Turkiet – Arbetsmarknad

Den registrerade arbetslösheten i Turkiet pendlar oftast runt 10 procent, men hur arbetsmarknaden verkligen ser ut är svårt att mäta, eftersom det finns en stor informell sektor. Barnarbete förekommer och facklig verksamhet försvåras.

En bit in på 2021, när följderna av coronapandemin var svåra i hela världen, uppgav statistikmyndigheten Turkstat att arbetslösheten var drygt 12 procent. Men siffrorna ifrågasattes från många håll, bland annat av fackliga organisationer som hävdade att det i verkligheten var bortåt 30 procent av arbetskraften som saknade jobb. Svårast var läget i servicesektorn, dels därför att servicepersonal har svårt att undvika smitta, dels därför att turismen krympt drastiskt till följd av coronarestriktioner både i Turkiet och i turisternas hemländer. Drygt 15 miljoner människor som haft jobb i servicenäringar stod utan arbete i januari 2021.

Det finns en statligt fastslagen minimilön (2 943 lira 2020, motsvarande cirka 4 200 kronor). Nivån är lite högre för en person som är gift och har flera barn, men lönen är ändå liten i förhållande till levnadsomkostnaderna.

I textil- och beklädnadsindustrin, som domineras av småföretag, är bara en del av arbetarna registrerade. Kampanjen Clean Clothes, som drivs av fackförbund och enskilda organisationer, beräknade före coronakrisen att det fanns drygt en halv miljon registrerade anställda som arbetade med läder eller kläder (annan textilindustri oräknad) medan 1,5 miljoner var sysselsatta med liknande arbetsuppgifter i den informella sektorn. Bland de oregistrerade fanns många utlänningar som arbetade illegalt i Turkiet. Barnarbete är inte ovanligt. Svåra förhållanden för många syriska flyktingar, som tagit sig till Turkiet under det syriska inbördeskriget, kan ha förvärrat läget. Den brittiska människorättsorganisationen Business & Human Rights Resource Centre (BHRRC) har uppmärksammat barnarbete i fabriker som är underleverantörer till klädkedjor i västländer. 

Andelen kvinnor som yrkesarbetar är lägre i Turkiet än i något annat land i den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD. Ett undantag är dock verkställande direktörer varav tolv procent är kvinnor. Det ses som en relativt hög andel som möjligen har samband med att så många företag är familjeägda. I den officiella statistiken är arbetslösheten något högre för kvinnor än för män, men den verkliga skillnaden tros vara mycket större, fast den döljs av egendomligheter i registreringen av anställda. Som sådana räknas även många kvinnor som arbetar oavlönat för släkt och familj, oftast inom jordbruket. Av 7,7 miljoner anställda kvinnor 2012 arbetade 53 procent, eller 4,1 miljoner, utan lön eller sjukförsäkring.

Kvinnornas ställning på arbetsmarknaden har varierat en hel del. 1988 hade drygt en tredjedel av landets kvinnor ett registrerat arbete, 20 år senare bara en femtedel. Omfattande inflyttning till städerna, inte minst från de fattiga sydöstra provinserna, som pågick under dessa år tros ha spelat in. Dåliga arbetsförhållanden i storstäderna, socialt tryck och problem med barnpassning pressade kvinnor att stanna hemma. 2013, efter några goda år i ekonomin, hade andelen kvinnor återigen stigit till över 30 procent. 2020 uppgav presidentfrun Emine Erdoğan i ett invigningstal som återgavs av tidningen Daily Sabah att 34 procent av kvinnorna hade arbete 2018.

Flera lagar begränsar fackföreningarnas rättigheter att organisera arbetare och tjänstemän, bedriva kollektivförhandlingar och utlysa strejker. Böter och fängelse kan drabba dem som deltar i strejker. Vid de stora prestigeprojekt som genomförts under Recep Tayyip Erdoğans styre har byggtakten varit pressad och en hel del olyckor har rapporterats. Arbetare som deltagit i protester har gripits.

Möjligheten till facklig verksamhet begränsas också av att nästan 60 procent av de turkiska företagen har färre än tio anställda och att små arbetsgivare som dessa tenderar att motarbeta facken.

Uppgifterna om andelen fackligt anslutna arbetare varierar kraftigt mellan olika källor, men helt klart är att medlemstalen har minskat betydligt de senaste decennierna och nu ligger klart under genomsnittet bland länderna i OECD.

Tjänstemän i den offentliga sektorn har ingen rätt till kollektiva löneförhandlingar.

Den största fackliga landsorganisationen heter Türk-İş och uppger sig ha 1,75 miljoner medlemmar.

Om våra källor