Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin
En kvinna växlar dollar mot lira i Istanbul. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Erdoğan leder Turkiet mot ekonomisk ruin

Analys. Turkiets enväldige president Erdoğans ekonomiska politik har lett till skyhög inflation och landet är på väg mot ruinens brant.
Vanskötseln beror också på ett systemfel som skapat en regim som saknar förmåga att rätta till sina misstag.
En omvälvande tid väntar den regionala stormakten, när Erdoğan ska försöka rädda sig kvar på sin post och presidentval hållas senast 2023, skriver Cengiz Çandar, associerad seniorforskare vid Utrikespolitiska institutet.

Publicerad: 2022-02-04

Under slutet av 2021 verkade den turkiska lirans fall gentemot dollarn vara ostoppbar – det var som om den höll på att smälta bort. Centralbanken försökte envist ingripa och sålde dollar för att hålla uppe värdet på liran men till ingen nytta. Valutareserven tömdes i stadig takt, och landet såg ut att färdas snabbt mot konkurs. Ändå stod president Recep Tayyip Erdoğan orubbligt fast vid vad som i breda kretsar kallas en ”okonventionell ekonomisk politik”. Han anses ensam vara ansvarig för den turkiska ekonomins katastrofala slagsida.

Den turkiska krisen är nu i början av 2022 fortfarande så allvarlig att det knappast är någon vild gissning att Turkiet under året kommer att generera många rubriker. Även om spänningarna mellan Ryssland och väst kring Ukraina självklart överskuggar den ekonomiska katastrof som pågår i Turkiet kommer landets problem att räknas till de mest framträdande internationella kriserna i år.

image33o.pngAllt tuffare för hushållen när inflationen når rekordnivåer. Marknad i huvudstaden Ankara. Foto: Burhan Ozblici.

En av finansvärldens bästa hjärnor, Anne Krueger, före detta chefsekonom vid Världsbanken och tidigare vice ordförande för Internationella valutafonden (IMF), har fällt en klok kommentar när det gäller den geopolitiska betydelsen av Turkiets nedåtgående ekonomi. ”Även om Turkiet får mycket mindre uppmärksamhet än landet förtjänar är det geopolitiskt och ekonomisk viktigt, då det gränsar till EU, Ryssland och fyra länder i Mellanöstern. Det är Natos enda medlem med muslimsk majoritet och har alliansens största militärmakt efter USA. Krisen i Turkiet har återverkningar långt utanför landets gränser”, skrev Krueger nyligen på sajten Project Syndicate. Artikeln hade den sarkastiska rubriken: How Erdoğanomics Sank Turkey.

Siffror är ”rena påhitt”

Inflationen i Turkiet har nu nått sin högsta nivå under Erdoğans styre. Under december 2021 låg inflationen enligt officiella siffror på 36 procent, varpå Erdoğan sparkade chefen för den statliga statistikbyrån Turkstat. I en artikel i Financial Times i januari 2022 redovisas en annan alarmerande siffra: ”Som ett tecken på den smärta som lirans fall har orsakat näringslivet steg priserna på företagens insatsvaror betydligt snabbare – med 80 procent på årsbasis.”

I Erdoğans Turkiet är inga officiella inflationssiffror tillförlitliga ens när de är mycket höga. En skarp kritiker av Erdoğans finansiella linje är Steve Hanke som är professor vid Johns Hopkins University i Baltimore och ledare för Troubled Currencies Project i Washington. Han konstaterar att ”president Erdoğans tjurskalliga ekonomiska politik förstör Turkiets ekonomi och eldar på inflationen. Jag bedömer inflationen till skyhöga 94,3 procent på årsbasis, vilket är 2,5 gånger den officiella inflationssiffran för december från Turkstat. Statistikbyråns siffror är rena påhitt.”

imagewx9p.pngSpanar efter mirakel? Foto: Franc Zhurda/AP/TT

För de turkiska hushållen blir levnadsförhållandena allt mer olidliga. Anne Krueger konstaterar: ”Turkiets ekonomi är i kris. Inflationen är hög och stiger, tillväxten stannar av, valutareserven har urholkats, det råder brist eller ingen tillgång alls på många varor, och allt flera låg- och medelinkomsthushåll faller ner i fattigdom.” Hon skriver att motsvarande 1 180 miljarder kronor av valutareserven gick upp i rök i försöken att hålla upp värdet på liran och att den nu är på minus 516 miljarder kronor. ”Detta är illavarslande tecken på konkurs”, påpekar Krueger.

“Turkiets problem är närmast självförvållade”, understryker Anne Krueger. Hon konstaterar att allt pekar på Erdoğan ”som införde enmansvälde och förstörde nästan alla de institutioner som fungerade som kontrollorgan för demokratin. Han stod fast vid sin övertygelse att hög inflation beror på höga räntor, och att sänka dem skulle dämpa inflationen.”

”Tappat huvudet”

Erdoğan avskaffade centralbankens autonomi. Han avsatte tre av bankens chefer på två år och bytte ut tre olika finansministrar mot sina kumpaner (bland andra sin svärson) som var mer odugliga än sina företrädare. Han behövde omge sig med ja-sägare som inte motsatte sig hans besatthet av sänkta räntor. Hans krav på att centralbanken skulle sänka sin styrränta för utlåning med 5 procentenheter från september till 14 procent i mitten av december 2021 ledde till att realräntorna sjönk långt under nollstrecket. Därmed knuffades Turkiet in i finansiell kalabalik och en ond cirkel av devalvering och inflation. Det kulminerade i värsta tänkbara scenario: stagflation – hög arbetslöshet och hög inflation samtidigt.

Det tillvägagångssätt som Erdoğan så envist förespråkar har av internationella finans- och ekonomiexperter beskrivits som hans "okonventionella politik". En del kallar den ”ovetenskaplig”. En välrenommerad direktör för en turkisk bank sade till mig att Erdoğans ekonomiska politik kan jämföras med att ifrågasätta tyngdlagen inom fysiken. Andra kallar den irrationell och anser att Turkiets president har tappat huvudet.

imagel22wt.pngDen fackliga sammanslutningen DISK demonstrerar mot regeringens ekonomiska politik. Istanbul, 12 december 2021. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Även om sådana slutsatser kan innehålla ett korn av sanning har Erdoğans krav på låga räntor en ekonomisk och politisk logik. Efter den globala finanskrisen 2008 var presidenten besatt av tanken på storskaliga investeringar i infrastruktur och satsade på att låta byggföretag skapa tillväxt och arbetstillfällen. Detta krävde att bankerna höll nere räntan. Satsningarna på infrastruktur, en exportorienterad ekonomi och höga tillväxttal för att säkra sysselsättningen var en förutsättning för Erdoğans valframgångar.

Inga mirakel

Det är emellertid nästan omöjligt att det som till viss del fungerade under första halvan av 2010-talet fortfarande kan göra det. Skälen till det förklaras av Şebnem Kalemli-Özcan, professor vid University of Maryland och före detta rådgivare vid IMF. I en artikel hänvisar hon till den framstående amerikanske ekonomen Irving Fisher (1867–1947), som ansåg att det fanns ett positivt samband mellan nominella räntor och inflation. Enligt Kalemli är "Turkiet det första land som sätter Fishers teori på prov – men med en avgörande skillnad. Eftersom turkiska tjänstemän tror att höga räntor orsakar inflation hävdar de att det finns ett orsakssamband även åt andra hållet. Att sänka räntorna borde därför enligt turkiska myndigheter minska inflationen." I artikeln levererar hon också en varning: ”Eftersom realräntan för närvarande är negativ kommer detta ny-fisherianska experiment att förvärra Turkiets inflationsproblem. Ett land som behöver både inhemskt och utländskt sparande för att finansiera snabb ekonomisk tillväxt kan inte erbjuda sparare negativ avkastning.”

Professor Kalemli ger avslutningsvis Erdoğan ett grundläggande råd som antyder att presidentens val inte kan resultera i det mirakel han kanske letar efter: "Om inflationen överstiger det officiella målet bör styrräntorna höjas för att kyla ekonomin och stabilisera priserna. En öppen ekonomi som finansierar sin tillväxt med utländskt sparande kan inte bekämpa inflationen och hejda valutans värdeminskning utan en trovärdig penningpolitik. En sådan kan inte ersättas av ett ny-fisherianskt förhållningssätt.”

imagelznnw.pngLiran rasar mot utländsk valuta. Gatubild från området Eminönü i Istanbul. Foto: Emrah Gurel/AP/TT

Anne Krueger har kommit till samma slutsats men formulerar det lite annorlunda: "Om den turkiska regeringen ändrar kursen genom att strama åt penningpolitiken och vidtar andra åtgärder för att minska budgetunderskottet och minska trycket (...) kan det fortfarande stoppa den blödning som har orsakats. Men så länge Erdoğan slår ifrån sig och håller fast vid sin nuvarande kurs kommer framtiden för Turkiets ekonomi och för turkiska hushåll att se allt mörkare ut. Den inverkan det får på stabiliteten i ett så strategiskt viktigt land är omöjlig att ignorera.”

Hopp om val?

Det verkliga problem som Turkiet står inför när den ekonomiska krisen oundvikligen förvärras under 2022 handlar sålunda mer om politik än om Erdoğans motstånd mot en stramare penningpolitik och hans underliga ekonomiska politik. Det är ett systemproblem som uppstått genom ett systemskifte. Som den välkände turkiske forskaren Soli Özel påpekar: ”2018 sattes det nya systemet i verket och Erdoğan blev den allsmäktige och ohämmade ledaren för ett presidentstyrt system. All makt och allt beslutsfattande flyttades till presidentkansliet. Brist på ansvarsskyldighet, hejdlös korruption och frånvaro av ordentliga överväganden har lett till en enorm misskötsel av ekonomin. Ordningen upprätthålls genom ökande förtryck samt manipulation av medier och censurerad nyhetsbevakning. Den härskande eliten verkar ha uttömt all intellektuell energi och saknar nya idéer och projekt som skulle kunna få rätsida på den turkiska ekonomin.”

Det enda som skulle kunna frambringa ett jota av optimism för framtiden är presidentvalet som är planerat till 2023 men som kanske, under trycket av den ekonomiska utvecklingen, kan genomföras tidigare. Men under vilka omständigheter kommer valet att hållas? I vilken utsträckning skulle det vara rättvist och fritt? Vem skulle i slutändan bli vinnaren, och viktigast av allt, skulle Erdoğan medge en förlust och lämna över makten fredligt?

Det är frågor av yttersta vikt. Det finns inga tydliga svar på dem ännu.


Cengiz Çandar
Seniorforskare inom Mellanöstern- och Nordafrikaprogrammet vid Utrikespolitiska institutet.

Översättning: Lena Höglund