Rysk jihadism ändrar form

Jag åker metro i Moskva så gott som dagligen. Varje gång tåget stannar upp nere i underjorden på grund av trafikstockningar längre fram grips jag av samma tanke: Om det har skett igen? Om någon har sprängt sig?

Terrordåd är något man aldrig kan utesluta i Moskva. Sedan 1990-talet har den radikala islamismen i norra Kaukasien varit ett av de allra största säkerhetshoten i Ryssland. Islamismen uppfattas av Kreml som en fara för den ryska statens existens eftersom det handlar om mer än terrordåd: nämligen risken för att ryska staten sprängs sönder inifrån om islamisterna tar över i Tjetjenien, Ingusjien och Dagestan. Vladimir Putins första stora uppdrag som nyvald president 2000 var att återta kontrollen över Tjetjenien. Han gjorde det genom att bruka en nivå av våld som saknade motsvarighet sedan kriget i Afghanistan.

Kaukasiskt emirat
När den tjetjenska självständighetsrörelsen vaknade i början av 1990-talet var den inte i första hand islamistisk. Ledaren Dzjochar Dudajev var en sekulär Sovjetgeneral som visserligen kallade sig muslim och för syns skull framställde sig som troende, men som framför allt prioriterade den politiska kampen för självständighet.

Mycket snabbt tillkom det religiösa elementet. Terroristledaren Sjamil Basajev hade kopplingar till al-Qaida och uttalade tidigt ambitionen att skapa ett emirat som skulle omspänna stora delar av norra Kaukasien: Tjetjenien, Ingusjien, Dagestan och Kabardinien-Balkarien. När han mördades 2006 av ryska säkerhetsstyrkor hade han några av de värsta terrordåden i rysk historia på sitt samvete, framför allt belägringen av en skola i Beslan 2004.

En av Basajevs viktigaste samarbetspartner var den saudiarabiska legosoldaten Ibn al-Khattab. Han importerade utländska legosoldater och lade tillsammans med Basajev grunden för den väpnade jihadismen i Ryssland. Även al-Khattab mördades av ryska säkerhetsstyrkor, år 2002.

Efter al-Khattabs och Basajevs frånfälle har jihadismen ändrat natur i norra Kaukasien. Basajev var en karismatisk ledare som gav intervjuer till västerländska journalister och genomförde komplicerade terroroperationer som krävde en stor mängd invigda, förutom Beslan bland annat gisslandramat vid sjukhuset i Budjonnovsk 1995. De senaste årens terrordåd har involverat mycket färre personer och ofta gått ut på att enskilda självmordsbombare går ner i tunnelbanan eller stiger på bussar för att spränga sig i luften. Inte sällan är de kvinnor.

Sociala medier
Ledarna för terroristcellerna påstår sig ibland ingå i ett nätverk med syfte att grunda ett emirat i norra Kaukasien, men i praktiken verkar de inte agera särskilt koordinerat. De rekryterar via sociala medier och har nära band till vissa salafistiska predikanter som samlar kretsar av trogna omkring sig. I Ryssland kallas alla radikala islamister för salafister eller wahhabister, samlingsnamn som inte har mycket med den korrekta definitionen av salafism eller wahhabism att göra.

Ofta har dessa predikanter fått sin religiösa utbildning i Syrien, Egypten eller Turkiet. De står därför i opposition till den traditionella sufiska läran, som är den rådande i både Tjetjenien och Dagestan. Den försvagades under Sovjettiden då religionsutövande var förbjudet och kunskaperna i islam urholkades. När Sovjetunionen föll samman sändes stora grupper unga män till länder i Mellanöstern för att studera islam. Idag befinner sig många av dem i konflikt med det lokala prästerskapet.

Konflikten mellan de så kallade salafisterna och de traditionella sufierna är särskilt tydlig i Dagestan, som i motsats till Tjetjenien är ett multikulturellt område med stor språklig mångfald. Den politiska makten är inte distinkt utan uppdelad mellan flera olika maktcentra. Korruptionen är omfattande, vilket innebär att en stor del av maktutövandet är informellt och myndigheternas agerande inte är genomskinligt.

År 2012 mördades den sufiska imamen Said Afandi, som konsekvent hade fördömt de radikala islamisterna och förespråkat en dialog mellan sufier och salafister (här avses salafister som inte brukar terror). Sedan dess har både sufiska och salafistiska imamer mördats i ett tiotal attacker i Dagestan, som idag befinner sig i ett ständigt lågintensivkrig på flera fronter. Det pågår framför allt mellan underjordiska extremiströrelser och ryska underrättelsetjänsten FSB. Mindre bombdåd, attacker mot polisstationer och dödsskjutningar är återkommande problem. De radikala islamisterna utför dels attacker mot myndigheter, dels mot privatpersoner, exempelvis affärsägare som säljer alkohol. Det har lett till en omfattande laglöshet i Dagestan.

Sysslolöshet och frustration
FSB försöker återta kontrollen med uttalat hårda och ofta godtyckliga metoder, bland annat genom att kidnappa och tortera till döds unga män som misstänks för samröre med extremisterna. Människorättskränkningarna i Dagestan är systematiska och har påtalats i flera år av Amnesty International och Human Rights Watch. De är också en av de bakomliggande orsakerna till radikaliseringen bland unga. Utbredd arbetslöshet har skapat sysslolöshet och frustration som islamisterna effektivt har utnyttjat. Det betyder inte att alla som till exempel spränger sig i luften är arbetslösa unga – Mariam Sjaripova som tog livet av sig själv och 26 andra personer i Moskvas tunnelbana 2010 var utbildad matematiker och undervisade i datakunskap i sin dagestanska hemby.

Situationen i Tjetjenien är stabilare utåt sett. Tjetjenien har bara ett enda maktcentrum: president Ramzan Kadyrov som bekämpar extremisterna genom att framställa sig själv som islams väktare. Han har grundat ett islamskt universitet i delrepublikens huvudstad Groznyj och säger sig företräda den traditionella kaukasiska formen av islam. Samtidigt har Kadyrov infört regler för hur tjetjenska kvinnor ska klä sig, något som står helt och hållet i konflikt med tjetjensk tradition där kvinnors klädsel är hennes familjs och inte centralmaktens angelägenhet. Lärarna på det islamska universitetet har fått sin utbildning i Mellanöstern och det är tveksamt huruvida den form av islam som de lär ut har så mycket med den tjetjenska sufismen att gör, vilket är vad Kadyrov framhåller.

Också i den dagestanska huvudstaden Machatjkala har jag stött på försök att mota radikaliseringen genom att grunda så kallade islamska högskolor där lärarnas kompetens ofta är påfallande svag. En lärare jag träffade sade till kvinnliga studenter att de ska bära huvudduk eftersom det skyddar dem mot bröstcancer. Dylikt nonsens är ett talande exempel på den förvirring och okunskap som råder i religiösa frågor och som också leder till att fältet har lämnats fritt åt extremisterna.

Jihadister till Syrien
Kremls strategi för att behålla kontrollen över norra Kaukasien är att placera ut lojala vasaller som gör grovjobbet mot att de får frihet att agera enligt eget gottfinnande. Det har till nöds fungerat i Tjetjenien, men definitivt inte i Dagestan. Även om Tjetjenien är ett betydligt lugnare område än Dagestan finns det under ytan ett växande motstånd mot Kadyrovs diktatoriska styre, vilket inte är förenligt med tjetjensk tradition. Kadyrov i sin tur utnyttjar den radikala islamismen och signalerar till Kreml att han är den enda som kan hålla jihadisterna stången. Tills vidare får han därför agera tämligen fritt – i brist på alternativ. Samtidigt oroas både Kreml och den ryska underrättelsetjänsten av Kadyrovs tilltagande självsvåldighet, som uppdagats i exempelvis utredningarna kring mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov i början av året där Kadyrov har skyddat en av de huvudmisstänkta och vägrat låta ryska polisen förhöra honom.

Sedan kriget i Syrien bröt ut 2011 har en mängd jihadister från Dagestan och Tjetjenien lämnat landet för att delta i kriget på islamisternas sida. Minst 4 000–5 000 ryska medborgare beräknas idag ha anslutit sig till Islamiska statens styrkor. Även om Putins beslut att delta i Syrien med flygräder har flera bevekelsegrunder tvivlar jag inte på att hans rädsla för att dessa islamister ska återvända är uppriktig. Situationen i norra Kaukasien kan vändas till ett krig på nolltid om vissa förutsättningar råkar falla på plats. Den saken är Putin mycket medveten om och det är den som driver honom till att å ena sidan slå ner islamismen med hård hand, å andra sidan se mellan fingrarna på Kadyrovs öppna trots mot centralmakten.

Flygkatastrofen i Sinai i oktober, som av allt att döma var ett verk av terrorister, innebär en ny situation för Putin. Hittills har terrordåden i Ryssland varit kopplade till centralmaktens kamp mot islamisterna inom landets gränser. Nu har det blivit ett internationellt krig som kan påverka ryssar var som helst och som eventuellt leder till flygförbud för ryska flygbolag inte bara till Egypten, utan till flera andra länder.

– Världspolitikens nuvarande komplexitet kräver att vi trappar upp kampen mot terroristerna både i vårt land och utomlands. Det är livsviktigt att framhäva kopplingen mellan militanta ryska medborgare och internationella terroristgrupper och deras sponsorer, sade Putin den 20 oktober om en färsk rapport från FSB, som hävdade att man dödat 112 och arresterat över 500 ryska terrorister under årets första nio månader.

För Putin personligen är det minst lika viktigt att framstå som en handlingens man, en järnnäve som inte visar någon pardon mot terroristerna. Men under hela den tid jag har bott i Ryssland har man år efter år visat upp just detta – terrorister som ”elimineras” i specialoperationer – utan att islamisterna på något avgörande sätt har försvagats.

Den här texten publicerades ursprungligen i UI:s tidskrift Internationella Studier nr 4 2015.