Sydkorea – Modern historia

Koreas historia efter andra världskriget inleddes med klyvningen av landet och det fullständigt förödande inbördeskriget 1950–1953. Politiskt har Sydkorea utvecklats från en auktoritär stat och militärt dominerad diktatur till en demokrati med fria val och växlingar vid makten. Under samma tid har Sydkorea rest sig från krigets förstörelse och stigit fram som en av världens starkaste ekonomier med stor export, världsberömda industriprodukter och hög levnadsstandard.

De allierade hade under andra världskriget bestämt att Korea skulle återfå sin självständighet när striderna upphört, men i slutet av 1945 beslöt USA, Storbritannien och Sovjetunionen att Korea skulle förvaltas av de allierade under fem år, vilket väckte vrede bland koreanerna. 

När USA och Sovjet inte kunde enas om en koreansk övergångsregering, växte en centraliserad kommuniststat fram under Kim Il-Sungs styre i den Sovjetockuperade zonen i norr. I söder inrättade USA en tillfällig regering av moderata nationalister, vilket ledde till våldsamma protester och attentat från högergrupper. 

I maj 1948 genomfördes val till en nationalförsamling i södra Korea, där högerkandidater vann en majoritet. Syngman Rhee valdes till president, och i augusti utropades Republiken Korea. Samma månad höll kommunisterna i norr val till en folkförsamling, och i september utropade de Demokratiska folkrepubliken Korea. Delningen följdes av provokationer och sammandrabbningar vid stilleståndslinjen. Den 25 juni 1950 gick nordkoreanska trupper över gränslinjen vid 38:e breddgraden och trängde in i Sydkorea. Amerikanska trupper dominerade de FN-styrkor som sattes in på sydsidan. Till en början trängde nordkoreanerna långt söderut men de drevs efter hand tillbaka norrut mot Kina. Sedan Kina ingripit på den nordkoreanska sidan stabiliserades fronten vid den 38:e breddgraden. 

Fredsförhandlingar inleddes 1951, men strider fortsatte fram till den 27 juli 1953, då ett stilleståndsavtal slöts. Något fredsavtal kom dock aldrig till stånd. Fortfarande utgör den några kilometer breda, demilitariserade zonen gräns mellan Nord- och Sydkorea. 

Militärkuppen 1961

Trots ekonomiskt bistånd från USA till Sydkorea efter kriget försvagades Syngman Rhees ställning, och ett studentuppror 1960 tvingade fram hans avgång. Den politiska och ekonomiska oron följdes av en militärkupp 1961, ledd av generalmajor Park Chung-Hee. Nationalförsamlingen upplöstes och undantagslagar infördes, men efter två år tilläts åter politisk verksamhet. Park, som dragit sig tillbaka från armén, vann presidentvalet 1963 och militärens parti fick majoritet i parlamentet. Formellt tillsattes en civil regering, men före detta militärer innehade alla viktiga poster. 

Under Parks första år lades grunden för en snabb industrialisering med hjälp av kapital från utlandet. Investeringar styrdes till tunga sektorer, som stålindustri och skeppsbygge, samtidigt som elektronikindustrin prioriterades. Men inrikespolitiken förblev instabil. Efter att oppositionen varit på väg att vinna presidentvalet 1971 upplöste Park nationalförsamlingen, upphävde konstitutionen och stärkte presidentens makt genom en ny grundlag. Direktval till ämbetet ersattes med ett valkollegium. 

Förändringarna utlöste protester som växte när Park 1975 utfärdade den så kallade antikommunistlagen, som bland annat förbjöd studenter att demonstrera. Oron trappades upp, och 1979 mördades Park av chefen för landets underrättelsetjänst. 

Nyvalet till presidentposten följdes av en armékupp med general Chun Doo-Hwan som den starke mannen. Efter stora studentdemonstrationer 1980 infördes krigslagar, all politisk aktivitet förbjöds och politiska ledare greps, bland andra Kim Dae-Jung från staden Gwangju där ett uppror bröt ut som slogs ned av armén med många dödsoffer som följd. Minnet av massakern kastade länge sin skugga över landet. Kim Dae-Jung dömdes 1980 till döden anklagad för att ha legat bakom upproret. Efter internationella protester omvandlades straffet till livstids fängelse och Kim tilläts gå i exil i USA. Han hade då fått utstå svår tortyr under sina år som politisk fånge. 

Studentdemonstrationer och politisk liberalisering

Chun stärkte sitt grepp om makten. 1981 mjukades krigslagarna upp och nya partier kunde bildas, men Chun utsågs ändå till president av ett nytt folkvalt valkollegium. En ljusning i ekonomin började skönjas men i mitten av 1980-talet tilltog de politiska protesterna på nytt. Samtidigt återfick Kim Dae-Jung och andra oppositionsledare rätten att verka politiskt. 

1987 gick studenterna i bräschen för jättedemonstrationer i Seoul, och president Chun tvingades kompromissa med oppositionen. En ny grundlag förhandlades fram och godkändes i en folkomröstning. Genom direktval till presidentposten öppnades dörren för en politisk liberalisering, som inleddes när den nyvalde presidenten Roh Tae-Woo tillträdde 1988. Under hans styre beskars militärens inflytande och samhället blev öppnare. 

1990 ändrades den politiska bilden dramatiskt, när Roh och oppositionsledarna Kim Young-Sam och Kim Young-Pil tillsammans bildade ett nytt parti, Demokratiska liberala partiet (DLP) som fick klar majoritet i parlamentet. Året efter gick flera oppositionspartier samman i en ny allians, Demokratiska partiet (DP), där Kim Dae-Jung blev en av ledarna. 

Det ekonomiska läget hårdnade och i valet 1992 förlorade DLP sin parlamentsmajoritet. Men partiets kandidat Kim Young-Sam segrade i presidentvalet över Kim Dae-Jung. Därmed fick Sydkorea för första gången på över tre decennier en president utan militär bakgrund. Höga officerare med band till forna regimer tvingades lämna sina poster. Underrättelsetjänsten beskars i sina befogenheter. En antikorruptionskampanj fällde ministrar och tusentals tjänstemän. 

Men president Kim anklagades själv för oegentligheter och auktoritär ledarstil. När de förra presidenterna Chun och Roh åtalades för korruption fick Kim kämpa för att distansera sig. Chun och Roh åtalades också för kuppen 1979 och för massakern i Gwangju 1980. Chun dömdes till döden och Roh till livstids fängelse. Båda benådades och släpptes senare. 

Den asiatiska finanskrisen

DLP bytte namn till Nya Koreapartiet och behöll med knapp nöd regeringsmakten efter valet 1996 i vilket Kim Dae-Jungs nya parti hade framgång. President Kim Young-Sam och regeringen försvagades ytterligare av en korruptionsskandal där många höga statstjänstemän anklagades för att ha tagit emot mutor av grundaren till stålföretaget Hanbo. Kim avgick som partiledare. 

Efterträdaren Lee Hoi-Chang fick leda det nya konservativa partiet, Stora nationella partiet (GNP), sedan Nya Koreapartiet och DP gått samman. Men Lee förlorade presidentvalet i december 1997 sedan den stora asiatiska finanskrisen utlöst den värsta ekonomiska krisen i Sydkoreas historia (se  Ekonomi). Valet vanns av oppositionsledaren Kim Dae-Jung. Med hans tillträde som president 1998 bröts den traditionella politiska och ekonomiska maktkoncentrationen. Landets elit hade av hävd sin bas i Gyeongsang-provinserna i sydöst, som länge stått i motsättning till Kims bas i staden Gwangju och Jeolla-provinserna i sydväst, där utvecklingen varit eftersatt. 

Den svåra ekonomiska krisen kom att prägla mycket av president Kim Dae-Jungs politik. Miljoner människor förlorade sina jobb och storstrejker och våldsamma protester följde. 

I den ekonomiska krisens spår vann den konservativa oppositionen parlamentsvalet 2000. Men president Kim Dae-Jungs parti, som bytt namn till Millenniets demokratiska parti (MDP), kunde dock behålla regeringsmakten i koalition med ett liberalt parti. 

Solskenspolitiken

Kim Dae-Jungs så kallade solskenspolitik mot Nordkorea kulminerade i ett toppmöte i Pyongyang 2000 (se Utrikespolitik och försvar) och resulterade i att Kim samma år fick Nobels fredspris. Men oppositionen i Sydkorea menade att försoningspolitiken kostade för mycket ekonomiskt och politiskt utan att ge något i utbyte. 2001 fälldes ministern för enhetssträvanden i en misstroendeomröstning i parlamentet. Rege­ringen anklagades också för att indirekt ha mutat regimen i Nordkorea genom att storföretaget Hyundai betalat hundratals miljoner dollar för att få etablera företag och turistanläggningar i norr.

På hemmaplan möttes Kims regering av proteststrejker mot planer på privatisering av järnvägar och el- och gasnät. Korruptionsskandaler med Kims närmaste män och två av hans söner inblandade försvagade presidentens ställning när mandatperioden gick mot sitt slut. 

I presidentvalet 2002 vann dock liberalen Roh Moo-Hyun från Kims regerande parti. Men segern var knapp över den konservative kandidaten Lee Hoi-Chang från Stora nationella partiet, som ville stoppa det ekonomiska stödet till Nordkorea på grund av landets kärnvapenprogram. 

President Rohs parti splittrades och han fick kämpa mot ekonomisk tillbakagång. Efter att oppositionen drivit igenom riksrätt mot Roh 2004 fick han tillfälligt lämna ämbetet. Han frikändes dock från anklagelser om korruption och vanstyre av författningsdomstolen. Rohs nya stödparti Uri nådde framgång i valet 2004 och kunde bilda regering. 

Lee Myung-Bak tar över presidentposten

Ekonomiskt kärva tider sänkte dock stödet för regeringen och president Roh. 2007 splittrades Uri-partiet och upplöstes. En majoritet av medlemmarna anslöt sig till det nybildade liberala Förenade nya demokratiska partiet som blev parlamentets näst största parti. I presidentvalet i december 2007 förlorade dock partiets kandidat Chung Dong-Young stort mot Lee Myung-Bak från Stora nationella partiet. Ett utbrett missnöje med Roh-regeringens ekonomiska politik påverkade valutgången. Med sin bakgrund som framgångsrik affärsman inom Hyundai-koncernen och borgmästare i Seoul lovade Lee att stimulera tillväxt och driva en hårdare politik gentemot Nordkorea.

Parlamentsvalet 2008 blev en stor framgång för Lees parti, som vann egen majoritet. Förenade demokratiska partiet (som nu övergett ordet ”nya” i namnet), förlorade hälften av sina mandat. Det bytte efter valet namn till Demokratiska partiet. 

President Lee stötte på hårt motstånd i parlamentet. När ett importstopp för amerikanskt nötkött upphävdes (infört 2003 efter utbrott av BSE, ”galna ko-sjukan”, i USA) tvingade studenter, fack och vänstergrupper Lee att backa om köttimporten och avskeda bland annat jordbruksministern. Ett kontroversiellt frihandelsavtal med USA ledde också till bojkott och våldsamt tumult i parlamentet (se Utrikeshandel). 

Nordkoreanska angrepp

Spänningen steg kraftigt i regionen efter att en sydkoreansk patrullbåt sänkts och 46 man mist liv i mars 2010. Nordkorea pekades ut som skyldigt, och på hemmaplan kritiserades militärledningen för sitt sätt att hantera krisen. Tonläget mellan de båda koreanska staterna skärptes i november 2010 när den sydkoreanska ön Yeonpyeong besköts av nordkoreanskt artilleri (se Utrikespolitik och försvar). 

Stora nationella partiet, som bytt namn till Saenuripartiet, behöll med knapp nöd sin majoritet i parlamentsvalet i april 2012. Regeringspartiet backade från 165 mandat till 152, medan Demokratiska förenade partiet (DUP) ökade kraftigt från 89 platser till 127. DUP bildades i slutet av 2011 när det främsta oppositionspartiet Demokratiska partiet (som då bytt namn från Förenade demokratiska partiet) slogs samman med det lilla Medborgarnas förenade parti.

I juni 2012 bekräftade Saenuripartiets ledare Park Geun-Hye att hon skulle kandidera i presidentvalet senare samma år. Park, dotter till den diktatoriske presidenten Park Chung-Hee, hade sedan ett par år tillbaka pekats ut som en av favoriterna till att efterträda Lee på presidentposten. Trots faderns odemokratiska styre var hans namn för många en symbol för landets ekonomiska omvandling. 

Presidentvalet 2012

Under sommaren besvärades Saenuripartiet och president Lee av en korruptionsskandal som involverade presidentens äldre bror tillsammans med 200 andra politiker, lobbyister och tjänstemän. Brodern anklagades för att ha tagit emot mutor från två olönsamma banker som ville få hjälp att undvika granskning och en eventuell stängning. Broderns inblandning fick president Lee att be sydkoreanerna om ursäkt i ett TV-sänt tal. 

Två liberala presidentkandidater, Moon Jae-In från DUP och IT-miljonären Ahn Cheol-Soo, var de främsta utmanarna till Saenuripartiets Park Geun-Hye. Moon och Ahn ville bägge se en utjämning av rådande inkomstklyftor liksom en reformering av systemet med mäktiga familjekonglomerat, så kallade chaebol. När valet ryckte närmare valde dock Ahn överraskande att dra sig ur kampen om presidentposten eftersom oppositionens väljarandel annars skulle ha splittrats på två kandidater, vilket skulle ha stärkt de konservativas vinstchanser. 

Park Geun-Hye tar över presidentposten

Valdeltagandet i presidentvalet i december 2012 var det högsta på ett och ett halvt årtionde. Park Geun-Hye segrade med drygt 51 procent av rösterna mot cirka 48 procent för Moon Jae-In. 

Sydkorea fick därmed sin första kvinnliga president någonsin. I sitt installationstal i februari 2013 lovade Park bland annat att stimulera den ekonomiska tillväxten (till exempel genom åtgärder för att stödja småföretag) och att satsa på välfärd. Hon ville uppmuntra en dialog med Nordkorea för att om möjligt förbättra relationerna, som försämrats under president Lees tid vid makten. Samtidigt utlovade hon en fast hållning i nationella säkerhetsfrågor och betecknade Nordkoreas nyligen utförda kärnvapenprov som ett hot mot det koreanska folkets överlevnad. 

Kort efter Parks installation upphävde Nordkorea existerande avtal om icke-angrepp, stängde gränspassagen till Syd vid den demilitariserade zonen och avbröt direktkontakterna med Seoul. 

Säkerhetsskandalen 2013

Hösten 2013 uppstod stort politiskt rabalder efter att det uppdagades att en oppositionspolitiker, enligt säkerhetstjänsten, gjort sig skyldig till förräderi och försök till samarbete med Nordkorea. Politikern var medlem av Förenade framstegspartiet (United Progressive Party, ett parti som bildats av en sammanslagning av en rad vänsterpartier 2011), och eftersom han var parlamentsledamot behövde parlamentet godkänna att han fick gripas och ställas inför rätta. Såväl det regerande Saenuripartiet som det liberala oppositionspartiet (som nu valt att åter kalla sig Demokratiska partiet) röstade ja till hans gripande. Mannen greps anklagad för att ha konspirerat i syfte att störta regeringen om det skulle bli krig med Nordkorea. Han och ytterligare sex partimedlemmar dömdes till fängelse i upp till nio år. De som inte bedömdes skyldiga till att ha förberett ett uppror, straffades för att ha brutit mot landets säkerhetslag genom att sjunga nordkoreanska revolutionära sånger.

Hösten 2013 beslöt författningsdomstolen därtill att låta upplösa UPP, på en förfrågan om detta från justitiedepartementet. Partiet ansågs stödja det nordkoreanska socialistiska systemet och utgöra ett hot mot Sydkoreas demokrati. UPP-medlemmarna kritiserade beslutet och hävdade att de bara hade eftersträvat att försoning skulle uppnås med Nordkorea. Sedan UPP upplösts bildade några tidigare UPP-anhängare ett nytt parti, Rättvisepartiet .

Efter domen kritiserades regeringen och Park för att sätta yttrandefriheten och organisationsfriheten på spel, av bland annat av Amnesty International. Säkerhetstjänsten som låg bakom utredningen och misstankarna mot UPP-medlemmarna kritiserades av oppositionen för att fabricera spionaffärer, en välbeprövad metod som användes under landets auktoritära förflutna, som ett sätt att stärka sin makt och flytta fokus från andra dagsaktuella politiska problem. Säkerhetstjänsten var redan i blåsväder på grund av att dess chef stod åtalad för att ha beordrat agenter att inför presidentvalet i december 2012 smutskasta regeringskritiker och motståndare till Park i internetforum. 

Färjekatastrofen

Efter bara drygt ett år som president Parks premiärminister lämnade Chung Hong-Won in sin avskedsansökan till följd av omfattande kritik i samband med färjan Sewols förlisning utanför Sydkoreas sydvästra kust i april 2014. Av färjans 476 passagerare dog drygt trehundra, varav de flesta var skolungdomar. Regeringen fick skarp kritik av anhöriga för att räddningsarbetet varit för långsamt och för bristfällig kontroll av färjan, som haft konstruktionsfel och därtill varit för tungt lastad. 

Färjekatastrofen fick stora följdverkningar i samhället och presidenten fick ta emot avskedsansökningar från såväl chefen för underrättelseverksamheten som ordföranden för Nationella säkerhetsrådet (som ger presidenten råd i säkerhetsfrågor).

President Park kritiserades inte bara för hanteringen av färjekatastrofen utan också för att en god bit in på sitt andra år vid makten ännu inte ha infriat vallöften om fördubblad grundpension, fri sjukvård för fyra dödliga sjukdomar (bland annat cancer) samt allmän barntillsyn. Inte heller hade det ringa antalet kvinnor på ledande poster ökat nämnvärt. Problemen avspeglade sig i sjunkande opinionssiffror för presidenten.

I slutet av 2015, några månader innan parlamentsvalet i april 2016, splittrades Nya politikens allians för demokrati (NPAD) som bildats våren 2014 genom en sammanslagning av Demokratiska partiet och ett mindre parti lett av den populäre Anh Cheol-Soo. Men bara drygt ett år senare lämnade Anh Cheol-Soo, som tillsammans med Kim Han-Gil varit en av NPAD:s två ordförande, partiet och tillkännagav att han skulle leda ett nytt parti som skulle heta Folkets parti (People's Party, PP). NPAD bytte då namn till Minjupartiet (The Minjoo Party of Korea). Splittringen av oppositionen väntades gynna det regerande Saenuripartiet i det kommande parlamentsvalet. Partiets viktigaste vallöften handlade om att skapa jobb, inte minst för unga, genom att avreglera arbetsmarknaden och om att få bukt med de växande inkomstklyftorna i landet. Men valet blev en stor besvikelse för Saenuripartiet och Park. Partiet fick bara 122 mandat i parlamentet och fick se sig besegrat av Minjupartiet med ett mandat. Även det nybildade Folkets parti gjorde bra ifrån sig i valet med 38 mandat.

Korruptionsskandalen kring Park

Hösten 2016 seglade en politisk skandal upp med koppling till president Park själv. En nära kvinnlig vän och rådgivare till presidenten, Choi Soon-Il, greps av polisen misstänkt för bedrägeri och maktmissbruk. Det cirkulerade uppgifter om att kvinnan länge hade kunnat påverka regeringsarbetet och lyckats styra utnämningar av viktiga tjänster via hennes kontakter med Park. Presidenten utsattes för stark kritik från oppositionen och hundratusentals sydkoreaner gick ut på gatorna i Seoul och krävde hennes avgång. När det stod klart att åklagare ville att Park skulle ställa upp för utfrågning i samband med att en formell rättsutredning inletts mot hennes rådgivare, meddelade oppositionspartier, däribland Minjupartiet, att de ämnade undersöka möjligheterna att ställa presidenten inför riksrätt

I början av december röstade parlamentet ja till att ställa Park inför riksrätt. Park suspenderades från presidentämbetet i avvaktan på att författningsdomstolen skulle ta ställning till riksrättsbeslutet. Presidentens uppgifter övertogs temporärt av premiärminister Hwang Kyo-Ahn. 

Saenuripartiet splittrades i en falang som fortsatte att stödja Park och en annan som tog avstånd från presidenten och i slutet av 2016 bröt sig ett 30-tal partianhängare ur partiet och bildade ett nytt högerparti – Bareunpartiet. Det regerande Saenuripartiet bytte ett par månader senare namn till Koreas frihetsparti (Liberty Korea Party), som ett sätt att undvika att förknippas med korruptionsskandalen kopplad till president Park.

Domstol bekräftar riksrättsbeslut

Den 10 mars 2017 var författningsdomstolens beslut klart. Den upprätthöll parlamentets riksrättsförfarande mot Park, vilket innebar att hon inte kunde återgå som landets president. Hon kunde därmed inte heller åberopa någon åtalsimmunitet som president utan riskerade nu rättegång i en vanlig domstol.

Enligt författningsdomstolen hade Park brutit mot lagen när hon tillåtit sin nära vän Choi att blanda sig i statliga angelägenheter och inte medgivit att så hade skett när hon har tillfrågats. Dessutom hade Park lämnat ut hemliga dokument.
Presidentens väninna Choi Soon-Il stod i sin tur åtalad för att ha pressat mäktiga företag att donera miljontals dollar till hennes egna, icke-vinstdrivande, stiftelser. Även ett antal statliga tjänstemän misstänktes för inblandning i korruptionshärvan och en rättsprocess hade också inletts mot Samsungs högste chef, Lee Yae-Yong. Han misstänktes för att ha donerat nära 40 miljoner dollar till Chois stiftelser som ett sätt att försöka få stöd uppifrån för en sammanslagning 2015 av två Samsungföretag. 

Presidentval måste hållas inom 60 dagar efter författningsdomstolens beslut. Fram till presidentvalet den 9 maj 2017 fortsatte premiärminister Hwang Kyo-Ahn som tillförordnad president.  

 Om våra källor

94268

Världspolitikens Dagsfrågor ger fördjupning i frågorna som förändrar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

10133

Mer läsning finns här!

I UI:s webbtidning utrikesmagasinet.se hittar du analyser och krönikor skrivna av svenska och internationella forskare, analytiker och journalister med bred erfarenhet av olika länder och regioner.

Det mesta är på svenska och alla artiklar är fritt tillgängliga.

Tipsa gärna dina vänner!

Till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0