Sydafrika – Arbetsmarknad

Flest arbetstillfällen finns inom servicesektorn där drygt 70 procent av dem som har formella jobb är anställda. Var tionde anställd finns inom tillverkningsindustrin medan gruvindustrin sysselsätter 2,3 procent av arbetskraften. 

Antalet arbetslösa har ökat under de senaste tre decennierna, då näringslivets struktur förändrats. Lantarbetare, gruvarbetare och textilarbetare har drabbats hårt. Arbetslösheten är högre bland svarta och allra högst bland svarta ungdomar. 

Många jobb har försvunnit som ett resultat av rationaliseringar inom näringslivet. Servicesektorns och den offentliga sektorns tillväxt har inte kunnat kompensera för alla förlorade jobb. Nära hälften av Sydafrikas befolkning beräknas vara beroende av jobb inom den så kallade informella sektorn av ekonomin.

Medellönen före skatt är ungefär motsvarande 8 000 kronor, men lönespridningen är oerhört stor. Den nationella minimilönen är 11 kronor i timmen, men det finns undantagna sektorer med längre minimilön. För såväl lantarbetare som hembiträden, två vanliga yrken, är minimilönen under 10 kr i timmen.

Arbetskraftsinvandringen ökade kraftigt i början på 1990-talet, när gränserna öppnades. Det har främst kommit lågutbildad arbetskraft, vilket orsakat protester från arbetslösa sydafrikaner och lett till ökad främlingsfientlighet.

Det råder stor brist på välutbildad arbetskraft i Sydafrika. Det beror bland annat på att ojämlikheter från apartheidtiden fortfarande präglar utbildningsväsendet och att många välutbildade, i första hand vita, har lämnat landet.

Med hjälp av särskilda lagar försöker staten ändra på ägarförhållanden och karriärmöjligheter inom näringslivet, så att dessa bättre ska spegla befolkningssammansättningen. Tidigare fanns ett omdiskuterat och ofta kritiserat kvoteringsprogram som kallades BEE (Black Economic Empowerment). Det omstöptes 2014 i ett försök att bemöta kritiken och går numer under benämningen B-BBEE (Broad-Based Black Economic Empowerment). Grundprincipen är densamma: positiv särbehandling av de grupper som missgynnades under apartheid.

B-BBEE gäller i första hand stora och medelstora företag. Det bygger på ett poängsystem där företag belönas med poäng utifrån en lista med kriterier, såsom personalens sammansättning, om det finns svarta delägare och chefer, val av underleverantörer och engagemang i social verksamhet. En bra poängsumma är viktig för att kunna konkurrera om upphandlingar inom den offentliga sektorn.

Inom offentlig förvaltning och statliga företag finns detaljerade kvoteringsregler för den etniska sammansättningen av personalstyrkan. Det har lett till att många vita tvingats lämna jobb som de haft i decennier, något som lett till kritik om att viktig erfarenhet gått förlorad.

En stor stötesten är om kravet på personalens etniska sammansättning ska vara baserat på den nationella eller regionala demografin. Frågan är viktig eftersom det finns stora regionala skillnader som kan göra det svårt för arbetsgivare att hitta kvalificerad arbetskraft med rätt etnicitet. B-BBEE har kritiserats av näringslivet och utländska investerare men också av sydafrikanska facket som anser att en svart elit gynnas men inte de fattiga massorna.

En del bedömare varnar för att starka band mellan näringslivet och ANC bidrar till växande korruption. Det förekommer också mycket kritik mot att utnämningar inom den offentliga sektorn ända ned på kommunal nivå baseras på lojalitet med det styrande partiet snarare än formella kvalifikationer.

Fackföreningsrörelsen domineras av Cosatu (Congress of South African Trade Unions), som är lierad med ANC och representerad i regeringen. Flera fackförbund lämnade organisationen 2014 efter interna motsättningar. Cosatu består av 18 aktiva förbund och ytterligare 3 som inte deltar i arbetet. Tillsammans organiserar Cosatu-förbunden drygt 1,8 miljoner medlemmar. Cosatu har vid upprepade tillfällen lett protester mot regeringens nedskärningar i offentlig sektor och privatiseringsplaner.

Om våra källor

Varukorg

Totalt 0