Verksamheten

"Europeiska unionen (EU) ska ha som mål att främja freden, sina värden och folkens välfärd." Redan i EU-fördragets inledning framgår att det europeiska samarbetets mål är lika mycket politiska som ekonomiska.

Kärnan i EU-samarbetet är framförallt den gemensamma marknaden. EU:s senaste fördrag anger som överordnat mål att EU ska erbjuda ett gränslöst område där medborgarna kan resa, bo, arbeta och studera fritt, erbjuda en öppen marknad för alla varor och tjänster, utjämna regionala olikheter och ha en gemensam valuta.

Grundläggande värderingar

Medan alla var överens om denna ekonomiska del, vållade den politiska sidan av EU långa och hetsiga diskussioner bland det hundratal europeiska parlamentariker som under 2000-talets första år hade fått i uppdrag att skapa en ny konstitution som tydligt talade om vad EU skulle tjäna till. Helt avgörande för dessa politiker var att slå fast vilka värden som skulle ligga till grund för EU.

Artikel 2 fick därför lyda: ”Unionen ska bygga på värdena respekt för människans värdighet, frihet, demokrati, jämlikhet, rättsstaten och respekt för de mänskliga rättigheterna, inklusive rättigheter för personer som tillhör minoriteter.” Mångfald, tolerans och jämställdhet mellan könen letade sig likaså in i inledningen liksom de mänskliga fri- och rättigheterna.

Detta var inte bara retorik i största allmänhet. Under 1990-talet hade främlingsfientliga partier stora framgångar på det nationella planet i Europa, vilket i förlängningen kunde leda till att de också nådde inflytande i EU-samarbetet. Med främlingsfientlighetens mörka skugga som bakgrund och med osäkerhet över hur de nyss demokratiserade östeuropeiska länderna skulle utvecklas, valde EU att göra det till ett brott för ett medlemsland att åsidosätta grundläggande medborgerliga och mänskliga rättigheter.

Ett land som upprepat grovt bryter mot EU:s värderingar kan fråntas sin rösträtt i EU av de övriga medlemsländerna. Men ett sådant ingripande kräver enhällighet. EU-institutionerna hade därför svårt att agera kraftfullt mot Ungern när landet började nagga medborgerliga rättigheter i kanterna under Viktor Orbáns regering från 2010. EU har heller inte klarat att korrigera medlemsländer som t ex varit ovilliga att ge romerna likvärdigt utrymme i samhället eller att komma till rätta med Polen när landet bland annat inskränkt den högsta domstolens oberoende.

Privatlivets skydd

En av de rättigheter som EU-fördraget ger medborgarna är rätt till privatlivets skydd. Det visade sig svårt att upprätthålla när plattformar som Facebook, Google och Twitter visade sig samla in och sälja information om sina användare kommersiellt. I den nya ekonomin är data enormt värdefullt.
EU har därför först förhandlat med USA och att ge EU-medborgare skydd för sina personuppgifter, därefter skärpt reglerna i EU så att en medborgare till exempel kan urkräva ”rätten att glömmas”, med andra ord ett krav att ta bort vissa uppgifter ur sökresultaten (dock inte själva dokumenten).

Våren 2018 trädde det hittills tuffaste personskyddet i kraft, den så kallade GDPR-lagen (General Data Protection Regulation) som begär av alla Internetplattformar att de söker användarens uttryckliga tillstånd innan deras uppgifter säljs vidare och att de informeras innan detta sker. Ett stort ansvar lades också på alla insamlare av personuppgifter (företag, föreningar och myndigheter) som förbjuds behålla icke-nödvändig information (för deras huvudsakliga uppgift), avkrävs att informera användare och kunder om vilken information de har om dem och noggranna register så att övervakande myndigheter enkelt kan se om de repsketerar reglerna.

Att begränsa EU

En viktig princip, som politikerna ville slå fast redan inledningsvis, är att EU inte får inkräkta hur mycket som helst på nationalstaten. EU-politikerna hade flera gånger överraskats av konsekvenser av sina egna beslut, som till exempel när EU-domstolen meddelade att fri rörlighet för tjänster innebär att patienter kan får vård utförd i annat EU-land på sin nationella sjukförsäkrings bekostnad.

Sådana överraskningar ledde till att det numera är fastslaget i fördraget att: ”varje befogenhet som inte tilldelats EU i fördragen, tillhör medlemsländerna.” Vidare ska EU respektera ländernas särart, lokalt självstyre och subsidiaritetsprincipen (EU-beslut kan tas endast i de fall där beslut på lokal eller nationell nivå inte uppfyller syftet lika väl).

Det demokratiska underskottet

EU:s växande inflytande över medlemsländernas samhällspolitik har lett till kritik och protester i många länder. Redan 1992 stack den danska befolkningen en käpp i hjulet för denna trend genom att säga nej till det senaste EU-fördraget i en folkomröstning. Den franska, holländska och irländska befolkningen skulle 10–15 år senare göra detsamma.

EU-motståndet har stegvis pressat fram ett öppnare samarbete där medborgare och intresseorganisationer ges fler möjligheter att göra sig hörda. EU:s beslutande församling, ministerrådet, håller till exempel öppna möten när det överlägger om lagstiftning eller håller allmänna debatter. Detsamma gör den andra beslutande församlingen, Europaparlamentet, vars plenum och utskottsmöten är öppna för allmänheten.

EU har numera en svenskinspirerad offentlighetsprincip som ger allmänheten rätt att begära ut offentliga handlingar. De nationella parlamenten får del av nya lagförslag samtidigt som deras regeringar och kan bidra med synpunkter. Om en tredjedel av dem anser att förslaget inkräktar på subsidiaritetsprincipen (se ovan) måste kommissionen göra ett nytt övervägande innan den går vidare.

Utöver remissorganen Regionkommíttén och Ecosoc (se Uppbyggnaden) måste kommissionen också konsultera det övriga civilsamhället. Det görs dels via öppna konsultationer på internet, dels via överläggningar i Bryssel dit direkt berörda parters intresseorganisationer bjudits in.

Medborgarna kan numera bidra genom att uppmana EU-kommissionen att lägga ett lagförslag via ”medborgarinitiativet”, en insamling av minst en miljon namnunderskrifter från minst sju medlemsländer.

Ekonomin

Den gemensamma valutan euron ersatte i januari 2002 slutgiltigt francen, D-marken, liran och en rad andra nationella valutor. Alla EU-länder kunde inte eller ville inte överge en så stor del av nationalstatens suveränitet. Sverige, Danmark och Storbritannien valde att inte delta. Sex EU-länder till står utanför euron eftersom de ännu inte uppfyller alla ekonomiska villkor. Inträdeskraven är en låg statsskuld, statsfinanser i balans, låg inflation, en växelkurs i balans och låg ränta.

De länder som inte är med i valutasamarbetet deltar inte när eurozonens finansministrar möts för att diskutera ekonomisk samordning en gång i månaden. De kommer in i diskussionerna dagen efter, när det samlade EU håller finansministermöte.

Alla EU-länder ingår dock i EU:s ekonomiska union. Denna har en mindre tvingande karaktär för icke-euroländer men upprättar ändå relativt strikta ramar för alla. Eurokrisen från 2009 ledde till att EU-länderna skärpte kraven på en god hushållning.

Det ekonomiska året för ett EU-land ser numera ut som följer:
På senhösten lägger EU-kommissionen fram en årlig tillväxtrapport med förslag till prioriteringar för EU-ländernas ekonomiska politik. Den diskuteras av alla finansministrar som förväntas utgå från denna när de sedan lägger nationella budgetar.

Samtidigt offentliggör kommissionen vilka makroekonomiska obalanser den funnit i länderna som riskerar utveckla sig till en ”bubbla” och göra ekonomin instabil. EU-kommissionen kan välja att inleda en närmare granskning om en risk för stabiliteten uppfattas akut.

I mars levererar EU-kommissionen landrapporter med detaljerad analys och prognos över ekonomin och potentiella problemområden.
I april måste alla EU-länder lämna in dels en årlig ekonomisk plan (”konvergensprogram” för icke-euroländer som Sverige, ”stabilitetsprogram” för övriga), dels sin nationella budgetproposition.

I maj utfärdar EU-kommissionen skräddarsydda rekommendationer till varje land med förslag på åtgärder. Dessa diskuteras och klubbas av finansministrarna i juli.
För euroländerna är övervakningen hårdare och ett land som inte följer de rekommenderade åtgärderna varnas samt riskerar böter.

I oktober måste euroländer lämna in sina utkast över nästa års nationella budgetpropositioner. Också dessa nagelfars av EU-kommissionen och kan sluta i rekommendationer om åtgärder. Det kritiserade landet måste övertyga en kvalificerad majoritet av finansministrarna att gå emot kommissionen för att slippa genomföra korrigeringar.

En regel för nationella budgetar är att utgifterna inte får öka fortare än landets medelsiktiga tillväxt, om man inte kan visa upp intäkter som kan matcha utgifterna. Länder med budgetunderskott ska sikta mot att förstärka sin strukturella budgetbalans årligen med 0,5 procent av BNP.

Euroländer måste i lag införa automatisk korrigering om landets strukturella underskott överstiger 0,5 procent av BNP. Tanken är att EU kan tillåta lite mer flexibilitet om ett land har en stabil strukturell grund.

Sedan euron infördes har det land som får för stort nationellt budgetunderskott (3 procent av landets BNP) satts under EU-kommissionens närgångna övervakning. Landet får korta tidsfrister att lösa problemet på (normalt tre månader). Efter eurokrisen infördes en liknande process för att övervaka statlig upplåning. Den slår till om upplåningen överstiger 60 procent av BNP.

Generellt är det så att euroländer måste underkasta sig uppmaningar om åtgärder för att korrigera en riskfylld situation medan icke-euroländer inte är tvungna.
Siffror, bedömningar och varningar offentliggörs alltid. Marknaderna brukar driva upp räntorna för ett land som är illa ute och denna extra press betraktas som en välkommen extra hjälp för att kunna åstadkomma en strikt ekonomisk disciplin i EU.

Valutan

Euron fick en solid start och hade efter några år med stabil växelkurs och låg inflation etablerat sig som en världens mest åtråvärda valutor. Men i kölvattnet av den globala finanskris som utlöstes med full kraft 2008, avslöjades sprickor i flera europeiska länders ekonomier.

I starten av år 2008 respekterade alla euroländer regeln om att inte ha ett större underskott i statsbudgeten än 3 procent av BNP. Sommaren 2010 överskred samtliga euroländer den gränsen liksom de flesta övriga EU-länder.

Till detta kom upptäckten att eurolandet Grekland i flera år hade ljugit om sin ekonomiska situation för att få vara med i eurozonen. Det blev tumult på marknaderna och övriga euroländer tvingades låna ut pengar akut. Som motkrav ställdes Grekland nära nog under tvångsförvaltning. De lån som höll landet under armarna betalades ut i omgångar, först efter att krisåtgärder hade röstats igenom det grekiska parlamentet.

Irland fick därnäst be om stöd sedan landets regering hade lovat täcka alla irländska bankers förluster, vilket snabbt resulterade i stora hål i statskassan. Därefter var det Portugals tur att vända sig till kollegerna för akuta nödlån.

I de drabbade länderna demonstrerade människor mot påtvingade nedskärningar och åtstramningar. Från tyska, finländska och holländska väljare kom istället ilskna protester mot att behöva hjälpa andra länder när tiderna redan var svåra. Det stod klart att den relativa självständighet i ekonomiska frågor som euroländerna behållit, trots gemensam valuta, blivit ohållbar. När en kraschade drogs de andra med.

Krisåtgärder

Grundarna av EU:s monetära union (EMU) hade med avsikt låtit bli att skapa ett räddningsinstrument för länder som misskötte sin ekonomi. Inget skuldsatt land skulle kunna räkna med att lösas ut av övriga. Men när skuldkrisen såg ut att kunna spridas till hela eurozonen beviljades ändå (bilaterala) nödlån till de mest utsatta länderna och en (europeisk) räddningsfond inrättades för att bistå vid akuta betalningskriser.

Den europeiska centralbanken (ECB) blev under krisen en högst aktiv part i räddningen av eurozonen. På eget initiativ pumpade ECB bland annat ut pengar via billiga lån till europeiska banker för att undvika att hela ekonomin avstannade, därefter gick man in och stödköpte statsobligationer.

I april 2016 hade EU som helhet återvunnit samma ekonomiska nivå som före krisen. Irland, Portugal och Spanien hade på några år lyckats ta sig ur sina djupa svackor. Men Grekland förblev utsatt, dels för att landet bristfälligt genomfört avtalade reformer, dels för att lånen blivit så stora att alla intäkter gick till att betala av på lånen vilket ströp alla chanser till tillväxt. Situationen ledde till bittra gräl om svek mellan politiker från olika länder och hot förekom om att kasta ut Grekland ur EMU. Först sommaren 2018 stod Grekland åter på egna ben ekonomiskt.

Många bedömare blev överraskade av att eurosamarbetet inte sprack under krisen. Euroländerna bestämde sig i slutändan för att hålla samman och krympa sin nationella ekonomiska frihet. En bankunion skapades för att undvika att slarvande banker under en ny finanskris tömmer ett lands statskassa.
 
Frågan är dock öppen om euroländerna har gjort tillräckligt eller om enskilda länder fortfarande kan skapa problem för samarbetsparterna. Våren 2018 utgjorde Italiens höga skuldsättning och svaga banksoliditet ett nytt orosmoment, förvärrat av att en ny italiensk regering invände mot EU:s krav om budgetdisciplin.

Flyktingkrisen

Sommaren 2015 började mängder av flyktingar komma till de grekiska öarna. Innan årets slut hade en miljon människor, främst flyktingar från krigets Syrien, sökt sig dit. Grekland förmådde inte hantera denna stora mängd människor som självmant började vandra norrut i Europa. I början togs de väl emot men när folkströmmarna bara fortsatte slog bromsen till. Flera EU-länder, däribland Sverige, införde gränskontroller och började skicka nyanlända migranter tillbaka söderut.

EU-länderna hade i september röstat för att fördela de många flyktingarna sinsemellan. Men unionens östra medlemsländer, som blivit nedröstade, vägrade att följa beslutet. I den handlingsförlamning som uppstod lade EU-kommissionen fram ett nytt förslag om att massmigration automatiskt ska leda till en omfördelning när ett land tagit emot 150 procent av en ”normal” migrantintagning. Det land som då inte tar emot sin beskärda del ska betala övriga 2,5 miljoner kronor per flykting. Förslaget stötte genast på motstånd och var hösten 2018 inte närmare beslut.

Brexit

Vid midsommar 2016 röstade britterna i en folkomröstning med siffrorna 52 mot 48 procent, för att Storbritannien ska lämna EU. Utslaget tog många på sängen. Landets premiärminister David Cameron avgick omedelbart utan att lämna efter sig en plan för hur ett brittiskt utträde ur EU skulle kunna genomföras.

I mars 2017 begärde hans efterträdare, premiärminister Theresa May, att få utlösa utträdesparagrafen i EU:s fördrag. Artikel 50 har en tidsgräns på två år för hur länge förhandlingar om att avveckla ett EU-medlemskap får ta. Storbritannien upphör alltså formellt att vara ett EU-land den 29 mars 2019.

Sommaren 2017 inledde EU och Storbritannien som stipulerat i artikel 50, förhandlingar om ett utträdesavtal med bland annat tre viktiga element: En finansiell  sluträkning (utestående betalningar för kontrakt som slutits med Storbritannien som part), bevarade rättigheter för de EU-medborgare som bor i Storbritannien liksom britter i EU, samt en reservplan för hur problemet med landgräns på den irländska ön kan lösas.
Därefter försökte man tala om ramar för ett framtida förhållande vilket dock stötte på problem. Den brittiska regeringen har sagt sig inte vilja tillämpa EU:s alla fyra friheter eller underkasta sig EU-domstolen som tvistlösningsmekanism. Det utesluter i så fall brittiskt deltagande på den inre marknaden (liknande det som icke-EU-länderna Norge, Schweiz och Island har).

Britterna avvisade också inledningsvis en tullunion liknande den EU har med Turkiet. Det lämnar få andra alternativ än ett frihandelsavtal, något som ger högst begränsade relationer jämfört med tidigare.
Samtalen fortsätter dock, under en ”övergångsperiod” som Storbritannien begärt och beviljats till 31 december 2020. Under denna har Storbritannien fortsatt tillträde till EU:s marknad, dock utan att delta i EU-besluten.

Varukorg

Totalt 0