Turkiet – Industri
De flesta industrianläggningar finns i västra Turkiet. Privat tillverkningsindustri med textilier, fordon och elektroniska varor har utvecklats till den mest dynamiska sektorn i ekonomin och militära drönare säljs till länder på flera kontinenter. Troende muslimska företagsledare i anatoliska landsortsstäder svarar för en stor del av industrins uppsving.
Textil- och beklädnadsindustrin sysselsätter omkring en femtedel av de industrianställda men möter också internationell konkurrens. Textilföretag finns i alla storlekar, och en del av produktionen sker inom den informella sektorn, utanför myndigheternas kontroll. Textilindustrin har länge varit koncentrerad till Istanbul, Bursa, Izmir och Adana, men nu finns företag även i mer avlägsna delar av landet, där lönerna är lägre.
Näst flest anställda efter textilindustrin har byggnadsindustrin, inklusive cementtillverkning. Branschen var på nedgång efter millennieskiftet, men sedan dess har en rad stora projekt i offentlig regi startats (se Ekonomisk översikt). Järn- och stålindustrin tros vara den 15:e största i världen.
Licenstillverkningen av utländska bilmärken är betydelsefull. Turkiet har också kemisk industri och förädlar jordbruksvaror.
Ett dynamiskt inslag i den turkiska industrin är den snabbt ökande produktion som de "anatoliska tigrarna" svarar för. Den benämningen ges åt städer i det anatoliska inlandet där privata små- och medelstora entreprenörer på ett par decennier i många fall byggt upp sina företag till storkoncerner, ofta med förgreningar ut över världen. Ofta påpekas att dessa företagsledare är troende muslimer, gärna röstar på regeringspartiet AKP och drivs av stark arbetsmoral. Man har ibland liknat denna företagsamhet vid en "turkisk Gnosjöanda". Dessa företag i städer som Gaziantep, Konya, Kayseri, Denizli och många fler är en viktig förklaring till Turkiets ekonomiska uppsving. Deras verksamhet har gynnats av att flera av städerna klassats som ekonomiska frizoner, vilket bland annat ger företagen skattelättnader. Efter jordbävningskatastrofen 2023, då Gaziantep var ett av de utsatta områdena, finns det anledning att utgå från att verksamheterna har drabbats hårt.
Försvarsindustrin är under stark uppbyggnad. Turkiet har egen tillverkning av bland annat stridsvagnar, militärflygplan, satelliter och örlogsfartyg. Drönare (obemannade farkoster) har använts av turkisk militär både mot kurdisk gerilla inom landet och i krigföring på syriska sidan om gränsen. Såväl statliga Turkish Aerospace som företaget Baykar, som drivs av presidentens USA-utbildade svärson Selçuk Bayraktar, utvecklar drönare. Vapenexporten ökar starkt. Polen, Ukraina, Azerbajdzjan och Qatar hör till de länder som köpt in turkisktillverkade drönare. Samtidigt utgör länder i Afrika en växande marknad, delvis därför att en drönarflotta är ett effektivt alternativ för stater som inte har råd att bygga upp ett flygvapen med moderna plan. Länder som Niger och Togo använder drönare för att försöka slå tillbaka jihadistgrupper.