Eritrea har Tigrays öde i sin hand

Den 2 november överraskade parterna i krigets Tigray omvärlden med att ingå ett fredsavtal efter förhandlingar i sydafrikanska Pretoria. Bara ett par månader tidigare hade intensiva strider på tre fronter återupptagits efter en tids vapenvila. Uppskattningar finns om att sammantaget runt 100 000 människor kan ha dödats på slagfältet under offensiven. Regeringsstyrkorna skördade stora framgångar, vilket var den viktigaste orsaken till att avtalet ingicks just nu, enligt David Larsson Gebre-Medhin, biträdande lektor i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan (FHS):

– De TPLF-trogna styrkorna TDF har lidit svåra nederlag i den senaste omgången av strider, och parterna verkar vara överens om det. Avtalet är alltså i princip ett resultat av att regeringen har segrat militärt. Dessutom ska det internationella samfundet, särskilt USA, ha pressat regeringen att nå en förhandlingslösning. Lägg till att kriget varit oerhört kostsamt för alla inblandade, särskilt civilbefolkningen i Tigray och angränsande områden men även ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt för den etiopiska regeringen.

TPLF pressades till förhandlingsbordet av förluster på fältet, men också av den humanitära katastrof som kriget skapat, med upp emot en halv miljon döda, över en miljon internflyktingar och en utbredd brist på mat, mediciner med mera. Premiärminister Abiy Ahmeds regering i Addis Abeba stressas av en vikande ekonomi och av väpnade konflikter på andra håll i landet. Båda parter har fått allt svårare att försörja förbanden med mat, vård, ammunition och annan militär utrustning samt nytt manskap.

Etiopiska krigsveteraner hedrar minnet av regeringssoldater som dödats i kriget i delstaten Tigray. Foto: AP/TT

Avtal väcker frågor

Enligt avtalet är krigets två huvudparter, Etiopiens regering och den tigreanska organisationen TPLF, överens om permanent vapenvila, truppreträtt, avväpning och processer för ansvarsutkrävande och försoning. Grundläggande i avtalet är att TPLF ska erkänna Etiopiens överhöghet över delstaten. I gengäld ska det av Addis Abeba terroriststämplade TPLF åter kunna registrera sig som politiskt parti. TPLF-styret i Tigray ska ersättas av en tillfällig regering med företrädare för både TPLF och centralmakten i Addis Abeba. Abiy Ahmeds regering ska ansvara för att nödhjälp når civilbefolkningen samt finansiera återuppbyggandet av Tigrays förödda infrastruktur.

Omvärlden har uttryckt försiktig optimism och många bedömare ser avtalet som ett genombrott och ett första steg mot varaktig fred. Men det har även väckt en rad frågor.

– Samtliga avtalspunkter behöver specificeras och fyllas med innehåll. Det är mycket oklart hur de exakt ska implementeras, till exempel hur interimsregeringen ska se ut, och hur och när den ska ersättas av ett folkvalt styre. Samma sak gäller frågan om hur övergrepp och krigsbrott ska hanteras. Tidsplanen för demobiliseringen av TPLF är väldigt ambitiös och utgör en stor utmaning. Därtill tillkommer hur tillbakadragandet av eritreanska styrkor ska genomföras, samt hur man ska lösa de territoriella dispyterna mellan Tigray och grannregionen Amhara.

TPLF har gjort stora eftergifter under förhandlingarna, avtalet bygger knappast på en kompromiss. I en kommentar efter undertecknandet sade Abiy Ahmed att han fått igenom 100 procent av sina krav. Men en regelrätt kapitulation är det inte frågan om enligt David Larsson Gebre-Medhin:

– Jag skulle inte kalla det en villkorslös kapitulation, då även regeringssidan förbinder sig till vissa eftergifter. Grovt förenklat tolkar jag fördraget som att den federala regeringen återetablerar politisk och militär kontroll i Tigray, men att TPLF och dess företrädare återfår status och legitimitet som politiska aktörer, om än utan garantier om faktiskt framtida politiskt inflytande.

Osäkert om Eritrea

TPLF:s kamp för oberoende från – och en eventuell utbrytning ur – Etiopien har inte gett resultat. Men enligt författningen har delstater redan en hög grad av självstyre och rätt att efter folkomröstning utträda ur den etiopiska federationen. Gäller detta även Tigray?

TPLF:s svaga förhandlingsläge kan utgöra ett hot mot efterlevnaden av avtalet. Det är oklart om den tigreanska politiska ledningen har alla befäl och milisledare med sig. Tilliten mellan krigets parter är nästan obefintlig och en vapenvila befaras kunna utnyttjas av motparten för att mobilisera. Risken finns för att splittring inom TPLF skapar utbrytargrupper som fortsätter föra gerillakrig. David Larsson Gebre-Medhin igen:

– Avtalet har följts upp med ytterligare möten och avtal mellan seniora militära befäl, vilket visar på att det är förankrat inom det högsta militära ledarskapet på den tigreanska sidan.

I en regeringsvänlig manifestation i Addis Abeba i oktober 2022 har en man ett plakat med två av Tigraykrigets huvudpersoner, Eritreas president Isaias Afwerki (t v) och Etiopiens premiärminister Abiy Ahmed. Foto: AP/TT

Stor osäkerhet råder om hur regeringssidans allierade, främst Eritrea och milis från Amhara, kommer att agera. Eritreanska soldater har deltagit i striderna sedan konfliktens start i november 2020 och de har anklagats för grova övergrepp mot civilbefolkningen där de ryckt fram. För Eritreas krigiske president Isaias Afwerki är TPLF en ärkefiende ända sedan den väpnade konflikten mellan Etiopien och Eritrea 1998–2000 då rörelsen TPLF dominerade den dåvarande etiopiska regeringsalliansen EPRDF. Isaias Afwerki – i Sverige mest känd för att hålla Dawit Isaak fängslad – ser TPLF som ett existentiellt hot mot Eritrea. Han kommer sannolikt aldrig att acceptera att rörelsen ensamt styr i Tigray. Däremot har Eritrea närmat sig Etiopien sedan 2018, då Abiy Ahmed blev premiärminister och slöt ett fredsavtal med Eritrea, vilket renderade honom Nobels fredspris.

Samtal med USA

Frågan är om Isaias Afwerki kommer att följa en uppmaning om reträtt innan han försäkrat sig om att TPLF inte längre kontrollerar Tigray. Samtidigt har Eritrea intresse av att se ett svagare Etiopien som Isaias Afwerki i själva verket känner sig hotad av sedan gränskriget. Misstankar finns om att Eritrea – samtidigt som man krigar sida vid sida med etiopisk militär i Tigray – stödjer regeringsfientliga rebellgrupper i andra delar av Etiopien.

Styret i grannregionen Amhara gör sedan länge anspråk på västra Tigray och hårdför amharisk milis gick redan i krigets inledningsskede in på regeringssidan och tog kontroll över området. Maktövertagandet ledde till att hundratusentals tigreaner i skräck flydde över gränsen till Sudan. Den amhariska milisen Fano har tidigare sagt att den kommer att försöka störa varje försök till förhandlingslösning.

Vita huset i Washington har beskrivit Tigraykonflikten som ”en av de värsta humanitära kriserna i världen”. USA för nu samtal med Abiy Ahmeds regering om hur avtalet ska förverkligas. Den amerikanske utrikesministern Antony Blinken har betonat att reträtt av alla utländska trupper (läs eritreanska) ska prioriteras liksom avväpning av den TPLF-trogna milisen. USA och FN har gett stöd åt Afrikanska unionen (AU) i dess medlingsförsök och stödjer AU:s initiativ att övervaka fredsavtalet.

Tigreaner i protest i Olso vid utdelningen av Nobels fredspris 2021, med krav på att Abiy Ahmeds pris dras tillbaka. Foto: Heiko Junge/NTB/TT

Regionalt har såväl Egypten som Sudan intresse av situationen i Tigray. Egypten har flera gånger hotat med att ställa sig på TPLF:s sida som hämnd för att Etiopien fortsätter att fylla den jättelika Stora etiopiska renässansdammen som regeringen i Kairo befarar ska dränera Nilens flöde och minska vattentillgången för Egypten nedströms. Samma farhågor framförs av Sudan.

Hundratusentals döda

Den mest uppenbara vinsten med avtalet är förstås en drägligare tillvaro för Tigrays civilbefolkning när nödhjälpen når fram. Enligt FN är hela 90 procent av de sex miljoner invånarna i behov av matbistånd. Ghent-universitetet i Belgien beräknar att från november 2020 till augusti 2022 dog mellan 385 000 och 600 000 civila som en följd av kriget, främst av brist på mat, läkemedel och sjukvård. Tiotusentals har dött av samma orsaker i Afar och Amhara.

Risken för bakslag är uppenbar, samtidigt som FN:s livsmedelsprogram (WFP) varnar för att hjälpen inte når fram i den takt som är nödvändig. Så här ser David Larsson Gebre-Medhin på framtiden:

– Det tigreanska ledarskapet och den federala regeringen verkar dela ett intresse för fred. Det viktigaste är inte att nå snabba lösningar eller hålla sig till eventuella tidsplaner, utan att det pågår ett löpande arbete med att utveckla överenskommelser och former för hur frågorna ska hanteras fredligt och politiskt. De territoriella dispyterna kan inte lösas från en dag till en annan, jag ser snarare en utdragen process framför mig som eventuellt inkluderar gränskommissioner, interimsadministration och insatser för att återuppbygga relationer mellan berörda folkgrupper. På ett övergripande plan kommer det regionala styret i Amhara och det eritreanska ledarskapets agerande förmodligen att bli avgörande. De har möjlighet att kullkasta fredsprocessen.