Östtimor – Modern historia

Östtimor blev en självständig stat den 20 maj 2002 efter ett kvarts sekel av indonesisk ockupation och dessförinnan runt 400 år som portugisisk koloni. Det indonesiska styret innebar efterhand ökat välstånd för en del östtimorianer och en modernisering av samhället. Men det skedde till priset av politiskt förtryck och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Efter andra världskriget började ett motstånd mot den portugisiska kolonialmakten att växa fram, samtidigt som det nyligen självständiga Indonesien gjorde anspråk på området. 1959 gjorde östtimorianerna uppror, troligen med stöd från Indonesien.

Revolten slogs ned och FN fortsatte att betrakta området som portugisiskt. Läget förändrades efter en militärkupp som ledde till ett regimskifte i Portugal 1974. De nya ledarna i Lissabon ville dra sig tillbaka från kolonierna och tanken var att Östtimor skulle bli självständigt fyra år senare.

Redan en månad efter kuppen i Lissabon hade tre politiska partier bildats i Östtimor. Timoresiska demokratiska unionen (UDT), som var starkt påverkat av den portugisiska kultursfären, förespråkade demokrati och en gradvis övergång till självständighet. Timoresiska socialdemokratiska förbundet (ASDT) arbetade för en betydligt snabbare väg mot självständighet och hade ett radikalare program. Det tredje partiet, Apodeti, bildades troligtvis med stöd av indonesisk underrättelsetjänst och förespråkade en integration med Indonesien.

Indonesisk invasion

ASDT vann snabbt folkligt stöd, radikaliserades och bytte namn till Revolutionära fronten för ett självständigt Östtimor (Fretilin). Fretilins popularitet oroade Indonesien, som befarade att ett Östtimor lett av fronten skulle kunna utgöra en bas för en kommunistisk invasion av Indonesien. Indonesisk militär och underrättelsetjänst förberedde därför ett militärt ingripande i Östtimor.

Hotet från Indonesien gjorde att Portugal fick bråttom med att lämna kolonin och nytt datum för självständighet sattes till 1976. Lokala val hölls 1975 som Fretilin vann stort. En omröstning för integration med Indonesien genomfördes också av ett särskilt östtimorianskt råd som handplockats av Indonesien, men omröstningen underkändes av FN.

Den 11 augusti 1975 blev ett ödesdigert datum. UDT, som hade infiltrerats av indonesisk underrättelsetjänst och militär, gjorde ett misslyckat kuppförsök i Dili. Ett par veckor senare slog Fretilin till mot UDT och inbördeskriget var ett faktum. Den portugisiska förvaltningen flydde, Fretilin fick snabbt ett övertag i kriget och utropade ett självständigt Östtimor den 28 augusti 1975.

Fretilins självständighetsförklaring blev Indonesiens förevändning för att anfalla Dili den 7 december. Angreppet kom dagen efter det att USA:s president Gerald Ford besökt Jakarta. Dokument visar att anfallet fick klartecken från USA och att även Storbritannien kände till planerna.

Brutal ockupation, hårt motstånd

Den indonesiska invasionen och ockupationens första fas blev brutal. Under de fem första åren dog minst 100 000 civila östtimorianer, vilket motsvarade 15 procent av befolkningen. Människorättsorganisationer uppger att sammanlagt 200 000 människor, eller en tredjedel av befolkningen, dog som en direkt eller indirekt följd av annekteringen – i strid eller av epidemier och svält.

I maj 1976 förklarade den indonesiske presidenten Suharto Östtimor som sitt lands 27:e provins, men omvärlden godkände aldrig annekteringen. Varje år från 1976 till 1982 antog FN en resolution med krav på ett indonesiskt tillbakadragande. I omvärldens ögon var Östtimor fortfarande portugisiskt. 1979 erkände dock Australien Indonesiens överhöghet över området.

Östtimorianerna själva bjöd oväntat hårt motstånd. Fretilins militära gren, gerillan Falintil, under ledning av José Alexandre Xanana Gusmão, kämpade mot den indonesiska militären. Efter hand växte även motståndet från student- och ungdomsorganisationer. Katolska kyrkan erbjöd skydd och kritiserade Indonesien för brott mot de mänskliga rättigheterna. Östtimorianer i exil arbetade för sin sak med hjälp av informationskampanjer och diplomati.

1989 gick motståndsgrupperna samman under paraplyorganisationen Timorianska motståndsrörelsens nationella råd (CNRT).

Assimilering och modernisering

Indonesien drev en hård assimileringspolitik. För att bryta östtimorianernas motstånd mot ockupationen ville regeringen att de så snabbt som möjligt skulle smälta in i det indonesiska samhället. Därför lockades indoneser att flytta till Östtimor med olika förmåner som billig jordbruksmark och bra jobb. Östtimorianer lockades till andra öar med till exempel universitetsstipendier.

Den höga ekonomiska tillväxten i Indonesien på 1980-talet användes till att bygga upp en modern indonesisk statsapparat i Östtimor med skolsystem och förvaltning, och indonesiska gjordes till officiellt språk. Levnadsstandarden förbättrades, men förtrycket förblev hårt och svältperioder skördade många liv. För att visa att man hade full kontroll över territoriet lät Indonesien öppna Östtimor för omvärlden 1988. Endast ett par hundra gerillakrigare uppgavs då finnas kvar. 1992 greps Xanana Gusmão och dömdes till 20 års fängelse.

En vändning kom i november 1991 sedan indonesisk militär hade öppnat eld mot ett fredligt demonstrationståg som samlats vid en begravning av en Fretilinanhängare på kyrkogården Santa Cruz i Dili. Mellan 100 och 180 människor dödades. Omvärlden reagerade när bilder från massakern visades i TV. Starka protester tvingade Indonesien att utreda händelsen. Några militärbefäl utpekades som skyldiga och två högt uppsatta befäl avskedades.

Stödet från omvärlden ökade ytterligare när den östtimorianske biskopen och människorättskämpen Carlos Filipe Ximenes Belo tillsammans med exil-östtimorianernas ledare José Ramos-Horta fick ta emot Nobels fredspris 1996. Men trots att FN och prominenta personer som den sydafrikanske presidenten Nelson Mandela gjorde medlingsförsök var det först 1998 som kampen för självständighet började ge tydliga resultat.

Folkomröstning och våldsvåg

Med Asienkrisen 1998 rasade president Suhartos 32-åriga maktinnehav i Indonesien samman. Hans efterträdare president B J Habibie utlovade truppreträtt och specialstatus, ett slags inre självstyre, åt Östtimor, men ingen självständighet. Politiska fångar släpptes, dock inte Xanana Gusmão. I början av 1999 meddelade Habibie plötsligt att Östtimor kunde bli självständigt om folket inte accepterade det förslag på specialstatus som förelåg. I maj beslutade Portugal, Indonesien och FN att en FN-övervakad folkomröstning skulle hållas den 8 augusti i Östtimor om förslaget. Ett nej skulle innebära självständighet.

Inför folkomröstningen spred sig en omfattande våldsvåg över Östtimor, iscensatt av Indonesienvänliga väpnade grupper med stöd av lokala indonesiska militärer. Höga befäl i Jakarta antogs stödja aktionerna. I april 1999 kulminerade våldet när 57 civila sköts eller hackades ihjäl av milisen på en kyrkogård i staden Liquica. Flera andra massakrer utfördes.

Folkomröstningen kunde trots detta genomföras den 30 augusti. Hela 98,5 procent av befolkningen deltog i valet och 78,5 procent röstade för självständighet. Valresultatet ledde till att en ny våldsvåg utbröt och milisen löpte amok. Stora delar av Östtimor ödelades. 80 procent av infrastrukturen och skolorna förstördes. Hundratals människor dödades och upp emot en halv miljon tvingades fly från sina hem, många av dem till Västtimor. FN tog hem sin personal.

Internationella påtryckningar tvingade efter några veckor Indonesien att acceptera att internationell trupp sattes in. Den Australienledda styrkan Interfet, med 11 300 man, kunde sakta återställa ordningen. I oktober lämnade de sista indonesiska trupperna Östtimor och valresultatet godtogs av Indonesiens högsta beslutande organ MPR.

FN-förvaltning och återuppbyggnad

Strax därefter övertog FN kontrollen av Östtimor. En övergångsförvaltning (Untaet) fick uppgiften att hjälpa till med återuppbyggnaden av samhället och hålla i rodret till dess att en ny självständig stat kunde utropas.

I december 1999 bildades ett nationellt råd bestående av 15 medlemmar från Untaet, Timorianska motståndsrörelsens nationella råd CNRT, katolska kyrkan och grupper som förespråkat integration med Indonesien. Rådets uppgift blev att övervaka förvaltningen.

I februari 2000 lämnade Interfet Östtimor och Untaet tog även över rollen som fredsbevarare med närmare 9 000 FN-soldater. Under våren samma år var läget så lugnt att flyktingarna i Västtimor började återvända.

I juli 2000 bildades en övergångsregering, där Untaet och östtimorianerna delade på ansvaret. Ett nytt nationellt råd med 33 östtimorianska representanter från näringsliv, politik och kyrkan bildades. Ledare för det nya rådet blev Xanana Gusmão. Det nationella rådet och övergångsregeringen ersattes efter det första fria och allmänna valet i augusti 2001 av ett parlament och en ny regering, men Untaet behöll den yttersta beslutanderätten fram till självständigheten 2002.

Allmänna val och självständighet

I parlamentsvalet i augusti 2001 vann Fretilin 55 av parlamentets 88 mandat. Övriga mandat fördelades på en rad småpartier. Fretilin var det enda politiska partiet av större vikt. Oppositionen utgjordes av ett dussintal små partier utan verkligt politiskt inflytande.

Efter valet utsåg parlamentet Fretilins generalsekreterare Mari Alkatiri till premiärminister. Alkatiri utnämnde 24 ministrar till sin regering: tio från Fretilin, tre från Demokratiska partiet och elva oberoende. Den oberoende politikern José Ramos-Horta blev utrikesminister.

I presidentvalet i april 2002 ställde Xanana Gusmão upp som kandidat för ett antal småpartier. Han hade tidigare varit Fretilins förgrundsgestalt, men lämnade partiet då han tyckte att det hade fått för stor dominans inom politiken. Gusmão vann valet med 83 procent av rösterna. Ende utmanaren, Francisco Xavier do Amaral från Socialdemokratiska partiet, fick 17 procent.

Den 20 maj 2002 utropades formellt Demokratiska republiken Östtimor. Samtidigt avlöstes Untaet av en mindre FN-operation (Unmiset). Tillsammans med den nya regeringen fortsatte Unmiset uppbyggnaden av ett rättssystem och en poliskår. Samtidigt inleddes rättsprocesser för att göra upp med de ansvariga för människorättsbrott begångna i det förflutna (se Demokrati och rättigheter).

Politiska motsättningar

Ganska snart framträdde en rad motsättningar inom Fretilin och regeringen. En grupp kring president Gusmão varnade för Fretilins dominans, och inom regeringspartiet fanns skilda åsikter om den rättsliga uppgörelsen med de ansvariga för våldsvågen 1999. En falang förespråkade allmän amnesti, en annan grupp intog en tuffare hållning. Dessutom fanns spänningar mellan en äldre, portugisisktalande generation ledare och yngre indonesiskspråkiga politiker som vuxit upp under ockupationen. Bistra tongångar hördes även mellan före detta exil-östtimorianer och de som förde motståndskampen på hemmaplan. Inte minst uttryckte forna gerillakrigare tidigt starkt missnöje med att deras insats under ockupationen inte värderades tillräckligt högt efter självständigheten.

Östtimorianernas inställning till regeringen och andra politiska institutioner var i allmänhet skeptisk. En vanlig uppfattning var att landet styrdes av en portugisisktalande elit som till största delen befann sig utomlands under ockupationen. Den första opinionsundersökningen i november 2003 visade att stödet för regeringen hade sjunkit. Missnöjet var särskilt stort med sjukvård, skola och rättsväsen. Regeringen kritiserades även för växande korruption och bristande tolerans gentemot oppositionella.

Vid gränsen mot Indonesien fortsatte våldsyttringar att inträffa med jämna mellanrum. Bakomliggande krafter var ofta spillror av Indonesienvänliga milisgrupper, som lyckats ta sig över gränsen. 2004 och 2005 förekom våldsamheter som tillskrevs regeringskritiska väpnade grupper baserade på landsbygden. Flera av anhängarna ska ha varit forna gerillasoldater.

I maj 2005 upplöstes FN-missionen Unmiset. Kvar fanns en liten grupp FN-anställda (Unotil) om 440 man.

Nya våldsamheter

I april 2006 utbröt kravaller i Dili när en demonstration genomförd av 600 sparkade armésoldater urartade. Soldaterna – främst före detta gerillasoldater – hade deserterat i mars i protest mot diskriminering och dåliga arbetsvillkor. Fem personer dödades i kravallerna som pågick i flera dagar. En rad personer greps av polisen och tiotusentals invånare flydde Dili undan oroligheterna.

Premiärminister Alkatiri fick skarp kritik från östtimorianerna för sitt sätt att hantera situationen. Krav hördes på hans, försvarsminister Roque Rodrigues och inrikesminister Rogerio Lobatos avgång.

I maj utbröt nya våldsamheter mellan polis och de forna gerillasoldaterna, som nu slagit läger i bergen utanför Dili. Rebellerna hotade med inbördeskrig och krävde Alkatiris avgång. Inne i staden förvärrades situationen av att väpnade ungdomsgäng, som stödde endera sidan, började härja på gatorna. Fler än 20 människor dödades i oroligheterna. Regeringen begärde till slut hjälp från omvärlden. En Australienledd internationell styrka flögs till Dili för att återställa ordningen. FN evakuerade en stor del av sin personal.

Den 30 maj införde president Gusmão undantagstillstånd och övertog själv kommandot över armén och polisen. Han avskedade inrikesministern och försvarsministern, och satte in utrikesminister Ramos-Horta som ny säkerhetsminister. Samtidigt meddelade insatsstyrkan att den kontrollerade Dilis centrala delar. Vid det laget hade cirka 100 000 östtimorianer sökt tillflykt i tillfälliga flyktingläger i och omkring huvudstaden.

Regeringen faller

I juni 2006 hölls en rad demonstrationer i Dili med krav på Alkatiris avgång. Samtidigt inledde Ramos-Horta förhandlingar med rebellsoldaternas ledare Alfredo Reinado, som lovade att lägga ned vapnen. En arresteringsorder utfärdades mot den sparkade inrikesministern Lobato som anklagades för att ha försett rebellerna med vapen i syfte att störta politiska rivaler.

Den 25 juni lämnade Ramos-Horta sina regeringsposter i protest mot att Alkatiri satt kvar som premiärminister. Dagen därpå valde Alkatiri att avgå sedan också president Gusmão krävt detta.

I juli utsågs Ramos-Horta till ny premiärminister. I hans regering ingick nio medlemmar av Alkatiris gamla ministär. Av de totalt 15 regeringsmedlemmarna var flertalet Fretilin-medlemmar, medan övriga var oberoende eller tillhörde Demokratiska partiet (PD).

Säkerheten hade nu stärkts och den internationella styrkan minskades gradvis. Rebelledaren Reinado greps av australiska soldater i juli men lyckades fly upp i bergen en månad senare. I augusti 2006 inrättades en ny fredsbevarande FN-mission (Unmit) bestående av omkring 1 600 poliser och obeväpnade soldater.

I oktober presenterade FN en utredning av de händelser som under våren och sommaren hade krävt minst 37 människors liv och tvingat 155 000 att fly. Tonvikten lades på makthavarnas roll i vapendistributionen till rebellerna. Utredarna hade inte funnit några bevis för att Alkatiri skulle ha försett rebeller med vapen, men de slog fast att han inte gjort tillräckligt för att förhindra att vapnen kom i fel händer. I mars 2007 dömdes Lobato för illegal vapendistribution till 7,5 års fängelse.

Fretilin förlorar makten

Under våren och sommaren 2007 fick Östtimor en ny president och en ny regering. En lugnare period i landets historia tog därmed sin början. I presidentvalet i april/maj segrade premiärminister Ramos-Horta. Valet betecknades av internationella valobservatörer som fritt och rättvist. Vid flera tillfällen under valkampanjen utbröt dock våld mellan anhängare och motståndare till Fretilin.

I början av 2007 hade president Gusmão tillkännagett att han siktade på premiärministerposten i parlamentsvalet i juni samma år. För att få en politisk plattform bildade han ett nytt parti, Nationella kongressen för återuppbyggnad av Östtimor (CNRT). Även parlamentsvalet förlöpte lugnt och betecknades som fritt och rättvist av EU:s observatörer. Fretilin blev största parti och CNRT kom tvåa.

I augusti bildade CNRT en regering tillsammans med tre småpartier. Fretilin hamnade därmed i opposition. Regeringen prioriterade fattigdomsbekämpning och frågan om hur pengarna från landets växande oljefond (se Naturtillgångar, energi och miljö) bäst skulle förvaltas.

En kris uppstod i februari 2008 när president Ramos-Horta och premiärminister Gusmão utsattes för ett samordnat mordförsök. Ramos-Horta skadades svårt, medan Gusmão undkom oskadd. Presidenten genomgick en lyckad rehabilitering i Australien. En jakt inleddes på de misstänkta gärningsmännen, som efter hand överlämnade sig till polisen. I mars 2010 dömdes 24 personer till fängelse för inblandning i mordförsöken. De benådades av presidenten ett halvår senare.

Ökad säkerhet

På årsdagen av mordförsöken publicerade International Crisis Group en rapport i vilken tankesmedjan konstaterade att säkerheten i Östtimor ökat väsentligt under det år som gått. Flyktinglägren som hade bildats kring Dili 2006 hade i stort sett försvunnit sedan människor vågat återvända hem. I slutet av 2012 togs FN-missionen Unmit och den Australienledda internationella säkerhetsstyrkan hem.

När presidentval åter hölls i mars 2012 segrade den tidigare försvarschefen Taur Matan Ruak, som under ockupationen var befälhavare för den nu upplösta Falintil-gerillan. Skiftet på presidentposten skedde den 20 maj – på tioårsdagen av Östtimors självständighet.

Parlamentsvalet i juli 2012 resulterade i seger för CNRT. Näst största parti blev Fretilin. Två mindre partier fick också plats i parlamentet: Demokratiska partiet och Frenti-Mudanҫa, ett utbrytarparti ur Fretilin. CNRT bildade en koalitionsregering med de båda småpartierna. Xanana Gusmão blev kvar på premiärministerposten.

De främsta prioriteringarna i regeringsarbetet efter valet var att bekämpa fattigdomen, den höga arbetslösheten och korruptionen. Under senare år hade korruptionen brett ut sig i den statliga förvaltningen, även i parlamentet och regeringen. Flera ministrar – också Gusmão – anklagades för korruption och maktmissbruk. Under sin period som premiärminister kritiserades Gusmão dessutom för att inte göra tillräckligt för att stävja problemet.

Svaga regeringsbildningar

I februari 2015 valde premiärminister Gusmão att avgå, något han länge flaggat för. Den tidigare hälsoministern Rui Maria de Araújo från Fretilin blev ny premiärminister. Valet av ny premiärminister skedde på rekommendation av Gusmão, som stannade kvar i regeringen som minister med ansvar för planering och strategisk investering.

I mars 2017 vann Fretilinledaren Francisco "Lu-Olo" Guterres presidentvalet redan i första omgången sedan både Fretilin och CNRT hade uttalat sitt stöd för honom. Guterres tillhör den politiska eliten i Östtimor och var gerillasoldat i Fretilins militära gren Falintil under befrielsekriget mot Indonesien.

Parlamentsvalet i juli samma år blev mycket jämnt mellan Fretilin och CNRT. Fretilin vann 29,7 procent av rösterna och fick 23 av de 65 mandaten. CNRT fick 29,5 procent och 22 mandat. Expresident Taur Matan Ruaks nybildade Folkets befrielseparti (PLP), Demokratiska partiet (PD) och det "ungdomsinriktade" Khunto fick också platser i parlamentet.

Regeringsförhandlingarna drog ut på tiden. Först i september kunde en minoritetsregering presenteras mellan Fretilin och PD med Mari Alkatiri från Fretilin som premiärminister. Motstånd från CNRT, PLP och Khunto i parlamentet gjorde att regeringen tvingades avgå redan i december.

President Guterres utlyste nyval till i maj 2018 vilket vanns av valförbundet Alliansen för förändring och utveckling (AMP), där CNRT, PLP och Khunto ingick. Guterres utsåg PLP-ledaren Taur Matan Ruak till ny premiärminister för en AMP-regering.

Om våra källor

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0