Danmark – Modern historia

Några år efter andra världskrigets slut gick Danmark med i först FN och sedan Nato. På 1960-talet blev landet en del av frihandelssamarbetet Efta men det övergavs under det kommande årtiondet för  medlemskapet i EG. Vid omvandlingen till EU på 1990-talet lyckades Danmark hålla sig utanför vissa delar av samarbetet. Inom inrikespolitiken konkurrerade socialdemokraterna om makten med ett mittenhögerblock.

Även om Danmark inte hade bidragit så mycket till segern över Nazi-Tyskland i andra världskriget accepterades ändå landet, tack vare motståndsrörelsens insatser, som allierat med segrarmakterna. Danmark kunde därmed gå med i FN från organisationens grundande 1945.

Förhandlingar med Sverige och Norge om ett skandinaviskt försvarsförbund misslyckades, eftersom Norge och Danmark ansåg det nödvändigt att knyta sig till västmakterna, medan Sverige ville behålla sin alliansfrihet, bland annat av hänsyn till Finland som efter kriget tvingades underteckna en så kallad vänskaps- och biståndspakt med Sovjetunionen. 1949 var Danmark, Norge och Island med och undertecknade Atlantpakten, som snabbt utvecklades till försvarsalliansen Nato. Men Danmark gjorde liksom Norge två förbehåll: kärnvapen får inte stationeras på danskt territorium i fredstid och utländska trupper får inte permanent baseras i landet.

Vid 1940-talets slut var Danmark fattigt. Men Marshallhjälpen från USA till det krigshärjade Europa och etableringen av Organisationen för europeiskt ekonomiskt samarbete (OEEC, numera OECD) blev början på två decennier med snabb ekonomisk tillväxt och ökad välfärd. Framför allt växte industrin och servicesektorn.

Den politiska arenan dominerades av två block: Venstre och Konservative folkeparti till höger om mitten samt socialdemokraterna med visst stöd från Socialistisk folkeparti på vänsterkanten. Därtill kom det lilla men inflytelserika mittenpartiet Radikale venstre.

Ekonomisk kris och EG-medlemskap

1970-talet innebar stora förändringar inom ekonomi och inrikes- och utrikespolitik. Eftersom Danmark hade sagt nej till kärnkraft var landet beroende av kol- och oljeimport. Dessutom hade Danmark under många år haft underskott i statsbudgeten och i sitt ekonomiska utbyte med omvärlden. Landet var sårbart när oljekrisen 1973–1974 medförde en femfaldig prisökning på olja. Ekonomin drabbades hårt och arbetslösheten växte.

De gamla partierna förlorade väljare och flera nya små partier valdes in i folketinget, däribland det populistiska missnöjespartiet Fremskridtspartiet, lett av den egensinnige Mogens Glistrup.

Danmark gick tillsammans med Storbritannien och Irland 1973 med i EG (numera EU). Därmed lämnade Danmark frihandelssammanslutningen Efta som Danmark varit med om att grunda 1960 tillsammans med bland andra Sverige, Norge och Storbritannien. Beslutet att gå med i EG föregicks av en folkomröstning i vilken 63,5 procent av väljarna röstade ja till förslaget.

År 1982 förlorade den socialdemokratiska regeringen sitt stöd i folketinget från Radikale venstre som istället valde att stödja en ny borgerlig koalitionsregering under Poul Schlüter från Konservative folkeparti. Schlüter-ledda regeringar styrde därefter landet i mer än tio år fram till januari 1993. Genom en stram ekonomisk politik och en internationell högkonjunktur lyckades de vända den ekonomiska utvecklingen. Budgetunderskottet minskade och den danska kronans kurs låstes till den stabila tyska D-marken. Inflationen sjönk medan produktionen och exporten växte. Arbetslösheten förblev dock hög.

Utrikespolitiken präglades under 1980-talet av en partipolitisk strid. Socialdemokraterna i opposition kunde inte gärna profilera sig genom att angripa den ekonomiska politiken efter deras eget misslyckande och siktade i stället in sig på säkerhetspolitiken. På endast detta område kunde de räkna med stöd från Radikale venstre och därmed få majoritet i folketinget, om de bara gick emot den politik de själva i åratal fört i någorlunda enighet med de borgerliga partierna. Tillsammans med Radikale venstre och Socialistisk folkeparti tvingade socialdemokraterna regeringen att ta avstånd från vissa Nato-beslut (se Utrikespolitik och försvar).

Efter folketingsvalet 1988 gick dock Radikale venstre i stället med i regeringen och därmed var en ytterst problematisk tid inom dansk utrikespolitik i stort sett slut. Efter omvälvningarna i Öst- och Centraleuropa från 1989 anslöt sig socialdemokraterna åter till den utrikespolitiska huvudlinjen.

Undantag från Maastrichtfördraget

Sommaren 1992 höll danskarna en folkomröstning om Maastrichtfördraget, som innebar att EG skulle stärkas och omvandlas för att bli EU med bland annat en ekonomisk och monetär union (EMU) med gemensam centralbank och valuta. Tillsammans med den borgerliga regeringen förespråkade Socialdemokratiet ett ja till EU, men partiet lyckades inte få med sig sina väljare. Omröstningen slutade med en övervikt för nej-sidan på drygt 1 procentenhet (50,7 procent mot 49,3).

En kompromiss utformades iss som grund för en ny folkomröstning. Målet var att få Socialistisk folkepartis ledning att ställa sig bakom ett ja. Partiet fick därmed avgörande inflytande över kompromissens utformning och krävde att Danmark skulle stå utanför vissa delar av fördraget. EU accepterade fyra danska undantag. Danmark slapp bland annat delta i valutaunionen EMU, i det rättsliga och polisiära samarbetet och i ett eventuellt försvarssamarbete (seUtrikespolitik och försvar). Därmed fick danskarna en förevändning att hålla folkomröstning igen. I maj 1993 röstade de ja till Maastrichtfördraget.

År 1993 avgick Schlüters regering efter en skandal kring justitiedepartementets behandling av tamilska asylsökande. Socialdemokratiet bildade under Poul Nyrup Rasmussens ledning en minoritetsregering med Radikale venstre, Kristeligt folkeparti och det lilla mittenpartiet Centrum-Demokraterne. Regeringen satt kvar efter valet 1994, men utan Kristeligt folkeparti som föll ur folketinget.

Inför 1997 års budget försökte regeringen förgäves göra upp med den borgerliga oppositionen för att utplåna underskottet i statsbudgeten. Men regeringen tvingades istället vända sig vänsterut till Socialistisk folkeparti och Enhedslisten, som gick med på en budgetuppgörelse i utbyte mot ökade sociala satsningar. Följden blev att Centrum-Demokraterna lämnade regeringen inför hotet att koalitionen skulle bli fortsatt beroende av vänsterpartierna. Socialdemokratiet regerade då vidare med enbart Radikale venstre.

Ny folkomröstning om EMU

Vid folketingsvalet 1998 vann Socialdemokratiet och statsminister Nyrup Rasmussen med minsta möjliga marginal (176 röster på Färöarna). Valets stora segrare blev Dansk folkeparti, som kom in i folketinget med 13 mandat. Partiet hade bildats 1995 av Pia Kjaersgaard som efter en lång maktkamp blivit avsatt som ledare för Fremskridtspartiet. Partiets budskap var att värna ”danskheten” och den lille mannens välfärd inför vad partiet såg som hot från invandrare, flyktingar och EU.

 Socialdemokraterna bildade regering med Radikale venstre. I folketinget hade regeringspartierna ett mandats övervikt över oppositionen.

Regeringen utlyste en ny folkomröstning om anslutning till EMU 2000. Trots att regeringen, tre fjärdedelar av folketingsmedlemmarna, fackföreningsrörelsen, näringslivet och den seriösa pressen argumenterade för ett medlemskap röstade drygt 53 procent av danskarna nej till förslaget. Resultatet var ett hårt slag för regeringen. Nyrup Rasmusen utlyste val till hösten 2001. Valet vanns av Venstre, som gick fram starkt och blev landets största parti medan socialdemokraterna förlorade stöd. Venstres ledare Anders Fogh Rasmussen bildade en minoritetsregering med sitt eget parti och Konservative folkeparti. Koalitionen blev dock beroende av stöd från Dansk folkeparti, som gjort ett starkt val och nästan fördubblat antalet mandat.

Skärpt flyktingpolitik

Valresultatet innebar att invandrar- och flyktingpolitiken skärptes. Bland annat måste en person ha vistats sju år i landet, mot tidigare tre år, för att få permanent uppehållstillstånd.

Den borgerliga regeringen satte stopp för skattehöjningar men ökade anslagen till sjuk- och äldrevården för att korta köerna. För att detta skulle gå ihop skar den ned på en rad andra områden, bland annat sänktes biståndet till utvecklingsländerna.

Som en följd av terrorattentaten mot USA den 11 september 2001 skärpte Danmark i juni 2002 beredskapen mot terrorism med en lagstiftning kallad ”Anti-terrorpakke 1”. Den följdes efter terrordådet i London 2005 av ”Anti-terrorpakke 2”.

Regeringens beslut att delta i den amerikanska invasionen av Irak 2003 (se Utrikespolitik och försvar) orsakade mycket kritik. Sedan tidigare deltog Danmark i Nato-insatsen mot talibanerna i Afghanistan.

Muhammedteckningarna skapar oro

Fogh Rasmussens regering fick fortsatt stöd i folketingsvalet 2005. Socialdemokratiet gjorde sitt sämsta val på 40 år. Efter valet flyttades fokus snart åter till Danmarks militära närvaro i Irak och Afghanistan samt till den danska synen på muslimer och islam. Tidningen Jyllands-Posten bad i september 2005 tolv tecknare förhålla sig till hot och våld begånget i profeten Muhammeds namn. Speciellt en av teckningarna, som sades föreställa profeten Muhammed iklädd turban och med en bomb, väckte vrede bland många muslimer i Danmark och några månader senare även i utlandet (se vidare Utrikespolitik och försvar).

Åren 2006 och 2007 dömdes tio människor (från tre olika grupperingar) till mellan fem och tolv års fängelse för förberedelser till terrordåd samt i ett av fallen till hot mot statsministern och Danmarks judiska befolkning. De flesta var danska medborgare med utländskt ursprung.

Nyvalet i november 2007 blev en motgång för statsminister Fogh Rasmussen. Venstre gick åter bakåt men förblev största parti. Koalitionspartnern Konservative folkeparti behöll sina mandat, och stödpartiet Dansk folkeparti ökade något. Därmed kunde minoritetsregeringen sitta kvar vid makten.

Polisens befogenheter debatterades under 2008. I början av året grep säkerhetspolisen tre personer av nordafrikansk härkomst misstänkta för mordplaner mot en av Jyllands-Postens Muhammed-tecknare. Häktningen av en av de gripna prövades och underkändes av Högsta domstolen.

Statsminister Fogh Rasmussen utsågs våren 2009 till generalsekreterare i Nato och efterträddes som regeringschef av sin partikollega, finansminister Lars Løkke Rasmussen. Denne valdes också till ny partiordförande i Venstre.

Finanskrisen når Danmark

Det rådde osäkerhet i omvärlden och den globala ekonomiska krisen började kännas även i Danmark. Landets bruttonationalprodukt (BNP) krympte 2008–2009 och fastighetspriserna sjönk. Den politiska debatten handlade främst om hur skatte- och pensionssystemen skulle reformeras. I asyl- och invandrarfrågan diskuterades hur man skulle hantera avvisade asylsökande samt i någon mån begränsa invandringen och förbättra integrationen.

Socialdemokratiet och Socialistisk folkeparti inledde i augusti 2009 ett nytt samarbete med sikte på regeringsmakten efter nästa val. De föreslog skattehöjningar för höginkomsttagare och lägre skatt för låginkomsttagare. Socialdemokratiet bytte därmed politisk partner efter många års samarbete med Radikale venstre.

Statsministern Løkke Rasmussens drev en offensiv mot storstädernas invandrartäta stadsdelar, som han menade hade förvandlats till getton. Regeringen lade fram en plan för att återföra gettona till samhället, som det hette. Det gällde bland annat bättre bostäder, bättre förhållanden för barn och ungdomar, hjälp att flytta till andra områden, ökade polisinsatser mot brottslighet och inflyttningsstopp för invandrare. I november 2010 kom regeringen och Dansk folkeparti överens om en ny utlänningslag, som innehöll ett omstritt poängsystem för invandrare. Välutbildade, språkkunniga och yrkesaktiva skulle snabbare få permanent uppehållstillstånd, motsvarande vad som gäller i stora invandrarländer som Kanada och Australien. Systemet kom att kritiseras som diskriminerande och avskaffades 2012.

I slutet av samma år avslöjades attentatsplaner mot Jyllands-Postens och Politikens kontor i Köpenhamn och fem misstänkta greps i Köpenhamn och Stockholm. Enligt regeringen var det Danmarks allvarligaste terrorhot dittills.

Våren 2011 lyckades regeringen komma överens med Dansk folkeparti och Radikale venstre om långsiktiga besparingar, vilka bland annat innebar sämre pensionsvillkor. Förhandlingarna fortsatte om ett ekonomiskt tillväxtpaket. I denna fråga kunde regeringen emellertid inte vinna Dansk folkepartis stöd, och statsministern utlyste därmed folketingsval till den 15 september 2011.

Maktskifte

Efter valet bildades en koalitionsregering mellan socialdemokraterna, Radikale venstre och Socialistisk folkeparti. Minoritetsregeringen hade stöd från Enhedslisten i folketinget. Socialdemokraternas ledare Helle Thorning-Schmidt blev landets första kvinnliga statsminister.

Regeringen beslutade att genomföra den försämring av pensionsvillkoren som den borgerliga regeringen utformat före valet, och en skattereform förhandlades fram med Venstre och Konservative folkeparti som bland annat innebar sänkt skatt på arbete och höjd gräns för den skatt som tas ut på höga inkomster, minskade möjligheter att göra ränteavdrag och en lägre uppräkningstakt för vissa sociala bidrag. Reformen fick kritik från vänster för att missgynna låginkomsttagare och uppgörelsen fick inte stöd av Enhedslisten.

Regeringspartierna fick betala ett opinionsmässigt högt pris. Många av deras väljare ansåg att de hade svikit sina vallöften.

Kräftgången för regeringen fortsatte under 2013. Stödet för Dansk folkeparti växte på Socialdemokratiets bekostnad. Enligt valforskare var många socialdemokratiska väljare missnöjda med regeringens ekonomiska och sociala politik och protesterade genom att stödja Dansk folkeparti, som vill använda mer offentliga sociala medel. Borgerliga Venstre var nu största parti men dess opinionssiffror sjönk när Ekstra Bladet avslöjade partiledaren Lars Løkke Rasmussens lyxiga resvanor.

I lokalvalen i november 2013 blev Socialdemokraterna Danmarks största kommunala parti, men Venstre var det parti som tog flest borgmästarposter, 46 av totalt 98. Dansk folkeparti fick för första gången en av sex borgmästarposter i Köpenhamn.

I januari 2014 lämnade Socialistisk folkepartis ministrar regeringen på grund av splittring inom det egna partiet. Splittringen rörde regeringens planer på att sälja en aktieandel i det statliga energibolaget DONG till amerikanska intressenter, en försäljning som partiledningen ställt sig bakom men som mötte kraftigt motstånd inom Socialistisk folkeparti på gräsrotsnivå. I februari lämnade tre personer partiledningen.

I EU-valet i maj 2014 stod Dansk folkeparti för en stor skräll och blev största parti med drygt 26 procent av rösterna. DF ansågs ha gynnats av en debatt under valkampanjen om "välfärdsturism" från östeuropeiska EU-länder.

Terrorattentat och skärpt invandringspolitik

I februari 2015 chockades Danmark av två terrordåd, utförda under samma dygn i Köpenhamn. En person dödades och tre poliser skadades i ett skottdrama mot ett debattmöte om yttrandefrihet. Med på mötet fanns den svenske konstnären Lars Vilks, som levde under dödshot efter att ha avbildat profeten Muhammed som rondellhund. Senare dödades ävem en judisk vakt nära en synagoga. Gärningsmannen  sköts ihjäl av polisen. Kort därefter anslog regeringen 130 miljoner kronor till att stärka polisens och säkerhetspolisens IT-kapacitet, bland annat genom mer övervakning av sociala medier och fler övervakningskameror.

Försöken att komma överens om en regeringskoalition inom det borgerliga blocket efter att det hade lyckats säkra en knapp majoritet i folketinget i valet i juni 2015 misslyckades. Det slutade i stället med att Venstres partiledare Lars Løkke Rasmussen bildade en minoritetsregering bestående av enbart Venstre med 34 av 179 folketingsmedlemmar. Den nya regeringen blev därmed tvingad att förhandla fram stöd för sina förslag inför varje omröstning i folketinget, och politiska bedömare gav den små chanser att sitta mandatperioden ut.

Venstre-regeringens första åtgärd blev att efter press från Dansk folkeparti minska det ekonomiska stödet till flyktingar. Det skedde som en följd av att inflödet av flyktingar till Danmark ökat, liksom i övriga Europa. Sommaren 2015 hade omkring 70 000 migranter tagit sig till Danmark, många av dem flydde från det pågående inbördeskriget i Syrien.

I januari 2016 infördes gränskontroller som sedan förlängdes med jämna mellanrum fram till 2019. Gränskontrollerna ledde till att antalet flyktingar minskade kraftigt. Folketinget antog samma år även en rad lagar som bland annat gjorde det svårare att få permanent uppehållstillstånd och få till stånd familjeföreningar medan polisen fick rätt att beslagta vissa värdesaker med ett värde över 10 000 kronor från asylsökande.  
Venstres minoritetsregering stärktes i november 2016 då Liberal alliance och Konservative folkeparti efter löften om bland annat sänkta skatter för höginkomsttagarna tog plats bland ministrarna. Därmed fick Danmark en trepartiregering, som dock fortfarande inte hade stöd av en majoritet i folketinget.

Om våra källor