Massmedier

De turkiska massmedierna har aldrig varit fria i samma utsträckning som de i Västeuropa. Regeringskritiska journalister har alltid tagit risker, även under den demokratisering av landet som skedde vid början av 2000-talet.

Under 2010-talet har staten uppträtt allt mer auktoritärt och flera medier stängts av myndigheterna eller blivit satta under tvångsförvaltning med nya, regeringstrogna redaktionsledningar. Efter försöket till statskupp i juli 2016 slog staten tillbaka mot alla som betraktades som illojala och tog i det närmaste full kontroll över nyhetsrapporteringen. Turkiet har en rik tidningsflora, men den minskade betänkligt när 45 tidningar stängdes sedan myndigheterna utlöst en klappjakt på medier främst med misstänkt anknytning till den religiösa Gülenrörelsen (se Religion och Aktuell politik).

Bland de tidningar som stängdes var landets största, Zaman och dess engelskspråkiga edition Today's Zaman, som övertagits med våld av staten tidigare under året då redaktionsledningen byttes ut. Dessutom stängdes liberala Taraf, som gjort sig känd för grävande journalistik med udden riktad mot såväl militären som den konservativa regeringen.

Tidningsdöden efter kuppförsöket drabbade också Özgür Gündem, landets första dagstidning som helt ägnades åt kurdiska frågor.

Bland dagstidningar med upplagor på över 300 000 exemplar finns Hürriyet och Sabah samt tabloiden Posta. Nästan alla större tidningar i Turkiet har politisk profil på högerkanten.

Turkiets äldsta, ännu utgivna dagstidning är Cumhuriyet från 1924, med mitten-vänsterprofil. Cumhuriyet har ofta kritiserat regeringspartiet AKP. Trots det har den fått arbeta vidare, men chefredaktören och chefen för redaktionen i Ankara dömdes till långa fängelsestraff 2016 efter avslöjanden om att säkerhetstjänsten smugglat vapen till islamistmiliser i Syrien. En redaktör har senare friats medan chefredaktören har gått i landsflykt (se Kalendarium).  Tidningen tilldelades 2016 det svenska Right Livelihood Award, även kallat "alternativa Nobelpriset", för sin modiga rapportering om mänskliga rättigheter, jämställdhet, sekularism och miljöfrågor.

De flesta turkiska tidningar ägs idag av en handfull mediekoncerner, som även har radio- och TV-stationer och ägarintressen utanför mediesfären. Mediehusens intressen i andra delar av näringslivet har ofta gjort dem beroende av statliga myndigheter för att få viktiga kontrakt, vilket lett till att regeringen i praktiken kunnat påverka tidningarnas politiska profil. De medier som inte direkt eller indirekt står under statlig kontroll präglas i stor utsträckning till självcensur.

Turkiet var redan före utrensningarna 2016 utpekat som det land i världen som hade flest journalister i fängelse. En stor andel arbetade för lokaltidningar i kurdiska områden och anklagades för samröre med den terrorstämplade kurdiska PKK-gerillan. Kort efter kuppförsöket 2016 utfärdades arresteringsorder för 89 journalister, de flesta för misstänkt anknytning till Gülenrörelsen. De flesta greps snabbt. Utöver alla tidningar som förbjöds stängdes också på regeringens order 16 TV-kanaler, 23 radiostationer, tre nyhetsbyråer och 15 tidskrifter samt 29 förlag. 2018 uppgav organisationen P24 att 180 journalister satt fängslade i Turkiet. Rättsliga prövningar fortsatte i många fall, bland annat mot personal från tidningen Zaman.

Bara en mindre del av befolkningen läser regelbundet dagstidningar. De flesta håller sig informerade genom TV. Statliga radio- och TV-bolaget TRT sänder över flera kanaler, inklusive satellitkanaler till Västeuropa. Flera privatägda TV-kanaler har specialiserat sig på nyheter, däribland CNN Türk och NTV.

Sedan 2009 har statlig TV och radio regelbundna sändningar på kurdiska och i viss mån armeniska. 2010 öppnade TRT en ny kanal som sänder dygnet runt på arabiska, främst för en större publik i arabvärlden. Det finns också en kanal riktad till tittare i andra turkspråkiga länder.

Den pressfrihet som författningen garanterar gäller inte för vissa tabubelagda ämnen. Medierna får formellt kritisera regeringen, men journalister som ifrågasätter militären och kriget mot PKK eller förespråkar en kurdisk stat riskerar åtal. Det går inte heller att kritisera landsfadern Kemal Atatürk eller att påstå att Turkiets armenier utsattes för ett folkmord under första världskriget.

Efter millennieskiftet utökades yttrande- och pressfriheten som ett led i Turkiets EU-anpassning. Men lagar finns kvar som åklagare kan åberopa mot medierna. En ökänd paragraf 301, som ständigt återkommit i olika skepnader, kan ge fleråriga fängelsestraff för den som förolämpar statliga organ eller ”turkiskheten” (2008 ändrat till ”den turkiska nationen”). 2005 åtalades ett 60-tal journalister och intellektuella, som författaren Orhan Pamuk, enligt paragraf 301. Året därpå förhördes 1 700 personer på grund av paragrafen, även om inte alla åtalades. EU har enträget uppmanat Turkiet att avskaffa paragraf 301.

1991 upphävdes ett förbud mot att ge ut böcker och tidningar på kurdiska. Länge därefter blev dock kurdiskspråkiga tidningar censurerade, konfiskerade eller förbjudna. Efter kuppförsöket 2016 skärptes myndigheternas agerande även gentemot kurdiska medier.

Sedan 2009 har Reportrar utan gränser stadigt placerat Turkiet på den lägsta tredjedelen av sitt pressfrihetsindex över världens länder. 2019 rankades Turkiet som nummer 157 av 180 granskade länder.

Även utländska reportrar har under de senaste åren allt oftare blivit utsatta för trakasserier av polis och rättsväsen och i flera fall tvingats lämna landet.

Turkiska myndigheter har under flera år ofta tillfälligt blockerat sociala medier som spritt uppgifter om bland annat korruption inom regeringskretsen. President Recep Tayyip Erdoğan har hotat att "utrota" Twitter. 2014 gav parlamentet telekommunikationsmyndigheten rätt att stänga internetsidor utan domstolsbeslut och att tvinga internetoperatörer att i två år lagra all trafik på nätet och att på begäran överlämna uppgifter om enskilda abonnenters verksamhet. Enligt turkiska journalistförbundet har över 100 000 inhemska internetsajter stängts enbart sedan parlamentsvalet 2015. Med början 2017 har Wikipedia blockerats av myndigheterna för användare i Turkiet på grund av missnöje med hur den turkiska regeringspolitiken skildras.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0