Belarus – Arbetsmarknad

Staten är den dominerande arbetsgivaren i Belarus (Vitryssland), där den privata sektorn fortfarande är eftersatt. Enligt FN:s utvecklingsfond UNDP är mer än hälften av belarusierna anställda i företag som helt eller delvis ägs av staten.

Ungefär en tredjedel av alla som arbetar i Belarus återfinns i tillverkningsindustrin, som är den största sektorn med maskinvaror som specialtet. Näst störst är service och handel, följt av jordbruk. Så många som en fjärdedel av befolkningen anses arbeta i den informella, svarta sektorn av ekonomin.

Många har ettåriga kontrakt som omprövas varje år. Avsaknaden av anställningstrygghet ger arbetsgivaren – och myndigheterna – stor makt att göra sig av med obekväma personer. Lönerna bestäms centralt av regeringen.

Den officiella arbetslösheten är mycket låg och hamnar ofta under en procent. I verkligheten anses den dock ligga högre, även om den fortfarande är lägre än i andra europeiska länder. UNDP, som bygger sin landbeskrivning på både landets officiella statistik och beräkningar gjorda av Internationella valutafonden (IMF), räknar med 4,7 procents arbetslöshet.

Låg arbetslöshet, som ett led i strävan efter hög välfärdsstandard, är ett av president Lukasjenkos främsta politiska mål. I verkligheten är ett stort antal belarusier undersysselsatta och många saknar helt arbete utan att vara registrerade som arbetslösa.

För att straffa ”samhällsparasiter” (personer som arbetar färre än 183 dagar om året) införde Lukasjenko i februari 2015 en särskild skatt för arbetslösa. En månad senare avbröt presidenten indrivningen av denna ”snyltarskatt” med motiveringen att lokala myndigheter hade varit alltför nitiska och att oskyldiga hade drabbats.

Många belarusier söker sig till utlandet, främst till Ryssland och på senare år till Polen, för att arbeta. Till Polen åker inte minst byggnadsarbetare under 40 år, som ersätter polska och ukrainska arbetare som sökt sig vidare till högre löner i Västeuropa. Första kvartalet 2019 gästarbetade 93 000 belarusier i utlandet enligt en stickprovsundersökning gjord av statistikmyndigheten Belstat, men den noteringen omfattar bara personer som arbetade utomlands mindre än ett år. Det totala antalet som jobbar utomlands uppgår enligt olika beräkningar till flera hundratusen varje år. 

Formellt har anställda rätt att organisera sig i fackföreningar, men myndigheterna har allt mer kommit att kontrollera dem. Oberoende fackföreningar utsätts för trakasserier vilket har föranlett kritik från bland annat FN:s arbetsorganisation ILO.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0