Sydkorea – Arbetsmarknad

Sydkoreas traditionellt låga arbetslöshet ökade kraftigt i samband med den ekonomiska krisen i slutet på 1990-talet, men den sjönk igen decenniet därpå. 

Under militärstyret (1961–1987) hölls lönerna nere och försök att bilda oberoende fackförbund slogs ner. Efter 1988 tillät regeringen oberoende fackföreningar och förhöll sig mer neutral till konflikter på arbetsmarknaden. Därefter blev löneökningarna betydande. 

Vissa yrkesgrupper, som till exempel lärare, har dock länge varit förbjudna att bilda oberoende fackförbund. Anställda i statliga företag, försvars­industrier och regeringsorgan har varit undantagna från strejkrätten. 

KCTU (Korean Confederation of Trade Unions) och FKTU (Federation of Korean Trade Union) är de två stora fackliga landsorganisationerna. Båda har varit stridbara, särskilt KCTU. 

Facken har tappat hälften av sina medlemmar sedan slutet av 1980-talet och organiserade vid mitten av 2010-talet ungefär en tiondel av arbetskraften. 

Facken uppger ofta att de har utsatts för trakasserier och ökad press från statsmakten på senare år. Åtskilliga fackligt aktiva har fängslats kortare eller längre perioder på grund av att de demonstrerat utan tilllstånd eller gjort motstånd mot polis. 

Sedan den ekonomiska krisen 1997 har andelen fast anställda i arbetskraften minskat. Allt fler har tillfälliga kontrakt eller arbetar deltid. Mellan en tredjedel och hälften av arbetskraften uppskattas sakna fast anställning enligt olika beräkningar. 

Av kvinnor över 15 år har nästan varannan ett arbete. Tillsammans står de för drygt 40 procent av hela arbetskraften.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0