Jordbruks-, fiske- och regionalpolitik

EU:s jordbrukspolitik har långe varit hårt kritiserat men rader av reformer har förändrat mycket. Idag är överproduktionen borta och jordbrukare ersätts för miljö- och klimatarbete.

Inom EU arbetar cirka 22 miljoner människor inom jordbruket – dock inte heltid utan siffran kan omräknas till 10 miljoner heltidsarbeten. Tillsammans med livsmedelsindustrin står jordbrukssektorn för 3,6 procent av EU-ländernas samlade bruttonationalprodukt (BNP).

När Europasamarbetet inleddes några år efter andra världskriget var utgångspunkten för jordbrukspolitiken naturligt nog att se till att det fanns mat för medborgarna samt att trygga landsbygdsbefolkningens levnadsstandard.

De målen är inte borta, att rädda kvar småskaligheten är t ex ett av de viktigare målen. Europa med sina många familjejordbruk har gårdar som ligger i genomsnitt på 15 hektar vilket kan jämföras med USA:s mycket färre jordbrukare (2 miljoner) med gårdar på 180 hektar. Men EU:s jordbrukspolitik på 2000-talet har kommit att handla mer om att se till att EU-medborgarna har tillgång till giftfria, hälsosamma livsmedel, att skydda miljön och att bevara landskapen. Till det har kommit kravet att motarbeta klimatförändringarna.

Under protester från lantbrukarna införde EU stegvis inslag av marknadsekonomi i jordbrukspolitiken vilket fick slut på 1970- och 80-talets överproduktion. Sedan 2005 betalar EU inte längre ut produktionsstöd. Istället går EU-bidragen till gårdarna i form av ett inkomststöd. Det ger lantbrukaren frihet att själv välja vad han eller hon vill producera och enklare att satsa på vad marknaden efterfrågar.

Ny teknologi gav Europa ett mer effektivt jordbruk men också mer av stordrift. EU:s jordbruksbidrag förstärkte förmodligen den utvecklingen. Teknikintensiva storjordbruk tycks ligga bakom en rad livsmedelsskandaler som avslöjades under 1990 och 2000-talet.

1996 bröt galna ko-sjukan ut i Storbritannien. Den orsakade mänskliga tragedier och ekonomisk katastrof innan den nådde Frankrike, Belgien och Tyskland. 1999 avslöjades det att dioxin hade blandats i djurfoder i Belgien och att fodret sedan gått på export. Ett brittiskt utbrott av mul- och klövsjuka 2001 kostade landet motsvarande 40 miljarder kronor. 2013 stod det klart att bristfälliga livsmedelskontroller gjort att hästkött kunnat ersätta oxfilé i livsmedel som sålts över hela Europa.

EU har svarat med skärpta regler, bland annat om spårning och märkning av jordbruksprodukter. Sedan 2013 utgår gårdsstöd enbart till den lantbrukare som följer EU:s krav på ren miljö, öppna landskap, god djurhållning och hög hygienisk standard. EU satte samtidigt ett tak för högsta maximala stöd till en enskild mottagare.

Jordbruksbidragen utgör inte längre EU:s största utgiftsområde (det är numera regionalpolitiken) men fortfarande går cirka 30 procent av EU-budgeten till jordbrukssektorn plus ytterligare 10 procent till klimatåtgärder, landsbygdsutveckling, miljö och krisstöd.

Jordbruket har också varit en sektor där det fuskats mycket (upp till 12 procent av bidragen i början av 2000-talet enligt EU:s revisionsrätt). För att begränsa fusket bötfälls numera det medlemsland som har betalat ut för mycket till en jordbrukare. Detta har gett de nationella myndigheterna anledning att vara extra noggranna med utbetalningar och det tidigare svinnet i jordbruksstöd har minskat rejält. År 2017 fann EU:s revisorer felaktiga utbetalningar i bara 2,4 procent.

En annan hårt kritiserad del av EU:s jordbrukspolitik har varit att skyddet för europeiska bönder gjort det omöjligt för fattiga länder att bygga upp ett livskraftig jordbruk som kan konkurrera på världsmarknaden. EU har dock tagit bort sina skyddstullar mot världens fattiga länder och avskaffat exportstödet till EU:s bönder.
Men EU skyddar fortfarande sina lantbrukare med olika former av marknadsstöd och EU-länderna kan kompensera sina lantbrukare vid en kris, som t ex för torkan i Sverige sommaren 2018. Där hamnar utvecklingsländer fortfarande på efterkälken.

Fiske

EU förvaltar gemensamt medlemsländernas fiskevatten. Unionen fördelar kvoter till varje lands fiskeflotta och man enas gemensamt om vilka fiskeredskap som är tillåtna. EU-kommissionen förhandlar avtal med omkringliggande länder om utbyte av fiskerättigheter.

Målet är ett hållbart fiske, att stödja kustregioner som är beroende av fiske och att erbjuda hälsosamma fiskeprodukter till befolkningen.

Fiskets största problem är att flera fiskarter är på väg att fiskas ut. Ett första försök att råda bot på detta var en reform som gick ut på att ersätta fiskare som skrotade äldre fiskebåtar. Reformen moderniserade fiskeflottan, men eftersom nyare båtar visade sig kunna ta upp ännu större fångster på färre antal yrkesfiskare, kvarstod problemet med överfiske.

Sedan 2003 arbetar EU med flerårsplaner för fisket. Stödet till nya fiskebåtar har tagits bort och kontrollen av tjuvfiske har skärpts. Fiskekvoterna av särskilt hotade arter har skärpts genom fleråriga återhämtningsplaner byggda på vetenskaplig expertis. Bland annat har torskfisket i Östersjön begränsats avsevärt.

Ett återkommande problem har länge varit att EU-ländernas fiskeriministrar tillåtit höga kvoter för att glädja sina fiskare istället för att följa vetenskapliga råd om vad som var hållbart fiske. En fiskerireform 2013 införde därför hållbarhet som princip för europeiskt fiske. Mellan 2015 och 2020 ska bara kvoter tillåtas som medger att fiskebestånden överlever på sikt. Trots det, säger kritiker, sätts fortfarande ohållbart höga fiskekvoter.

Regionalpolitik

Regionalpolitiken är europeisk helt och hållet och bedrivs med syfte att utjämna klyftor både inom länder och mellan medlemsländerna genom att öka tillväxten. De åtgärder som genomförs i detta syfte finansieras så kallade strukturfonder vilka är EU:s största utgiftspost (cirka 34 procent av budgeten).

EU:s regionalpolitiska bidrag kallas strukturstöd av en anledning; bidragen ska vara hjälp till självhjälp. Därför bygger strukturprogram alltid på planer för en långsiktig utveckling. Planerna ska dras upp av den berörda regionen själv och sedan godkännas av EU-kommissionen.

Sedan 2010 har termen ”bidrag” allt oftare ersatts av termen ”investering”, vilket markerar en kursändring där tillväxtskapande insatser kommit mer i fokus och där bidragen lika ofta kan utgöras av förmånliga lån.
Ett utslag av det tänkandet ledde 2014 till inrättandet av en EU-fond för strategiska investeringar(EFSI, även kallad Juncker-planen). Avsikten var att ”investera” Europa ur den lågkonjunktur som följt på den globala finanskrisen 2008–2012.

Fonden fick ett lågt grundkapital på runt 16 miljarder euro, tänkt att fungera som ett startskott för att locka med parterns och få igång lönsamma investeringsprojekt. 2018 beröknade EU-kommissionen att privata och offentliga kapitalinsatser hade multiplicerat startkapitalet flera gånger om och nått summan 335 miljarder euro, vilket använts för knappt 900 olika tillväxtprojekt i EU-länderna.

EU-regeringarna beslöt att fortsätta och satsa på målet om 500 miljarder euro till 2020.

EU:s regelrätta strukturfonder startar med betydligt mer i kassan – totalt 351,8 miljarder euro för åren 2014–2020. De kanaliseras via tre huvudfonder: Sammanhållningsfonden som går till EU:s fattigaste länder i Östeuropa, Grekland och Portugal, Europeiska regionala utvecklingsfonden(Eruf) och Europeiska socialfonden (ESF).

Pengarna ska gå till hållbar tillväxt, allt som kan skapa arbete, är klimatsmart och ökar välståndet. Det kan handla om att höja utbildningsnivån, hjälpa svagare grupper in på arbetsmarknaden, rusta upp nedslitna stadsdelar, införa IT i småföretag eller att hitta alternativ sysselsättning när lantbruk eller fiske läggs ned.

EU-program ska alltid samfinansieras. EU bidrar som regel med 50 procent medan den andra delen ska komma från en nationell part, främst stat eller kommuner, näringsliv eller organisationer medan lokalt föreningsliv kan bidra med frivilligarbete. Hur detta ser ut i Sverige framgår av ett avtal, kallat Partnerskapsöverenskommelsen, som regeringen träffat med EU-kommissionen.

Sverige kan hämta ut cirka 15 miljarder kronor från EU:s regionalfond och socialfond under åren 2014–2020. Tillsammans med svenska insatser landar regionalbidragen då på runt 29 miljarder kronor för sjuårsperioden. Räknas EU:s och svenska jordbruks-, landsbygds- och fiskerisatsningar in blir slutsumman 67 miljarder kronor.

I Sverige är regionala myndigheter, Tillväxtverket och Jordbruksverket som fördelar stöden.

Ett medlemsland kan också söka medel ur Globaliseringsfonden, som beviljar stöd till vidareutbildning av arbetare som förlorat jobben på grund av globaliseringen. EU har även en Solidaritetsfond för naturkatastrofer som upprättades efter stora översvämningar i Europa 2002. Efter stormen Gudrun i januari 2005 fick Sverige assistans med 700 miljoner kronor ur den fonden.

Varukorg

Totalt 0