Oroande auktoritär utveckling i Bolivia

Den 28 november godkände den bolivianska konstitutionsdomstolen en begäran av regeringspartiet MAS som möjliggör omval av sittande president utan begränsning. Den nuvarande presidenten Evo Morales har varit president sedan 2006 och hittills omvalts två gånger. I beslutet hänvisade domstolen till den interamerikanska konventionen om mänskliga rättigheter och gör tolkningen att det skulle innebära en allvarlig kränkning av dessa om man begränsar en presidents möjlighet till omval. Det hör till saken att Bolivias nya konstitution förbjuder omval av sittande president mer än en gång och att konstitution godkändes i en folkomröstning med 60 procents majoritet så sent som 2009.  

Inför presidentvalet 2014 gjordes tolkningen att Morales första omgång inte skulle räknas eftersom detta var under den gamla konstitutionen. Dessutom förlorade regeringen en folkomröstning som arrangerades i februari 2016 just för att ändra konstitutionen och möjliggöra omval av Evo Morales. Reaktionen mot dessa uppenbara brott mot gällande konstitution och demokratiskt fattade beslut blev stora demonstrationer i La Paz och landets nästa största stad Santa Cruz.

Evo Morales, Bolivias förste president av indiansk härkomst, kom till makten 2006 efter ett presidentval där han fick en betryggande majoritet i ett land där den indianska befolkningen, som utgör ungefär halva befolkningen, har utsatts för ett omfattande förtryck under århundranden. Morales viktigaste åtgärder blev därför att genomföra flera reformer som garanterar indianbefolkningens rättigheter och värdighet för vilket han har fått ett omfattande internationellt erkännande. En undervisningsreform genomfördes för att stärka indianspråkens ställning och öka intaget till primär- och sekundärskolan. En ny konstitution utarbetades för el Estado Plurinacional, den flernationella staten, för att markera att landet rymmer olika kulturer med lika värde.

Karnevalsfirande i La Paz. Foto: Woodvillage/Shutterstock

Den nationella kontrollen över landets omfattande råvarutillgångar – framför allt naturgas – stärktes och statens och kommunernas inkomster från hanteringen ökade avsevärt. De ökade statliga inkomsterna användes för omfattande infrastrukturinvesteringar och förbättrad samhällelig service. Ett kontantbidragssystem infördes för 40 procent av befolkningen, som ger ekonomisk grundtrygghet för pensionärer, havande mödrar och familjer med barn i skolan. Allt möjliggjordes genom de kraftigt ökade råvarupriserna, förstärkta av den snabbt ökande kinesiska efterfrågan på världsmarknaden, som skapade en omfattande  ekonomisk boom i landet.

Vad är det då som har hänt? Varför vidtar en regering som i många avseenden genomfört en internationellt respekterad reformpolitik med omfattande inhemskt stöd så uppenbart antidemokratiska åtgärder?

Förklaringen finns delvis i en pågående förändring av landets ekonomiska utveckling. Bolivia har haft ett stark ekonomisk tillväxt med latinamerikanska mått mätt. Löneinkomsterna har vuxit kraftigt och de flesta bolivianer har fått förbättrade levnadsförhållanden (se faktaruta).

Denna trend har nu vänt definitivt med de sjunkande naturgaspriserna. Den årliga tillväxten är nu lägre, ca 3,5 procent, och makroekonomin som tidigare sköts exemplariskt ansvarsfullt av regeringen börjar få växande balansproblem. Budgetunderskottet växer liksom underskottet i handels- och bytesbalansen. Exportinkomsterna har nästan halverats jämfört med 2014. Valutan boliviano  är kraftigt övervärderad och som en följd konkurreras den inhemska produktionen ut av billig import.

Arbetare i en silvergruva i Potosí. Foto: Shutterstock

Strukturellt förklaras utvecklingen av landets historiska gissel, det omfattande beroendet av exporten av råvaror, som inte har brutits. Trots stolta målsättningar i statliga utvecklingsplaner är förädlingsgraden i ekonomin alldeles för låg och den utlovade diversifieringen har i stort sett uteblivit (se faktaruta).

Den snabbt växande ekonomin och det ökade välståndet har utan tvekan varit ett av de främsta skälen till Evo Morales valframgångar i tidigare val, men med dessa nya ekonomiska perspektiv och utmaningar är den politiska framtiden för MAS-regeringen mycket mera osäker, vilket säkert bidrar till dess nervositet.

Den andra och minst lika viktiga förklaringen står att finna i den politiska ledarstilen, MAS uppbyggnad som politiskt parti och det sätt som den politiska förändringsprocessen under Evo Morales har genomförts sedan 2006.

När Evo Morales lyftes fram som en folklig ledare och så småningom också som presidentkandidat var det olika sociala rörelser och fackföreningar i landet som backade upp honom. Det var som ordförande för kokaodlarnas fackförening – ett uppdrag han fortfarande har kvar – som han växte fram som folklig ledare. Indianrörelserna liksom olika NGO:s stöttade honom också som ledare, och delar av medelklassen backade upp honom som presidentkandidat eftersom de såg honom som garant för en mer inkluderande och fredlig utveckling för landet jämfört de konfliktfyllda som rått de tidigare årtiondena.

Partiet MAS, Movimento al Socialismo (Rörelsen mot socialism), är egentligen en sammanslutning av olika folkliga och sociala organisationer och mer en valplattform än ett politiskt parti med en välfungerande intern partidemokrati. Och det är denna lösliga partiorganisation som präglat partiet med en stark toppstyrning från ett fåtal ledare vid sidan av Morales själv. Den mest prominente är Álvaro García Linera, en vit intellektuell och före detta gerillaledare, som också varit landets vicepresident sedan 2006. Morales och García Linera är ett radarpar och han framstår för många som den som ständigt finns i Morales bakgrund, drar i de politiska trådarna och verkställer de tyngre och obekväma politiska besluten.

En annan är David Choquehuanca, utrikesminister 2006–2017, den främste uttolkaren av partiets filosofi Vivir Bien (attleva väl), i harmoni med naturen och traditionell indiansk livsfilosofi och tradition. Den spekulerades länge i att Choquehuanca skulle vara en naturlig efterträdare till Morales, men han manövrerades överraskande bort och tvingades lämna utrikesministerposten i början av 2017.

Företagarna, framför allt i den ekonomiska huvudstaden Santa Cruz, befann sig de första regeringsåren i en totalkonfrontation med regeringen och hotade med att begära autonomi för delstaten Santa Cruz, vilket möjliggörs av den nya författningen. Denna motsättning har nu succesivt förbytts i ett slags ömsesidig förståelse och respekt där flera överenskommelser görs i skymundan mellan de båda.

Protestmarsch mot byggplaner i indianreservatet Tipnis. Foto: Foto: Raraoz/Creative Commons

Indianrörelsen är numera splittrad och viktiga delar av låglandsindianerna, som är en minoritet jämfört med höglandsindianerna, är i opposition till Morales sedan flera år tillbaka. Den långvariga konflikten kring utnyttjande av indianreservatet Tipnis i departementet Cochabamba och regeringens planer att bygga en väg tvärs igenom reservatet – vilket många bedömare hävdar främst ligger i kokaodlarnas intresse – är en av anledningarna.

Den danska internationella biståndsorganisationen IBIS anklagades år 2013 för att blanda sig i konflikten mellan regeringen och låglandsindianerna och utvisades. Några månader tidigare hade regeringen anklagat den amerikanska statliga biståndsorganisationen USAID för att konspirera i landet och stängt deras verksamhet. Internationella enskilda biståndsorganisationer, som fortfarande är verksamma i landet, bland annat svenska Diakonia, vittnar om en omfattande kontroll och allehanda försök från regeringen att systematiskt försvåra deras och samarbetspartners verksamhet genom nya kontrollåtgärder och förtal i den regeringsvänliga delen av pressen.

Självcensuren växer i media och regeringen går ofta till frontalangrepp mot de tidningar som fortfarande vågar kritisera dem. Under parollen vi är inte motståndare till pressfrihet, men vi kan inte acceptera tidningar som ljuger, trappas nu kampen upp ytterligare från regeringen mot regeringskritisk publicitet. I mitten av november genomfördes en uppmärksammad aktion från några höga diplomatiska företrädare från EU-länder, bland andra Sveriges chargé d´affaires, där de uttalade sitt stöd för den kvarvarande oppositionella pressen genom att besöka den regeringskritiska dagstidningen Página Siete.

I akademiska kretsar och från företrädare för tankesmedjor och andra som försöker vidmakthålla en kritisk debatt vittnas om växande svårigheter i form av nya kontrollåtgärder och retroaktiv lagstiftning från regeringen för att försvåra och på sikt omöjliggöra denna verksamhet. De få utländska biståndsgivare som fortfarande finns kvar i landet, däribland Sverige, berättar om ökade svårigheter att samarbeta med regeringen. En del väljer att anpassa sig och sväljer förtreten för att kunna fortsätta biståndssamarbete med staten,  andra styr över pengarna till att främst stödja arbetet för att vidmakthålla mänskliga rättigheter och enskilda organisationers verksamhet.    

 Expresidenten Carlos Mesa har försökt samla oppositionen. Foto:  Inter-American Dialogue/Creative Commons

Det tragiska i denna situation är att den politiska oppositionen är försvagad och splittrad och fortfarande inte har återhämtat sig från den stora valförlusten 2005. Någon given kraftfull ledare finns inte. Det senaste året har Carlos Mesa – president under en kortare period innan Morales kom till makten – försökt framstå som ett samlande namn för motståndet mot den allt mer auktoritäre presidenten. När allmänna val till domare genomfördes i landet i början av december förespråkade Mesa blankröstning som en protest mot konstitutionsdomstolens beslut någon vecka innan att ge möjlighet för Morales att ställa upp igen. Resultatet blev ca två tredjedelar blankröster och endast en tredjedel röster för de dommarkandidater som redan tidigare godkänts av senaten där MAS har två tredjedelars majoritet. En kraftfull demonstration av väljarna mot brotten mot landets konstitution och de växande auktoritära tendenserna.

Men flera tvekar om Carlos Mesa är tillräckligt stark och samlande – han saknar bland annat ett eget politiskt parti – för att kunna vara en vinnande motkandidat mot Morales i presidentvalet 2019. I de tre presidentval där Morales har vunnit har han segrat med en betydande majoritet på mellan 54 och 61 procent av rösterna.

Samtidigt tilltar den internationella isoleringen av Bolivia. Vid sidan av Kuba, Nicaragua och Venezuela – det som återstår av Chávez-vänliga länder på kontinenten – har nu Bolivia enbart Kina, Ryssland och Iran som nära utrikespolitiska bundsförvanter. Vid det toppmöte som Bolivia arrangerade för gasproducerande länder i november hyllades storvulet Ekvatorialguineas president och diktator Teodor Obiang genom att ge honom landets finaste utmärkelse, El Cóndor de los Andes. I anslutning till ceremonin uttalade Morales sin djupa beundran av presidenten och hans förmåga att sedan 1979 lyckas få 90 procent av rösterna i varje presidentval, medan Morales själv enbart brukar få 60.

Frågan är om dessa växande auktoritära tendenser och en ekonomi på nedgång är tillräckligt för att stoppa Evo Morales omval i slutet av 2019? Och skulle MAS vara beredda att acceptera en valförlust och förlora sitt maktmonopol eller finns det risk för en utveckling med venezuelanska förtecken även i Bolivia? Kommer Bolivia att bli en alltmer isolerad ö av vänsterpopulism i en latinamerikansk omgivning som politiskt snabbt rört sig högerut de senaste åren? Eller är MAS och de folkliga rörelser som en gång stod bakom partiet förmögna att inse att en fortsättning av deras politiska projekt kräver ett skifte av politisk ledare i tid och ett accepterande av grundläggande demokratiska principer inför framtiden?