Miljö, klimat och energi

Miljöpolitiken har en kortare historia i EU än samarbetet kring näringslivet. Men trots en sen start har den blivit en framgång. Varje beslut om skärpning leder till förbättringar i så många länder att den sammanlagda effekten blir stor.

Genom Amsterdamfördraget från 1999 blev principen om hållbar utveckling ett grundläggande mål för EU. Det betyder att i alla beslut som tas på EU-nivå ska miljösynpunkter vägas in och eventuell miljöpåverkan granskas.

Två principer på miljöområdet ska vara vägledande. Den ena är försiktighetsprincipen, som säger att om en vara inte är bevisat ofarlig så ska den inte godkännas. Den andra kallas ”förorenaren betalar” och går ut på att det företag, den industri eller den bransch som vållar miljöskador ska stå för kostnaderna.

EU lägger fast fleråriga miljöprogram. Det nuvarande programmet löper till år 2020 och har tre huvudmål: skydda och bevara EU:s naturresurser, göra EU till en resurseffektiv, grön och konkurrenskraftig ”lågkolsekonomi” samt skydda EU-medborgarna från miljö- och hälsofaror. Ett av de större projekten är att göra ekonomin ”cirkulär” med vilket menas att ta in miljöeffekter redan vid utformandet av en produkt eller tjänst, i form av miljövänliga materiel, krav på förpackning, slutlig återvinning, osv.

Till EU:s framgångar inom miljöpolitiken hör regleringen av kemikalier som tvingade fram en genomgång av alla kemikalier på marknaden. De farligaste förbjöds direkt, i varje fall det existerar ett mindre farligt alternativ förbjuds de farligare versionerna och alla övriga kemikalier måste registreras så att användningen kan dokumenteras.

Till avdelningen blandad framgång hör skyddet av den biologiska mångfalden. Ungefär 20 procent av EU:s yta har avsatts som naturområden där flora och fauna ska skyddas. Trots det går arbetet alltför långsamt med att rädda många växt- och djurarter undan utrotning.

Till miljöpolitikens misslyckanden måste räknas att transportsektorns utsläpp inte har kunnat minskas trots EU-lagstiftning utan tvärtom har ökat sedan 1990. Det gäller såväl vägtransporter som flyget.

EU har också reglerat vatten- och luftkvaliteten, antagit en strategi för avfallshantering samt arbetar mot störande ljud.

Klimatet

År 2006 antog EU världens tuffaste åtgärdspaket för att minska klimatförändringarna. 2016 hade EU redan överskridit det första av sina fyra klimatmål för 2020 – att minska koldioxidutsläppen med 20 procent jämfört med 1990 (minskningen var då 23 procent). Målet har nu höjts till 40 procents minskning till år 2030.

Även det andra målet ser ut att förverkligas;  att 20 procent av den energi som förbrukas inom EU ska alstras ur förnybara energikällor . EU  använde 17 procent förnybar energi år 2017. Det nya målet blir att nå 27 procents andel till 2030.
Det tredje målet – att få fordonsflottan att gå på 10 procent förnybara drivmedel - är möjligen inom räckhåll tack vare elbilars popularitet (7,1 procent 2016).
Det fjärde målet bedöms också vara fullt möjligt; att minska energiförbrukningen med 20 procent jämfört med 2005. EU-länderna hade 2016 sparat mer energi än det satta målet (2 procent över) men ett par kalla vintrar sänkte det resultatet något.

Målet för 2030 blir 30 procent.

Inom FN-kretsen har EU haft blandad framgång med att få övriga världen med sig på ett globalt klimatavtal. Överenskommelsen i Paris år 2015 vann många anhängare, däribland de största utsläppsländerna USA och Kina, men 2018 beslöt USA:s president Donald Trump att USA inte ska genomföra sitt åtagande.

Forskarna bedömer dock att Parisavtalet har gett för lite och kommit försent för att klara FN:s ambition att hålla den globala uppvärmningen under 2 grader. Trots detta sa FN:s klimatpanel hösten 2018 att världen kan fortfarande rädda situationen men då måste många, nya åtgärder vidtas och det måste ske snabbt.

Energi

Energi är en het politisk fråga på flera sätt. Det handlar om att säkra tillgången till energi i en värld där resurserna minskar och efterfrågan ökar. Det handlar också om klimatet eftersom olja, kol och naturgas bär ansvaret för de största utsläppen av växthusgaser. Slutligen påverkas säkerhetspolitiken eftersom EU-länderna måste importera 54 procent av sin energi, främst från Ryssland och Mellanöstern.

EU har länge försökt skapa en gemensam energimarknad. En stegvis avreglering i mitten av 2000-talet tvingade t ex dominerande energibolag att öppna sina nät för konkurrenter och gav kunder rätt att köpa energi från andra än inhemska producenter.
Det räckte inte för att åstadkomma en sammanhängande marknad. I Danmark tvingas man till exempel fortfarande stänga sina vindkraftsturbiner under särskilt blåsiga dagar. Elöverskottet borde kunna säljas till Nordtyskland där kolkraftverken arbetar för fullt men ledningar har saknats mellan länderna.

EU har därför styrt regionalstöd och särskilda energianslag till infrastrukturprojekt som sammanbinder ländernas energiförbindelser. Nya ledningar länkar nu t ex Sverige, Baltikum, Polen och Tyskland medan andra binder samman Spanien och Frankrike.

Med Lissabonfördraget blev energipolitiken mer av en gemensam angelägenhet för EU-länderna. Med stöd av detta samlade sig EU-ledarna 2015 till beslut om en europeisk energiunion. Fler energinätverk byggs ut över gränserna, ny teknologi möjliggör en smartare energianvändning och konkurrensen mellan energibolag har skärpts genom tydligare prissättning. Dessutom har medlemsländerna åtagit sig att solidariskt hjälpa ett land vid en akut energikris.

Energi förblir dock en delad kompetens mellan EU och medlemsländerna. Staterna behåller kontrollen över viktiga delar av energipolitiken som energiskatter, rätten att besluta vilka energikällor man önskar (kärnkraften ogillas i några länder och uppskattas i andra) liksom rätten att sluta egna energiavtal med tredje land.

EU-kommissionen har försökt att få sista ordet när det gäller energiavtal med tredje land, för att till exempel kunna bromsa avtal som ökar EU:s importberoende. Men EU-länderna har bara accepterat att informera Bryssel i förväg.

Varukorg

Totalt 0