Sverige i oväntad särställning

Hösten 2015 offentliggjorde Säpo uppgifter om att 125 svenskar vid tidpunkten stred för terrorgrupper i Syrien och Irak. Närmare 300 hade de senaste åren rest ut för att strida. Det står nu klart att omfattningen av resorna till i första hand Islamiska statens (IS) område utgör ett nytt fenomen som är mycket större och involverar fler personer än vad tidigare kartläggningar och bedömningar utgått från. Med hänsyn till folkmängden tycks Sverige i fråga om antal jihadister inta en oväntad särställning, med svårbedömda konsekvenser för landets säkerhet.

Attackerna i USA den 11 september 2001 innebar att terrorism med jihadistiska förtecken i ett slag definierades som ett akut internationellt säkerhetshot. Men för flertalet mindre västländer, däribland Sverige, uppfattades inte detta hot som i första hand riktat mot dem. Först efter 2006 började en hotbild kopplad till jihadism successivt växa fram i Sverige.

I denna process samverkade flera faktorer. Sveriges exponering i konfliktområden ökade gradvis genom den växande svenska insatsen i Afghanistan. Mer direkt var dock effekten av en annan regional konflikt. Efter den etiopiska interventionen i inbördeskriget i Somalia 2006 började rekrytering till terrorgruppen al-Shabaab bland personer med somaliskt ursprung i Sverige. En katalysator var förmodligen att en av al-Shabaabs ledare fram till 2005 varit bosatt i Sverige. Bakom rekryteringen låg en dynamik mellan globala ideologiska strömningar och lokala eller regionala konflikter. Denna dynamik hade först visat sig i Afghanistan/Pakistan, därefter i Somalia och kom sedan med ännu större genomslag att gälla Syrien/Irak efter 2013.

Men för Danmarks och Sveriges del tillkom dessutom efter 2006 en annan och svårförutsedd konfliktkatalysator i form av reaktionen på Jyllands-Postens Muhammedkarikatyrer och senare konstnären Lars Vilks rondellhund. Muhammedkrisen ökade ländernas exponering som direkta mål för våldshandlingar på ett helt annat sätt än mer abstrakta politiska och militära förhållanden.

Den jihadistiska subkulturen
I november 2010 publicerade Säpo den dittills mest ingående offentliggjorda kartläggningen av vad man definierade som våldsbejakande islamistisk extremism i Sverige. Den lägesbild som tecknades var allvarlig men knappast alarmerande. Sammanlagt beräknade man att det fanns omkring 200 personer aktiva i en jihadistisk subkultur, bestående av löst sammanhängande nätverk ofta beskrivna som kompisgäng, där flertalet personer hade kontakt med varandra direkt eller indirekt. Subkulturen var ett utpräglat storstadsfenomen och avspeglade de rådande demografiska förhållandena, inte minst i förorterna. Grupperna i denna subkultur hade, liksom andra extrema rörelser, en tendens att avskärma medlemmarna för att stärka den egna identiteten. Denna bild av en miljö av tätt sammanhållna smågrupper förstärkte intrycket att fenomenet var relativt lätt att överblicka och hålla under uppsikt. Säpo medgav dock att det fanns mörkertal. Dessa gällde bland annat den låga andelen kvinnor i materialet, något som man misstänkte kunde bero på att kvinnorna i lägre grad hade direkt koppling till detekterbar säkerhetshotande verksamhet men att deras roll i nätverken just därför var lätt att underskatta.

Fortfarande 2010 bedömde inte Säpo jihadismen i Sverige som något akut säkerhetshot, tvärtom. Extremistmiljöerna var begränsade och antalet personer föreföll vara relativt konstant år från år. Visserligen skedde nyrekrytering och radikalisering, framför allt på individnivå, men detta uppvägdes av att andra samtidigt lämnade miljöerna. Inget tydde enligt kartläggningen på en tilltagande radikalisering i Sverige. Det våld som bejakades handlade i allt väsentligt om andras våld och tog sig uttryck i olika understödjande aktiviteter för operationer i andra världsdelar. Endast ett fåtal personer bedömdes stödja tanken på våldshandlingar i Europa. Den övergripande slutsatsen i kartläggningen var att personer och grupper visserligen kunde begå våldsbrott men att jihadismen, enligt Säpos bedömning, inte utgjorde ett problem på samhällsnivå, även om den kunde utgöra ett hot mot enskilda personer utomlands och i Sverige. Detta var i princip samma bedömning som dessförinnan gjorts av höger- respektive vänsterextrema gruppers våldspotential.

Terrorhotet muterar
Bilden av jihadismen i Sverige som ett tämligen väl avgränsat, konstant och i huvudsak internationellt inriktat fenomen kom emellertid snabbt att förändras. I september 2010, kort innan kartläggningen publicerades, ändrades för första gången den svenska bedömningen av terrorhotet mot landet från två till tre på en femgradig skala. Orsakerna till den förhöjda hotnivån angavs inte på annat sätt än att det rörde sig om ett hot som var specifikt men inte omedelbart förestående. Under kort tid kom sedan två allvarliga terrorrelaterade händelser att inträffa, först det misslyckade självmordsattentatet i centrala Stockholm den 11 december 2010 och sedan gripandet vid årsskiftet av ett antal svenska medborgare som förberett ett angrepp mot Jyllandspostens redaktion i Köpenhamn. Självmordsbombaren, den svenske medborgaren Taimour Abdulwahab, hänvisade för sin del i ett meddelande som distribuerades i samband med dådet till Lars Vilks teckningar och till den svenska närvaron i Afghanistan. Till saken hör att det inte var dessa händelser som föranlett den förhöjda hotnivån och att det visade sig att självmordsbombaren tidigare var helt okänd för den svenska säkerhetspolisen.

Förändringen i den övergripande hotbilden 2010–2011 var i ett avseende större än vad utfallet visade. Självmordsbombaren uppfattades mera som en obehaglig påminnelse om ett latent hot men i själva verket avstyrdes ett för Sverige förödande terrordåd enbart genom gärningsmannens egna misstag, inte genom myndigheternas åtgärder. Fallet Taimour Abdulwahab visade också att det fanns större luckor i Säpos kartläggning än vad de tidigare bedömningarna gett uttryck för och att dessa luckor också gällde den farligaste kategorin, alltså personer med avsikt och förmåga att begå terrorbrott i Sverige.

Den syriska mobiliseringen
Medan 2010 års kartläggning tonat ner det omedelbara hotet från våldsdåd i Sverige och framför allt med svenska samhället som mål betonade man istället betydelsen av resor till konfliktområden och den roll återvändare på sikt skulle kunna spela. Framförallt sågs de som potentiella rekryterare och symboler i de grupperingar de tillhörde men också som ett växande potentiellt terroristhot i Sverige. Resandeströmmen var dock 2010 fortfarande ett begränsat fenomen och hade under de föregående fem åren handlat om sammanlagt ett 30-tal personer. 2010 års kartläggning konstaterade att alla kända fall dittills av svenskar som velat ansluta sig till väpnade islamistiska extremistgrupper rest till antingen Somalia eller gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan.

Den arabiska våren 2011 sågs inte inledningsvis som en avgörande omvärldsfaktor i detta sammanhang. I sin årsrapport för 2011 skrev Säpo om risken för ökat flyktingspionage från repressiva regimers sida som den huvudsakliga förändringen i säkerhetshotet. 2013 betecknades däremot jihadistresorna som ett tilltagande problem, samtidigt som man fortsatte att tona ner signifikansen. Enligt Säpos dåvarande analyschef Johan Ohlsson handlade det om en handfull individer och han bedömde att de flesta som återvände inte skulle utgöra något allvarligt säkerhetshot. Målet för resorna hade nu växlat från Somalia och Waziristan till Syrien, ett mål som dessutom var lättare att nå från Sverige.

I en departementspromemoria från justitiedepartementet om våldsbejakande extremism i Sverige som lades fram i januari 2014 var de tidigare bedömningarna från 2010 i stort sett oförändrade, framför allt att jihadistmiljöernas omfång i huvudsak var konstant. Liksom 2010 sågs dessa miljöer som ett mindre hot mot Sverige än andra politiska extremistgrupper med ett program för svensk samhällsomstörtande verksamhet. Någon radikaliseringsvåg kunde man heller inte upptäcka, men däremot ett förändrat mönster där beslut att resa till framför allt Syrien kom tidigare i radikaliseringsprocessen. Samtidigt fanns nu en första tydlig varningsflagg: totalt minst 75 personer bedömdes ha rest till Syrien och detta skilde sig markant från den trend som tidigare iakttagits. Islamiska statens framväxt och dess stora militära och propagandistiska framgångar under sommaren 2014 blev just en sådan omvärldsfaktor som tidigare bedömningar pekat på som betydelsefulla för förändringar i jihadistmiljön i Sverige. Säpos siffra på närmare 300 jihadister från Sverige innebär att den tidigare kartläggningen antingen underskattat grupperingarnas storlek, eller att en snabb och inte förutsedd nyrekrytering ägt rum. Siffran 300 utgörs dessutom enbart av de fall som är kända av Säpo. Andra uppskattningar, bland annat av antalet personer med svenskt personnummer som vårdats för krigsrelaterade skador inom den svenska sjukvården, tyder på att det också här kan finnas ett betydande mörkertal.

Kriminalisering eller samhällsinsatser?
Svenska myndigheter och politiker har under 2015 på allvar börjat varsebli jihadistresorna och den bredare radikalisering som dessa utgör ett tecken på. Reaktionen handlar både om ett omfattande förebyggande arbete, där inte minst erfarenheter från Danmark spelar en viktig roll, och försök att lagstiftningsvägen avskräcka från eller förhindra resor. Frågan om förbud mot det som man nu definierar som terrorismresor kompliceras av att ett sådant inte självklart underlättar ett förebyggande arbete. Både en förebyggande myndighetssamverkan ute i samhället och en skärpt lagstiftning är dessutom tidskrävande processer som initierats först på ett sent stadium i den förändring som de svenska jihadistmiljöerna synbarligen redan genomgått. Det är åtgärder som i första hand kunde förväntas ge en förebyggande effekt, men som initierats i efterhand.

Det på kort sikt allvarligaste i ett svenskt säkerhetsperspektiv är förmodligen att det kraftigt ökade antalet jihadister som rest till och återvänt från Syrien/Irak samtidigt ytterligare undergräver den tidigare bedömningen att antalet personer med kapacitet att utföra attentat i Sverige är litet, eller att denna våldspotential inte utgör ett hot mot samhället.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.