Den så kallade gröna revolutionen från 1960-talet har för Indiens del inneburit att landet numera inte bara är självförsörjande på spannmål utan även får ett överskott.

Indien satsar på ökad export, men ännu säljs bara en liten del av jordbruksproduktionen till utlandet. I början av 2000-talet ökade friheten för handel med jordbruksprodukter. Bidragen till bönderna minskade, subventionerna på konstgödsel avskaffades nästan helt. På sina håll ledde detta till omfattande protester – och även en våg av självmord – bland fattiga bönder som inte kunde försörja sina familjer.

Den Kongresspartiledda regeringen (2004–2014) satsade därför på förbättringar för landsbygdsbefolkningen, till exempel utökad konstbevattning, större tillgång till krediter samt jobbgarantier. Statens budgetunderskott steg kraftigt till följd av nya subventioner på bränsle och konstgödsel, samt skuldavskrivningar för bönderna.

Omstridd jordbrukspolitik

År 2013 antogs en lag om rätten till mat, vilken innebar att regeringen åtog sig att köpa upp vete och ris till ett garanterat minimipris från odlarna för att sedan distribuera det till två tredjedelar av landets befolkning till kraftigt subventionerat pris. Det visade sig dock att närmare 40 procent av spannmålet inte kom de behövande till godo utan hamnade på den fria marknaden. Samtidigt valde bönderna, tack vare garantipriset, främst att satsa på dessa grödor på bekostnad av andra som därför måste importeras. Det ledde också till ett överskott av ris och vete som regeringen hade problem med att lagra – en del exporterades, en del blev helt enkelt förstört.

Under BJP-regeringen (2014–) har bondebefolkningen genomlidit en växande kris på grund av sjunkande producentpriser, ökad skuldsättning och den svåraste torkan på årtionden. Många bönder känner sig svikna av regeringen som har utlovat drägligare levnadsförhållanden för landsbygdsbefolkningen. När bönderna genomförde stora protestmarscher lovade regeringen nya subventioner till jordbruket genom statliga köp av fler grödor till minimipris än tidigare. Tiotusentals lokala marknadsplatser skulle också rustas upp.

Men i september 2020 antog det BJP-dominerade parlamentet nya omstridda lagar som innebar att systemet, där alla bönder säljer sina varor till fasta priser reglerade av staten, skulle kompletteras med en fri marknad där bönderna skulle kunna sälja sina varor till vem de vill (även privata aktörer) och till priser som marknaden avgör. Enligt BJP-regeringen skulle beslutet öka böndernas inkomster samt uppmuntra dem till att investera i och modernisera sina gårdar. Lagarna väckte starka motreaktioner hos bönderna som varnade för att den privata sektorn skulle få alltför stort inflytande och att många småbönder inte skulle klara sig i konkurrensen. Efter ett års omfattande bondeprotester valde BJP-regeringen i november 2021 att dra tillbaka de omstridda lagarna. Runt 700 bönder hade då mist livet under de våldsamma demonstrationerna.

Den heliga sebun

I Indien finns omkring en femtedel av all nötboskap i världen. Den indiska kon, sebun, anses helig och får därför varken slaktas eller ätas av renläriga hinduer (som för övrigt ofta är vegetarianer). Ingenting hindrar förstås en hindu från att sälja sin ko till en icke-hinduisk slaktare.

De heliga korna har för västerlänningar länge framstått som ett konstigt religiöst påfund. Men korna bidrar faktiskt till den indiska ekonomin på viktiga sätt: de används som dragdjur, för hinduiska vegetarianer är mjölken en viktig proteinkälla, kospillning är ett viktigt – om än inte så miljövänligt – bränsle och kokadavren, som tas om hand av lågkastiga, ger bland annat hudar och benmjöl.

Boskapsskötseln, möjligen med undantag av buffeluppfödningen, spelar dock ingen större roll för livsmedelsförsörjningen och det gör inte heller fisket, om man ser till Indien i dess helhet. Regionalt, främst i Kerala och Västbengalen, är fisket dock av stor betydelse.

Snabb industriutveckling

Industriproduktionen ökar och sektorn sysselsätter en fjärdedel av den yrkesverksamma befolkningen. Indien har förutom basindustrier som råvaru- och energiutvinning samt kol- och stålframställning även en omfattande textil- och livsmedelsindustri. I landet tillverkas också avancerade teknologiska produkter som datorer och utrustning inom rymd- och flygområdet.

När Indien blev självständigt 1947 tillverkades få varor inom landet. Stora satsningar gjordes därför på att bygga upp en egen, främst tung, industri samlad i jätteföretag som ägdes eller kontrollerades av staten. Industrin växte snabbt under 1950- och 1960-talen men stagnerade under 1970-talet på grund av låg produktivitet, dålig kvalitet och otaliga statliga regleringar.

Ekonomiskt nytänkande från statens sida, framför allt under premiärminister Raos styre på 1990-talet, ledde till en rad förbättringar. Avregleringar genomfördes och skattelättnader infördes. Utländska och indiska privata företag och enskilda personer uppmuntrades att investera. Liberaliseringen av handels- och industripolitiken har bidragit till att främja produktionen, inte minst av konsumtionsvaror som bilar (däribland den inhemska lågprisbilen Tata) och mopeder, elektronik och vitvaror.

Industrins struktur omvandlas

Industrins struktur har också delvis förändrats. De stora statliga företagens betydelse har minskat och i stället har mindre företag vuxit fram. Dessa satsar ofta på högteknologiska produkter, inklusive datorer, men också på mer traditionella varor inom lätt industri och på textiltillverkning. Textilindustrin har visserligen gått tillbaka men sysselsätter tillsammans med livsmedelsindustrin fortfarande ett stort antal människor och har traditionellt haft stor betydelse för landet.

Viss förnyelse är också på gång inom de främsta tunga industrierna som stål- och cementindustri samt kemisk industri. Utvinningen av egen olja och fossilgas (naturgas) innebär mycket positivt för industrin, inte minst för produktionen av den viktiga konstgödseln. Vid sidan av den formella industrin finns också en stor och blomstrande informell marknad för alla slags varor.

Trots försök att sprida industrin över landet är den fortfarande koncentrerad till de tre storstadsområdena Calcutta (Kolkata), där den tunga industrin dominerar på grund av närheten till kol- och järnfyndigheter, Madras (Chennai) och Bombay (Mumbai). Den sistnämnda är Indiens mest industrialiserade stad och där tillverkas allt från bilar och cyklar till läkemedel och kemiska produkter. Bombay är också centrum för textil- och läder- samt filmindustrin. Bangalore (Bangaluru) har de senaste decennierna vuxit fram som ett högteknologiskt centrum med bland annat flygplanstillverkning och en avancerad rymdindustri. Staden är tillsammans med Hyderabad centrum för Indiens IT-industri.

Försöken att sprida ägandet inom den privata sektorn har inte lyckats. Den privata industrin är koncentrerad till ett fåtal stora finansfamiljer, till exempel Tata-familjen.

Om våra källor