USA – Politiskt system

USA är en förbundsrepublik med 50 delstater. Författningen som trädde i kraft 1789 föreskriver ett statsskick byggt på maktdelningsprincipen. Det innebär att verkställande, lagstiftande och dömande makt ska balansera varandra: presidenten styr USA, kongressen skriver lagarna och Högsta domstolen ska försäkra att presidentbeslut och lagar inte strider mot författningen. Författningen reglerar också maktförhållandet mellan den federala regeringen och delstaterna.

USA:s konstitution räknas som världens äldsta nedtecknade och nu gällande grundlag. Den har stått modell för många andra länders författningar och brukar också beskrivas som världens kortaste: fyra handskrivna sidor. Inget har ändrats i den ursprungliga texten men grundlagen har kompletterats med 27 tillägg (amendments). De tio första tillkom redan 1791 och kallas gemensamt för rättighetsförklaringen (Bill of Rights). Den garanterar rättigheter för individen, som yttrande-, tryck-, religions-och mötesfrihet, samt rättssäkerhet och rätten att bära vapen.

Bland övriga 17 tillägg finns avskaffandet av slaveriet (1865), kvinnlig rösträtt (1921) och förbud för en person att väljas till president mer än två gånger (1951). Ett tillägg som antogs 1919 innebar att tillverkning och försäljning av alkohol förbjöds, men förbudet upphävdes genom ett nytt tillägg 1933.

Den verkställande makten: presidenten

Presidenten är både statsöverhuvud och regeringschef och har omfattande maktbefogenheter. Vid sin sida har presidenten ett kabinett som ungefär motsvarar en svensk regering, men som i högre grad har en rådgivande funktion. Presidenten utser själv kabinettets medlemmar som leder olika departement (motsvarande ministrar i Sverige). Till det som brukar kallas administrationen hör också ämbetsverk och några särskilda verkställande organ. Presidenten förfogar vidare över en stab av personliga medarbetare vilka ofta har ett stort inflytande över politikens utformning.

Till presidentens uppgifter hör att leda USA:s utrikespolitik och vara högsta befälhavare för de militära styrkorna. Rätten att förklara krig och godkänna formella fördrag med främmande makter ligger formellt hos kongressen, men presidenten kan åtminstone för en kortare tid sända amerikanska trupper utomlands utan kongressens godkännande. 

Statsskicket med presidentstyre innebär att presidenten inte är beroende av stöd i kongressen för att kunna utöva sitt ämbete. Det är inte ovanligt att Vita huset (presidentens bostad och arbetsplats) och kongressen kontrolleras av olika partier. Presidenten har ingen rätt att upplösa kongressen eller utlysa nyval. En president kan avlägsnas från sin post endast på grund av missbruk av ämbetet. Det sker i så fall genom riksrätt. Vid en sådan process väcks åtal av representanthuset medan rättegången hålls i senaten. Tre presidenter har ställts inför sammanlagt fyra riksrätter, och i samtliga fall har senaten friat den åtalade. De två första var Andrew Johnson (1868) och Bill Clinton (1992). Donald Trump friades först från misstankar om maktmissbruk och hindrande av kongressens arbete (2020, seKalendarium) och sedan för anstiftan till uppror (2021, se Kalendarium).

Den lagstiftande makten: kongressen

Kongressen består av senaten och representanthuset med sammanlagt 535 röstande ledamöter (se vidare under Valsystem nedan). De två kamrarna har lika ansvar för lagstiftningsarbetet. Alla lagförslag behandlas först i ett av de många utskotten. Det är ofta där som kompromisser förhandlas fram innan en fråga går till omröstning. För att ett lagförslag ska gå igenom måste det antas av båda kamrarna. Ibland antar kamrarna först olika versioner av ett lagförslag som i så fall måste jämkas ihop i ett gemensamt utskott, varpå kamrarna röstar på nytt. Utskotten utsätts för ständiga påtryckningar från de tusentals inflytelserika lobbyister som från sina kontor i Washington företräder mängder av företag och intresseorganisationer. När utskotten vill inhämta information utifrån anordnar de ofta utfrågningar (hearings) som vanligen är offentliga. 

Den dömande makten: Högsta domstolen

Högsta domstolens huvuduppgift är att tolka och avgöra om lagar står i överensstämmelse med konstitutionen. Domstolen spelar därmed en stor politisk roll när den tar ställning i olika samhällsfrågor. Aborträtten och dödsstraffet är några av de stridsfrågor där Högsta domstolen har spelat en avgörande roll. Under 1950- och 1960-talen bidrog dess beslut till viktiga framsteg för rasintegrering och medborgarrätt. När samkönade äktenskap blev lagliga i USA 2015 skedde det genom ett domslut. Högsta domstolen har på senare år blivit alltmer konservativ vilket bland annat gör att en del medborgerliga rättigheter som befästes på 1960-talet har luckrats upp (se Demokrati och rättigheter).

Högsta domstolen har nio ledamöter som utses på livstid. Kandidaterna nomineras av presidenten och måste godkännas av senaten. Detsamma gäller domare i högre federala domstolar.

De federala domstolarna tar upp brott och förseelser som faller under federal lagstiftning och civilmål mellan personer som bor i olika delstater. Det delstatliga domstolsväsendet hanterar fall som täcks av den delstatliga lagstiftningen. När oklarhet råder om gränsdragningen ligger avgörandet hos den federala Högsta domstolen.

Valsystem

Presidenten, som måste vara född i USA, väljs på fyra år och kan väljas om en gång. Valet är indirekt: väljarna röstar formellt på personer, så kallade elektorer, som sedan utser presidenten. Varje delstat plus District of Columbia med huvudstaden Washington utgör en valkrets. Vinnaren i valkretsen tar samtliga elektorsröster (med undantag för Maine och Nebraska som fördelar sina sammanlagt nio elektorsröster något annorlunda). Sammanlagt finns 538 elektorer som tillsammans bildar elektorskollegiet. Antalet elektorer per delstat varierar från 54 i den mest folkrika, Kalifornien (från och med 2023 efter folkräkningen 2020, se Befolkning och språk), ned till tre i de minsta delstaterna (och i Washington DC). Valsystemets utformning innebär att en kandidat kan vinna valet trots att motståndaren får fler röster. Det skedde tre gånger på 1800-talet samt 2000, då George W Bush segrade, och 2016, då Donald Trump vann. Samtidigt med presidenten väljs en vicepresident, som också är senatens ordförande. Denne har rösträtt vilket har betydelse om det väger jämnt mellan rösterna när en fråga ska avgöras – då har vicepresidenten utslagsröst.

Partierna väljer formellt sina presidentkandidater vid nationella partikonvent. I de flesta delstater hålls primärval för att utse delegater som sedan röstar fram partiets presidentkandidat vid konventen. Delstater som inte har primärval anordnar partimöten eller provval (caucus) för att utse konventsdelegater. Primärvalssäsongen brukar inledas i början av valåret i delstaterna Iowa och New Hampshire. Primärvalen fortsätter fram till juni, men tendensen har varit att delstaterna tidigarelägger sina val för att kunna utöva ett reellt inflytande.

Partikonventen hålls vanligtvis i juli eller augusti. Enligt traditionen ska sedan den formella valrörelsen startas på Labor Day, första helgen i september. I praktiken sätter valkampanjerna igång långt tidigare. De kandidater som gör anspråk på att betraktas som trovärdiga måste nämligen samla in mångmiljonbelopp. 

En stor del av kampanjpengarna går till köp av TV-tid för politiska reklaminslag. Största delen av de flera miljarder dollar som spenderas under valkampanjer kommer från donationer från privatpersoner, företag, fackföreningar och olika intresseorganisationer.

Kongressens ledamöter utses i direkta val och de kan väljas ett obegränsat antal gånger. Till senaten sänder de 50 delstaterna vardera två representanter som innehar sina mandat i sex år. Val till en tredjedel av platserna i senaten hålls vartannat år. Representanthuset har 435 ledamöter som väljs på två år (samt sex icke-röstande ledamöter som företräder Washington DC och fem territorier, se nedan). Fördelningen är proportionell efter delstaternas folkmängd. Kalifornien har följaktligen störst representation (med 52 från och med 2023), följt av Texas, Florida och New York. Sex glest befolkade delstater har bara en ledamot vardera i representanthuset.

Varje delstat skriver sina egna vallagar. Alla val äger rum den första tisdagen efter den första måndagen i november.

Valdeltagandet i USA är lågt vilket uppfattas som bekymmersamt, då de som väljs till politiska ämbeten därmed har uttalat stöd av endast en minoritet av väljarkåren. Sedan millennieskiftet har valdeltagandet i presidentval legat mellan 50 och 57 procent, med undantag för valet 2020 då hela 67 procent deltog. Det var den högsta siffran på 120 år. I mellanårsvalen, som bara gäller kongressen, ligger valdeltagande vanligen runt 36–38 procent. Här utgjorde mellanårsvalet 2018 ett undantag då drygt 49 procent av väljarna deltog – andelen sjönk till cirka 46 procent 2022. Se ävenDemokrati och rättigheter: Valprocessen och demokratin.

Den federala regeringen och delstaterna

Den federala regeringen ansvarar bland annat för försvar, utrikespolitik, mynt- och postväsende, högre juridiska spörsmål samt landets inre säkerhet. 

De enskilda delstaterna har relativt stor självständighet. De har sin egen författning och maktfördelning lik den federala: med domstolar, kongress och en guvernör som högsta verkställande ledare. Efter Franklin D Roosevelts program Den nya given (New Deal) på 1930-talet (se Äldre historia) gick utvecklingen länge mot ett allt större federalt inflytande. Det har ändrats på senare år när alltmer inflytelserika konservativa republikaner krävt en återgång till ökad självbestämmanderätt för delstaterna, inte minst i sociala frågor. 

Skillnaderna mellan delstaterna kan vara stora. Dödsstraff är något som avgörs på delstatsnivå och skolsystemen varierar. 

Mångfalden blir ännu större på lokal nivå eftersom landets drygt 3 000 counties (motsvarande län) har en lokal ordningsstadga där olika regler kan tillämpas. 

Med undantag för Nebraska har alla delstater tvåkammarsystem med en senat och ett representanthus. När ett lagförslag antagits av båda kamrarna ska det godkännas av guvernören, som har vetorätt. Den lagstiftande församlingen kan dock i de flesta fall upphäva vetot med två tredjedelars majoritet. 

Delstatsguvernören väljs oftast för en fyraårsperiod. Till guvernörens befogenheter hör befälet över delstatens nationalgarde, initiativrätt i lagstiftningsfrågor samt rätt att utnämna högre ämbetsmän och att benåda eller förkorta straffet för brottslingar som dömts enligt delstatens lagar. I flera delstater kan invånarna begära återkallande av guvernörsvalet genom namninsamling. 

I delstaterna och på lokal nivå väljs ofta domare och åklagare i allmänna val. Även en lång rad andra ämbeten tillsätts på politiska grunder. 

Federationen består förutom delstaterna också av huvudstadsområdet District of Columbia samt fem självstyrande territorier (se Geografi och klimat) och flera obebodda landområden.

Politiska partier

USA har i praktiken alltid haft ett tvåpartisystem. Sedan Abraham Lincoln 1860 valdes till den förste republikanska presidenten har demokrater (Democratic Party) och republikaner (Republican Party) dominerat USA:s politiska system. De är dock inte partier i svensk mening utan snarare löst sammanhållna valorganisationer utan betalande medlemmar och med stor ideologisk spännvidd. De mobiliserar främst inför valen. Sedan lång tid tillbaka står Republikanska partiet tydligt till höger om Demokratiska partiet.

Demokraterna har under 2000-talets första decennier förespråkat en mer reglerad finanssektor, höjda skatter för höginkomsttagare, regleringar till skydd för konsumenter och något som åtminstone liknar allmän sjukförsäkring. Under president Barack Obama (2009–2017) antogs en sjukvårdsreform som i olika former debatterats sedan 1960-talet (se Modern historia och Sociala förhållanden).

Republikanerna kopplas i större utsträckning ihop med stora företagsintressen och den kristna högern. Man förespråkar mer inflytande för delstaterna och mindre för den federala makten, och förordar lägre skatter samt mindre statlig inblandning i den privata sektorn. Partiet har rört sig högerut under 2000-talet och domineras sedan Donald Trump blev president – och än mer därefter – av en ytterhögerfalang som trängt undan mer konventionella konservativa krafter.

Det har alltid varit svårt för nya röster att göra sig gällande utanför de två stora partierna. Sydstataren George Wallace som förespråkade åtskillnad mellan svarta och vita fick dock genomslag i valet 1968 genom att utnyttja rasistiska stämningar. Texasmiljardären Ross Perot fick 19 procent i presidentvalet 1992, det bästa resultatet en kandidat uppnått vid sidan av de stora partierna sedan 1912 (då Theodore Roosevelt fick 27 procent av rösterna). 

Om våra källor

124849

Världspolitikens Dagsfrågor ger dig en fördjupning i frågor som påverkar världen. Varje nummer kommer med instuderingsfrågor.

Läs mer

133918

I podden Utblick

Populism –  folket, eliten och demokratin

Oavsett om populism ska ses som en metod eller en ideologi så delar den flera drag med det tankegods man hitta ute på både den extrema höger- och vänsterkanten. Och närvaron av populism växer i hela världen. I denna podd diskuteras vad kunskap och ny teknik spelar för roll för populismens tillväxt och hur den egentligen påverkar demokratin. Deltagare är Rouzbeh Farsi från UI, Åsa Wikforss professor i teoretisk filosofi samt ledamot av Svenska akademin och Ludvig Norman biträdande lektor vid Stockholms universitet.

Lyssna här!

89488

UI:s nättidning om internationella frågor

Vidga och fördjupa din kunskap om globala frågor. I Utrikesmagasinet hittar du aktuella analyser av vår tids stora utmaningar. Bland skribenterna finns forskare, journalister, debattörer och experter.

Gå till Utrikesmagasinet

poddbild-final.jpg


En podd om internationella frågor från Utrikespolitiska institutet.

Lyssna på Utblick


Varukorg

Totalt 0