Aktuell politik

Den 15 juli 2016 kommer sannolikt att skrivas in i framtida turkiska historieböcker som en av de mest avgörande dagarna i landet i modern tid. Den kvällen inledde delar av armén och flygvapnet ett försök att störta regeringen. Parlamentet och säkerhetstjänstens högkvarter i Ankara besköts, bomber var nära att träffa presidentpalatset och i Istanbul spärrade kuppsoldater av båda broarna över Bosporen. Generalstabschefen togs till fånga och anonyma kuppledare meddelade via statlig TV att de tagit makten.

Men kuppen var illa förberedd, de flesta höga befäl stod inte bakom den och relativt få soldater deltog. Redan efter mindre än ett dygn hade kuppförsöket slagits ned, men då hade redan mer än 200 människor dödats och över 1 400 skadats, många av dem civila som kommit i vägen för kulor som avlossats i strider mellan upproriska och lojala soldater.

Kuppförsöket chockade Turkiet och omvärlden, men president Erdoğan – som hävdade att han själv varit nära att bli ett av upprorsmännens offer – såg revolten som en "gudagåva". Han satte genast igång omfattande utrensningar av motståndare, av allt att döma inte bara sådana som haft med kuppförsöket att göra.

Tusentals civila gick redan under kuppnatten ut på gatorna i Istanbul för att protestera mot kuppförsöket, och under de följande dagarna hölls stora manifestationer på direkt uppmaning av Erdoğan. En starkt nationalistisk stämning piskades upp och för första gången på många år stod alla större partier eniga, men Turkiets relationer med andra länder fick ett inslag av bitterhet och irritation. Bland annat kritiserade regeringen EU för att måna mer om de misstänktas mänskliga rättigheter än att snabbt och helhjärtat fördöma kuppförsöket. Regeringen antydde också att USA kunde ha ett ansvar för revolten genom att tillåta predikanten Fethullah Gülen att vistas i landet. Gång på gång krävde Erdoğan att USA skulle utlämna Gülen innan en formell begäran om utlämning ens hade överlämnats.

Upprepade antydningar av Erdoğan att det kunde bli aktuellt att återinföra dödsstraffet, "om folket kräver det", väckte upprörda reaktioner i väst och fick europeiska politiker att ifrågasätta fortsatta förhandlingar med Turkiet om EU-medlemskap.

Att det var just Gülen och hans lösa nätverk av militärer, journalister, jurister, lärare och akademiker som låg bakom kuppförsöket fastslogs omedelbart av regeringen. Undantagstillstånd utlystes för tre månader, vilket i princip gav myndigheterna fria händer att ingripa mot misshagliga personer och organisationer. Redan första dagen greps flera tusen misstänkta Gülensympatisörer, och under de följande veckorna greps, avskedades eller avstängdes fler än 100 000 soldater, jurister, lärare, journalister, läkare och borgmästare från sina arbeten. Det kom uppgifter om att massgripanden av Gülensympatisörer varit förberedda länge och att listor hade upprättats över misstänkta. Det antyddes att de som stod bakom kuppförsöket kände till att gripandena skulle ske och att de därför slog till innan de hunnit förbereda och organisera kuppen ordentligt.

Exakt hur kuppen planerades, vilka som stod bakom den och i vilken mån alla de som greps eller förlorade sina arbeten hade kontakter med Gülenrörelsen är oklart. Kuppförsöket satte igång en ström av rykten, spekulationer och konspirationsteorier. Var det kanske en bluff iscensatt av Erdoğan själv för att få en förevändning att krossa allt motstånd?

Tillslagen mot misstänkta gülenister fick långtgående konsekvenser för det turkiska samhället. Regeringen började omorganisera hela den militära strukturen. Ett hundratal generaler och amiraler hade avskedats och luckor måste fyllas. Kadettskolor och militärsjukhus stängdes. Bland annat misstänktes Gülensympatiserande militärläkare ha fuskat med hälsointyg för att gülenister skulle bli antagna till försvarsmakten.

Ett tusental Gülendrivna friskolor och 15 universitet stängdes och över 20 000 lärare avskedades. Mindre än två veckor efter kuppförsöket hade långt över 100 dagstidningar, radio- och TV-stationer, tidskrifter och förlag stängts. Avskedandena fortsatte ända in i regeringskanslierna och den nationella säkerhetstjänsten.

Turkiet satte också många andra länder under press att själva slå till mot Gülenorganisationer, inte minst i turkspråkiga länder i Centralasien men även i Afrika.

Utrensningarna berörde inte enbart misstänkta gülenister, utan även kurdiska aktivister som anklagades för sympatier för PKK drogs med i samma svep. Många av de tidningar som stängdes var små lokaltidningar i de kurdiskt dominerade provinserna. Parallellt med de politiska utrensningarna fortsatte armén kriget i sydöst, som det senaste året lagt ett antal kurdiskt dominerade städer i ruiner. När turkiska armén i augusti gick in i norra Syrien, förment för att bekämpa terrorrörelsen Islamiska staten (IS), riktades attackerna i högre grad mot den syrisk-kurdiska gerillan YPG, som Turkiet betraktar som en gren av PKK men som USA ser som en viktig allierad i kampen mot IS.

Utrensningarna av regeringens verkliga och påstådda politiska motståndare skedde i ett uppskruvat politiskt tonläge och under undantagstillstånd. Erdoğan framträdde som allt mer auktoritär och i april 2017 formaliserades hans ökade makt genom en folkomröstning som godkände författningsändringar som ger presidentämbetet nästintill diktatoriska befogenheter.

 

Varukorg

Totalt 0