Handelspolitik

EU utgör världens största marknad och har blivit världens största handelsaktör. Handelspolitiken är helt och hållet gemensam och sköts av EU-kommissionen.

 

 

EU är en tullunion vilket innebär att länderna har gemensamma tullar mot resten av världen och att det är omöjligt för ett EU-land att sluta egna avtal med länder utanför EU.

Tullavgifterna som ländernas tullverk tar upp vid gränsen går till 80 procent in i EU:s budget. Resten behåller medlemsländerna för sin egen administration.

EU vill se en globalt reglerad handel med gemensam tvistlösning som i WTO. Men WTO har länge haft svårt att komma vidare i handelsavregleringar på grund av oenighet mellan världens länder. Tvistlösningspanelerna har inte kunnat bemannas ordentligt eftersom USA har lagt veto mot nya tillsättningar.
Under 2017 började USAs president Donald Trump tala om att överge regelbaserade lösningar, riva upp handelsavtal och sätta USA främst – att låta starkaste part vinna. Han la strafftullar på import av stål och aluminium och öppnade fler handelskonflikter med Kina.
Ställd inför både WTO:s svårigheter och den oväntade utmaningen från USA, har EU lagt ned ännu mer kraft på att förhandla fram egna, mycket breda handelsavtal med övriga världen, även med USA.

EU-kommissionen är den part som förhandlar handelsavtal med omvärlden för EU-ländernas räkning. Det finns få vita fläckar på EU:s handelskarta; unionen har handels- eller samarbetsavtal med handel som inslag, med snart sagt alla länder i världen. Tills vidare fattas bara ett fåtal länder i Afrika samt en grupp länder som gränsar till Ryssland (till exempel Kazakstan och Turkmenistan).

EU:s styrka som handelsblock har gjort att européerna vågade utmana världens tidigare största handelsblock, USA. En av de första tvisterna handlade om Europas rätt att vägra importera kött från hormonbehandlade amerikanska djur. Senare konflikter har handlat om bananimport, genmodifierade varor, Hollywoods filmdominans, stålimport och import av klorinbehandlad kyckling. Under 2018 la president Trump strafftullar på import av stål- och aluminium vilket drabbade även EU. EU svarade med tullar på amerikansk import av apelsinjuice och motorcyklar bland annat och anmälde USA till WTO för brott mot internationella handelsregler.

Trots tvisterna är USA unionens största handelspartner liksom EU är USA:s. EU och USA har sedan 1990-talet förhandlat om att riva handelshinder – inte alltid med framgång. Mellan 2013 och 2016 förhandlade EU och USA om att bilda ett frihandelsområde,  så kallat Transatlantiskt partnerskap för handel och investeringar (Transatlantic Trade and Investment Partnership, TTIP).

Eftersom det knappt fanns några tullar kvar i transatlantisk handel, gällde förhandlingen främst att anpassa och erkänna varandras varu- och tjänsteregler. Detta mötte stark kritik i Europa. Likaså ogillade många tvistlösningen ISDS som ger investerare möjlighet att stämma stater om politiska beslut skadar deras investeringar.
Vintern 2016 bordlades förhandlingarna, kort efter att Donald Trump tillträtt som ny amerikansk president. Hösten 2018 återupptogs förhandlingar, dock med lägre förväntningar och utan ett klart uttalat mål.

Norge, Island och Liechtenstein har ingått det mest omfattande avtalet med unionen, EES-avtalet. Det ger länderna i princip fri tillgång till EU:s inre marknad mot att de accepterar såväl existerande som framtida regler, betalar en avgift och accepterar EU-domstolen som högsta tvistlösningsinstans. Schweiz har liknande tillgång via en lång rad separata avtal.

EU har sedan 1997 ett handels- och samarbetsavtal med Ryssland. Försök att uppdatera avtalet har stupat på politisk oenighet, först på grund av tvister som Polen och Lettland har haft med sin ryske granne, sedan på grund av Rysslands annektering av den ukrainska halvön Krim 2014 och rysk inblandning i strider i östra Ukraina. De ekonomiska sanktioner som EU efter annekteringen av Krim riktade mot Ryssland har försvårat relationerna. Ryssland har svarat med importförbud på varor från EU.

Sedan 2009 agerar EU österut inom ramen för det så kallade ”östra partnerskapet” med grannländerna Armenien, Azerbajdzjan, Vitryssland, Georgien, Moldavien och Ukraina. Samarbetet täcker politisk dialog, handel och finansiellt stöd till utveckling.

EU har samlat relationerna till andra närliggande länder i ett ”europeiskt grannskapsområde”. Det rör sig om 16 grannländer öster- och söderut men av politiska skäl faller ibland vissa länder bort (2017 till exempel Syrien, Libyen och Vitryssland). Övriga länder som ingår är Algeriet, Armenien, Azerbadjan, Egypten, Georgien, Israel, Jordanien, Libanon, Moldavien, Marocko, Palestina, Tunisien och Ukraina. Här ingår handel, demokratistöd och politisk dialog liksom finansiellt stöd (15,7 miljarder euro under åren 2014 till 2020).

EU har sedan 1995 på liknande sätt drivit en Medelhavsunion med handel, samhällsreformer, studentutbyte etc. Trots flera nystarter har den unionen inte riktigt fått eget liv.

Mellan EU och Kina sker världens näst största handelsutbyte till ett värde av cirka 1 miljard euro per dag. Det råder ett stort handelsöverskott till Kinas fördel. EU:s och Kinas handel bygger på tekniska avtal medan ett bredare investeringsavtal förhandlats en längre tid utan att nå i mål.
 
Kontakterna med Kina är täta men periodvis ansträngda. Kina är det exportland vars varor oftast måste återkallas. Kina är också det land som oftast drabbas av så kallade antidumpningsavgifter för att exportvaror bedöms säljas under tillverkningspris. Kina har även fått kritik för att se mellan fingrarna när företag kopierar kända europeiska märkesvaror.

I några europeiska länder har kinesiska investeringar väckt oro. Under 2018 antogs en EU-förordning som anses vara riktad mot Kina. Förordningen säger att utländska investeringar i strategiskt viktigt näringsliv (som t ex hamnar eller avancerad elektronik) måste granskas i förväg, särskilt när investeraren är statsägd eller nära kopplad till en utländsk stat.

Japan är EU:s näst största partner i Asien. I december 2017 enades parterna om ett nytt och bredare handelsavtal där Japan lovar undanröja flera handelshinder. Parterna diskuterar också ett strategiskt samarbete.
Under sommaren 2018 inleddes också förhandlingar om breda handelsavtal med Australien och Nya Zeeland.

EU har länge haft täta relationer med Asean (tio sydasiatiska länder) som tillsammans utgör EU:s tredje största handelspartner. EU tecknade 2018 frihandelsavtal med Vietnam och med Singapore, förhandlar med Indonesien och slöt redan 2011 ett brett handelsavtal med Sydkorea, ett av de första av den ”nya generationens” avtal. Med ”nya generationen” avses att eftersom tullar sällan utgör handelshinder numera måste handelsavtal innehålla regelharmonisering eller erkännande av varandras regler för att kunna göra någon skillnad.

EU håller årliga toppmöten med Afrikanska Unionen som man har ett tio år gammalt partnerskapsavtal med.

EU är Afrikas största investerare, långt större än både USA och Kina och har utlovat nya investeringar för ett värde av 54 miljarder euro fram till 2020. Detta löfte hänger ihop med försök att förmå afrikanska stater hindra utvandring och ta tillbaka migranter. Investeringsstöd, bistånd, utbildning och demokratiuppbyggnad i nya samarbeten som prövas med till exempel Mali, Nigeria, Etiopien och Sudan.

EU har sedan 1970-talet haft partnerskapsavtal (bistånd, handel och samarbete) med 40 afrikanska länder söder om Sahara och har på senare år kompletterat dessa via regionala avtal med Östafrika (fem länder) och Västafrika (16 länder).

EU har frihandelsavtal med samtliga länder i Latinamerika utom Venezuela. Dessutom avslutades nyligen förhandlingar om ett närmare samarbete med  gruppen länder i Anderna (Ecuador, Peru och Colombia) samtidigt som förhandlingar pågår om att stärka ett lösare regionalt avtal med Mercosur (Argentina, Brasilien, Paraguay och Venezuela),

2018 blev ett nytt avtal med Mexiko i princip färdigt.

Krav för handel

Alla EU:s handelsavtal innehåller numera en klausul om mänskliga rättigheter som gör att EU kan frysa kontakterna med det andra landet vid grova överträdelser. Detta har skett flera gånger. EU har också börjat införa en klausul med krav på klimatvänlig politik, t ex i Kanada-avtalet från 2017 och i EU:s Japan-avtal från 2018.

Varukorg

Totalt 0