Insiktsfullt om Turkiets auktoritära utveckling

I början av sin politiska karriär yttrade Recep Tayyip Erdoğan, Turkiets auktoritäre president, några ord som ofta citeras idag: Demokrati är som en spårvagn, när man har nått ändhållplatsen kliver man av.

Var det för en gång givet att denna turkiska spårvagn skulle stanna vid den auktoritära hållplatsen?

Det kan vi inte säkert veta, eftersom det inte går att göra en omstart från 2002, året när Erdoğans parti AKP (Rättvise- och utvecklingspartiet) för första gången kom till makten – även om det skulle dröja några månader inpå 2003 innan han blev invald i parlamentet, sedan bannlysningen mot honom hävts. Men det fanns ingen determinism i utvecklingen från 2002 och framåt. Tvärtom inledde AKP sitt regeringsinnehav med flera EU-inriktade reformer.

Det påminns vi också om vid läsningen av turkiske exiljournalisten Yavuz Baydars nyutgivna bok, Die Hoffnung stirbt am Bosporus: Wie die Türkei Freiheit und Demokratie verspielt (Droemer, 2018). Där tecknar han en insiktsfull och nyanserad bild av Turkiets moderna utveckling, och flätar den samman med sina egna personliga erfarenheter. Han visar exempelvis hur utvecklingen sannolikt hade kunnat ta en annan riktning om en AKP-pragmatiker som Abdullah Gül, en gång parhäst till Erdoğan men idag en av hans främsta kritiker (om än ofta i det tysta), inte hade lämnat utrikesministerposten och partiledningen för att bli opolitisk statschef åren 2007–2014. Därmed försvann en kraft som hade kunnat tygla Erdoğans makthunger, konstaterar Yavuz Baydar. Han gör det med en tacksam referens till en annan tongivande turkisk journalist, som också har ett förflutet i Sverige, den villkorligt frigivne kolumnisten och statsvetaren Şahin Alpay.

President Erdoğan talar på ett möte i samband med tvåårsdagen av den misslyckade militärkuppen. Foto: Shutterstock

Yavuz Baydar ger flera insikter i varför Turkiets en gång så lovande demokratiseringsprocess kunde förfelas. Boken är skriven på engelska, men är först utgiven på tyska. Det säger mycket om vilken vikt man i Tyskland fäster vid en djupare förståelse av EU:s stora och besvärliga ansökarland, som ligger som en brygga mellan Europa och Asien.

Boken förtjänar en översättning till svenska – och det av flera skäl. När Yavuz Baydar tvingades gå i exil efter kuppförsöket 2016 för att undgå fängelse – något som drabbade många av hans journalistkolleger – gick han i landsflykt för andra gången. Som ung, några år efter militärkuppen 1971, flydde han till Sverige. Sin journalistiska utbildning fick han vid JMK i Stockholm, och där grundmurades hans journalistiska etik, som han senare tog med sig under en framgångsrik journalistkarriär i Turkiet.

Sverige var inte bara av betydelse för Yavuz Baydars egen utvecklingshistoria, utan här har generationer av landsflyktiga intellektuella från Turkiet tagit sin tillflykt, på 1970-talet såväl som idag. Enskilda personers exiltillvaro, vid sidan av Baydars egen, interfolieras i skildringen av Turkiets politiska dramatik.

Efter en tid vid BBC i London valde Yavuz Baydar i mitten av 1990-talet att återvända till sitt hemland. Där kunde han äntligen bevaka händelseutvecklingen på nära håll, bland annat som läsarnas ombudsman för tidningar som Millyet och Sabah (innan de bytte ägare och politisk inriktning), via sin egen talk show på CNN Türk och sedermera som kolumnist i Zaman, då ägd av den turkiskislamiska Gülenrörelsen.

Yavuz Baydar ger inblickar i hur mediekoncerners ägare, som hade större affärsintressen inom andra branscher, lade sig i, stoppade publiceringar och sparkade obekväma röster. Denna bristande respekt för pressfrihet på ägarsidan är en del av förklaringen till varför demokratiseringsprocessen aldrig fick en stabil grundval. Syndromet förstärktes när den allt mäktigare Erdoğan började göra oberoende medier och journalister till huvudfiender, för att till sista fängsla eller med andra medel tysta dem som inte velat böja sig under den politiska makten.

För mig, liksom för många svenska journalister som bevakat Turkiet genom åren, är Yavuz Baydar sedan länge en vän. Jag lärde känna honom i Turkiet sedan han återvänt på 1990-talet, åren före AKP:s första segerval. Som journalistkollega minns jag hur han ofta var på språng på väg till nästa möte eller intervju, men han delade också med sig av sitt stora kontaktnät och sina insikter. Någon opartisk läsare av hans bok är jag därför inte. Om jag saknar något i denna drivet skrivna bok, så är det hur Turkiets ödesdigra felkalkyl i Syrien bidrog till demokratiseringsprocessens förfall.

Med Yavuz Baydar delar jag dock övertygelsen att Turkiet måste gå till botten med sin egen 1900-talshistoria för att demokratin ska få fotfäste. Det gäller såväl folkmordet på armenierna som kurdfrågan. Han citerar en amerikansk Turkietkännare, Howard Eissenstat, som förklarar varför repressionen av kurderna och deras identitet i årtionden varit källan till de värsta formerna av förtryck i Turkiet: tortyr, misshandel, kollektiv bestraffning och krossad pressfrihet. ”AKP lovade att göra slut på denna djälvulscirkel, men har istället förnyat den”.

Republikens dag firas i Istanbul 2015 med bilder på Mustafa Kemal Atatürk. Foto: Alexandros Michailidis/Shutterstock

För att fördjupa förståelsen av varför AKP under de senaste årens maktinnehav har gjort Turkiet till ett alltmer illiberalt och toppstyrt land måste vi söka oss tillbaka till republikens rötter: från det Osmanska rikets nederlag i första världskriget, folkmordet på armenierna och andra orientaliska kristna, till västmakternas strävan att stycka upp Anatolien, något som Mustafa Kemal Atatürk satte stopp för under befrielsekriget och den turknationalistiska stat som han därefter lade grunden till.

För generationer av kemalister har Atatürk sedan dess hyllats som larger than life på ett sätt som påminner om ledarkulten under europeisk 30-talsfascism. Kemalismen, symboliserad av sex pilar, blandar europeisk sekularism med auktoritär militarism och turknationalism. Bland alla byster, statyer och porträtt av Atatürk, som uppförts runt om i Turkiet, finns sådana som bara anger statsmannens födelseår 1881, aldrig hans dödstal 1938, som om Atatürk aldrig kan dö, likt en Kim Il-Sung. Denna gamla kemalistiska ledarkult håller nu på att överskuggas av den som odlas kring Erdoğan, en ledare som växte upp i arbetarkvarter, revanschlysten mot den gamla sekulära eliten, men som idag präglas av megalomani och kanske också av ett mått av paranoia.

Trots sin förkärlek för det Osmanska rikets mäktigaste sultaner och sin önskan att förklena minnet av Atatürk, har den djupt troende Erdoğan på senare år gjort turknationalismen till sin. I början av AKP:s maktinnehav var det inte givet. Baydar påminner om att ingen tidigare regering i Ankara likt AKP har gjort öppningar mot kurderna. Men det var under en period när det fanns fler personer i AKP:s ledning som hade något att säga till om. Många av partiets grundare har idag tagit lämnat partiet och tagit avstånd från Erdoğan – ofta i det tysta för att inte äventyra sin egen säkerhet.

Förstörelse i Diyarbakir under den turkiska militäroffensiven mot kurdiska PKK hösten 2015. Foto: Shutterstock

I parlamentsvalet i juni 2015 skakades Erdoğan om rejält, då AKP bara fick drygt 40 procent av rösterna. Därefter valde han att bryta fredsprocessen med det förbjudna PKK – och den kurdiska gerillan svarade med att ta till vapen. Med hjälp av detta krig byggde Erdoğan upp sin allians med det turknationalistiska MHP. Därigenom kunde han säkra den väljarbas som han behövde för att få igenom författningsändringen 2017, som ledde till närmast oinskränkt presidentstyre. I sommarens parlamentsval, där oppositionen inte hade en chans genom de statslojala mediernas dominans, avskaffades premiärministerposten. Erdoğan har därmed minimerat risken för en revolt inom sitt eget parti.

Genom presidentstyret kan han regera genom dekret och har direkt inflytande över domstolar, centralbanken och utnämningsmakt för exempelvis universitetsrektorer. Som partiledare för AKP kan han samtidigt styra över parlamentet. Trots sin väldiga arbetsbörda ägnar han sig åt micromanagement, som få eller ingen i de egna leden vågar säga emot.

Yavuz Baydar ger intressanta perspektiv även på Gülenrörelsens uppgång och fall – en rörelse som i början av AKP:s regeringsinnehav spelade en viktig roll för att förse det nya maktpartiet med statstjänstemän och officerare, utbildade vid Gülenrörelsens skolor och lärosäten. Brytningen kom efter Geziprotesterna sommaren 2013. I slutet av samma år gick Gülenrörelsens tidningar ut med braskande korruptionsavslöjanden om Erdoğan och hans närmaste krets. Men Gülenrörelsen hade, som Baydar visar, också politiska avsikter: lojalisterna till den turkislamiske exilpredikanten Fethullah Gülen ville själva säkra makten. Det misslyckades de fatalt med under den ödesdigra kvällen den 15 juli 2016, när ett militärt kuppförsök kunde stoppas av folkmassor som Erdoğan manade ut på gatorna (via en mobilintervju på FaceTime).

Människor firar i Istanbul att man lyckades stoppa det militära kuppförsöket i juli 2016. Foto: Shutterstock

Erdoğan hade sannolikt fått förhandstips om vad som var på gång. Det som följde blev en civil statskupp från hans sida. Den har slagit brett och oförsonligt mot allehanda kritiker. Erdoğan vill ha lydiga medborgare, företagare, medier och politiker. Hans beundran för Vladimir Putin går igenom på många sätt, också vid hans önskan att köpa det ryska luftvärnsrobotsystemet S-400, trots att Turkiet är ett Natoland.

När Yavuz Baydar betraktar sitt hemland från exilen konstaterar han sorgsen att Turkiet ”som hade alla grundläggande förutsättningar till en glänsande framtid” tvingas vänta åtminstone till nästa generation innan förhoppningarna om demokrati kan infrias.