Aktuell politik

När general Raúl Castro år 2008 efterträdde sin äldre bror Fidel som statschef inleddes en gradvis uppluckring av den statsstyrda ekonomin, men de ekonomiska reformerna åtföljdes inte av någon politisk öppning. Partiet fortsatte att kontrollera i stort sett alla aspekter av kubanernas liv och oppositionen hölls i strama tyglar. Inga större förändringar väntas heller efter det historiska maktskiftet våren 2018 då Raúl Castro, 86 år, avgick som president och lämnade över styret till den då 57-årige vicepresidenten Miguel Díaz-Canel.  

Maktväxlingen mellan bröderna Castro förändrade den politiska scenen. Fidel Castro satte stor personlig prägel på sitt ledarskap med färgstarka, ideologiskt färgade utspel och höll gärna tal i flera timmar medan Raúl Castro odlade en lågmäld stil och betonade kollektivt ledarskap. Efter Fidels kraftfulla slagord: ”Socialismen eller döden” inledde Raúl sin reformpolitik under mottot ”Utan brådska men utan paus”.

Raúl Castro insåg att förändringar var nödvändiga för att få ekonomin på fötter och öka den inhemska produktionen. Reformer skulle öppna marknaden för privata och även utländska intressen.

Modellen för reformpolitiken var hämtad från Kina, det vill säga att förändringar i marknadsekonomisk riktning accepterades medan kommunistpartiet behöll sitt grepp om makten.

Den första sektor som berördes var jordbrukssektorn. Eftersom Kuba importerar det mesta av den mat som förbrukas var regeringen angelägen om att stimulera livsmedelsproduktionen. Bönderna fick rätt att bruka statlig mark som legat i träda. De fick också större frihet att välja vad de skulle odla samt rätt att sälja sina produkter. Senare öppnades möjligheten för frisörer, snickare, låssmeder och andra att starta privata företag i liten skala. Med tiden fick egenföretagarna möjlighet att ta lån och ha anställda.

Först motstånd, sedan stöd

Reformpolitiken mötte till en början motstånd inom partiet men vid partikongressen 2011 hade Raúl Castro fått de flesta skeptikerna med sig. Över 300 reformer antogs. Bland annat fick kubanerna rätt att för första gången sälja egendom i form av hus och bilar. Ett par år senare omvandlades mer än 100 statliga företag till oberoende privata kooperativ. Samtidigt meddelade regeringen att cheferna för statliga företag skulle få ökad frihet att besluta om verksamheten och att företagen skulle få behålla en del av sin vinst för framtida investeringar. 

2013 ändrades de bestämmelser som i princip hade gjort det omöjligt för kubanerna att resa utomlands (se Befolkning och språk). Samtidigt innebar det pågående tövädret i relationen med USA (se Utrikespolitik och försvar) att det blev lättare för exilkubaner i USA att skicka pengar till släktingar på Kuba.

Växande klyftor

Samtidigt som kubanerna fick större ekonomisk frihet ökade osäkerheten på andra plan. Tidigare garanterade staten jobb, mat och bostad åt alla - nu började även detta luckras upp. Castro tillkännagav att ransoneringsboken, som gett alla kubaner rätt att köpa en viss mängd livsmedel till låga priser, skulle avskaffas. Han började också genomdriva en kraftig bantning av jobben inom den offentliga sektorn. Förhoppningen var att de som sparkades skulle få nya jobb inom den framväxande privata sektorn, men utvecklingen gick inte tillräckligt fort. Företagen saknade många gånger både kunskaper och resurser för att kunna växa.

I ett land som tidigare inte haft arbetslöshet, åtminstone inte på pappret, gick nu människor utan sysselsättning. Klyftan mellan dem som kunde få hjälp av släktingar utomlands och dem som inte hade sådana möjligheter växte. 

Reformpolitiken tappade fart från 2014. Ledarna började oroa sig över de växande klyftorna i samhället när vissa egenföretagare expanderade sin verksamhet och byggde upp ett välstånd utöver det förväntade. 

I augusti 2017 beslutade regeringen att nästan halvera de näringar man kunde söka licens för – från 200 till 125. Det var nu inte längre möjligt för nya entreprenörer att till exempel starta restauranger, hyra ut rum eller köra taxi. Regeringen vidtog också åtgärder för att få företagarna att använda sig av bankkonton som regeringen kunde kontrollera.  

Politisk kontroll

På det politiska planet har kommunistpartiets makt varit fortsatt oinskränkt. Inga andra partier är tillåtna och att vara partimedlem är en förutsättning för att kunna göra karriär på de flesta områden. På grannskapsnivå håller kubanerna koll på varandra genom lokala kommittéer, och oliktänkande utsätts för hot och förföljelse (läs mer i Politiskt system).

Efter sitt tillträde som president 2008 gav Raúl Castro så gott som alla de viktigaste posterna i det mäktiga statsrådet till veteraner från revolutionen på 1950-talet. Militären fick också ökat inflytande i rådet. Efter några år inleddes en försiktig föryngring i ledarskiktet. Partikongressen 2011 bestämde att ingen får sitta mer än två mandatperioder på en politisk post. Vid partikongressen 2016 sattes en åldersgräns på 70 år för inval i kommunistpartiets högsta styrande organ, politbyrån. Andelen kvinnor i partiets styrande organ ökade. Själv meddelade Raúl Castro att han ämnade avgå som president våren 2018.

Föryngring

Raúl Castro stod vid sitt ord och i april 2018 utsåg nationalförsamlingen vicepresident Miguel Díaz-Canel till ny president. Därmed avslutades epoken Castro. För första gången sedan 1959 fick kubanerna en ledare som inte hette Castro i efternamn och som inte hade deltagit i den väpnade kampen.

Miguel Díaz-Canel, född 1960, tillhör en yngre generation politiker men har länge befunnit sig i maktens innersta krets. Han utbildade sig från början till elektriker men fortsatte studera och blev universitetsprofessor innan han började arbeta som politiker på heltid. Han har en ledig stil och har uppfattats som anhängare av en öppnare politik, till exempel genom att förorda större pressfrihet och tillgång till internet, men i andra sammanhang har han gett uttryck för mer hårdföra åsikter, till exempel ifråga om behandlingen av oppositionella och förhållandet till USA.

Förhoppningarna på Díaz-Canel var högt ställda, inte minst när det gällde en förbättring av levnadsvillkoren. Opinionsundersökningar (gjorda av organisationer i USA) visar att kubanerna i gemen rankar bättre ekonomiska förhållanden högre än politisk frihet. Díaz-Canel antas dock ha begränsat svängrum för förändringar. Raúl Castro sitter kvar som ordförande för kommunistpartiet fram till 2021 och utövar därmed fortsatt stort inflytande över politiken. Även militären, som är en stark maktfaktor, gynnas av status quo.   

Följ den löpande utvecklingen i Kalendarium.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0